Ratko Mladic och Radovan Karadzic, ansvariga för folkmordet på muslimer i Bosnien, står inför rätta i Haag, i en mångårig process som konstigt nog aldrig verkar vilja komma igång på riktigt. I Eskilstuna har nu uppenbarligen några andra islamofober tänt eld på en moské med det uppenbara syftet att de som befann sig i den också skulle brännas inne. Det första lyckades de med, men dessbättre inte med det andra.
Men nu har det tagits ett initiativ att sätta upp hjärtan på den eldhärjade moskén, för att visa solidaritet med de drabbade. Jag hoppas innerligt att det blir många hjärtan...
Islamofobi är dödlig, det vet vi från Bosnien och från närmare håll genom Anders Behring Breivik. Låt oss verkligen hoppas att vi slipper få uppleva massmord på muslimer i Sverige. Det senaste attentatet visar att det tydligen även här finns de som verkar ha en djupt liggande önskan att få bli våra inhemska motsvarigheter till Breivik och Mladic.
fredag 26 december 2014
söndag 7 december 2014
Lars Leijonborgs tänkande
Nej, jag tror inte att Lars Leijonborg är kryptonazist. Inte alls. Däremot har han en väldigt speciell logik. Denna utmärks bland annat av en naiv oförmåga att se vad han själv verkligen säger.
Hans senaste fadäs kan man alltså läsa om lite här och var, exempelvis i
denna artikel i Svenska Dagbladet. I riksdagen sade han alltså detta: "– Hitler byggde motorvägar, när vi nu åker på Autobahn, så att säga, är det.. var det fel av Hitler att bygga motorvägar?"
Detta för att försvara sin åsikt att det i vissa konkreta frågor kan vara möjligt att samarbeta med Sverigedemokraterna.
Vi lämnar den frågan åt sidan, för tillfället, för att istället titta lite på Leijonborgs logik. Det finns vissa saker man inte säger. Saker som fullkomligt skriker ut ordet PINSAMHET som om det hade stått med jättebokstäver i neonljus.
Det är som om, exempelvis, Per Ahlmark skulle ha sagt: "Själv har jag inget emot araber, en av mina bästa vänner är arab". Eller om Göran Hägglund skulle ha sagt samma sak om homosexuella. Det skulle vara verkligt pinsamt, ty de flesta skulle ju komma ihåg att samma sak sades av antisemiter på trettio-och fyrtiotalen - men då om judar.
Men så skulle dessa borgerliga politiker ju inte säga idag. Leijonborg går däremot i fällan med en sömngångaraktig säkerhet.
Leijonborgs uttalande påminner mest om ett allmänt förhånat dito som som brukar tillskrivas aningslösa borgare på trettiotalet: "Vad man än säger om Mussolini, så fick han ju tågen att gå i tid".
Och den f.d. partiledaren reflekterar inte ens över VARFÖR Hitler byggde fina vägar. Det var ju inte huvudsakligen för att medeltysken lättare skulle kunna komma fram med sin Volkswagen. Det hade ju framförallt militära orsaker.
För några år sedan var Lejonborg i Kina. Han blev helt entusiastisk och sade - både i intervjuer och i en bok som kom ut 2006 - att vi borde lära av Kina. för de hade ju en så framgångsrik ekonomi.
Han syftade kanske på arbetsamhet och flit. Vad han inte närmare reflekterade över var förstås att i Kina är alla banker och den stora majoriteten av storföretag statliga. Om han inför FP:s partistyrelse hade föreslagit att Sverige skulle ta efter Kina i det avseendet hade han blivit en riktigt intressant borgerlig politiker. Men det gjorde han förstås inte.
Lars Leijonborgs karriär inleddes på allvar 1971. Då var han FP-ledningens redskap för att avsätta Per Gahrton som ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund, och sedan rensa ut gahrtoniter och andra farliga västerelement ur FPU. Med kombinationen av en dumslug naivitet, ett tvålfagert ansikte och nypor av järn skulle han tämja FPU. Och med hjälp av en uppsjö av intriger och de mest oetiska av metoder lyckades han riktigt bra med det.
