fredag 16 februari 2018

Bresjnjev och Kosygin som skeptiker - och censorer

Apropå det tidigare inlägget om UFO-rapporter i Sovjet 1968..

På något sätt var den korta öppningen för UFO-positiva forskare i Sovjet kring 1968 ett eko av Chrusjtjov-tidens mer fantasifulla period, även om just flygande tefat inte ingick i just Chrusjtjov-tidens koncept. Under Chrusjtjov fick ju Lysenko styra jordbrukspolitiken, och vad gäller rymdforskning kunde ledande auktoriteter i Sovjet spekulera om färgerna på växtligheten på Venus, att marsmänniskor byggde månarna Phobos och Deimos någon gång på 17- eller 1800-talen ( eftersom de inte upptäckts på 1700-talet, men först iakttogs under 1800-talet), om att rymdmänniskor flitigt besökt jorden under forntiden etc.

Så fort Chrusjtjov föll, föll ju också Lysenko, och även i rymdforskningen började man snart låta mer "skeptiska" (eller om man så vill tråkiga). Det där med UFO 1968 verkar vara ett återfall till Chrusjtjovtidens fantasifullhet, även om denna som sagt inte omfattat just UFO:s . Men sedan stramades det snabbt åt. Och då anklagades Zigel för att vara påverkad av idealistiska fantaster i USA. Hans UFO-sällskap tolererades i och för sig, men de fick efter ett tag inte publicera sig offentligt, utan fick endast karaktären av en privat diskussionsklubb.

Under Bresjnjev och Kosygin var linjen att Chrusjtjov varit en fantasifull "subjektivist",och att detta nu skulle ändras. Ett av uttrycken för det på det vetenskapliga fältet, var att man skulle undvika spekulativa utsvävningar. Det var väl därför UFO-perioden i sovjetisk media blev så kort.

Det bör förstås påpekas att själva idén att staten ska kunna förbjuda åsikter om vetenskap och kultur var ett arv från stalinismen. Hur galna än en del åsikter skulle kunna ansetts vara, borde de naturligtvis ha bemötts i en öppen debatt.

Under Sovjetunionens tio första år var den vetenskapliga debatten och kulturlivet i stort sett helt fritt, medan den politiska debatt som faktiskt fördes hade begränsningar. Endast de som godtog sovjetsystemets existens och inte ville återuppta kapitalismen fick delta i den.

När vänsteroppositionen förbjöds i december 1927, inleddes en strypning av den inomsocialistiska politiska debatten. Och efter att även högeroppositionen krossats ett år senare började stalinisterna också ge sig på kultur och vetenskap. (Och för den delen religion och filosofi etc.)

Det skapade ett system som i princip var helt totalitärt, fram till Stalins död. Men även efter dennes död fanns mycket av den stalinistiska kontrollen över både vetenskap och kulturliv kvar, vilket Zigels öde är ett exempel på.

När Sovjetpressen började intressera sig för UFO:s

(Från min huvudblogg 12 februari 2018.)


Lite kuriosa.

Idag för femtio år sedan (12 februari 1968) rapporterar Svenska Dagbladet att den sovjetiska pressen gjort en helomvändning i sin rapportering om UFOs/ "flygande tefat". Tidigare hade man avfärdat sådana rapporter som borgerliga fantasifoster i väst, typiska för vidskepliga strömningar i den kapitalistiska världen.

Nu publicerar man till synes oförklarliga rapporter från västvärlden, utan att avfärda dem som fantasier, och det förklaras att sådana oförklarliga rapporter även finns i Sovjetunionen.

SvD intervjuar sovjetiska forskare som Felix Zigel som säger att man inte kan veta vad det är, men att den utomjordiska hypotesen inte är utesluten.

Egentligen är det logiskt. Redan 1961 publicerade den australiske kommunistiska journalisten Wilfred Burchett en bok om Gagarins rymdfärd, som även översattes till svenska. Där intervjuade han ledande sovjetiska forskare som bland annat argumenterade för att de båda marsmånarna Phobos och Deimos var konstgjorda satelliter, byggda av marsmänniskor.

Till och med åsikter som liknar de som senare i väst drevs av Erich von Däniken fördes då fram - att det finns belägg för att rymdmänniskor tidigare besökt jorden och var ansvariga för en del av de tidigaste monumenten i ex.vis Egypten.

