Att Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) granskas är definitivt bra. De flesta vet väl idag om att de är nazister, men det finns en sak som inte så många vet om.
I vissa politiska sammanhang i dessa dagar (jfr Donald Trump och Rodrigo Duterte!) verkar utvecklingen nästan styras av en karikatyr på Darwins naturliga urval. Istället för "survival of the fittest" något i stil med "survival of the worst".
För ett antal år sedan fanns tre huvudsakliga strömningar inom den svenska nazistiska miljön. Dels Svenskarnas Parti, dels Info-14, dels Svenska Motståndsrörelsen (SMR). Av dessa tre var det SMR som dels var mest våldsbenäget, dels var de som mest lyfte fram rasfrågan.
De som inte lika mycket lyfte fram rasfrågan anklagades av SMR för att vara "strasseriter" (efter en oppositionell tendens inom det tyska nazistpartiet där bröderna Otto och Gregor Strasser ingick), och man menade att de andra nazistgrupperna vacklade i rasfrågan pga att de i sina led hade många "främmande raselement".
SMR:s benägenhet för våld för tanken till SA, men deras ideal var inte framförallt SA (vars ledning fram till 1934 de också såg som "strasseritisk"!) utan SS. Dvs Hitlers personliga skyddskår, och en av huvudorganisatörerna bakom folkmorden.
Vad som sedan hände var att SMR växte och bytte namn till NMR medan de två andra grupperna försvann.
Så de som segrade i de svenska inomnazistiska striderna var de som mest hyllade våldet, och de som mest betonade "rasfrågan".
Som sagt, det är mycket bra att de granskas....
lördag 30 september 2017
fredag 22 september 2017
Trump, kärnvapen och demokrati
Apropå Donald J Trumps tal i FN - där han hotade att "totalt förgöra" (totally destroy) Nordkorea.
I SvD stod för ett tag sedan att man inte behövde oroa sig för att demokratier har kärnvapen, för de vill inte krig.
Det man verkligen bör oroa sig för, sade man, var att diktaturer som Nordkorea har det.
Jag är förvisso också nervös över att Kim Jung Un har kärnvapen. men en sak bör man faktiskt säga.
Det enda land i världen som någonsin har använt kärnvapen mot ett annat land är ju USA, som SvD torde definiera som en demokrati.
Medan två länder som de torde definiera som diktaturer, Sovjetunionen och Kina, skaffade kärnvapen 1949 respektive 1964. Trots detta har de inte använt dessa vapen en enda gång.
Trump är nog dessutom den enda ledaren för en kärnvapenmakt som någonsin vågat säga att han är "villig" att "förgöra" ett annat land.
PS. En bitvis riktigt träffande kommentar på marxist.com till Trumps FN-tal kan man läsa här.
I SvD stod för ett tag sedan att man inte behövde oroa sig för att demokratier har kärnvapen, för de vill inte krig.
Det man verkligen bör oroa sig för, sade man, var att diktaturer som Nordkorea har det.
Jag är förvisso också nervös över att Kim Jung Un har kärnvapen. men en sak bör man faktiskt säga.
Det enda land i världen som någonsin har använt kärnvapen mot ett annat land är ju USA, som SvD torde definiera som en demokrati.
Medan två länder som de torde definiera som diktaturer, Sovjetunionen och Kina, skaffade kärnvapen 1949 respektive 1964. Trots detta har de inte använt dessa vapen en enda gång.
Trump är nog dessutom den enda ledaren för en kärnvapenmakt som någonsin vågat säga att han är "villig" att "förgöra" ett annat land.
PS. En bitvis riktigt träffande kommentar på marxist.com till Trumps FN-tal kan man läsa här.
onsdag 20 september 2017
VPK, KFML och valet 1970
Minnen och personliga reflektioner
Den 20 september 1970 var det val till den nya enkammarriksdagen. Det var ett entydigt proportionellt val, vilket de tidigare inte hade varit. För att undvika att småpartier skulle komma in hade man dessutom infört en fyraprocentsspärr.
Själv var jag 15 år och hade någon månad innan gått med i Kungsholmens FNL-grupp. Där stötte jag på en miljö av en typ jag aldrig varit med om förut. Det som främst slog mig var att majoriteten av medlemmarna verkade stöda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).
