måndag 10 september 2018

Per Gahrton, Miljöpartiet och FPU

Retroaktiva reflektioner från en f.d. besviken vänstergahrtonit.

I Svenska Dagbladet igår kan man läsa detta.

"Det är nu, den 19 september 2014, som före detta MP-språkröret Per Gahrton presenterar mandatperiodens viktigaste rapport. 'Erfarenheter av europeiska gröna partiers regeringsmedverkan'  röner ungefär lika stor uppmärksamhet som alster från den lilla gröna tankesmedjan Cogito brukar göra. Det vill säga inte mycket alls.

Men i rapporten finns ett råd till MP-ledningen som ska komma att prägla hela det rödgröna samarbetet: Vad som än händer, lämna inte regeringen! Ska väljarna övertygas om att Miljöpartiet är ett seriöst och ansvarstagande regeringsparti måste språkrören vara beredda att stå upp för svåra politiska kompromisser.

Om Gahrton bara visste vilken prövning det skulle bli för partiet han grundade 33 år tidigare. I den ena symbolfrågan efter den andra skulle MP tvingas svika sina gröna ideal."


Det kom alltså att få förödande konsekvenser för Miljöpartiet. Det ledde bland  annat till det absurda brunkolsbeslutet.. MP skulle ha tjänat på att de i det läget hade ställt ultimatum: om vi måste ta det beslutet, lämnar vi hellre regeringen.

Om de gjort det skulle de med all sannolikhet kunnat få mer än 4,3 procent i detta val.

Hur kunde Gahrton ge ett sådant självutplånande råd? Det förstås kanske bättre om man ser på hur han agerade i det politiska projekt han hade före Miljöpartiet. Dvs att reformera Folkpartiet.

Då ledde han först en fraktion inom Folkpartiets Ungdomsförbund som bitvis låg mycket långt till vänster. Han trodde då på största allvar att det gick att reformera Folkpartiet till att bli något annat än ett borgerligt parti. Den teoretiska grunden för detta hade han lagt i en lätt absurd pamflett som han gav ut 1970, med titeln Borgerligt block eller radikalt alternativ?.

På många sätt var den "idealistisk". Gahrton trodde alltså att Folkpartiet inom en relativt kort tid  skulle kunna befria sig från sin klasskaraktär  - och istället bli ett parti som kämpade för jämlikhet och frihet för alla.

Men förutsättningen för detta var att de som strävade mot detta skulle sitta någorlunda still i båten och anpassa sig

Han fortsatte att tro att det gick att reformera Folkpartiet ända till 1980. Detta även efter att han avsattes som FPU-ordförande och FPU i praktiken rensat ut alla gahrtoniter.

1980 insåg han äntligen att det inte gick. Då tog han initiativ till att bilda Miljöpartiet.

Men för att gå tillbaks till hans första projekt. Jag minns mycket väl ett inlägg han höll på FPU-kongressen 1971, just den som han avsattes på. Då riktade han sig till Rolf Granstrand,  en ledamot i FPU:s förbundsstyrelse som hade röstat på VPK i riksdagsvalet. Han kallade honom "en prövosten, en verkligt tung prövosten"... Men mer väsentligt var att han i samma inlägg lade ut texten om att hur radikal man än är, är det nödvändigt att anpassa sig till de etablerade politiska strukturer som redan finns. Endast på det sätet kan man hoppas på att kunna förändra samhället.

Det ser faktiskt ut som om han tog ned sig denna inställning in i Miljöpartiet, Och det ser ut som om denna var ungefär lika realistisk som Gahrtons tidigare Sisyfos-arbete på att förändra  Folkpartiet inifrån...

Per Gahrton är långtifrån dum (och jag tror inte heller att han är ohederlig) men hans övertro på det långsiktiga värdet av att anpassa sig till de redan existerande apparaterna var en återvändsgränd för radikaliserade FPU:are 1971, och det blev senare  en återvändsgränd för de ofta ganska radikala miljöaktivister som drogs till MP.

