fredag 26 april 2024

Funderingar om trans...

Jag är inte emot den nyligen antagna lagen för att jag är emot transsexuella. Tvärtom. Under stora delar av mitt liv har jag själv uppfattat mig som sådan. 

Sommaren 1975 fick jag en mycket stark önskan att bli kvinna. Den kom igen 1983, och 1993. Och även senare. 

Under flera av dessa perioder fick jag samma upplevelse som många transsexuella vittnar om. Att jag egentligen är en kvinna och att jag är född i fel kön.

Om det för ett antal år sedan hade varit lika lätt att få genomgå könsförändringsoperationer (eller som det numera kallas, könsbekräftande operationer) är det klart möjligt att jag skulle ha gjort det. 

Men jag är lite för skeptisk för att anse att upplevelser nödvändigtvis är en så att säga objektiv verklighet. När jag tänkte på att försöka genomföra sådana operationer såg jag det inte som att jag genom dessa skulle "bli" kvinna i en absolut mening. Jag såg det snarare som att jag på det sättet skulle kunna komma så nära att bli en kvinna som det med dagens teknik överhuvudtaget är möjligt. Jag såg det alltså INTE som att jag i en absolut mening skulle bli kvinna. 

Jag är visserligen inte filosofisk materialist i en absolut mening, men jag uppfattar det materiella som en så pass viktig del av verkligheten att det inte går att bortse från det. 

Och jag har definitivt aldrig ansett att en man till och med kan bli kvinna utan operationer och hormonbehandlinng. En sådan  extrem typ av idealism har jag aldrig anammat. 

Även när jag funderade på operationer såg jag det som förmätet att tro att jag efter eventuella sådana skulle kunna identifiera mig som kvinna. Att bli kvinna såg jag som ett ouppnåeligt ideal som jag skulle kunna närma mig, men aldrig helt och hållet uppnå. 

Att gå ett steg längre och säga att var och en som säger sig vara kvinna är en kvinna är inte endast ett slag mot de som är kvinnor utan även mot de som är transsexuella på riktigt. Det gör det hela som något oerhört lättvindigt. .Säg att du är kvinna och så, hokus pokus filiokus, så är du det. Hokus pokus filiokus är ett lämpligt ordval, för det är en folklig förvrängning av orden som yttras vid nattvarden i katolska kyrkan.

Med dessa ord skulle brödet och vinet förvandlas till kött och blod. Den katolska kyrkan såg inte detta som magi, men i den folkliga föreställningen blev det till magi - så en förvrängning av de latinska orden började användas av trollkonstnärer som fick kaniner att försvinna genom olika trix. 

Det är lika omöjligt för en man att förvandlas till en kvinna, eller en kvinna till en man, genom att att säga "jag är en kvinna," alternativt "jag är en man", som det är för bröd och vin att förvandlas till kött och blod, för att man läser en latinsk formel över det. 

Och medan denna absurda diskussion pågår idag, värms jorden gradvis upp, utom tydligen vid våra breddgrader (har Golfströmmen redan kollapsat?) . Det kan inte heller åtgärdas genom magiska formler,  som exempelvis  "Den globala uppvärmningen är en myt" eller "Greta Thunberg är bara ett okunnigt barn". Vinet blir inte blod genom magiska formler, en man blir inte en kvinna genom magiska formler, och jorden blir inte heller svalare genom magiska formler. 

Även om jag gärna skulle önska att det vore så - åtminstone det sistnämnda.  

Nattvarden: när ord sägs kunna förändra den materiella verkligheten

lördag 20 april 2024

USA:s kampanj mot Kina måste motarbetas

Under många år hade USA och andra västkapitalistiska länder en politik mot Sovjetunionen med syfte att underminera och i slutändan krossa det system som fanns i landet. En av de mest förödande inslagen i denna politik var den upprustning på missilområdet som tvingade Sovjet att avsätta större och större delar av BNP på militär upprustning. 