Det var då han fick ett smeknamn av sina mest devota anhängare. De kallade honom "Broiler". De gjorde en kampsång runt namnet. Till melodin av "This land is your land" sjöng de bland annat: "Broiler är din man, broiler är min man, från södra Skåne, till norra Lappland".
Denna sång fick jag genomlida när jag natten till den 12 juni 1971 åkte till FPU-kongressen i en buss abonnerad av leijonborgare.* Jag skulle egentligen ha åkt bil med några sympatiska gahrtoniter men jag fick inte plats.
Jag fick inte en blund i ögonen den natten, och den första dagen på FPU-kongressen gick jag som en levande zombie. Och ett dygn efter Leijonborgs seger blev jag faktiskt öppet psykotisk.
Sedan dess tål jag inte riktigt Lars "Broiler" Leijonborg.
-------------------------------------------------------------------------
*Jag var medlem i FPU, för att jag gillade Per Gahrton och hoppades att FPU under hans ledning skulle bryta med folkpartiet och bli en självständig vänsterkraft. Jag var inte folkpartist för fem öre, och i skolvalet 1970 röstade jag på VPK.
Hans senaste fadäs kan man alltså läsa om lite här och var, exempelvis i
denna artikel i Svenska Dagbladet. I riksdagen sade han alltså detta: "– Hitler byggde motorvägar, när vi nu åker på Autobahn, så att säga, är det.. var det fel av Hitler att bygga motorvägar?"
Detta för att försvara sin åsikt att det i vissa konkreta frågor kan vara möjligt att samarbeta med Sverigedemokraterna.
Vi lämnar den frågan åt sidan, för tillfället, för att istället titta lite på Leijonborgs logik. Det finns vissa saker man inte säger. Saker som fullkomligt skriker ut ordet PINSAMHET som om det hade stått med jättebokstäver i neonljus.
Det är som om, exempelvis, Per Ahlmark skulle ha sagt: "Själv har jag inget emot araber, en av mina bästa vänner är arab". Eller om Göran Hägglund skulle ha sagt samma sak om homosexuella. Det skulle vara verkligt pinsamt, ty de flesta skulle ju komma ihåg att samma sak sades av antisemiter på trettio-och fyrtiotalen - men då om judar.
Men så skulle dessa borgerliga politiker ju inte säga idag. Leijonborg går däremot i fällan med en sömngångaraktig säkerhet.
Leijonborgs uttalande påminner mest om ett allmänt förhånat dito som som brukar tillskrivas aningslösa borgare på trettiotalet: "Vad man än säger om Mussolini, så fick han ju tågen att gå i tid".
Och den f.d. partiledaren reflekterar inte ens över VARFÖR Hitler byggde fina vägar. Det var ju inte huvudsakligen för att medeltysken lättare skulle kunna komma fram med sin Volkswagen. Det hade ju framförallt militära orsaker.
För några år sedan var Lejonborg i Kina. Han blev helt entusiastisk och sade - både i intervjuer och i en bok som kom ut 2006 - att vi borde lära av Kina. för de hade ju en så framgångsrik ekonomi.
Han syftade kanske på arbetsamhet och flit. Vad han inte närmare reflekterade över var förstås att i Kina är alla banker och den stora majoriteten av storföretag statliga. Om han inför FP:s partistyrelse hade föreslagit att Sverige skulle ta efter Kina i det avseendet hade han blivit en riktigt intressant borgerlig politiker. Men det gjorde han förstås inte.
Lars Leijonborgs karriär inleddes på allvar 1971. Då var han FP-ledningens redskap för att avsätta Per Gahrton som ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund, och sedan rensa ut gahrtoniter och andra farliga västerelement ur FPU. Med kombinationen av en dumslug naivitet, ett tvålfagert ansikte och nypor av järn skulle han tämja FPU. Och med hjälp av en uppsjö av intriger och de mest oetiska av metoder lyckades han riktigt bra med det.