Miljöpartiet kommer att vittra sönder om de fortsätter att använda sig av den metoden. Det kommer kanske att gå lika illa för dem, som det gjorde för gahrtoniterna i Folkpartiet....

torsdag 6 september 2018

Global uppvärmning, undergång och kapitalism




På den marxistiska webbsidan marxist.com finns en artikel med titeln "Climate chaos: capitalism to blame" - som handlar om hur den globala uppvärmingen är direkt relaterad till det ekonomiska system vi har.

Och varför problemen med all säkerhet inte kan lösas inom detta systems ramar.

Det är troligen sant.

Och det öppnar oerhörda perspektiv.

Under mer än 150 år har det funnits rörelser med  syftet att avskaffa kapitalismen och ersättta den med någon form av socialistiskt samhällssystem. Ingen av dem har lyckats.

Men om det inte lyckas inom en relativt snar framtid kan mänskligheten gå under. Det är bråttom. När man mentalt försöker  greppa det perspektiv vi alla mycket snart kan stå inför får man en helt skräcklagen,  och närmast hisnande känsla.

Lenin skrev 1915 att en revoltiönär situation först kan uppstå när de härskande inte längre kan styra som förut - och när eländet och olyckorna ökar för de förtryckta  - i en omfattning som leder till en starkt ökad aktivitet hos dessa..

Den globala uppvärmingen ställer saken på sin spets. Den borgerliga världsordningen befinner sig inte endast i kris, utan i ett fritt fall nedåt - ett fall som kan innebära mänsklighetens undergång.

De härskande kan i en rent bokstavlig mening inte längre styra.   Och de olyckor som kommer, drabbar inte längre endast de förtryckta... de hotar att förinta alla..

Det är möjligt att den insikten äntligen kan ge upphov till en massrörelse och en process som kan leda till att kapitalismen störtas för  gott.... Det är i så fall redan väldigt sent.

Man kan bara hoppas att de inte blir för sent.


onsdag 5 september 2018

Kremlologiska spekulationer om Tove Lifvendahl och SvD

Jag undrar hur Tove Lifvendahl har det idag. För några år sedan brukade hon alltid skriva att SD var ett anti-liberalt parti vars politik hotade den fria marknaden, och det fanns inte en tanke på samarbete med dem.

Nu förespråkar den ena ledaren efter den andra i SvD samarbete med just SD. Men dessa är aldrig skrivna av Lifvendahl.

De är för det mesta skrivna av Ivar Arpi. Och ytterst få av ledarna skrivs idag av Lifvendahl, trots att hon fortfarande (på papperet?) är politisk chefredaktör. De få gånger hon skriver ledare är de väldigt allmänna, och har närmast karaktären av filosofiska betraktelser.

Jag har inga sympatier alls för nyliberalen Lifvendahl, men just hennes nyliberalism var för några år sedan något som var ett principiellt hinder för att flirta med SD. Nu sitter hon och trycker i ett hörn, och låter de nationalistiska kollegorna på redaktionen sköta den konkretpolitiska linjen.

De är förstås också makrknadsliberaler, i den rent ekonomiska politiken, men har nu utvecklat förmågan att kombinera denna med ganska så ickeliberala åsikter om andra frågor.

Har det skett en dold palatskupp i SvD? Spelar Lifvendahl samma roll som - för att nu göra en halsbrytande jämförelse - Sukarno i Indonesien efter högerkuppen 1965, som formellt var högsta ledaren långt efter att militären tagit makten?

Idag är SvD:s ledarsida ofta någonting av SD light. Känns olustigt, eftersom jag får tidningen varje morgon. Jag har den istället för DN, för att man i SvD nästan helt slipper Lisinski- och Josefsson- inspirerade kampanjer om falska minnen, eller om att skakvåld inte existerar. eller om PAS etc.

Jag valde SvD väl medveten om att det var en nyliberal tidning, och tänkte att det får jag stå ut med. Men nu blir jag dessutom tvungen att stå ut med en nästan konsekvent flirt med SD på ledarsidan.