Om sådana spekulativa teorier kunde föras fram i Sovjet redan i slutet av 50-talet var det ju ologiskt att man ändå kategoriskt förnekade "flygande tefat"...

Därför var svängningen 1968 ganska följdriktig....

Men faktum är att officiella sovjetiska astrofysiker under sent 50- och tidigt 60-tal ofta var mycket mer "flummigt" spekulativa än sina kolleger i USA och västvärlden. I Sovjet rådde då rymdfeber, och entusiasmen för det egna rymdprogrammet var nog en orsak. Det var ju lättare att entusiasmera sig för detta om man antog att rymden innehöll mera intressanta saker än bara plasma, giftiga gasmoln och/ eller grus och sten..
-------------------------------.
Tillägg
Om man kollar lite ser man att den officiella inställningen i Sovjet i denna fråga efter ett tag svängde tillbaks till den gamla linjen. Zigel själv tilläts att bilda Sovjets första UFO-sällskap, men förbjöds efter ett tag att offentligt driva sin linje i denna fråga.

måndag 12 februari 2018

V, VPK och nutidens allmänna elände

Jag har röstat på Vänsterpartiet i varje riksdagsval sedan 1994. Det är det enda parti som har en chans att komma in i riksdagen, och som har några likheter med de politiska åsikter jag har. Jag skriver medvetet "några likheter" för mycket mer än så är det inte.

Inom V idag förs inte fram några krav som på allvar utmanar maktförhållandena i samhället. Allt är så vagt, så försiktigt.

Titta bara på kongressdebattten. En del vill hålla sig inom de ekonomiska ramarna, andra vill att staten ska låna pengar för att gå utöver dessa. Låna pengar? Av vem?  Av storföretagen? Som sedan ska ha tillbaka dessa, med ränta.

Det var helt andra diskussioner inom det gamla VPK. Se gärna detta exempel - en partiledarutfrågning av CH Hermansson från 1967. Inte 1968, som det står på YouTube - om man lyssnar noga hör man att den torde ägt rum någon gång andra hälften av 1967, som en sorts mellanvalsutfrågning.

Om ni inte orkar höra hela (i början är det mest tramsfrågor) gå gärna in mellan 21.17 och 28.32. Där pressas Hermansson med frågor om skattepoltik och nationaliseringar. Det framgår att VPK vill nationalisera banker och de största företagen. Och då med någon sorts ersättning,

Utfrågarna undrar nästan lite upprört om dessa ersättningar inte kommer att ätas upp av de drastiska förmögenhetsskatter som VPK då stod för. Hermansson förnekar inte alls detta. Tvärtom framgår det ganska klart att endast små aktieägare i prakitiken ska få ersättning. Han protesterar inte när de "tre O:na" (Olivercrona, Ortmark, Orup) frågar honom om det inte i praktiken innebär en konfiskering.

Hermansson är genomgående ödmjuk, lugnt resonerande - men glasklar.

Ett vänsterparti med en sådan linje skulle jag kunna rösta på med en viss entusisasm. Nu är det väl mer av att rösta på "det minst onda" Eller så.

En annan av ljuspunkterna  i intervjun är nog alldeles mot slutet där utfrågarna pressar Hermansson på kvinnornas ställning bland de ledande VPK-poltikerna. Den var inte speciellt stark, för att uttrycka det lite försiktigt,

De citerar ett uttalande av VPK om att kvinnornas svaga ställning i samhället är ett hot mot demokratin. Och de ställer följjdfrågan om inte kvinnornas svaga ställning i VPK inte också är ett hot mot demokratin.

Hermansson svarar mycket kort. Ja, säger han det är ett hot mot demokratin. Det finns inte ens en antydan till undanglidningar eller undanflykter.

Av alla partiordföranden som funits i de stora partierna i Sverige så länge som jag följt poltik överhuvudtaget har Hermansson varit den utan undantag mest imponerande.

Han levde ovanligt länge, och dog för något år sedan. Men det är inte endast han som är död. Det samhällsklimat där man kunde föra den typen av diskussioner om ekonomisk makt, även av en ordförande för ett riksdagsparti, finns inte längre.