Dessa och andra åtgärder skapade större och större påfrestningar på den sovjetiska ekonomin som till sist ledde till Sovjets kollaps 1991. Sedan kom nyliberalen Jeltsin, som privatiserade sönder, och nästan krossade, den ryska ekonomin. Han efterträddes sedan av en auktoritär högerregim ledd av Putin. 

Då sågs Sovjet som det stora hotet, nu är det Kina. De härskande i USA är oense om hur de ska hantera Ryssland men helt eniga om en politik att motarbeta Kina. Kina har visserligen starka kapitalistiska inslag i sin ekonomi men staten har ände en övergripande kontroll, som leder till en stabilitet och till ett för Kina tidigare aldrig förut existerande välstånd. Kina idag kan i grunden inte ses som en kapitalistisk stat, i någon rimlig mening av ordet. 

Därför ses Kina av USA som ett större hot än Ryssland gör idag. 

Sovjets undergång ledde till en rad katastrofala förändringar både i Ryssland och i världspolitiken. Om systemet i Kina krossas kommer det att leda till en fruktansvärd försämring för befolkningen i Kina, och dessutom till en total USA-dominans över världen. 

Kina för uppenbarligen en politik mot exempelvis uigurerna som måste fördömas. Kinas hot att invadera Taiwan måste också fördömas. Men om USA.s försök att krossa det nuvarande systemet i Kina lyckas  skulle det bli mycket, mycket, värre.

Därför är jag mot åtgärder som att (exempelvis) förbjuda TikTok. De olika typer av sanktioner mot Kina som bedrivs och föreslås över stora delar av världen måste kraftigt bekämpas. 

Folkrepubliken Kinas flagga

fredag 5 april 2024

Det nya lagförslaget om könsbyte

Jag är absolut för transsexuellas rättigheter, men det nya lagförslaget är ogenomtänkt, och riskerar att leda till stora problem. Här är ett upprop av 54 debattörer mot detta lagförslag. Ett citat. "En biologisk man kan alltså bli kvinna i lagens mening utan att göra några som helst ansträngningar för att uppfattas som sådan. Den som inte ser vad det kan få för konsekvenser för kvinnor som också är en skyddsvärd grupp är mer än lovligt naiv."

Överhuvudtaget präglas debatten om frågan - från höger till vänster - av en underlig tankeförvirring. Föreställningen att en man kan bli en kvinna endast genom att han önskar vara en kvinna är ganska så absurd. Specilllt underlig är den typen av idealism när den kommer från personer som kallar sig marxister. 

Här finns ett exempel från den engelska vänstertidningen Socialist Worker där den polemiserar mot Harry Potter-författaren JK Rowling. Ja, jag försvarar inte formuleringarna hos Rowling (de andas förvisso någon sorts fördomsfullhet) , men när denna engelska vänstertidning (som annars kan publicera riktigt intressanta artiklar), faktiskt hävdar att Rowling borde sättas i fängelse för att hon anser att "transkvinnor" egentligen är män, är det ju ett närmast totalitärt uttalande. 

Själv anser jag att icke-opererade män som vill vara kvinnor,  inte juridiskt bör ses som kvinnor.  Könsopererade män bör juridiskt ses som kvinnor, men det innebär inte att de i alla andra sammanhang nödvändigtvis måste  definieras som kvinnor. (Samma sak gäller förstås, mutatis mutandis, också om kvinna-till-man transsexuella).

Förslag som innebär att icke-opererade män juridiskt ska kunna ses som kvinnor öppnar möjligheterna för, exempelvis, att sexualbrottsdömda män som hävdar att de är kvinnor ska kunna placeras i  kvinnofängelser. Om man inte inser att detta är problematiskt, är man förstås naiv. Eller saknar den mest elementära form av fantasi. 

En stor grupp man-till-kvinna-transsexuella i Indien, de s.k, Hijras, som alltid opererar sig, säger att de inte är kvinnor - eftersom de inte kan föda barn. De ser sig istället som ett tredje kön. 

De har en form av realism, som många i västvärldens transdebatt inte delar. 