SvD idag liknar bisarrt nog mer och mer SvD för hundra år sedan, som också kombinerade en marknadsliberal ekonomisk politik med en nästan arkaisk nationalism.

Om moderaterna börjar samarbeta med SD, vilket SvD idag verkar tycka vara en bra idé, är det inte moderaterna som kommer att vara den starkaste parten. De kommer gradvis att förvandlas till ett stödparti till SD.

Får man då också se den nyliberala teoretikern Lifvendahl, som förut mest lät som Annie Lööf, skriva inställsamma tirader om det nyssnazistiska SD? Eller kommer hon att få en reträttpost på Timbro?

Det första numret av Svenska Dagbladet, 1884-12-18  

måndag 30 juli 2018

Om att rösta på Miljöpartiet

Den enda gång jag någonsin röstat på Miljöpartiet var i ett kommunalval 2006, för att hjälpa en kompis från min studentkorridor som stod på MP:s kommunallista att bli vald.... Något opolitiskt skäl, det medges. *rodnar generat*

Men nu funderar jag uppriktigt sagt på att göra det i riksdagsvalet. Och det trots att jag står långt till vänster om dem.

Dels handlar det om att stödrösta för att de ska komma in. Men det är kanske inte så nödvändigt - vi får se när de första opinionsundersökningarna efter den senaste värmeböljan kommer....

Men mer allmänt skulle en röst på MP i dagens läge vara en markering att klimatfrågan inte endast är en fråga bland andra utan DEN avgörande frågan - i Sverige och i alla andra länder.

Ja, det är sant att det finns undersökningar som visar att V har en NÅGOT bättre miljöpolitik än MP.... (vilket troligen beror på att MP sitter i regeringen, och har anpassat sig). Och jag vet att MP begick ett rent förräderi i brunkolsfrågan.

Men poängen med att rösta på MP är att det är det parti som sedan sitt bildande gjort miljöfrågan till den helt centrala frågan. Ett högt röstetal på dem är en markering att denna åsikt delas av många.

Om den senaste (i grunden växthusrelaterade, vad än somliga säger) vågen av hetta leder till en kraftigt ökad medvetenhet om att det faktiskt är den fråga som kommer att avgöra mänsklighetens överlevnad, och det skulle leda till en kraftig ökning av MP-rösterna - skulle det vara en ovanligt tydlig signal.

Om opinionen i frågan blir tillräckligt stark försvårar det också framtida MP-svek, som det i brunkolsfrågan.

Sedan är det en annan sak att frågan enligt mig ytterst endast kan lösas genom en global planekonomi - dvs en lösning som inte MP står för. Men det gör egentligen inte V heller...

Jag har röstat på V i alla riksdagsval sedan 1994 och kommer med ganska stor sannolikhet att göra det igen i valet 2022 - om jag nu lever då. Men just i detta val funderar jag alltså på att rösta på MP.
--------------------------------------------------
Tillägg 
Tog bort ett fånigt dubbel- eller kanske trippelbottnat skämt mot slutet. Nej, det är allvarligt menat.

Ett av de bästa sätten att få både makthavare och andra att inse att det finns en mycket allvarlig opinion för en mycket mer konsekvent klimatpolitik vore en stor framgång för MP. Det kunde knappast tolkas kunna på NÅGOT annat sätt, eftersom MP legat vid fyraprocentsgränsen ett bra tag.

En uppgång för MP just nu EFTER hettan SKULLE inte kunna bero på något annat (medan en fortsatt uppgång för det redan framgångsrika V skulle kunna betyda en massa andra saker). Därför hoppas jag på en stor valframgång för MP....

onsdag 11 juli 2018

Några grundläggande (och förvisso långtgående) antaganden...

1. Den absolut viktigaste frågan i världen är utan någon som helst tvekan att stoppa den globala uppvärmningen.

2. Uppvärmningen har gått snabbare än den stora majoriteten av forskare trodde för ett årtionde sedan. Det finns starka argument för att den inte endast kommer att öka, utan även accelerera. Det finns aspekter av den som snabbt kan leda till multiplikatoreffekter - jordens upptagande av värme ökar ju mer isarna smälter, värre växthusgaser än koldioxid kommer att frigöras i takt med att permafrosten smälter, bundet koldioxid i haven kommer att frigöras när oceanerna värms upp osv.

3. Det kan inte uteslutas att processen kommer att gå MYCKET snabbare än vad som allmänt antas.

4. Den framlidne fysikern Stephen Hawking har betonat att det inte finns någon säker övre gräns för hur långt den globala uppvärmningen kan gå. Och att i det värsta scenariot kan det sluta med att jorden får ett klimat som liknar vår systerplanet Venus. Nu tror jag inte att det kan bli exakt lika hett som på Venus, pga det större avståndet från solen som jorden har. Men Venus har uppemot 500 grader Celsius vid markplanet Det skulle gott räcka med 200 grader, eller 150 grader, eller även 100 grader Celsius, för att den överväldigande majoriteten av livsformer på jorden ska utrotas.

5. Jag tror att en politik som förlitar sig på att uppmuntra marknadskrafterna att lösa problemet. i och för sig kan leda till vissa framsteg. Men det kommer att gå med snigelfart.
Och troligen så långsamt att det med stor sannolikhet kan vara för sent innan man kommit tillräckligt långt. För att det ska gå tillräckligt snabbt krävs någon form av planerad ekonomi.

6. Jag är inte alls någon anhängare av det POLITISKA systemet i Kina, men jag tror att det faktum att Kina genomför avgörande förändringar på detta område mycket snabbare än andra länder (förvisso utifrån ett förfärligt utgångsläge!) beror på att den kinesiska staten genom bland annat ägandet av i praktiken alla banker och den stora majoriteten av storföretagen har mycket större möjlighet att styra ekonomin (och därmed miljöpolitiken!) än vad de kapitalistiske länderna i väst har.

7. Genom den globala uppvärmningen har nödvändigheten av en planerad ekonomi fått en ny dimension. Förut kunde en del socialister använda slagordet "socialism eller barbari". Och kampen såg ut att stå mot ett system som automatiskt skapar stora ekonomiska klyftor mellan fattiga och rika. Och då finns det ju alltid de som kan tycka att sådana klyftor ju egentligen är sunda och "dynamiska". Det kan man sedan förvisso effektivt argumentera emot på olika sätt...

8. Men nu handlar det inte "endast" om att bekämpa ett system där de rika utsuger de fattiga, eller bekämpa en utveckling mot ”barbari”. Vi har att göra med ett system som är en dödsfälla för alla - inklusive de allra rikaste. Det spelar ingen roll hur privilegierad man är i övrigt - när jorden börjar koka hjälper det inte ett skvatt.

9. Det tvistas om det finns liv på andra ställen i universum, Kosmologen och fysikern Max Tegmark framkastar i sin bok "Vårt matematiska universum" att uppkomsten av liv kan vara så ytterst osannolikt att det kanske endast finns liv på ett ställe, i alla fall i VÅRT universum. Jag har ingen aning om han har rätt. Men om han har det skulle en skenade uppvärmning i slutändan kunna leda till att det enda liv som finns i hela vårt universum kommer att försvinna. I så fall kommer universum i framtiden att fortsätta att existera (och tyvärr kanske också expandera och lösas upp!) helt befriat från levande organismer...

söndag 8 juli 2018

Reaktionära jurister - ett hot mot det parlamentariska systemet

Vi lever i ett borgerligt demokratiskt, parlamentariskt, system. Det är inte ett system som på djupet är demokratiskt  - men det är bättre än öppet auktoritära alternativ.

I detta system ingår att riksdagen stiftar lagar - domstolar tillämpar dem. Och så brukar det också gå till, i alla fall i teorin.

Nu har riksdagen beslutat om en lag som möjliggör för nyanlända ungdomar att stanna, om de söker till gymnasiet. Man kan tycka vad man vill om det - men det är en lag, och domstolarna har att följa den.

Det trodde man i alla fall. Men nu har migrationsdomstolen avslagit en begära från en ung man om asyl - med motiveringen att denna lag är så dålig förberedd, att den inte bör tillämpas i vissa delar .

Det är en skandal.

Och än en större skandal är att inga ledande politiker säger ifrån på skarpen. De verkar inte inse vad detta domslut  egentligen står för.

Domstolar som underkänner lagar tillhör inte det parlamentariska system som vi har. Det för tankar till begrepp som "den djupa staten" - en reaktionär ämbetsmannabyråkrati som tar sig rätten att vägra godta parlamentariskt fattade beslut.

Uppriktigt sagt - det kan närmast ses som en statskupp i miniatyr.

Visst - det är möjligt att lagen är ett hafsverk. Det kunde ledande jurister få skriva debattartiklar om. Men inte fatta domslut som motiveras med att lagen är felaktig och dålig.

Men jag har inte heller sett några upprörda kommentarer  i  pressen. Men får hoppas att det kommer. Men man kanske inte ska hoppas på för mycket - i den bisarra tid vi lever i.

Om vi hade haft en stark regering kanske Löfven  eller några andra vågat uttrycka sig  klart. De borde faktiskt ta upp frågan om jurister som bryter mot lagen bör få sitta kvar. . Men vi har en svag regering -  i an riksdag där alla oroligt sneglar på SD. Och då vågar de inte. De accepterar då tydligen att domstolar bedriver ett öppet lagtrots.

Det bådar illa. Mycket illa.

tisdag 3 juli 2018

Svepande nationaliseringar...

I dag för 100 år sedan (3 juli 1918) fanns två betydelsefulla notiser i Svenska Dagbladet. De behandlade vad som i realiteten förmodligen var den snabbaste omdaningen av ett lands ekonomi som världshistorien känt.

Det var den svepande nationaliseringen av nästan hela den ryska storindustrin - som genomfördes efter en snabb serie beslut sommaren 1918.

Efter oktoberrevolutionen 1917 sattes industrin under arbetarkontroll, men med en bibehållen ägandestruktur. Detta ändrades alltså nu.

Genom att vad som senare kom att kallas "kommandohöjderna" inom ekonomin nationaliserades lades grunden till ett ekonomiskt system som kom att vara i cirka 70 år.

Det politiska systemet (en makt baserad på sovjeterna) blev däremot inte lika långvarigt. Det började försvagas och undermineras redan efter några år, för att slutligen krossas totalt vid det stalinistiska maktövertagandet 1928-29.

Nåväl, så här såg notiserna ut:
-------------------------------------------
Nationalisering av viktiga industrigrenar

PETROGRAD , 2 juli. (SvD.s Gnisttelegram)

Petrograds telegrambyrå meddelar: Sovjetregeringen har utfärdat ett nytt dekret om nationalisering av alla inom sovjetrepublikens gränser belägna viktiga industri-, fabriks- och handelsföretag med alla deras kapital och ägodelar. 

Bland dessa företag märks bl.a: alla bränsle- , järn-, koppar-, silver- bly- och saltgruvor samt nästan alla guldgruvor. 

Vidare metallurgiska, elektrotekniska och textilfabriker, skogsavverkning, tobaksplantering, fabrikation av kautchuk-, glas och keramikprodukter, biografer, ångkvarnar samt dessutom stä­dernas företag sådana som gas- och vattenverken, spårvägar, samt alla kanal- och järnvägsbolag, huru gamla de än äro.

----------------------------------------------
Även Nafta-industrien i Ryssland nationaliseras
LONDON  1 juli (Sv.T.)
Till Reuter telegraferas den 22 juni från Moskva:

Folkkommissariatet har beslutat naftaindustriens nationalisering. Produktionen och försäljningen av nafta görs hädanefter till statsmonopol.

tisdag 5 juni 2018

Lite om Leo Trotskijs "What is National Socialism?"

Det var 1971 jag började se mig själv som "trotskist".  Jag använder inte det ordet lätngre, men när det gäller rent politiska analyser är nog Leo Trotskij den enskilda person som betytt mest för min syn på världen.

Eftersom den kontakt jag hade med "marxister" tidigare hade inskränkt sig till de närmast metafysiska testuggarna i KFML blev kontakten med trotskister en intellektuell lättnad. Visserligen var trotskisterna  i Sverige 1971 i många avseenden helt hopplösa sekterister - men det fanns något i deras sätt att använda marxismen som imponerade. Inte som en uppsättning underliga dogmer, utan som ett användbart analysredskap.

För den som vill se ett exempel på en "trotskstisk" analys kan jag rekommendera denna artikel av Trotskij från 1933, Det var en analys av nazismens karaktär. Den är förvisso skriven före Förintelsen och de kunskaper vi har fått om den. Jag misstänker att inte heller Trotskij hade kunna förställa sig att barbariet skulle kunna gå så långt.

Det centrala i Trotskijs analys är synen på nazismens dubbla natur, Som massrötelse var den småborgerlig,  och förde ut  reaktionära drömmar som kunde slå rot i många förvirrade småborgares huvuden. Vi kan här notera att den klassiska småborgerligheten då var mycket starkare än idag. Det var en myriad av småföretagare och självägande bönder som utgjorde nazismens främsta massbas.  De hade drabbats hårt av depressionen, och många av dem hade ruinerats och hamnat i misär.

Idag har en annan typ av mellanskikt, som är kopplad till den offentliga sektorn, växt till en nivå långt över den som fanns i trettiotalets samhällen. Det utgör kanske ett hinder för att "rena" nazistpartier skulle kunna få en massbas idag. Tyvärr har det inte varit ett hinder för att elakartade högerpopulistiska partier ska kunna få det. I motsats till de klassiska nazisterna  (och fascisterna) har dessa tyvärr också lyckats göra relativt stora  inbrytningar i arbetarklassen.

Men när nazisterna kom till makten innebar det inte att småborgerligheten tog makten, Det blev en regim som direkt gynnade monopolkapitalet. Det som var kvar av dess småborgerliga ursprung såg mest ut som en delirisk retorik. En retorik som dock inte fanns i något ideologiskt tomrum - utan som byggde på en åskådning som tyvärr ledde till  mycket värre än retoriska resultat... vilket Förintelsen är det vidrigaste exemplet på.

Under de första ett och ett halvt åren byggde nu  nazismens maktställning fortfarande delvis på miliser vars medlemmar hade rekryterats från dess småborgerliga sociala bas. Framförallt handlade det om SA,  som obehindrat fick terrorisera gatorna mellan januari 1933 och juni 1934. Men den 30 juni detta år krossades SA i det som kom att kallas "de länga knivarnas natt". Detta efter att både industriägare och höga militärer under en lång tid hade krävt att de just skulle krossas.

Detta var slutet på ett system där nazistpartiets makt fortfarande stöttades upp av en organiserad småborgerlig massrörelse.  Det som kom efter var en entydigt toppstyrd polisstat.

Men tillbaka till Trotskij.

För den som är intresserad av att ta del av hans analys, läs gärna hans ovan länkade text om nazismen. Den står sig i mängt och mycket.

Lägg märke till varningen mot slutet. Om inte nazismen störtas kommer det oundvikligen att leda till ett storkrig  om relativt få år.

Där fick han ju rätt. Tyvärr.
----------------------------------------------
TILLÄGG
Det finns en mening i Trotskijs text som är lite konstig. Det är denna: "If the road to heaven is paved with good intentions, then the avenues of the Third Reich are paved with symbols.".

Är det ett transkriberingsfel? Det finns inget talesätt om att vägen till himlen är kantad med goda föresatser. Däremot ett om att vägen till helvetet är just detta. Parallellen med nazismen skulle dessutom bli mer logisk om den jämfördes med vägen till helvetet...