Nej, "allt" var inte "bättre" "förr".  De hände dessutom mycket positivt efter 1967, som ex.vis den framväxande kvinnorörelsen på sjuttiotalet. Och även när vänstervågen gått över kom det under 90-talet upp värdefulla insikter om hur vanligt det är att barn utsätts för övergrepp, och det uppstod ett arbete för att bekämpa detta. Men även där kom en motreaktion, och idag har de mesta av dessa insikter raderats ut.

Jag upplever mig mer och mer som om jag lever i en värld jag inte känner igen. Där dåliga alternativ ställs mot varandra, och där de ljuspunkter som fanns sakta slocknar en efter en. Det kanske är en psykologisk egenhet hos mig. Ja, delvis, men inte framförallt. Det är inte jag som har fått en depression som gjort att jag ser världen mörkare. Det är världen som har blivit mörkare.

Jag skulle vilja att de insikter som i olika frågor fanns på 60-70- och i vissa frågor till och med på 90-talet fick en rennäsans. Men det känns mest som en, kanske inte from, men enfaldig, och på gränsen till dåraktig, förhoppning.

lördag 10 februari 2018

Gunnar Wall skriver intressant...

... om ett huvudvittne till Palmemordet, som just kommit ut med en bok. Det bekräftar det som många redan torde inse - att det finns många obesvarade gåtor, både om mordet och den markliga polisutredningen. Hans ganska långa inlägg kan läsas här.

I sitt inlägg nämner han även sin senaste bok, "Huvudet på en påle". Jag hade tänkt recensera den, men det blev aldrig av. Delvis kanske för att den är så pass fragmenterad

Den inleds med ett långt kaptitel om Rafael Trujillo. den man som var diktator i Dominikanska Republiken fram till 1961. Och hur han hela tiden hade stöttats av USA. Dvs ända fram till den allra sista fasen. då CIA verkar ha spelat en central roll i att han störtades.

Efter det kommer kortare kapitel om olika ämnen - ända fram till ungefär mitten av boken.

Då tar Wall på nytt upp det ämne han är mycket insatt i - just Palmemordet. Detta avsnitt fyller sedan resten av boken.

Här fokusar han mycket på ett märkligt faktum som oftast förbisetts. Nämligen att Lisbeth Palme i det första förhöret sade sig ha sett två gärningsmän. Detta tystades sedan ner på det mest märkliga sätt - ända tills Lisbeth efter ett tag kom med en helt annan version, där det endast fanns en gärningsman

Boken kan rekommenderas, framförallt för Palmeavsnittet, men även för det övriga innehållet.

Den kan beställas här.

När Svenska Dagbladet kastade masken

Om man följer SvD för exakt hundra år sedan kan man se vilken markant förändring som kom när finska inbördeskriget började.

Innan dess hade man både på ledar-och nyhetssidor behandlat bolsjevismen på ett ganska neutralt, men skulle nästan kunna säga "objektivt", sätt.

Men när det finska inbördeskriget inleddes började man närmast tugga fradga. Borta var all objektivitet, alla försiktiga analyser.

SvD:s beskrivning av det finska inbördeskriget är dessutom gemensam för ledar- och nyhetssidor. Ingen skillnad på "news" och "views" här.

Och den ser ut så här. På ena sidan har vi de vita, rättrådiga representanterna för den legala demokratiska ordningen (på ett ställe kallas Finland för det mest demokratiska landet i världen).

På den andra sida har vi de röda som omväxlande kallas för banditer, ligister, tjuvar och mördare - och agenter för den ryska imperialismen.

Det sägs på ett ställe att allt tal om "social revolution" är rena dimridåer för att dölja att det är tal om rysk imperialism. Varför nu Ryssland skulle försöka erövra Finland med hjälp av odisciplinerade grupper av mördare, tjuvar och banditer framgår inte helt klart. Som militär taktik betraktat torde det ju inte vara speciellt lyckat.

De röda sägs ständigt "mörda", men ingenstans sägs något att de vita skulle göra något liknande. Men i ett reportage hade vi en SvD- reporter i en stad som hölls av de röda. Han skriver förvånat att dessa ännu inte börjat mörda och plundra som de gör överallt annars - men tillägger att det nog bara är en tidsfråga innan de börjar göra det.