Det var då han fick ett smeknamn av sina mest devota anhängare. De kallade honom "Broiler". De gjorde en kampsång runt namnet. Till melodin av "This land is your land" sjöng de bland annat: "Broiler är din man, broiler är min man, från södra Skåne, till norra Lappland".
Denna sång fick jag genomlida när jag natten till den 12 juni 1971 åkte till FPU-kongressen i en buss abonnerad av leijonborgare.* Jag skulle egentligen ha åkt bil med några sympatiska gahrtoniter men jag fick inte plats.
Jag fick inte en blund i ögonen den natten, och den första dagen på FPU-kongressen gick jag som en levande zombie. Och ett dygn efter Leijonborgs seger blev jag faktiskt öppet psykotisk.
Sedan dess tål jag inte riktigt Lars "Broiler" Leijonborg.
-------------------------------------------------------------------------
*Jag var medlem i FPU, för att jag gillade Per Gahrton och hoppades att FPU under hans ledning skulle bryta med folkpartiet och bli en självständig vänsterkraft. Jag var inte folkpartist för fem öre, och i skolvalet 1970 röstade jag på VPK.
torsdag 4 december 2014
Att läsa Ny Dag
Någon gång i början av hösten 1964 (då jag var nio år) fick jag reda på att dagstidningar inte endast publicerade nyheter utan också drev politiska linjer. Det fascinerade mig oerhört, så jag började genast använda min veckopeng till att börja köpa dagstidningar,
Min veckopeng var lägst i klassen, den var en krona medan de flesta andra hade ca 20 kronor. Det berodde inte på att mina föräldrar var speciellt fattiga - tvärtom. De tillhörde de mest välbärgade av föräldrarna i klassen. Men jag hade en krona år efter år, tills jag en dag berättade för mina föräldrar att jag kallades "fattiglapp" för att jag hade så låg veckopeng. Då blev de generade, och min veckpeng höjdes en smula.
Men 1964 hade jag alltså en krona. Det räckte till att köpa två dagstidningar i veckan. De kostade nämligen då bara 50 öre.
Framförallt började jag köpa kommunistpartiets tidning Ny Dag. Den föreföll mig mest intressant. Den gavs ut av de där hemska kommunisterna, som de vuxna verkade tycka så illa om. Det gjorde den extra intressant.
Till en början med hade jag inga medvetna sympatier för tidningen eller för "kommunisterna". Men gradvis började jag påverkas. Det stora språnget till att få sympatier tog jag december 1964, då jag började inse att USA hade fel i Vietnam.
Det märkligaste med Ny Dag var annars att den inte motsvarade de vuxnas blid av att kommunisterna var "totalitära", Det var nämligen så att det förekom många debatter i Ny Dag. Även oppositionella inom partiet skrev ofta, med ofta ganska hårda angrepp mot partiledningen. Det fascinerade mig oerhört.
Min bild av "kommunismen" som en totalitär monolit slogs sönder ganska snabbt. Det fanna ju olika kommunistländer och kommunistpartier och de verkade oense om en massa saker. Och som sagt även inom Ny Dags spalter verkade det ju föras en inte endast livlig, utan en också en ganska så frän debatt.
Om jag varit nio och börjat läsa Ny Dag några år tidigare skulle jag fått en helt annan bild. För faktum är att Ny Dag verkligen var en ganska så monolitisk tidning fram till 1963.
Ny Dag hade grundats 1930. Den startades av de mest Moskvatrogna av de svenska kommunisterna, efter partisprängningen 1929. Från starten fram till och med 1962 fördes ytterst få debatter i Ny Dag. Och Sovjet kritiserade nästan aldrig.