Om det kom ett förslag om att de som inte ville definieras som det kön som de fötts in i, skulle kunna välja att bli registrerade som ett tredje kön skulle jag,, faktiskt, definitivt vara för det.

tisdag 27 februari 2024

Michel Pablo

I vissa ortodoxt trotskistiska kretsar är "pablism" det värsta tänkbara skällsordet. En "pablist" sägs vara en förrädare som på det mest skändliga sätt kapitulerat för stalinismen. 

I dessa kretsar är "pablism" ett lika inexakt skällsord som "trotskism" burkar vara för stalinister. På samma sätt som stalinister kan beteckna alla vänsterströmningar som de inte gillar för "trotskister" kan ortodoxa trotskister beteckna andra trotskister som de inte gillar för "pablister".

Den person som givit upphov till detta märkliga skällsord hette egentligen Mihalis Raptis, men blev känd under synonymen Michel Pablo. 

Han var definitivt bättre än sitt rykte. I alla fall om man blundar för att han under de sista dagarna av sitt liv av någon outgrundlig anledning fick för sig att stödja den serbchauvinistiska sidan i kriget i Bosnien, vilket gjorde att han till och med fick beröm från den sedemera dömde krigsförbrytaren Ratko Mladic...

Detta sorgliga faktum nämns också i denna annars gentemot Pablo positivt hållna artikel i International Viewpoint.

Jag tycker att Pablo var intressant. Han ställde viktiga frågor, och han gjorde stor nytta i olika sammanhang, bland annat i arbetet för stöd till den algeriska motståndskampen mot Frankrike.

Jag tycker att artikeln kan rekommenderas, för de som är intresserade av sådana frågor.

  

Michel Pablo.

torsdag 22 februari 2024

En riktigt fascinerande sång från DDR

Alltså Deutsche Demokratische Republik, också kallat Östtyskland.

Jag ägnade några timmar  i går kväll att att lyssna igenom en rad politiska sånger producerade i DDR.

De var av skiftande kvalitet. En hel del var pompösa och  tråkiga. Men inte så få var riktigt intressanta..

Som denna.

Jag har aldrig förut hört den på tyska, men en svensk vänstergrupp tog senare över melodin och gjorde en helt annan, men ändå på något sätt liknande, text till den. 

Jag är lite ambivalent inför dessa nu försvunna samhällen - DDR och de andra i Östeuropa. De var sannerligen inte några idealsamhällen, men att kapitalismen återupprättades i dem var en tragedi. Det behövdes stora förändringar i dem, men inte sådana förändringar. 

Efter att de föll blev världen sämre. Och gick åt höger i snabb takt. Kalla krigets utgång var en tragedi.  

DDR:s flagga

tisdag 20 februari 2024

Att se övergrepp mot barn som en politisk fråga

När jag var redaktionsmedlem på tidningen Socialisten mellan 2001 och 2010 hade jag grundinställningen att kampen mot övergrepp mot barn var en politisk fråga och jag fyllde tidningen med artiklar om det ämnet. Pga redaktionens sammansättning mötte det förvånansvärt litet motstånd.

Det var ganska unikt för att vara en vänstertidning.

Den enda grupp som på något sätt (om inte alls i samma grad) närmat sig en sådan inställning är organisationen Socialist Workers Parry i Storbritannien. I deras tidning "Socialist Worker" tas ofta frågor om övergrepp mot barn upp på ett politiska sätt.

Det senaste exemplet är denna artikel.

Oavsett eventuella åsikter om deras linje i övrigt tycker jag att denna inställning är sympatisk.

söndag 18 februari 2024

Sabine Hossenfelder, kapitalism och naivitet

Sabine Hossenfelder är en person som försöker förklara och diskutera grundläggande naturvetenskapliga begrepp i sin YouTube-kanal.

Det gör hon - såvitt jag som lekman kan se - på ett övertygande sätt. Hon kan presentera ex.vis kvantteori, relativitetsteori, svarta hål. kosmologiska teorier och annat på ett begripligt sätt.