Den svenska liberala och "frisinnade" pressen angrips för att den beskriver det som sker i Finland som ett inbördeskrig där olika socialgrupper står mot varandra. Detta säger SvD är rent nonsens - vad vi har i Finland är alltså en laglig regering som står mot organiserad (men samtidigt anarkistisk) brottslighet, bakom kulisserna styrd av Ryssland.

Man kräver att regeringen börjar skicka vapen till den vita sidan.

Av döma av de ettriga attackerna på den mer liberala borgerliga pressen försöker denna åtminstone i någon mån att analysera vad som verkligen sker. Det driver SvD till ursinne.

Nu finns det ett stort problem med synen på de röda som banditer, tjuvar och mördare. Det är nämligen så att det finska socialistpartiet (formellt broderorganisation till de svenska socialdemokraterna!) stöder de röda i inbördeskriget. Styrs även detta parti av mördare och banditer? Det låter lite som Moskvarättegångarna.

Missförstå mig inte . Det fanns både en vit och en röd terror i det finska inbördeskriget, liksom senare  i det ryska. Det finns alltid inslag av terror i inbördeskrig.

Men i SvD:s "manikeiskt" svartvita världsbild är det bara den ena sidan som begår terror - och exempelvis vitgardisternas befälhavare general Mannerheim beskrivs som en av ljusets änglar.

Samme Mannerheim som ganska snart inom den finska arbetarklassen fick ett epitet som sedan kom att användas om honom under många årtionden - "slaktaren".

 PS. Fler exempel på hur SvD kommnterade händelser för hundra år sedan kan man funna här.

lördag 3 februari 2018

Ingvar Kamprad och en bisarr hjältedyrkan

Ingvar Kamprad är död. Alla människor dör förr eller senare, men i just Kamprads fall har det lett till en hetsig debatt.

Några har dragit fram hans fascistiska förflutna, och att han så sent som på 50-talet var aktiv i Nysvenska Rörelsen.. På den andra sidan har vi de som tycker att de som kritiserar Kamprad är otacksamma. Han var en stor man, som bildade ett företag som gav en massa människor jobb, gjorde möbler och bidrog till statens skatteinkomster.

Tove Lifvendahl skrev i Svenska Dagbladet ungefär att det var otacksamt av Ung Vänster att kritisera Kamprad eftersom de fick statsbidrag, och dessa var möjliga genom att framgångsrika företagare som Kamprad betalade skatt. De borde i alla fall var LITE tacksamma. Om jag nu fattade henne rätt.

Om vi börjar med det sista är det ett exempel på ett närmast pinsamt borgerligt moraliserande. Ung Vänster skulle få statsbidrag vare sig Kamprad hade funnits eller inte. Om inte Kamprads företag hade funnits hade det funnits andra kapitalister som betalade skatt.

Kamprad grundade inte ett företag för att han brann av en önskan att ge människor jobb, betala skatt och göra bra möbler. Han gjorde det för att han ville bli rik. Han hittade ett framgångskoncept men han gjorde det inte av en hängiven idealism. Att kalla honom ”hjälte” är fånigt.

Om inte Kamprads företag hade tillverkat möbler hade någon annan gjort det. Om inte IKEA hade funnits hade de som jobbade där inte varit arbetslösa för den sakens skull. .

Att kalla de som hittar på ett sätt att bli rika för hjältar är att missbruka ordet. Missbruka det mycket grovt.

Vad gäller Nysvenska Rörelsen var det en mycket obehaglig rörelse. Men det är lite tveksamt om den kunde definieras som nazistisk. Jag vet en del om den eftersom jag 1972 som sjuttonåring deltog i en aktion som lyckades slå sönder ett möte Nysvenska Rörelsen höll för att fira minnet av Gustav III:s statskupp 1772.

Den typen av minoritära våldsaktioner kan man diskutera, i just detta fall skulle jag idag nog inte deltagit i den.

1972 var fascismen inte något hot i Sverige, och aktionen var ganska poänglös.

Nåväl, jag blev lite nyfiken på vems möte vi hade slagit sönder. Så jag gick till KB och ögnade igenom alla nummer av nysvenskarnas tidning Vägen Framåt.

Nysvenska Rörelsen var fascistisk, och de beundrade Mussolini. De var inte nazister, även om de under andra världskriget började flirta med nazismen.

Engdahl var från början inte antisemit, men när han trodde att Hitler skulle vinna kriget började han producera antisemitiska artiklar. När Hitler förlorade ändrade han sig igen, och tog avstånd från antisemitism.