Det gjorde definitivt inte jag. Själv hade jag just gått med i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), men var inte för den skull folkpartist. Jag hoppades på att Per Gahrton skulle kan leda FPU långt åt vänster. Men hade inga illusioner om Folkpartiet . Och i skolvalet röstade jag på VPK .
Att de flesta i FNL-gruppen verkade stöda KFML hade kanske mest att göra med att KFML var de som mest konsekvent hade drivit linjen villkorslöst stöd till FNL. Där hade ibland VPK vacklat en del, vilket framgick av en broschyr som FNL-grupperna givit ut - "VPK, VUF och Vietnamrörelsen". Nu var skildringen där i och för sig mycket överdriven, och präglades till stor del av en närmast grälsjuk sekterism.
Vad värre var - FNL-grupperna delade inför valet ut ett flygblad som hette "Valet och Vietnam". Där tog man upp alla partierna. och slog fast att KFML var det enda parti som klart hade stött Vietnams folk. Jag var med om att dela ut det - med inte så lite dåligt samvete. Jag skrev i min dagbok att det var förtäckt KFML-propaganda.
Senare visade sig att det funnits en opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) mot flygbladet. Det var de som senare skulle bilda KFML (r) som var sura över att det inte avslutades med parollen "Du som ser Vietnamfrågan som den viktigaste - rösta på KFML!". Förbundsstyrelsen avvisade detta med motiveringen att de inte trodde att speciellt många människor lät Vietnamfrågan styra vilket parti de röstade på.
På skolan där jag gick delade Clarté (då i praktiken KFML:s studentförbund) ut ett flygblad till stöd för KFML. Det bestod av en idyllisk, nästan romantisk beskrivning om hur demokratisk skolan skulle bli under socialismen. En socialism som de ansåg hade funnits i Sovjet under Stalins tid...
Jag gick runt till alla jag träffade och citerade från Sovjetskolans ordningsregler under Stalintiden. Som jag tagit från en bok av reformpedagogen A-S. Neill. De var milt sagt inte speciellt demokratiska. Tvärtom präglades den av den mest skrämmande betoning på kadaverdisciplin och auktoritet. Dessutom var skolan uppdelad i flickskolor och pojkskolor, vilket ansågs underlätta för lärarna att uprätthålla strikt disciplin. Det var en skola som definitivt verkade mer auktoritär och moralistisk än vad den mest rabiate KDS:are i Sverige kunde drömma om.
I TV intervjuades KFML:s ordförande Gunnar Bylin i en valutfrågning, Jag uppfattade honom som både sliskig och dogmatisk på en och samma gång - på ett ganska motbjudande sätt. Det sa jag i FNL-gruppen och fick svar som "Men jag tycker han var så fin".
VPK-ordföranden CH Hermansson intervjuades också i ett valprogram. Han gav som alltid ett intelligent, kunnigt och för den delen charmigt intryck. Men hans charm var på något sätt genuin - tyckte i alla fall jag. Inte sliskigt inställsam som Gunnar Bylins.
Så jag förde en intensiv kampanj på skolan om att alla som såg sig stå till vänster om socialdemokratin skulle rösta på VPK istället för på KFML. Om den var effektiv går inte att säga något bestämt om, men i alla fall var vår skola nästan den enda i Stockholm där VPK fick fler röster än KFML i skolvalen. Jag ville i alla fall tro att min ettriga kampanj hade haft en viss roll i detta.
På valdagen hade FNL-gruppen insamling (till FNL) och försäljning av Vietnambulletinen utanför vallokalerna. Jag deltog flera timmar i detta. Dessbättre delades inte det famösa valflygbladet ut då....
Så kom kvällen. Jag väntade med spänning...
S-VPK-majoriteten från förra valet bibehölls men VPK ökade på SAP:s bekostnad. KFML.s resultat måste däremot beskrivas som helt misslyckat.
Medan VPK fick 4, 75 procent av rösterna fick KFML - 0,43 procent. Jag var ganska så nöjd. KFML-entusiasterna i FNL-gruppen verkade däremot ganska dämpade när jag tog upp valresultatet.
För KFML:s del bidrog nog valfiaskot i hög grad till den splittring som drabbade den organsationen någon månad senare. Då bildades KFML(r) som en utbrytning, och kom under några år att excellera i en sekterism av ett slag som kom det mesta att förblekna. Men det är en helt annan historia.
