torsdag 15 juni 2017

NMR har ingenting i Almedalen att göra

Jag tillhör inte de som anser att det bör finnas ett generellt förbud mot fascistiska organisationer. Jag tror att det skulle motverka sitt syfte, och dessutom få en rad andra obehagliga bieffekter.

Men det betyder ju inte att man ska se sig som tvungen att acceptera att alla sådana organisationer deltar i alla tänkbara evenemang...

Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) är ju en organisation med en milt sagt vedervärdig ideologi. De är öppna nazister, och betonar i synnerhet nazismens rasläror. De har öppet deklarerat sitt hat mot bland annat invandrare, judar,  HBTQ-människor och i stort sett alla sina politiska motståndare.

Men de är inte framförallt kända för sina "läror".

NMR (från början SMR - Svenska Motståndsrörelsen) bildades från början av en man som dömts till fängelse för att han dödade en antirasist. De blev mycket uppmärksammade när de fysiskt angrep en antirasistisk manifestation 2013.

Om NMR endast "yttrade" sig skulle problemet vara ytterst marginellt. Men saken är ju  den att de gör en hel del annat än att yttra sig... Många av deras medlemmar är dömda för en rad "politiskt" motiverade våldsbrott.

Nu har de tillåtits att delta i den politiska veckan i Almedalen.

Och helt nyligen kom ett tragiskt resultat av detta. RFSL meddelade att de ställer in större delen av sina aktiviteter i Almedalen. De vågar inte vara där, när NMR är där...

Att RFSL ställer in är helt rationellt. NMR är en klar säkerhetsrisk för dem. RFSL definierar sig numera som "Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter" och organiserar människor som NMR hatar intensivt

Frågan om  NMRs närvaro  på Almedalen har inget med "yttrandefrihet" att göra. NMR sprider skräck omkring sig, inte i första hand genom sina förvisso vidriga åsikter  utan genom sin våldspraktik.

Att de tilläts att delta i Almedalen var ett oförnuftigt beslut. Detta beslut borde ändras.

tisdag 13 juni 2017

Per Gahrton besegrades - och jag blev psykotisk...

Just nu kan jag inte låta bli att ställa en på sätt och vis helt hisnande fråga. Den låter också helt absurd, men jag kan alltså inte låta bli.

Jag har tidigare skrivit om hur jag slutligen gick över till en öppen psykos omedelbart efter att Per Gahrton besegrades av Lars Leijonborg på FPU-kongressen i Falkenberg 1971.

Gahrtons nederlag kom söndagen den 13 juni 1971. Redan på måndagen den 14 juni samma år gick jag till akuten på Falkenbergs sjukhus och sa att min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån. De sa åt mig att komma tillbaks dagen efter. Då skrev de en remiss till psykkliniken på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Två dagar senare togs jag in där.

Det var precis den stunden jag förvandlades från en någorlunda "vanlig" tonåring till en person vars främsta identitet under många år blev en som psykpatient.

Det har jag som sagt skrivit om. Men vad skulle ha hänt om Lejonborg inte hade vunnit? Hade jag inte blivit psykotisk då? Finns det här utrymme för vad man ska kalla för en personligt kontrafaktisk historieskrivning?

Nu var det här ju droppen som kom bägaren att rinna över.

Det var visserligen så att rent intellektuellt såg jag mig från mitten av maj 1971 snarare som nån sorts "trotskist" än som gahrtonitisk vänsterliberal. Men rent känslomässigt var jag på många sätt fortfarande gahrtonit. Och jag hade verkligen hoppats på en gahrtonitisk seger vid kongressen.

När jag uteslöts från Kungsholmens FNL-grupp ett år senare, våren 1972, fanns det en fyndig formulering i ett av de två uttalanden som min lokalgrupp gjorde för att motivera min uteslutning. De skrev att jag våren 1971 hade börjar "klä min liberalism i vänsterfraser". I grunden var jag liberal, "trotskismen" var bara en förklädnad. Eller så tycktes de mena.

Det var ju inte sant. Men på något plan var det ändå träffande.

Jag hade nog länge sett fram emot ett oberoende FPU som kunde kombinera en "liberal" inställning till frihetsfrågor med en klar vänsterståndpunkt i jämlikhetsfrågor. Det var min egen magtraktskänsla för vad jag ville ha, och när Gahrton dök upp som politisk pol i och med att han blev FPU-ordförande 1969 hade det känts som ett uppfyllande av nån sorts dröm.