Jag skriver "nästan" för det fanns ett undantag. Sovjet hade avskaffat dödsstraffet 1947. 1949 hade det återinförts. Ny Dag hade hyllat beslutet 1947, men noterade nästan inte alls när det återinfördes. Men strax efter Stalins död tog Ny Dag faktiskt upp och började kritisera dödsstraffet i Sovjet. Det var lite av ett alibi - nu kunde man ju inte påstå att partiet och dess tidning följde Sovjet i vått och torrt. Men det var det enda undantaget. I alla andra frågor stödde man Sovjet till hundra procent.
Men så kom 1963. CH Hermansson var chefredaktör och han började detta år medvetet förändra Ny Dag i två avseenden. Dels började ledarsidan mycket försiktigt att distansera sig från Sovjet. Ett av de mest fascinerade exemplen var tidningens kommentarer till konflikten mellan Sovjet och Kina. Någon gång sommaren 1963 förlorade Hermansson tålamodet med den hätska och vulgära polemiken mellan de kommunistiska stormakterna, och i en ledare valde han att läsa lusen av kamraterna i öst.
Han förklarade att polemiken fördes på ett ovärdigt sätt, och skrev att de kommunistiska ledarna i Sovjet och Kina mest av allt betedde sig som grälande "rallare och beväringar på permissionsresa". Ett sådant språk hade aldrig Ny Dag förut använt mot det stora broderpartiet i öster.
Krittiken hårdnade när Chrustjev föll. Då vägrade Ny Dag att acceptera motiveringarna, och tillvägagångssättet. Man beskrev det som en odemokratisk kupp, och krävde att sovjetledningen, skulle förklara det kuppartade regimskiftet på ett bättre sätt. Det gjorde förstås den aldrig.
Den andra stora förändringen var att Ny Dag öppnades för den interna debatten inom partiet. Visserligen j hade Ny Dag två gånger tidigare, inför kongresserna 1935 och 1953, publicerat några oppositionella inlägg. Men de var bara några få, och partiledningen svarade hårt nästan omedelbart. Sedan uteslöts kritikerna ganska snart.
Men 1963 blev det helt annorlunda. Debatten inför den kongress som skulle hållas i januari 1964 var öppen, livlig och bitvis frän. Och i denna framförde också sovjetkritik. En debattör skrev att det var lite skevt att kommunister ofta kritiserade den bristande demokratin i kapitalistländerna, men att man aldrig ex.vis kritiserat att de ledare som uteslöts ur Sovjets kommunistparti 1957 aldrig hade fått chansen att försvara sig offentligt. Det fick debattören göra oemotsagt. Ingen kom och tillrättavisade honom för det.
Nu hade Hermansson måhända en del baktankar. med att tillåta debatten 1963. Han siktade på att bli ny partiledare och han hade nog en viss nytta av den kritiska debatt som föregick den kongress där han också blev partiledare - på ett program som lovade förändringar.
Men det var inte hela sanningen. För faktum var att han inte slog ner på kritikerna efter kongressen 1964. Ny Dag tillät även efter denna kongress kritik mot partiledningen -även mycket hårda och upprepade angrepp mot Hermansson själv.
I januari 1965 gick Ny Dag över till att bli veckotidning - den hade varit en dagstidning från 1930 och framåt. Det underlättade förvisso för mig att med min låga veckopeng följa tidningen - det kostade ju numera bara 50 öre i veckan....
På både debatt-och insändarsidor fick (bland annat) Moskvatrogna och Pekingtrogna möjlighet att i nummer efter nummer kritisera Hermansson. Ny Dag förvandlades från att ha varit en av de mest likriktade tidningarna i Sverige till att bli en av de mest debattglada.
CH Hermanssons stora förtjänst var att han i grunden förändrade både partiet och dess tidning. För något halvår sedan skrev en politisk analytiker i Svenska Dagbladet att Vänsterpartiet var det mest bråkiga och minst auktoritära partiet i svensk politik. Det skulle ingen kunnat skriva 1962.
Denna förändring inleddes av CH Hermansson 1963. Och det är väl som sagt en av hans största förtjänster.