Den 20 september 1970 var det val till den nya enkammarriksdagen. Det var ett entydigt proportionellt val, vilket de tidigare inte hade varit. För att undvika att småpartier skulle komma in hade man dessutom infört en fyraprocentsspärr.
Själv var jag 15 år och hade någon månad innan gått med i Kungsholmens FNL-grupp. Där stötte jag på en miljö av en typ jag aldrig varit med om förut. Det som främst slog mig var att majoriteten av medlemmarna verkade stöda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).
Det gjorde definitivt inte jag. Själv hade jag just gått med i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), men var inte för den skull folkpartist. Jag hoppades på att Per Gahrton skulle kan leda FPU långt åt vänster. Men hade inga illusioner om Folkpartiet . Och i skolvalet röstade jag på VPK .
Att de flesta i FNL-gruppen verkade stöda KFML hade kanske mest att göra med att KFML var de som mest konsekvent hade drivit linjen villkorslöst stöd till FNL. Där hade ibland VPK vacklat en del, vilket framgick av en broschyr som FNL-grupperna givit ut - "VPK, VUF och Vietnamrörelsen". Nu var skildringen där i och för sig mycket överdriven, och präglades till stor del av en närmast grälsjuk sekterism.
Vad värre var - FNL-grupperna delade inför valet ut ett flygblad som hette "Valet och Vietnam". Där tog man upp alla partierna. och slog fast att KFML var det enda parti som klart hade stött Vietnams folk. Jag var med om att dela ut det - med inte så lite dåligt samvete. Jag skrev i min dagbok att det var förtäckt KFML-propaganda.
Senare visade sig att det funnits en opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) mot flygbladet. Det var de som senare skulle bilda KFML (r) som var sura över att det inte avslutades med parollen "Du som ser Vietnamfrågan som den viktigaste - rösta på KFML!". Förbundsstyrelsen avvisade detta med motiveringen att de inte trodde att speciellt många människor lät Vietnamfrågan styra vilket parti de röstade på.
På skolan där jag gick delade Clarté (då i praktiken KFML:s studentförbund) ut ett flygblad till stöd för KFML. Det bestod av en idyllisk, nästan romantisk beskrivning om hur demokratisk skolan skulle bli under socialismen. En socialism som de ansåg hade funnits i Sovjet under Stalins tid...
Jag gick runt till alla jag träffade och citerade från Sovjetskolans ordningsregler under Stalintiden. Som jag tagit från en bok av reformpedagogen A-S. Neill. De var milt sagt inte speciellt demokratiska. Tvärtom präglades den av den mest skrämmande betoning på kadaverdisciplin och auktoritet. Dessutom var skolan uppdelad i flickskolor och pojkskolor, vilket ansågs underlätta för lärarna att uprätthålla strikt disciplin. Det var en skola som definitivt verkade mer auktoritär och moralistisk än vad den mest rabiate KDS:are i Sverige kunde drömma om.
I TV intervjuades KFML:s ordförande Gunnar Bylin i en valutfrågning, Jag uppfattade honom som både sliskig och dogmatisk på en och samma gång - på ett ganska motbjudande sätt. Det sa jag i FNL-gruppen och fick svar som "Men jag tycker han var så fin".
VPK-ordföranden CH Hermansson intervjuades också i ett valprogram. Han gav som alltid ett intelligent, kunnigt och för den delen charmigt intryck. Men hans charm var på något sätt genuin - tyckte i alla fall jag. Inte sliskigt inställsam som Gunnar Bylins.
Så jag förde en intensiv kampanj på skolan om att alla som såg sig stå till vänster om socialdemokratin skulle rösta på VPK istället för på KFML. Om den var effektiv går inte att säga något bestämt om, men i alla fall var vår skola nästan den enda i Stockholm där VPK fick fler röster än KFML i skolvalen. Jag ville i alla fall tro att min ettriga kampanj hade haft en viss roll i detta.
På valdagen hade FNL-gruppen insamling (till FNL) och försäljning av Vietnambulletinen utanför vallokalerna. Jag deltog flera timmar i detta. Dessbättre delades inte det famösa valflygbladet ut då....
Så kom kvällen. Jag väntade med spänning...
S-VPK-majoriteten från förra valet bibehölls men VPK ökade på SAP:s bekostnad. KFML.s resultat måste däremot beskrivas som helt misslyckat.
