fredag 4 november 2016

Slutet på tio år av kulturellt förtryck

Från Svenska Dagbladets nyligen öppnade webbarkiv tar jag mig friheten att citera en kort TT-artikel från den 28 oktober 1976. Den kom ungefär två veckor efter nyheten om att ultramaoisterna i de s.k. fyras gång - Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan och Wang Hongwen - fallit i Kina. Den beskriver i sin korthet faktiskt en händelse som var historisk. Det var slutet på ett tioårig totalitär kulturpolitik i Kina.

"Den kinesiska ledningen har nu efter utrensningen av den radikala vänstergruppen gett en klar antydan om ökat intresse för kulturutbyte med utlandet och för spridning av utländsk litteratur i Kina.

Nyhetsbyrån Nya Kina publicerade på onsdagen en artikel som varmt prisade tidigare översättningar av klassiska västerländska verk och av moderna sovjetiska romaner till kinesiska. Samtidigt prisade artikeln grafisk konst som 'progressiva utländska konstnärer' producerat. Detta anses vara en klar signal om att Kina nu åter visar ett öppnare sinne för växelverkan med utländska kulturer.

Maos maka Chiang Ching, som stod i ledningen för reformen av den kinesiska kulturrevolutionära konsten under kulturrevolution för tio år sedan, företrädde en mycket chauvinistisk och isolationistisk inställning till främmande kulturer och konst.

Den revolutionära konst som skapades under Chiang Chings ledning har på scenen och i filmen helt dominerat kulturlivet under de senaste tio åren.

Det har knappast förekommit någon översättningsverksamhet i Kina efter kulturrevolutionen. De få utländska filmer som visats har kommit från Nordkorea, Nordvietnam, Albanien och Rumänien.

En del musiker- och orkesterbesök förekom men ledde för två år sedan till en häftig kampanj mot klassisk musik – främst mot Beethoven och Schubert – från den radikala kulturledningens sida.

När översättningar nu åter prisas sker det i en artikel om Lu Hsun. Kinas kanske mest betydande 1900-talsförfattare. Översättningar sägs ha utgjort hälften av hans litterära arbete.

Speciellt prisar Nya Kina östeuropeisk och nordisk litteratur och hänvisar till Tsar-Rysslands förtryck av dessa länder. Särskilt anmärkningsvärd är en hänvisning till översättningar av ryska revolutionära författare som Fadejev och Serafimotvitj, vars romaner sägs ha haft stort inflytande  i Kina.



Bakgrunden till denna TT-nyhet var denna.

Från och med kulturrevolutions inledning 1966 fram till Maos död och "de fyras gängs" fall 1976 bedrevs i Kina en av de mest totalitära kulturpolitiska linjer som existerat i modern tid, eller kanske någonsin.

Den var faktiskt betydligt mer totalitär än den i Stalins Sovjet eller den i Enver Hodjas Albanien. Om den ska jämföras med något annat måste man nog gå till extremfall som Pol Pots Kambodja eller - Islamiska Staten idag.

Som framgår i artikeln förkastades nästan all utländsk kultur. Men det räckte inte med det. Klassisk kinesisk kultur förbjöds också. Och däri innefattades inte endast kulturen före den kinesiska revolutionen 1949 - utan det mesta av det som gjorts i Kina efter 1949 (men före 1966) förbjöds också. Och det som skapades efter 1966 hade dominerats av romaner, filmer, operor, teaterpjäser, målningar och sånger etc. som behandlade kampen mellan "de två linjerna" och hyllade ordförande Mao.

Denna politik var inte populär i Kina. När "de fyras gäng" föll gick miljoner ut på gatan och jublade. Även skeptiska västerländska journalister uppfattade glädjen som helt genuin.

En sak som knappast kunde ha styrts av regimen var i alla fall alkoholförsäljningen. De närmaste dagarna efter "de fyras" fall rapporterades att denna steg till sådana höjder att sortimentet av alkoholhaltiga drycker tog slut i Beijing. .Om detta nu stämde tydde det kanske på att det fanns många som ville fira något på allvar....

Trots att det 1976 fortfarande fanns en hel del maoister i Sverige sörjde inte heller speciellt många av dessa de fyras gäng. Den enda organisation som gjorde det var den "oortodoxa" maoistgruppen Förbundet Kommunist, vars mest kända ledande person var Anders Carlberg, känd från kårhusockupationen - och senare från Fryshuset.

Deras tidning Arbetarkamp frossade i flera nummer i rena världskrigsrubriker och begrät den sorgliga katastrof som hade inträffat i Kina. Det var logiskt. För medan många kineser nog hoppades att de bildligt talat skulle få livet åter när ”de fyra” föll, signalerade just detta - döden för Förbundet Kommunist som organisation.

För de hade under åren innan dess försökt motivera sitt existensberättigande genom att säga att de var de enda i Sverige som stödde "vänstern i det kinesiska kommunistpartiet" - dvs de som senare kom att kallas "de fyra". När denna "vänster" föll, var också Förbundet Kommunists öde beseglat. De hade till sist förlorat motiveringen för sin existens, och förde en tynande tillvaro till dess de slutligen lades ner 1981.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar