tisdag 5 juni 2018

Lite om Leo Trotskijs "What is National Socialism?"

Det var 1971 jag började se mig själv som "trotskist".  Jag använder inte det ordet lätngre, men när det gäller rent politiska analyser är nog Leo Trotskij den enskilda person som betytt mest för min syn på världen.

Eftersom den kontakt jag hade med "marxister" tidigare hade inskränkt sig till de närmast metafysiska testuggarna i KFML blev kontakten med trotskister en intellektuell lättnad. Visserligen var trotskisterna  i Sverige 1971 i många avseenden helt hopplösa sekterister - men det fanns något i deras sätt att använda marxismen som imponerade. Inte som en uppsättning underliga dogmer, utan som ett användbart analysredskap.

För den som vill se ett exempel på en "trotskstisk" analys kan jag rekommendera denna artikel av Trotskij från 1933, Det var en analys av nazismens karaktär. Den är förvisso skriven före Förintelsen och de kunskaper vi har fått om den. Jag misstänker att inte heller Trotskij hade kunna förställa sig att barbariet skulle kunna gå så långt.

Det centrala i Trotskijs analys är synen på nazismens dubbla natur, Som massrötelse var den småborgerlig,  och förde ut  reaktionära drömmar som kunde slå rot i många förvirrade småborgares huvuden. Vi kan här notera att den klassiska småborgerligheten då var mycket starkare än idag. Det var en myriad av småföretagare och självägande bönder som utgjorde nazismens främsta massbas.  De hade drabbats hårt av depressionen, och många av dem hade ruinerats och hamnat i misär.

Idag har en annan typ av mellanskikt, som är kopplad till den offentliga sektorn, växt till en nivå långt över den som fanns i trettiotalets samhällen. Det utgör kanske ett hinder för att "rena" nazistpartier skulle kunna få en massbas idag. Tyvärr har det inte varit ett hinder för att elakartade högerpopulistiska partier ska kunna få det. I motsats till de klassiska nazisterna  (och fascisterna) har dessa tyvärr också lyckats göra relativt stora  inbrytningar i arbetarklassen.

Men när nazisterna kom till makten innebar det inte att småborgerligheten tog makten, Det blev en regim som direkt gynnade monopolkapitalet. Det som var kvar av dess småborgerliga ursprung såg mest ut som en delirisk retorik. En retorik som dock inte fanns i något ideologiskt tomrum - utan som byggde på en åskådning som tyvärr ledde till  mycket värre än retoriska resultat... vilket Förintelsen är det vidrigaste exemplet på.

Under de första ett och ett halvt åren byggde nu  nazismens maktställning fortfarande delvis på miliser vars medlemmar hade rekryterats från dess småborgerliga sociala bas. Framförallt handlade det om SA,  som obehindrat fick terrorisera gatorna mellan januari 1933 och juni 1934. Men den 30 juni detta år krossades SA i det som kom att kallas "de länga knivarnas natt". Detta efter att både industriägare och höga militärer under en lång tid hade krävt att de just skulle krossas.

Detta var slutet på ett system där nazistpartiets makt fortfarande stöttades upp av en organiserad småborgerlig massrörelse.  Det som kom efter var en entydigt toppstyrd polisstat.

Men tillbaka till Trotskij.

För den som är intresserad av att ta del av hans analys, läs gärna hans ovan länkade text om nazismen. Den står sig i mängt och mycket.

Lägg märke till varningen mot slutet. Om inte nazismen störtas kommer det oundvikligen att leda till ett storkrig  om relativt få år.

Där fick han ju rätt. Tyvärr.
----------------------------------------------
TILLÄGG
Det finns en mening i Trotskijs text som är lite konstig. Det är denna: "If the road to heaven is paved with good intentions, then the avenues of the Third Reich are paved with symbols.".

Är det ett transkriberingsfel? Det finns inget talesätt om att vägen till himlen är kantad med goda föresatser. Däremot ett om att vägen till helvetet är just detta. Parallellen med nazismen skulle dessutom bli mer logisk om den jämfördes med vägen till helvetet...

Hade Trotskij verkligen missuppfattat talesättet eller är det alltså en transkriberingsfel?

Leo Trotskij talar i Danmark 1932.

tisdag 8 maj 2018

"Maj 1968 - en generalrepetition"

För femtio år sedan var det i dessa dagar studentrevolt i Frankrike. Efter ytterligare någon vecka hade den utvidgats och arbetarrörelsen drogs in - det blev generalstrejk mot regeringen, fabriksockupationer, och vad som nog kan beskrivas som en revolutionär  (eller åtminstone förrevolutionär) situation.

När det hände 1968 förstod jag ingenting av det. Det gjorde jag nog inte förrän 1971, då jag kom i kontakt med vänstergrupperingar.

Och detta år (eller möjligen 1972) läste jag Daniel Bensaids och Henri Webers bok "Maj 1968 - en generalrepetition" som getts ut av Partisamförlaget. Det är fortfarande den enda mer utförliga bok jag läst om majrevolten.

Den gjorde ett stort intryck.

Jag har  inte läst om boken sedan dess så jag vet inte hur jag skulle uppfatta den idag.

Vad jag minns från då hade den ett mycket elegant flytande språk, som grep tag i en.

Författarna hade varit aktiva i gruppen JCR (Jeunesse Communiste Révolutionnaire), som var en trotskistisk studentgrupp. Framförallt skildrar den utförligt den inledande fasen - då det fortfarande var en ren studentrevolt.

Författarna har kritiserats för att fokusera för mycket på rörelsen i studentmiljön, medan de inte verkar ha varit lika mycket insatt i vad som hände i arbetarrörelsen utanför den. Men med tanke på deras bakgrund som studentaktivister är det nog förståeligt.

Det var ju också studentrevolten som blev den tändande gnistan till vad som hände sedan.

Boken beskriver de olika vänstergrupperna på ett ganska så polemiskt sätt. Deras sympatier med JCR lyser igenom på sida efter sida. Det störde mig inte då - men det är möjligt att det skulle göra det om jag läste om den.

Bokens titel syftar förstås på att författarna såg majrevolten som en generalrepetition för en ny revolution, som de förväntade sig komma inom en nära framtid. De var revolutionära optimister, men tyvärr fick de ju fel i detta.

Men oavsett hur man ser på deras analys av majrevolten, är boken i sig viktigt ett historiskt dokument, från en tid som idag känns mycket avlägsen...

Den finns på nätet och kan i sin helhet läsas här.

måndag 30 april 2018

Den sista dagen av ett krig

Den 30 april 1975 befriades Saigon av FNL. Saigontrupperna gav upp utan strid, soldaterna var mest av allt angelägna att slänga av sig sina uniformer och se så civila ut som de bara kunde.

Men i presidentpalatset satt en man vid namn Doung van Minh. Han var den nye presidenten. Han hade utnämnts till det bara tre dagar tidigare eftersom han under många år hade förespråkat förhandlingar med FNL. Därför hade han under många år hållits så långt bort från makten som möjligt.

Före 1964 hade han varit president, men hade störtats i en kupp av mer krigiska generaler. . Han var en del av den härskande eliten,  man var ingen hök. Han hade alltså en längre tid förespråkat förhandlingar.

När det tre dagar tidigare hade blivit uppenbart att FNL behärskade hela landet utom Saigon, och kunde gå in i staden när som helst, hade de härskande kommit  fram till att van Minh nog plötsligt  var lämplig, trots allt. Men nu var det för sent.

FNL hade ingen anledning att förhandla nu.

Det insåg till sist även van Minh.  Men han ville spela någon form av roll i det hela.

Så när FNL-trupper strömmade in i presdentpalatset satt van Minh där.

Han sade, med (kan man anta) en högtidlig min. "Vi har väntat på er så att vi kan lämna över makten till er".

Varpå FNL-kommendanten kort svarade: "Ni kan inte lämna över något ni inte har".

Så var det över. Ett krig som som hade varat i femton år hade äntligen kommit till sitt slut.

onsdag 7 mars 2018

Sovjetdemokrati 1918

Det är märkligt att läsa SvD i just dessa dagar för hundra år sedan. Där kan man läsa det utkast till fredsfördrag mellan Ryssland och Tyskland som sovjetledningen tagit - med knapp majoritet.

Det är ett fördrag som är mycket ofördelaktigt för Ryssland. Det nämns att Lenin skrivit en artikel där han starkt argumenterar för att det tyvärr är nödvändigt. Trots att det i praktiken är ett tyskt diktat.

Det nämns att vänstersocialrevolutionärerna, bolsjevikernas koalitionspartner i regeringen, är emot det, och anser att det är en kapitulation för den tyska borgarklassen och imperialismen.

Det nämns också att det slutliga avgörandet ändå kommer att fällas av en sovjetkongress som ännu inte hållits.

Något liknande nämns inte för Tysklands del. Att det tyska parlamentet skulle kunna sätta käppar i hjulet ligger inte på kartan.

Bolsjevikerna hade nu majoriteten i sovjeterna, men var splittrade. Exempelvis var Bucharin emot fördraget, vilket inte nämns i SvD.

I själva verket fanns tre linjer inom bolsjevikpartiet. Dels Lenins, som var beredd att godta de hårda tyska diktaten för att rädda vad som räddas kunde. Dels Bucharins, som förespråkade revolutionärt krig mot den tyska imperialismen.

Dels Trotskij, som åtminstone tidigare hade drivit linjen "varken krig eller fred". Den gick i princip ut på att man skulle vägra accepterna de tyska villkoren, men ändå demobilisera. Den grundades på den något naiva förhoppningen att den tyska arbetarklassen skulle resa sig och hindra den tyska borgarklassens planer.

Under en period var det faktiskt Trotskijs linje som hade praktiserats. Det ledde till stora militära framgångar för tyskarna, som gick långt in i Ryssland utan att möta mer än sporadiskt motstånd.

Nu hade alltså den linjen bevisats vara omöjlig. Så alternativen stod alltså mellan å ena sidan Lenins linje att acceptera de mycket hårda tyska villkoren - som bland annat innebar att alla ryska trupper skulle lämna Finland (och de facto ersättas av tyska, vilket senare ledde till en seger för de vita i det finska inbördeskriget).

Å andra sidan den som inom bolsjevikpartiet företräddes av bland annat Bucharin- men framför allt utanför detta av det vänstersocialrevolutionära partiet.

Vi vet idag att Lenins linje vann. Men just idag för hundra år sedan var frågan inte avgjord - Sovjetkongressen hade sista ordet.

Ryssland var alltså mycket mer demokratiskt än det auktoritärt styrda Tyskland.

Något att tänka på för de som tror att en totalitär diktatur infördes i Ryssland 1 november 1917.

måndag 5 mars 2018

Om att höja röster

Den här posten handlar om en sång som kom 1971, troligen någon gång under senare delen av det året. Det låg på en LP, och blev med all säkerhet den mest spelade sången på denna LP.

Den kan nog räknas in i kategorin "proggmusik", men den spreds mycket, mycket  långt utanför snävare "proggmiljöer".

Jag misstänker att några år senare, typ 1975, hade kanske mer än hälften av alla svenskar hört den åtminstone någon gång. Men jag kan ha fel, mina umgängeskretsar var ju inte alldeles representativa för resten av befolkningen. .

En hel del av er har måhända redan listat ut vilken sång jag syftar på.

Det är faktiskt en fin sång. Den kan höras här.

PS. Det bör påpekas att sången i YouTube-klippet tar slut ungefär 2.51. Då kan man stänga av, för det som sedan följer är endast ca fem minuters lång tystnad.

fredag 16 februari 2018

Bresjnjev och Kosygin som skeptiker - och censorer

Apropå det tidigare inlägget om UFO-rapporter i Sovjet 1968..

På något sätt var den korta öppningen för UFO-positiva forskare i Sovjet kring 1968 ett eko av Chrusjtjov-tidens mer fantasifulla period, även om just flygande tefat inte ingick i just Chrusjtjov-tidens koncept. Under Chrusjtjov fick ju Lysenko styra jordbrukspolitiken, och vad gäller rymdforskning kunde ledande auktoriteter i Sovjet spekulera om färgerna på växtligheten på Venus, att marsmänniskor byggde månarna Phobos och Deimos någon gång på 17- eller 1800-talen ( eftersom de inte upptäckts på 1700-talet, men först iakttogs under 1800-talet), om att rymdmänniskor flitigt besökt jorden under forntiden etc.

Så fort Chrusjtjov föll, föll ju också Lysenko, och även i rymdforskningen började man snart låta mer "skeptiska" (eller om man så vill tråkiga). Det där med UFO 1968 verkar vara ett återfall till Chrusjtjovtidens fantasifullhet, även om denna som sagt inte omfattat just UFO:s . Men sedan stramades det snabbt åt. Och då anklagades Zigel för att vara påverkad av idealistiska fantaster i USA. Hans UFO-sällskap tolererades i och för sig, men de fick efter ett tag inte publicera sig offentligt, utan fick endast karaktären av en privat diskussionsklubb.

Under Bresjnjev och Kosygin var linjen att Chrusjtjov varit en fantasifull "subjektivist",och att detta nu skulle ändras. Ett av uttrycken för det på det vetenskapliga fältet, var att man skulle undvika spekulativa utsvävningar. Det var väl därför UFO-perioden i sovjetisk media blev så kort.

Det bör förstås påpekas att själva idén att staten ska kunna förbjuda åsikter om vetenskap och kultur var ett arv från stalinismen. Hur galna än en del åsikter skulle kunna ansetts vara, borde de naturligtvis ha bemötts i en öppen debatt.

Under Sovjetunionens tio första år var den vetenskapliga debatten och kulturlivet i stort sett helt fritt, medan den politiska debatt som faktiskt fördes hade begränsningar. Endast de som godtog sovjetsystemets existens och inte ville återuppta kapitalismen fick delta i den.

När vänsteroppositionen förbjöds i december 1927, inleddes en strypning av den inomsocialistiska politiska debatten. Och efter att även högeroppositionen krossats ett år senare började stalinisterna också ge sig på kultur och vetenskap. (Och för den delen religion och filosofi etc.)

Det skapade ett system som i princip var helt totalitärt, fram till Stalins död. Men även efter dennes död fanns mycket av den stalinistiska kontrollen över både vetenskap och kulturliv kvar, vilket Zigels öde är ett exempel på.

När Sovjetpressen började intressera sig för UFO:s

(Från min huvudblogg 12 februari 2018.)


Lite kuriosa.

Idag för femtio år sedan (12 februari 1968) rapporterar Svenska Dagbladet att den sovjetiska pressen gjort en helomvändning i sin rapportering om UFOs/ "flygande tefat". Tidigare hade man avfärdat sådana rapporter som borgerliga fantasifoster i väst, typiska för vidskepliga strömningar i den kapitalistiska världen.

Nu publicerar man till synes oförklarliga rapporter från västvärlden, utan att avfärda dem som fantasier, och det förklaras att sådana oförklarliga rapporter även finns i Sovjetunionen.

SvD intervjuar sovjetiska forskare som Felix Zigel som säger att man inte kan veta vad det är, men att den utomjordiska hypotesen inte är utesluten.

Egentligen är det logiskt. Redan 1961 publicerade den australiske kommunistiska journalisten Wilfred Burchett en bok om Gagarins rymdfärd, som även översattes till svenska. Där intervjuade han ledande sovjetiska forskare som bland annat argumenterade för att de båda marsmånarna Phobos och Deimos var konstgjorda satelliter, byggda av marsmänniskor.

Till och med åsikter som liknar de som senare i väst drevs av Erich von Däniken fördes då fram - att det finns belägg för att rymdmänniskor tidigare besökt jorden och var ansvariga för en del av de tidigaste monumenten i ex.vis Egypten.

Om sådana spekulativa teorier kunde föras fram i Sovjet redan i slutet av 50-talet var det ju ologiskt att man ändå kategoriskt förnekade "flygande tefat"...

Därför var svängningen 1968 ganska följdriktig....

Men faktum är att officiella sovjetiska astrofysiker under sent 50- och tidigt 60-tal ofta var mycket mer "flummigt" spekulativa än sina kolleger i USA och västvärlden. I Sovjet rådde då rymdfeber, och entusiasmen för det egna rymdprogrammet var nog en orsak. Det var ju lättare att entusiasmera sig för detta om man antog att rymden innehöll mera intressanta saker än bara plasma, giftiga gasmoln och/ eller grus och sten..
-------------------------------.
Tillägg
Om man kollar lite ser man att den officiella inställningen i Sovjet i denna fråga efter ett tag svängde tillbaks till den gamla linjen. Zigel själv tilläts att bilda Sovjets första UFO-sällskap, men förbjöds efter ett tag att offentligt driva sin linje i denna fråga.

måndag 12 februari 2018

V, VPK och nutidens allmänna elände

Jag har röstat på Vänsterpartiet i varje riksdagsval sedan 1994. Det är det enda parti som har en chans att komma in i riksdagen, och som har några likheter med de politiska åsikter jag har. Jag skriver medvetet "några likheter" för mycket mer än så är det inte.

Inom V idag förs inte fram några krav som på allvar utmanar maktförhållandena i samhället. Allt är så vagt, så försiktigt.

Titta bara på kongressdebattten. En del vill hålla sig inom de ekonomiska ramarna, andra vill att staten ska låna pengar för att gå utöver dessa. Låna pengar? Av vem?  Av storföretagen? Som sedan ska ha tillbaka dessa, med ränta.

Det var helt andra diskussioner inom det gamla VPK. Se gärna detta exempel - en partiledarutfrågning av CH Hermansson från 1967. Inte 1968, som det står på YouTube - om man lyssnar noga hör man att den torde ägt rum någon gång andra hälften av 1967, som en sorts mellanvalsutfrågning.

Om ni inte orkar höra hela (i början är det mest tramsfrågor) gå gärna in mellan 21.17 och 28.32. Där pressas Hermansson med frågor om skattepoltik och nationaliseringar. Det framgår att VPK vill nationalisera banker och de största företagen. Och då med någon sorts ersättning,

Utfrågarna undrar nästan lite upprört om dessa ersättningar inte kommer att ätas upp av de drastiska förmögenhetsskatter som VPK då stod för. Hermansson förnekar inte alls detta. Tvärtom framgår det ganska klart att endast små aktieägare i prakitiken ska få ersättning. Han protesterar inte när de "tre O:na" (Olivercrona, Ortmark, Orup) frågar honom om det inte i praktiken innebär en konfiskering.

Hermansson är genomgående ödmjuk, lugnt resonerande - men glasklar.

Ett vänsterparti med en sådan linje skulle jag kunna rösta på med en viss entusisasm. Nu är det väl mer av att rösta på "det minst onda" Eller så.

En annan av ljuspunkterna  i intervjun är nog alldeles mot slutet där utfrågarna pressar Hermansson på kvinnornas ställning bland de ledande VPK-poltikerna. Den var inte speciellt stark, för att uttrycka det lite försiktigt,

De citerar ett uttalande av VPK om att kvinnornas svaga ställning i samhället är ett hot mot demokratin. Och de ställer följjdfrågan om inte kvinnornas svaga ställning i VPK inte också är ett hot mot demokratin.

Hermansson svarar mycket kort. Ja, säger han det är ett hot mot demokratin. Det finns inte ens en antydan till undanglidningar eller undanflykter.

Av alla partiordföranden som funits i de stora partierna i Sverige så länge som jag följt poltik överhuvudtaget har Hermansson varit den utan undantag mest imponerande.

Han levde ovanligt länge, och dog för något år sedan. Men det är inte endast han som är död. Det samhällsklimat där man kunde föra den typen av diskussioner om ekonomisk makt, även av en ordförande för ett riksdagsparti, finns inte längre.

Nej, "allt" var inte "bättre" "förr".  De hände dessutom mycket positivt efter 1967, som ex.vis den framväxande kvinnorörelsen på sjuttiotalet. Och även när vänstervågen gått över kom det under 90-talet upp värdefulla insikter om hur vanligt det är att barn utsätts för övergrepp, och det uppstod ett arbete för att bekämpa detta. Men även där kom en motreaktion, och idag har de mesta av dessa insikter raderats ut.

Jag upplever mig mer och mer som om jag lever i en värld jag inte känner igen. Där dåliga alternativ ställs mot varandra, och där de ljuspunkter som fanns sakta slocknar en efter en. Det kanske är en psykologisk egenhet hos mig. Ja, delvis, men inte framförallt. Det är inte jag som har fått en depression som gjort att jag ser världen mörkare. Det är världen som har blivit mörkare.

Jag skulle vilja att de insikter som i olika frågor fanns på 60-70- och i vissa frågor till och med på 90-talet fick en rennäsans. Men det känns mest som en, kanske inte from, men enfaldig, och på gränsen till dåraktig, förhoppning.

lördag 10 februari 2018

Gunnar Wall skriver intressant...

... om ett huvudvittne till Palmemordet, som just kommit ut med en bok. Det bekräftar det som många redan torde inse - att det finns många obesvarade gåtor, både om mordet och den markliga polisutredningen. Hans ganska långa inlägg kan läsas här.

I sitt inlägg nämner han även sin senaste bok, "Huvudet på en påle". Jag hade tänkt recensera den, men det blev aldrig av. Delvis kanske för att den är så pass fragmenterad

Den inleds med ett långt kaptitel om Rafael Trujillo. den man som var diktator i Dominikanska Republiken fram till 1961. Och hur han hela tiden hade stöttats av USA. Dvs ända fram till den allra sista fasen. då CIA verkar ha spelat en central roll i att han störtades.

Efter det kommer kortare kapitel om olika ämnen - ända fram till ungefär mitten av boken.

Då tar Wall på nytt upp det ämne han är mycket insatt i - just Palmemordet. Detta avsnitt fyller sedan resten av boken.

Här fokusar han mycket på ett märkligt faktum som oftast förbisetts. Nämligen att Lisbeth Palme i det första förhöret sade sig ha sett två gärningsmän. Detta tystades sedan ner på det mest märkliga sätt - ända tills Lisbeth efter ett tag kom med en helt annan version, där det endast fanns en gärningsman

Boken kan rekommenderas, framförallt för Palmeavsnittet, men även för det övriga innehållet.

Den kan beställas här.

När Svenska Dagbladet kastade masken

Om man följer SvD för exakt hundra år sedan kan man se vilken markant förändring som kom när finska inbördeskriget började.

Innan dess hade man både på ledar-och nyhetssidor behandlat bolsjevismen på ett ganska neutralt, men skulle nästan kunna säga "objektivt", sätt.

Men när det finska inbördeskriget inleddes började man närmast tugga fradga. Borta var all objektivitet, alla försiktiga analyser.

SvD:s beskrivning av det finska inbördeskriget är dessutom gemensam för ledar- och nyhetssidor. Ingen skillnad på "news" och "views" här.

Och den ser ut så här. På ena sidan har vi de vita, rättrådiga representanterna för den legala demokratiska ordningen (på ett ställe kallas Finland för det mest demokratiska landet i världen).

På den andra sida har vi de röda som omväxlande kallas för banditer, ligister, tjuvar och mördare - och agenter för den ryska imperialismen.

Det sägs på ett ställe att allt tal om "social revolution" är rena dimridåer för att dölja att det är tal om rysk imperialism. Varför nu Ryssland skulle försöka erövra Finland med hjälp av odisciplinerade grupper av mördare, tjuvar och banditer framgår inte helt klart. Som militär taktik betraktat torde det ju inte vara speciellt lyckat.

De röda sägs ständigt "mörda", men ingenstans sägs något att de vita skulle göra något liknande. Men i ett reportage hade vi en SvD- reporter i en stad som hölls av de röda. Han skriver förvånat att dessa ännu inte börjat mörda och plundra som de gör överallt annars - men tillägger att det nog bara är en tidsfråga innan de börjar göra det.

Den svenska liberala och "frisinnade" pressen angrips för att den beskriver det som sker i Finland som ett inbördeskrig där olika socialgrupper står mot varandra. Detta säger SvD är rent nonsens - vad vi har i Finland är alltså en laglig regering som står mot organiserad (men samtidigt anarkistisk) brottslighet, bakom kulisserna styrd av Ryssland.

Man kräver att regeringen börjar skicka vapen till den vita sidan.

Av döma av de ettriga attackerna på den mer liberala borgerliga pressen försöker denna åtminstone i någon mån att analysera vad som verkligen sker. Det driver SvD till ursinne.

Nu finns det ett stort problem med synen på de röda som banditer, tjuvar och mördare. Det är nämligen så att det finska socialistpartiet (formellt broderorganisation till de svenska socialdemokraterna!) stöder de röda i inbördeskriget. Styrs även detta parti av mördare och banditer? Det låter lite som Moskvarättegångarna.

Missförstå mig inte . Det fanns både en vit och en röd terror i det finska inbördeskriget, liksom senare  i det ryska. Det finns alltid inslag av terror i inbördeskrig.

Men i SvD:s "manikeiskt" svartvita världsbild är det bara den ena sidan som begår terror - och exempelvis vitgardisternas befälhavare general Mannerheim beskrivs som en av ljusets änglar.

Samme Mannerheim som ganska snart inom den finska arbetarklassen fick ett epitet som sedan kom att användas om honom under många årtionden - "slaktaren".

 PS. Fler exempel på hur SvD kommnterade händelser för hundra år sedan kan man funna här.