Men fascist förblev han livet ut.

Kamprad var aktiv i Nysvenska Rörelsen in i femtiotalet. Och så sent som 2011 menade han att Engdahl varit en stor man.

Och 1995 hävdade han att den etniska rensningen i Bosnien inte borde fördömas i sig, eftersom mångkultur inte fungerade var det bra att folkgrupper skildes åt.

Det betydde inte att han hyllade massakrerna, men han verkade se dem som överdrifter i något som annars i princip var nödvändigt.

Att ända in till slutet hävda att den cyniska (och opportunistiska ) fascisten Engdahl, som behändigt nog blev antisemit när han trodde att Hitler skulle segra, men tog avstånd när han såg att Hitler hade förlorat, talar inte direkt till Kamprads fördel.

Några är upprörda över att ”vänstern” "firar" Kamprads död. För min del vare sig firar jag eller – ännu mindre – sörjer.

Men om vi hade fått en fascistisk regim i Sverige hade Kamprad med all säkerhet stött den.

Om Tyskland hade ockuperat Sverige och börjat deportera och döda judar hade han i alla fall inte protesterat.

Att kalla honom hjälte är smaklöst.

Vi lever i en kultur idag där man hyllar de som blir rika och börjar med ”två tomma händer”. Nu hade inte Kamprad några tomma händer men själva inställningen äcklar mig.

Att någon lyckas göra sig rik gör inte hen till en hjälte.

Det är en vanlig åsikt idag, men var mindre vanlig på 60- coh 70-talen vilket kanske visas av Hootenany Singers ganska elaka sång ”Mårten Gås”. Hör den gärna här.

lördag 20 januari 2018

Dåtidens Wikileaks

Om man som jag går igenom SvD:s digitala arkiv för 100 år sedan ser man att det Wikileaks gör idag förbleknar mot vad bolsjevikregeringen gjorde efter oktoberrevolutionen.

Deras principiella linje var att de ville avskaffa all hemlig diplomati. Det ledde bland annat till att de publicerade all diplomatisk korrespondens som utbytts mellan Ryssland och deras tidigare allierade i ententen. Dag efter dag publicerade SvD nya avslöjanden om de ränker och intriger som förekommit på de allierades sida.

SvD verkade ganska nöjda över detta, eftersom tidningen ju var tyskvänlig.

Men bolsjevikerna var ju inte tyskvänliga. Så de underhandlingar som de förde med Tyskland och deras allierade i förhandlingarna i Brest-Litovsk gjordes hela tiden offentliga. Så pressen kunde hela tiden ta del av både de tyska och ryska delegaternas positioner i de fredsunderhandlingar som kontinuerligt pågick.

Det var något helt nytt. Tyvärr förvandlades ju Sovjets linje i denna principfråga 180 grader när stalinismen senare tog övr. Då ägnade man sig själv åt de mest skamliga hemliga intriger med andra stormakter,varav en del senare blivit offentliga genom memoarer, och andra dokument.

De som tror att stalinismen var en fortsättning av leninismen borde studera skillnaderna lite. Sovjet 1918 och Sovjet ex.vis 1938 var ju i det avseendet (liksom i så mycket annat) som natt och dag. Från att alla skulle få veta vad som avhandlades förvandlades politiken till att ingen skulle få veta vilka skändligheter som pågick i slutna rum.

onsdag 10 januari 2018

När Kambodja befriades från Pol Pot

I dagarna är det 39 år sedan Kambodja befriades från Pol Pot-regimen Jag minns mycket väl de dagarna, och den glädje jag då kände.

Att använda ordet "befrielse" är i högsta grad adekvat. Den gerilla som leddes av Pol Pot och de så kallade röda khmererna hade visserligen fört en hård kamp mot USA och dess marionett, en militärdiktatur ledd av en viss Lon Nol, under flera år. De segrade och gick in i Phnom Penh den 17 april 1975.

Men det innebar ingen befrielse, inte ens i ordets mest bleka mening. Ledarskapet för de röda khmererna beslöt omedelbart efter segern att alla städer skulle utrymmas. Vad som sedan följde var var i princip fyra års de facto slavarbete på landsbyggden. Arbetet övervakades av militära styrkor, och var baserat på tvång och hot.