Sedan tyckte jag att han hade naiva illusioner om Folkpartiet. Och efter att jag gått med i FPU i augusti 1970 röstade jag ändå på VPK, i skolvalet samma år.

Men ett FPU som slitits löst från Folkpartiet och som kunde förverkliga nån sorts "anti-kapitalistisk liberalism", eller vad man nu skulle kalla det, var en sorts hägrande önskedröm.

Så när allt annat gick fel, terapin med Gösta Harding tog slut och min grundskoleklass upplöstes, (för att bara ta två helt uppenbara exempel på negativa saker som hände mig då) var tanken på ett brett och från Folkpartiet fristående FPU, som kunde stå för en sorts icke-auktoritär vänsterpolitik, en sorts innerligt sympatisk tanke. För mig denna vår.

Gahrtoniterna var i allmänhet sympatiska och empatiska. Och verkade resonera intelligent. Högerfalangen i FPU bestod av karriärister, som på ett typiskt sätt kombinerade cynism med naivitet.

Det var när jag insåg att även detta hopp var krossat - som jag alltså nästan med en gång tog det avgörande steget ned i ett psykiskt stup, bort från verkligheten.

Det är i alla fall så jag måste se på det när jag skriver detta – exakt 46 år senare.

Frågan om jag skulle kunnat undvika att bli psykotisk om den vacklande FPU:are som i sista sekunden övertalades att lägga ner sin röst istället för att rösta på Gahrton* istället hade avvisat leijonborgarnas påtryckningar, ser jag som en öppen fråga. Jag kan faktiskt inte helt utesluta att det skulle kunnat ha blivit så.

Visserligen fanns det givetvis underliggande orsaker som inte hade ett dugg med Gahrton och Leijonborg att göra, men det akuta genombrottet kanske skulle kunnat ha undvikits om omröstningen den 13 juni 1971 hade gått annorlunda...

I vilket fall som helst har jag sedan dess alltid mått illa när jag sett och hört Lars Leijonborg i radio, TV och andra medier.
---------------------------------------------------------------------
*Gahrton var sittande ordförande, det fanns 100 röstberättigade delegater. Leijonborg hade säkrat 50 röster, om Gahrton också hade fått 50 hade han, som sittande ordförande, suttit kvar. Men i sista sekunden lyckades leijionborgarna övertala en lättpåverkad gahrtonit att lägga ner sin röst för att inte "bli ansvarig för att FPU splittrades"! Tala om Murphys lag!

söndag 4 juni 2017

Macron vs Trump

Jag tillhör inte de som haft sympatier med Frankrikes nye president Emmanuel Macron. Jag är inte ens säker på att jag skulle kunnat förmå mig att rösta på denne ens för att stoppa Marine le Pen.

Men jag måste säga att jag faktiskt blev imponerad av Macrons uttalande efter Donald Trumps senaste skandalösa attentat mot klimatarbetet. Macron hotar faktiskt USA med vad som brukar kallas för "brain drain". Han säger att alla inom vetenskap och teknik som arbetar mot klimatkatastrofen kan lämna USA och i Frankrike få ett "andra hem".

Man kan lyssna på hans uttalande här.

Det är djärvt. Med detta uttalande placerar han på sätt och vis dagens USA i samma kategori som trettiotalets Tyskland, där en stor del av de intellektuella flydde till andra länder. Albert Einstein var väl det mest kända exemplet.

Annars brukar "brain drain” i våra dagar mest handla om att akademiker flyr från tredje världen-länder, till västimperialistiska länder, därför att det där finns bättre utsikter. Men nu uppmanar de facto Frankrikes president akademiker i USA som vill arbeta för miljön - att fly till Frankrike....

Den skada Trump vållat anseendet för världens mest avancerade imperialistiska stat kan knappast överskattas.

USA har under många år varit fruktat av många, beundrat av en hel del, och hatat av många andra. Men brukar inte betraktas som löjeväckande..

Det gör det ju nu. Vilket på sätt och vis gör det extra hotfullt. Världens mest avancerade imperialistiska stat har fått en ledare, som uppmuntrar till förakt för logiskt tänkande, ignorerar ett vetenskapligt konsensus runt världens viktigaste fråga, och som har en intellektuell nivå som mest av allt liknar Idi Amins.

Donald Trumps regim måste nog beskrivas som en global mardröm. Det går att skratta åt Trump, men skrattet fastnar mycket snart i halsen.

fredag 2 juni 2017

Trump♡MLO = sant?