Hennes videor om global uppvärmning är också informativa, även om jag misstänker att situationen är ännu värre än hon beskriver den...

Men så händer det ibland att hon lämnar sina kompetensområden. Inte ofta, men det händer.

Det värsta exemplet på detta är förmodligen denna naivt förskönande video om kapitalismen. Enligt den är kapitalismen bra på alla sätt och vis. och det är det enda ekonomiska system som möjliggör en rationell ekonomi.

Hon nämner Marx och säger att denne uppmärksammade några avarter av kapitalism som fanns i mitten av 1800-talet, men, försäkrar hon, det var då det, sedan dess har kapitalismen ju förändrats till något helt annat, och bättre.

Hon säger också att om vi inte hade kapitalism hade vi tvingats bo i länder som Nordkorea, Kuba eller Laos - och där vill ju ingen bo. 

(Jag håller där faktiskt med henne om en sak -jag vill inte heller bo i Nordkorea - men i Kuba skulle jag faktiskt inte alls ha något emot att bo. Laos ligger väl nånstans mittemellan...)

Hon nämner i förbigående,  som ett närmast löjligt påstående, åsikten att  kapitalisterna exploaterar arbetare - vilket visar att hennes kunskaper om världen är mycket begränsade.

Att kapitalismen skapat en monstruös ojämlikhet - där några hundra personer äger lika mycket som hälften av världens befolkning - nämner hon inte - förmodligen bryr hon sig inte.

Misär i stora delar av tredje världen är liksom inte heller hennes ämne.

Till hennes fördel ska ändå sägas att hon inte är för en oreglerad kapitalism. Staten bör gripa in för att motverka avarter. Till dessa räknar hon dock inte den extrema ojämlikheten i världen. Däremot den globala uppvärmningen.

Hon kommer fram till en del förslag på åtgärder, som en koldioxid-skatt. Det är inget fel med dessa - det är bara det att de med all säkerhet inte räcker.

Det behövs en drastisk förändring av världens ekonomiska system - och om ett sådant byggs på de tekniska resurser som finns i världen idag kommer de inte att  likna ekonomiskt isolerade enklaver som Nordkorea, Laos eller ens det av USA blockerade Kuba.

Hossenfelders bild av vad socialism skulle kunna innebär är ju dessutom ytterst ett resultat av den stalinistiska urartningen i Sovjetunionen från och med sent 20-tal. Som sedan spred sig till andra länder där stalinistiska partier fick makten. Om detta inte hade skett skulle videor som Hossenfelders inte ha kunnat existera.

Hossenfelder borde väl i fortsättningen konsekvent ägna sig åt kvantmekanik, svarta hål och andra ämnen som hon behärskar. Istället för att fuska i ohållbara argument för ett ekonomiskt system som håller på att underminera förutsättningarna för mänsklighetens existens.

lördag 10 februari 2024

Mot ett katastrofval?

Att välja Joe Biden som presidentkandidat för Demokraterna inför valet 2020 var absurt redan från början. Han visade tecken på demens redan för många år sedan. Och av allt att döma har den förvärrats, som demens brukar göra.  När demens kombineras med än mer kusliga typer av  gränslöshet- blir det förstås ännu värre,

Biden får förmodligen de bästa bromsmediciner mot demens som finns att tillgå. Men frågan är om de räcker till...

Det fanns många alternativa kandidater i primärvalen 2020 men ändå valde Demokraterna den ende av dem som visade uppenbara tecken på demens. Att de dessutom valde en med så öppet åtminstone kvasipedofila drag visar ju på en otäck normaliseringsprocess. 

Om Biden gör bort sig  på ett tillräckligt  extremt sätt kommer det att kunna leda till en jordskredsseger för Donald Trump. Vilket i sin tur är mycket dåligt för klimatet....

PS. De som klippt ihop denna minst fyra år gamla video om Biden är ju med all sannolikhet Trump-anhängare eller i alla fall fiender till Biden. Men det ändrar inte på det faktum att videoklippen är autentiska...