Hade Trotskij verkligen missuppfattat talesättet eller är det alltså en transkriberingsfel?

Leo Trotskij talar i Danmark 1932.

tisdag 8 maj 2018

"Maj 1968 - en generalrepetition"

För femtio år sedan var det i dessa dagar studentrevolt i Frankrike. Efter ytterligare någon vecka hade den utvidgats och arbetarrörelsen drogs in - det blev generalstrejk mot regeringen, fabriksockupationer, och vad som nog kan beskrivas som en revolutionär  (eller åtminstone förrevolutionär) situation.

När det hände 1968 förstod jag ingenting av det. Det gjorde jag nog inte förrän 1971, då jag kom i kontakt med vänstergrupperingar.

Och detta år (eller möjligen 1972) läste jag Daniel Bensaids och Henri Webers bok "Maj 1968 - en generalrepetition" som getts ut av Partisamförlaget. Det är fortfarande den enda mer utförliga bok jag läst om majrevolten.

Den gjorde ett stort intryck.

Jag har  inte läst om boken sedan dess så jag vet inte hur jag skulle uppfatta den idag.

Vad jag minns från då hade den ett mycket elegant flytande språk, som grep tag i en.

Författarna hade varit aktiva i gruppen JCR (Jeunesse Communiste Révolutionnaire), som var en trotskistisk studentgrupp. Framförallt skildrar den utförligt den inledande fasen - då det fortfarande var en ren studentrevolt.

Författarna har kritiserats för att fokusera för mycket på rörelsen i studentmiljön, medan de inte verkar ha varit lika mycket insatt i vad som hände i arbetarrörelsen utanför den. Men med tanke på deras bakgrund som studentaktivister är det nog förståeligt.

Det var ju också studentrevolten som blev den tändande gnistan till vad som hände sedan.

Boken beskriver de olika vänstergrupperna på ett ganska så polemiskt sätt. Deras sympatier med JCR lyser igenom på sida efter sida. Det störde mig inte då - men det är möjligt att det skulle göra det om jag läste om den.

Bokens titel syftar förstås på att författarna såg majrevolten som en generalrepetition för en ny revolution, som de förväntade sig komma inom en nära framtid. De var revolutionära optimister, men tyvärr fick de ju fel i detta.

Men oavsett hur man ser på deras analys av majrevolten, är boken i sig viktigt ett historiskt dokument, från en tid som idag känns mycket avlägsen...

Den finns på nätet och kan i sin helhet läsas här.

måndag 30 april 2018

Den sista dagen av ett krig

Den 30 april 1975 befriades Saigon av FNL. Saigontrupperna gav upp utan strid, soldaterna var mest av allt angelägna att slänga av sig sina uniformer och se så civila ut som de bara kunde.

Men i presidentpalatset satt en man vid namn Doung van Minh. Han var den nye presidenten. Han hade utnämnts till det bara tre dagar tidigare eftersom han under många år hade förespråkat förhandlingar med FNL. Därför hade han under många år hållits så långt bort från makten som möjligt.

Före 1964 hade han varit president, men hade störtats i en kupp av mer krigiska generaler. . Han var en del av den härskande eliten,  man var ingen hök. Han hade alltså en längre tid förespråkat förhandlingar.

När det tre dagar tidigare hade blivit uppenbart att FNL behärskade hela landet utom Saigon, och kunde gå in i staden när som helst, hade de härskande kommit  fram till att van Minh nog plötsligt  var lämplig, trots allt. Men nu var det för sent.

FNL hade ingen anledning att förhandla nu.

Det insåg till sist även van Minh.  Men han ville spela någon form av roll i det hela.

Så när FNL-trupper strömmade in i presdentpalatset satt van Minh där.

Han sade, med (kan man anta) en högtidlig min. "Vi har väntat på er så att vi kan lämna över makten till er".

Varpå FNL-kommendanten kort svarade: "Ni kan inte lämna över något ni inte har".

Så var det över. Ett krig som som hade varat i femton år hade äntligen kommit till sitt slut.