Medan VPK fick 4, 75 procent av rösterna fick KFML - 0,43 procent. Jag var ganska så nöjd. KFML-entusiasterna i FNL-gruppen verkade däremot ganska dämpade när jag tog upp valresultatet.
För KFML:s del bidrog nog valfiaskot i hög grad till den splittring som drabbade den organsationen någon månad senare. Då bildades KFML(r) som en utbrytning, och kom under några år att excellera i en sekterism av ett slag som kom det mesta att förblekna. Men det är en helt annan historia.
lördag 16 september 2017
När jag vägrade delta i en valkampanj
Det första riksdagsval jag någonsin röstade i var 1976. Då röstade jag på Kommunistiska Arbetarförbundet (KAF), en trotskistisk organisation som numera heter Socialistiska Partiet. Jag hade sympatiserat med den sedan maj 1971, då den hette Revolutionära Marxisters Förbund.
1976 hade jag inga betänkligheter mot att rösta på en organisation som inte kunde komma in i parlamentariska församlingar, och som drog röster från Socialdemokraterna och VPK. Att det blev en borgerlig valseger 1976 gav mig inte på något sätt dåligt samvete. Som jag såg det var skillnaderna mellan S och borgarna marginella. S stödde en borgerlig poltik - och det fanns definitivt ingen anledning att rösta på dem.
VPK hade som jag såg det inget egentligt alternativ. Att rösta på dem såg jag också som meningslöst.
Nästa val var 1979. Närmare bestämt den 16 september. Då hade jag sedan våren 1977 varit medlem i KAF. Nu ställde de på nytt upp i valet och de bedrev en valkampanj.
Vid det laget gick jag på Jakobsbergs Folkhögskola och var mycket mindre socialt isolerad än jag varit 1976. Och jag hade gradvis tagit in mig de invändningar som många människor hade mot att man skulle ställa upp i val till organ om man inte hade en chans att bli valda till. Skulle det inte gynna borgarna? var en vanlig, och inte så konstig, fråga.
Faktum är att jag inför KAF:s valkonferens 1979 hade varit med om att organisera en tendens som ansåg att man inte skulle ställa upp i valet. Istället skulle man driva en kampanj för att rösta på SAP, och samtidigt föra fram sitt eget politiska alternativ..
Den tendensen förlorade stort, och nu stod jag där inför en valkampanj som fyllde mig med obehag.
Ju närmare valdagen jag kom ju mer störd blev jag. Speciellt som det såg ut att bli ett mycket jämnt val.
Nej, jag trodde inte att skillnaden mellan blocken var så där jättestor - men borde man ändå inte arbeta för att förhindra det mest öppet borgerliga alternativet att på nytt vinna majoriteten i riksdagen? Det fanns ju ingen. motsättning mellan att föra fram sitt eget program och samtidigt rösta på det minst dåliga de facto-alternativet i ett val. Eller så tänkte jag.
När valdagen kom fattade jag ett beslut. Nej, jag tänkte inte dela ut KAF:s valsedlar nånstans. Det viktigaste den dagen var trots allt att fälla den borgerliga regeringen. Om man inte arbetade för det just den dagen var även spridandet av den mest förträffliga socialistiska propaganda - nästan lite patetiskt.
Men jag gick ändå ytterst motvilligt och röstade på KAF. Så pass lojal var jag ändå. Men jag ville inte få andra till att göra det. Så något valarbete bedrev jag inte. Istället gick jag och såg en skräckfilm (!) på eftermiddagen. En sorts lite individualanarkistisk protest mot KAF:s valagerande.
Valet ledde till en mycket knapp borgerlig seger. Den var dock inte så knapp så att KAF:s röster hade någon betydelse för utgången. Men det Moskvatrogna Arbetarpartiet Kommunisternas (APK) hade det. Om alla som röstade på APK istället hade röstat på Socialdemokraterna (eller VPK) hade det inte blivit en borgerlig valseger.
På något sätt hade jag nu fått nog av grupper som satte sina egna snäva intressen över enheten mot borgarna. En månad efter valet lämnade jag KAF. Det berodde inte endast på detta, men det var en viktig bidragande orsak.
Man jag hade ju i grunden kvar de socialistiska åsikter jag hade, och ville inte låta bli att föra ut dem. Så ungefär ett år senare gick jag ett tag med i Offensiv, en organisation som hade ungefär samma grundläggande ("trotskistiska") syn på kampen för socialismen - men som ansåg att detta skulle kombineras med att man inte endast skulle rösta på utan även arbeta inom de stora arbetarpartierna
(Numera har denna organisation helt lämnat denna inriktning - de kallar sig nu Rättvisepartiet Socialisterna och har en helt annan taktik än då. Men det är en helt annan historia...).
Sedan dess röstar jag i princip aldrig på partier som ställer upp i val där de inte har en chans att få några platser. Men socialdemokratins allt snabbare marsch mot höger har också gjort att jag inte längre har en tanke på att rösta på dem.
I alla riksdagsval sedan 1994 har jag röstat på Vänsterpartiet.
1976 hade jag inga betänkligheter mot att rösta på en organisation som inte kunde komma in i parlamentariska församlingar, och som drog röster från Socialdemokraterna och VPK. Att det blev en borgerlig valseger 1976 gav mig inte på något sätt dåligt samvete. Som jag såg det var skillnaderna mellan S och borgarna marginella. S stödde en borgerlig poltik - och det fanns definitivt ingen anledning att rösta på dem.
VPK hade som jag såg det inget egentligt alternativ. Att rösta på dem såg jag också som meningslöst.
Nästa val var 1979. Närmare bestämt den 16 september. Då hade jag sedan våren 1977 varit medlem i KAF. Nu ställde de på nytt upp i valet och de bedrev en valkampanj.
Vid det laget gick jag på Jakobsbergs Folkhögskola och var mycket mindre socialt isolerad än jag varit 1976. Och jag hade gradvis tagit in mig de invändningar som många människor hade mot att man skulle ställa upp i val till organ om man inte hade en chans att bli valda till. Skulle det inte gynna borgarna? var en vanlig, och inte så konstig, fråga.
Faktum är att jag inför KAF:s valkonferens 1979 hade varit med om att organisera en tendens som ansåg att man inte skulle ställa upp i valet. Istället skulle man driva en kampanj för att rösta på SAP, och samtidigt föra fram sitt eget politiska alternativ..
Den tendensen förlorade stort, och nu stod jag där inför en valkampanj som fyllde mig med obehag.
Ju närmare valdagen jag kom ju mer störd blev jag. Speciellt som det såg ut att bli ett mycket jämnt val.
Nej, jag trodde inte att skillnaden mellan blocken var så där jättestor - men borde man ändå inte arbeta för att förhindra det mest öppet borgerliga alternativet att på nytt vinna majoriteten i riksdagen? Det fanns ju ingen. motsättning mellan att föra fram sitt eget program och samtidigt rösta på det minst dåliga de facto-alternativet i ett val. Eller så tänkte jag.
När valdagen kom fattade jag ett beslut. Nej, jag tänkte inte dela ut KAF:s valsedlar nånstans. Det viktigaste den dagen var trots allt att fälla den borgerliga regeringen. Om man inte arbetade för det just den dagen var även spridandet av den mest förträffliga socialistiska propaganda - nästan lite patetiskt.
Men jag gick ändå ytterst motvilligt och röstade på KAF. Så pass lojal var jag ändå. Men jag ville inte få andra till att göra det. Så något valarbete bedrev jag inte. Istället gick jag och såg en skräckfilm (!) på eftermiddagen. En sorts lite individualanarkistisk protest mot KAF:s valagerande.
Valet ledde till en mycket knapp borgerlig seger. Den var dock inte så knapp så att KAF:s röster hade någon betydelse för utgången. Men det Moskvatrogna Arbetarpartiet Kommunisternas (APK) hade det. Om alla som röstade på APK istället hade röstat på Socialdemokraterna (eller VPK) hade det inte blivit en borgerlig valseger.
På något sätt hade jag nu fått nog av grupper som satte sina egna snäva intressen över enheten mot borgarna. En månad efter valet lämnade jag KAF. Det berodde inte endast på detta, men det var en viktig bidragande orsak.
Man jag hade ju i grunden kvar de socialistiska åsikter jag hade, och ville inte låta bli att föra ut dem. Så ungefär ett år senare gick jag ett tag med i Offensiv, en organisation som hade ungefär samma grundläggande ("trotskistiska") syn på kampen för socialismen - men som ansåg att detta skulle kombineras med att man inte endast skulle rösta på utan även arbeta inom de stora arbetarpartierna
(Numera har denna organisation helt lämnat denna inriktning - de kallar sig nu Rättvisepartiet Socialisterna och har en helt annan taktik än då. Men det är en helt annan historia...).