 PPS. Ett annat videoklipp från ungefär samma tid kan ses här.

onsdag 7 februari 2024

PS till "Veras resa": Att hota fadern med SS för att slippa bli slagen

Jag skrev i inlägget nedan om hur Vera Oredsson verkade söka sig  till den nazistiska rörelsen för att fly misshandeln i hemmet. Men  efter ett tag blev det mer än så. Någon gång i 40-talet, då hon torde ha varit 13 eller möjligen 14, lyckades hon utnyttja sitt nazistiska kontaktnät än mer effektivt än så.

En dag berättade hon, enligt Folke Schimanski, för en SS-man hon kände att fadern brukade slå henne. Han beslöt sig att ta att ta ett allvarligt samtal om saken med hennes far.

Efter det blev hon aldrig mer slagen.

Kanske ytterligare en liten ledtråd till varför nazismen fick ett sådant grepp om henne....

TILLÄGG

Det skulle också kunna förklara hennes märkliga och absurda kommentar till Anderz Harnings böcker Stålbadet och Asfåglarna. Han berättade i dem hur han i barndomen i åratal blivit slagen av sin nazistiska mor. Vera O reagerade på detta - och skrev att det var i demokratiska familjer man slog barn - i nazistiska familjer gör man det aldrig...

tisdag 6 februari 2024

Veras resa

Jag har ägnat hela gårdagskvällen (kvällen den 5 februari) till att läsa igenom Folke Schimanskis bok om sin syster - en bok men namnet  "Veras resa"

Hans syster är åtta år äldre än honom,  heter alltså Vera Oredsson, och är en central figur i den svenska nazismens historia.

De bodde båda som barn i Nazi-Tyskland och kom till Sverige 1945.

Vera föddes 1928, och blev nazist redan som barn. Till stor del berodde det nog på att hon i den nazistiska organisationen för unga flickor - Bund Deutscher Mädel - fick ett sammanhang där hon kunde fly från sin familj. En familj där fadern ständigt slog henne och där modern verkade betydligt mer mån om sin son än om sin dotter.

Att hon i detta läge blev nazist är kanske inte så oerhört konstigt. Att hon sedan fortsatte vara det resten av sitt liv -- hon lever ännu idag - 96 år gammal - är det däremot,

Boken kan heller inte förklara detta. Det förblir en gåta.

I slutet av 40-talet sökte Vera upp Sven-Olov Lindholm, ledare för det övervintrade nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling (SSS). De gifte sig efter ett tag.

Men hennes make började efter ett tag distansera sig från Hitlers nazism. Han började intressera sig för Otto Strasser - "vänsternazisten" som bröt med Hitler redan 1930 och lämnade Tyskland när NSDAP tog makten 1933.

Och mot slutet av sitt liv blev Lindholm faktiskt sympatisör till Vänsterpartiet och under en tid aktiv i FNL-grupperna...

Vera däremot höll närmast fanatiskt fast vid sin beundran för Hitler och skilde sig efter ett tag från sin man.

Istället gifte hon sig med Assar Oredsson - därav hennes nuvarande efternamn. Han hade  grundat Nordiska Rikspartiet (NRP)  1956 - som under många år var det enda nazistpartiet i Svrige. Under en period tog hon också över ledarskapet för NRP från sin make..

Sedan började hon samarbeta med Nationaldemokraterna - en högerutbrytning från Sverigedemokraterna. Det nämns dock inte i boken.

Numera stöder hon Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och är också hedersmedlem i denna nazistgrupp.

Några djupare insikter i sin systers drivkrafter har dock inte Folke Schinanski. De verkar ha förlorat kontakten ganska snart efter att de kom till Sverige. Tydligen besökte han ändå henne och Sven-Olov Lindholm i början av 50-talet - då den senare försökte intressera Schimanski för en bok av Otto Strasser...

Om man intresserar sig för extrema livsval är boken definitivt intressant. Och samtidigt ganska så tragisk.