Och avrättningar. Hur många som dödades tvista de lärde om än idag, men det måste varit minst hundratusentals. troligen klart över en miljon. Och det i ett land med en mycket liten befolkning.

Det stöd som hade funnits under kampen mot USA smälte ned mycket snart.

Om någon betvivlar detta bör hen tänka på följande. Den armé som framgångsrikt hade bekämpat världens största militärmakt under fem år kollapsade efter kanske en vecka när Vietnam - med stöd av rebelliska kambodjanska styrkor - gick in i slutet av 1978

Den 7 januari 1979 befriades så Phnom Penh. Den nya regeringens första åtgärd var att tillåta befolkningen att återvända till städerna, och upphäva de tvångsäktenskap som Pol Pot-regimen infört...

Sedan skulle det kunnat bli en ganska så harmonisk fred, om det inte vore för en sak.

Det USA som hade använt Pol Pot-regimens illdåd för antikommunistisk propaganda började genast att under bordet ge ekonomiskt stöd till rester av den besegrade Pol Pot-regimen, som på så sätt under åratal kunde behålla terroristband på gränsen mellan Thailand och Kambodja. Dessa kunde när som helst fly till baser i Thailand, för att sedan på nytt göra räder in i Kambodja.

Ändå var det relativt lugnt och stabilt i Kambodja ända tills Sovjet föll samman, och Vietnam tvingades dra tillbaks sina styrkor från Kambodja. Resultatet blev en instabil och korrupt regim och ett Kambodja som under många år förföll – och till och med under en period blev ett av världens främsta centrum för barnsexhandel.

De antikommunister som under flera år hade använt Pol Pot-regimen som det kanske främsta exemplet på kommunismens illdåd stod nu inför situationen att detta skräckexempel kunde fortsätta föra en (låt vara tynande) tillvaro endast med hjälp av USA, högerdiktaturen i Thailand - och Kina! En ohelig allians, om något.

Nu var Kambodja under Pol Pot inget exempel på "kommunism" i någon vanlig mening av ordet. Inte ens i dess mest stalinistiska variant. För hur vidriga stalinistregimer än kunde vara byggde de i alla fall på en struktur där någon form av industri, med en välorganiserad, om än politiskt förtryckt, arbetarklass, utgjorde basen för samhället.

Kambodja avskaffade lönearbetet - inte för att införa en mer avancerad kommunism som en del naiva maoister tycktes tro - utan för att ersätta det med slavarbete.

Pol Pot-regimen var en anomali, som inte hörde hemma i något av de två ekonomiska system som under kalla kriget hade delat upp världen mellan sig. En ekonomi byggd  på agrart statsslaveri var under 1900-talet som sagt en anomali- ett instabilt system som endast kunde upprätthållas med en gradvis upptrappad terror. Den skulle ändå fallit samman förr eller senare - och den vietnamesiska invasionen räddade förmodligen livet på kanske en miljon människor.

Så den 7 januari 1979 vart en glädjedag. En av de få dagarna under 1900-talet som kan ses som ett entydigt och närmast underbart framsteg. Det kan möjligen jämföras med den 7 maj 1945 - då Nazi-Tyskland kapitulerade - eller den 30 april 1975 - då FNL befriade Saigon.

tisdag 12 december 2017

Revolution och kontrarevolution i Ryssland

Några korta kommentarer i anknytning till en artikel av Kajsa Ekis Ekman.

Nu har man under hela året i borgerlig media hört till leda om vilka förfärliga saker som hände efter den ryska revolutionen. Och då syftar man oftast inte på de otaliga offren för stalinismens konsolideringsfas 1929-39. Stalinismen var en politisk kontrarevolution som krossade jämlikhet och arbetardemokrati. Och i det närmaste likviderade hela bolsjevikpartiet.

Nej, de brukar syfta på åren omedelbart efter ryska revolutionen, där de övergrepp som onekligen skedde när en revolution tvingades försvara sig själv mot reaktionära arméer, förstoras och målas upp med de mest nattsvarta färger.

Oktoberrevolutionen inleddes med att bolsjevikerna i september 1917 fick majoritet i sovjeterna, som var demokratiska massorganisationer för framförallt arbetare och soldater. Dessa tog sedan över makten i november.