Sedan dess röstar jag i princip aldrig på partier som ställer upp i val där de inte har en chans att få några platser. Men socialdemokratins allt snabbare marsch mot höger har också gjort att jag inte längre har en tanke på att rösta på dem.
I alla riksdagsval sedan 1994 har jag röstat på Vänsterpartiet.
söndag 3 september 2017
Rösta på ViSK i kyrkovalet
"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon" (Matteus 6:24).
”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta” (Lukas &:24.25).
”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike" (Matteus 19:24).
”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen." (Jakobsbrevet 5:1-5). (Jakobsbrevet 5:1-5).
Som ovanstående citat antyder, var de första kristna definitivt "vänster". För att uttrycka det lite försiktigt.
Den 17 september är det val till kyrkofullmäktige. Då kommer jag att rösta på "Vänstern i Svenska kyrkan" (ViSK). Det ter väl sig naturligt med tanke på den kristna kyrkans ursprung...
ViSK har en webbsida som man kan läsa här. På den kan man hitta deras valplattform. Jag har tagit mig friheten att trycka upp den här.
Valplattform för Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK)
Visk verkar för
* att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka i ett mångkulturellt samhälle
* att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för en generös flyktingpolitik, rätt till familjeåterförening och stärkt asylrätt
* att Svenska kyrkan ska vara aktiv i samhällsdebatten, verka mot orättvisor – både nära och långt borta
* att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för att minska sociala, ekonomiska och kulturella klyftor i samhället
* att Svenska kyrkan ska verka för allas lika värde oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder och ålder
* Att Svenska kyrkan ska vara öppen för människor av olika tro och skapa förutsättningar för goda möten
* Att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för en hållbar utveckling och vara förebild i miljöarbetet
* Att Svenska kyrkan ska vara etiskt driven i sin kapitalförvaltning och inte investera i vapen, cigaretter och alkohol samt inte investera i företag som använder barnarbete eller har otillfredsställande arbetsförhållanden.
I vilket fall som helst - rösta bör man - om man är medlem i Svenska Kyrkan och inte vill att Sverigedemokraterna ska kunna utnyttja denna som en plattform för sin (försiktigt uttryckt) inte speciellt kristliga poltik. SD satsar på det valet - de som är emot SD bör mobilisera för att se till att de inte lyckas.
”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta” (Lukas &:24.25).
”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike" (Matteus 19:24).
”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen." (Jakobsbrevet 5:1-5). (Jakobsbrevet 5:1-5).
Som ovanstående citat antyder, var de första kristna definitivt "vänster". För att uttrycka det lite försiktigt.
Den 17 september är det val till kyrkofullmäktige. Då kommer jag att rösta på "Vänstern i Svenska kyrkan" (ViSK). Det ter väl sig naturligt med tanke på den kristna kyrkans ursprung...
ViSK har en webbsida som man kan läsa här. På den kan man hitta deras valplattform. Jag har tagit mig friheten att trycka upp den här.
Valplattform för Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK)
Visk verkar för
* att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka i ett mångkulturellt samhälle
* att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för en generös flyktingpolitik, rätt till familjeåterförening och stärkt asylrätt
* att Svenska kyrkan ska vara aktiv i samhällsdebatten, verka mot orättvisor – både nära och långt borta
* att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för att minska sociala, ekonomiska och kulturella klyftor i samhället
* att Svenska kyrkan ska verka för allas lika värde oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder och ålder
* Att Svenska kyrkan ska vara öppen för människor av olika tro och skapa förutsättningar för goda möten
* Att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för en hållbar utveckling och vara förebild i miljöarbetet
* Att Svenska kyrkan ska vara etiskt driven i sin kapitalförvaltning och inte investera i vapen, cigaretter och alkohol samt inte investera i företag som använder barnarbete eller har otillfredsställande arbetsförhållanden.
I vilket fall som helst - rösta bör man - om man är medlem i Svenska Kyrkan och inte vill att Sverigedemokraterna ska kunna utnyttja denna som en plattform för sin (försiktigt uttryckt) inte speciellt kristliga poltik. SD satsar på det valet - de som är emot SD bör mobilisera för att se till att de inte lyckas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)