Det fanns för ett tag sedan i Sverige en satanistgrupp, där två ledande medlemmar 1998 blev dömda för ett mord som de begick 1997. Den hette då MLO, Misantropiska Luciferorden, men bytte senare namn, och jag vet inte om den finns idag.

En av dess mer grundläggande idéer var att de ville verka för att mänskligheten skulle utrotas så att kaosmakterna skulle få råda oinskränkt.

Så vitt jag känner till hade de ingen avläggare i USA, men efter att ha läst om Donald Trumps senaste beslut börjar jag faktiskt undra om de inte ändå hade det.

Fast, allvarligt talat, så tror jag förstås inte en sekund att Trump är någon sorts MLO-medlem in disguise.

Det behövs ju inte som förklaring. Det räcker så bra med att han är jubelidiot.

onsdag 31 maj 2017

En annan bild av Venezuela

I media matas vi med karikatyrartade bilder av den korrupta regeringen vs den demokratiska oppositionen i Venezuela.

Den bilden är (naturligtvis) grundfalsk. Men dominerar nyhetsrapporteringen totalt.

Denna intervju med Jorge Martin ger en annan (och enligt min bestämda åsikt mer adekvat) bild av vad som händer i Venezuela.

Läs den gärna.

måndag 22 maj 2017

Donald Trumps saudiska resa

Efter att talibanregimen i Afghanistan föll är Saudiarabien förmodligen det land som har det mest konsekventa och hårdaste statligt organiserade kvinnoförtrycket i världen. Det är dessutom ett land som bedriver vad som närmast liknar ett utrotningskrig mot shiamuslimer i Jemen.

Det är också för övrigt ett land som praktiserar den mest förkvävande och fyrkantiga formen av (skulle nog vilja säga karikatyren av) islam som man kan tänka sig.

Det är detta land som Donald Trump nu ska beväpna till tänderna, och dessutom närmast okritiskt hyllat i ett pinsamt insmickrande tal.

Vi kan också notera att Trump här inte verkar applicera sin allmänna islamofobi. Man kan kanske i just det avseendet jämföra med Hitler, som förbjöd den tyska pressen att föra fram nazisternas rasläror när det handlade om det allierade Japan...

Att till och med Trump lyckas lägga band på sin islamofobi i just detta fall, visar ju att han när det gäller är en kall realpolitiker. Saudiarabien är ett bålverk för förtryck och "stabilitet" i Mellanöstern, och just sådana regimer brukar ju anses gynna USA:s imperialistiska intressen, alldeles oavsett ideologiska, ska vi kanske kalla det petitesser...

måndag 15 maj 2017

"The most dangerous organization in human history"

Noam Chomsky gjorde nyligen ett uttalande att det republikanska partiet i USA är "the most dangerous organization in human history".

I denna intervju förklarar han vad han menar.

Lyssna på den. Den är mycket angelägen.

För det är tyvärr mycket möjligt att han kan ha rätt.

lördag 13 maj 2017

Hundraårsdagen

Idag för exakt hundra år sedan inleddes den kongress då det som nu är Vänsterpartiet bildades. Först dagen efter tog sig det nya partiet ett namn - Socialdemokratiska Vänsterpartiet.

1921 bytte partiet namn till Sveriges Kommunistiska  Parti (SKP), 1967 till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) , och 1990 till Vänsterpartiet.

Det har förekommit en rad partisplittringar, de mest betydande var de 1921, 1924 och 1929. Det som nu är Vänsterpartiet härstammar i själva verket från minoriteten vid partisplittringen 1929, och det var faktist en benhårt stalinistisk minoritet. Anledningen till att dagens Vänsterparti ändå härstammar från denna minoritet, är ju att den antistalinistiska majoriteten 1929 efter en lovande start och diverse splittringar, till sist blev en helt urartad sekt som slutade på värsta tänkbara sätt.

Partiets allra mörkaste år var mellan 1929 och Stalins död 1953, och i viss mån ända fram till ca 1963.

Men efter CH Hermanssons seger över de extremt Moskvalojala vid kongressen i januari 1964 blev partiet på nytt vad det är idag - ett öppet vänsterparti med en fungerande interndemokrati. Något som hade funnits före 1929, men som ströps vid staliniseringen 1929-30.