Den nya regeringen började genomföra ett program som innebar fred med Tyskland, jorden till bönderna, arbetarkontroll över (och efter mitten av 1918 nationalisering av) storindustrin, rättigheter för kvinnor och nationella minoriteter. Vetenskaplig och kulturell frihet. Och en radikal jämlikhetspolitik.

Revolutionens inledande fas var nästan helt oblodig, men efter att kontrarevolutionära delar av armén med utländskt stöd startade ett uppror inleddes ett blodigt inbördeskrig, med både "röd" och "vit" terror.

Men de herrar och damer som 100 år senare retroaktivt är så upprörda över revolutionen i allmänhet, och den röda terrorn i synnerhet. verkar helt likgiltiga över de offer som kapitalismens återupprättade krävde i Sovjet och Östeuropa..

I grunden var kapitalismens återupprättande den logiska slutpunkten på den kontrarevolution som inleddes av stalinisterna. Medan stalinisterna krossade jämlikheten, arbetardemokratin, inskränkte kvinnornas rättigheter och ströp den vetenskapliga och kulturella friheten, krossade Jeltsin o co planekonomin, som ändå innebar en nästan total frånvaro av arbetslöshet och inflation. Detta ledde förutsägbart nog till en skyhög arbetslöshet och en ofattbar rekordinflation. Vilket i sin tur ledde till att ojämlikheten ökade på ett dramatiskt sett. .

På så sätt slogs de sista landvinningarna från den ryska revolutionen sönder.... vilket förvisso också ledde till många dödsoffer.

Offren för kapitalismens återupprättande tas upp av Kajsa Ekis Ekman i en mycket bra ledare i ETC. Det är nog en av de bättre texter jag läst på länge.

Två citat från denna:

"Massvis av människor blev utblottade och hamnade på gatorna. Social trygghet fanns inte, de aktier i statliga företag som Boris Jeltsin delade ut köptes upp av kapitalister för en flaska vodka och arbetslösheten steg när industrierna bara lade ner. Då staten revs ner, oligarker lade beslag på tillgångarna och välfärden slaktades, steg dödligheten i före detta Sovjetunionen med 49 procent.

Detta innebär att 16 miljoner ryssar har dött i förtid sedan 1991. Medellivslängden för ryska män var 71,4 år 1990. Ett årtionde senare hade den sjunkit till 58 år. Att en rysk man bara lever tills han är 58 år innebär att de flesta ryssar aldrig hinner njuta av pensionen och att många ryska barn aldrig får träffa sin morfar eller farfar"...

"Till dessa ”nödvändiga offer” hör också de 80 personer som mördades varje dag bara i Moskva under 90-talet då maffior krigade om makten, vilket berättas i Claes Ericsons mycket informativa bok ”Oligarkerna”. Fortfarande är den ryska mordfrekvensen bland de högsta i världen. Mäns våld mot kvinnor har också ökat och varje år dödar ryska män 14 000 kvinnor. ”Våld i hemmet” är så normaliserat att det nyligen avkriminaliserades."


Ta gärna del av hela artikeln. Den kan läsas här.

 
New Tork Times löpsedel den 9 november 1917.

söndag 26 november 2017

Ingenting mera blev sagt

Jag har väntat mycket länge på att den här sången ska läggas  ut op YouTube. Nu har det hänt.

Den heter alltså "Ingenting mera blev sagt" och låg på Gunder Häggs (senare Blå Tåget) LP Tigerkaka från 1969. Den ger i sig ett lite kusligt intryck, men det blev än mer kusligt två år senare.

Den tycks handla om Marc Wallenbergs död. Dennes smeknamn var Boy-Boy och i sången kallas han dels bara Boy-Boy, dels på ett ställe "Boy-Boy Wallenberg". I sången antyds att det just kommit besked om att han  dött, och det sägs att hans spår "ledde bort genom djupa skogar".

När Marc Wallenberg två år senare gick in i en skog och där sköt sig skrevs det mycket om sången.

Trots denna progg-grupps vänsteråsikter finns det inte ett spår av aggressivitet  mot den kände  företagsledaren i sången. Den ger snarast ett empatiskt och ömsint intryck. Tycker i alla fall jag.

Journalister ringde till medlemmarna i Gunder Hägg och frågade om de ansåg sig vara klärvoajanta. På den frågan fick de ett definitivt "nej".