Jag röstade på VPK i skolvalet 1970, men sedan dröjde det till valet 1994 då jag började rösta på V igen.* Sedan dess har jag röstat på V i alla riksdagsval, men har aldrig varit medlem. Det kanske man skulle bli?

Idag är Vänsterpartiet det enda av de någorlunda stora partierna som har en grundsyn på hur samhället ser ut, och vad det bör bli,  som på något sätt ligger i närheten av vad jag själv tycker.

Under 70-talet kunde jag tänka mig att även i riksdagsval rösta på småpartier utan någon chans att komma in.  Det kan jag inte längre, så om inget oförutsett inträffar kommer jag väl att fortsätta att rösta på V - så länge jag överhuvudtaget kan rösta...
----------------------------------------------------------
*Eller rättare sagt - jag röstade på VPK/V  i lokalval 1988 och 1991 - men 1994 var första gången jag röstade på det i ett riksdagsval.

måndag 17 april 2017

1917, 1967 - och 2017

Med hjälp av SvD:s digitala arkiv som alla prenumeranter har tillgång till är det lätt att göra lite hisnande tidsresor. Just nu brukar jag varje dag kolla vad som hände "idag" vid åtminstone två årtal. Det som inträffade för hundra år sedan och det som inträffade för femtio år sedan.

1917 och 1967 alltså.

Det gemensamma för dessa år var att det blåste starka vänstervindar. I april 1917 hade den ryska monarkin störtats och en revolutionär flodvåg svepte genom det ryska samhället och inspirerade till en massiv vänstervåg i hela världen. SvD:s ledare verkade dessa dagar orolig för att Hjalmar Branting (!) i Sverige - inspirerad av vad som hände i Ryssland - skulle störta landet i kaos. Och angrep liberalerna i riksdagen för att de inte bekämpade den röda faran.

Vid motsvarade tid 1967 svepte också vänstervindar över världen. Vidden av USA:s brott i Vietnam hade blivit uppenbara för allt fler, och trots nära 500.000 man där lyckades inte USA hålla den "röda faran" i schack. Över allt i världen syntes tecken på en vänstervåg, som ju skulle leda till rena explosioner ett år senare. Och SvD:s ledarsida oroades över vänstervridningen i landet i allmänhet, och i radio-TV i synnerhet.

Jag levde förstås inte 1917 men jag var tolv år 1967. Och det som hände då gav mig hopp. Det var en stimulerande tid att leva, framtiden såg faktiskt ljus ut.

Det gör den inte precis nu. Idag gnäller förstås SvD:s ledare på vänstern som alltid, men det faktum att till och med denna sida är mer oroad över högerpopulismen (och islamismen) än över vänstern säger en del dystra saker om vår tid.

Ja, de härskande systemen tycks vara i nära på lika stor kris i dessa dagar som för femtio eller hundra år sedan - men de alternativ som är mest framgångsrika och synliga ligger idag inte åt vänster.

Istället öppnar sig veritabla avgrunder åt olika håll - Trump, Le Pen, IS, Erdogan, och de andra.

Lyssna förresten gärna på denna sång av Monica Zetterlund från 1976. Den verkar vara än mer aktuell idag än när den gjordes.

lördag 4 februari 2017

Uppror mot Trump

En av världens främsta experter på den globala uppvärmningen har uttalat sig för ett "uppror" (rebellion) mot Donald Trump.

Det är sympatiskt, och nödvändigt. Visserligen menar han nog inte något så drastiskt som jag skulle mena med detta ord (han talar om ett uppror av "scientists"), men ändå.

Om det inte vore för att den globala uppvärmingen är en ödesfråga för mänskligheten skulle man kunna avfärda Trumps regim som "endast" en förvisso ovanligt reaktionär sådan, även för att vara USA, och sedan vänta på att de motsättningar som den kommer att skapa kommer att leda till dess sammanbrott inom några år.

Men situationen är nu så akut att det egentligen inte finns mycket tid.

En total kollaps för Trumpregimen och ett nyval i USA (vilket aldrig någonsin hänt förut, nyval ingår inte i USA:s politiska kultur) skulle vara något av det bästa som kunde hända mänskligheten.

Trumpregimens klimatpolititk är ett så formidabelt hot att den måste bekämpas med alla till buds stående medel. Det måste skapas en situation där Trump och hans medarbetare helt enkelt inte kan regera...

En total bojkott av USA, så länge inte regimen backar från sin livsfarliga klimatpolitik vore möjligen ett sätt att bidra till detta.