Min veckopeng var lägst i klassen, den var en krona medan de flesta andra hade ca 20 kronor. Det berodde inte på att mina föräldrar var speciellt fattiga - tvärtom. De tillhörde de mest välbärgade av föräldrarna i klassen. Men jag hade en krona år efter år, tills jag en dag berättade för mina föräldrar att jag kallades "fattiglapp" för att jag hade så låg veckopeng. Då blev de generade, och min veckpeng höjdes en smula.
Men 1964 hade jag alltså en krona. Det räckte till att köpa två dagstidningar i veckan. De kostade nämligen då bara 50 öre.
Framförallt började jag köpa kommunistpartiets tidning Ny Dag. Den föreföll mig mest intressant. Den gavs ut av de där hemska kommunisterna, som de vuxna verkade tycka så illa om. Det gjorde den extra intressant.
Till en början med hade jag inga medvetna sympatier för tidningen eller för "kommunisterna". Men gradvis började jag påverkas. Det stora språnget till att få sympatier tog jag december 1964, då jag började inse att USA hade fel i Vietnam.
Det märkligaste med Ny Dag var annars att den inte motsvarade de vuxnas blid av att kommunisterna var "totalitära", Det var nämligen så att det förekom många debatter i Ny Dag. Även oppositionella inom partiet skrev ofta, med ofta ganska hårda angrepp mot partiledningen. Det fascinerade mig oerhört.
Min bild av "kommunismen" som en totalitär monolit slogs sönder ganska snabbt. Det fanna ju olika kommunistländer och kommunistpartier och de verkade oense om en massa saker. Och som sagt även inom Ny Dags spalter verkade det ju föras en inte endast livlig, utan en också en ganska så frän debatt.
Om jag varit nio och börjat läsa Ny Dag några år tidigare skulle jag fått en helt annan bild. För faktum är att Ny Dag verkligen var en ganska så monolitisk tidning fram till 1963.
Ny Dag hade grundats 1930. Den startades av de mest Moskvatrogna av de svenska kommunisterna, efter partisprängningen 1929. Från starten fram till och med 1962 fördes ytterst få debatter i Ny Dag. Och Sovjet kritiserade nästan aldrig.
Jag skriver "nästan" för det fanns ett undantag. Sovjet hade avskaffat dödsstraffet 1947. 1949 hade det återinförts. Ny Dag hade hyllat beslutet 1947, men noterade nästan inte alls när det återinfördes. Men strax efter Stalins död tog Ny Dag faktiskt upp och började kritisera dödsstraffet i Sovjet. Det var lite av ett alibi - nu kunde man ju inte påstå att partiet och dess tidning följde Sovjet i vått och torrt. Men det var det enda undantaget. I alla andra frågor stödde man Sovjet till hundra procent.
Men så kom 1963. CH Hermansson var chefredaktör och han började detta år medvetet förändra Ny Dag i två avseenden. Dels började ledarsidan mycket försiktigt att distansera sig från Sovjet. Ett av de mest fascinerade exemplen var tidningens kommentarer till konflikten mellan Sovjet och Kina. Någon gång sommaren 1963 förlorade Hermansson tålamodet med den hätska och vulgära polemiken mellan de kommunistiska stormakterna, och i en ledare valde han att läsa lusen av kamraterna i öst.
Han förklarade att polemiken fördes på ett ovärdigt sätt, och skrev att de kommunistiska ledarna i Sovjet och Kina mest av allt betedde sig som grälande "rallare och beväringar på permissionsresa". Ett sådant språk hade aldrig Ny Dag förut använt mot det stora broderpartiet i öster.
Krittiken hårdnade när Chrustjev föll. Då vägrade Ny Dag att acceptera motiveringarna, och tillvägagångssättet. Man beskrev det som en odemokratisk kupp, och krävde att sovjetledningen, skulle förklara det kuppartade regimskiftet på ett bättre sätt. Det gjorde förstås den aldrig.
Den andra stora förändringen var att Ny Dag öppnades för den interna debatten inom partiet. Visserligen j hade Ny Dag två gånger tidigare, inför kongresserna 1935 och 1953, publicerat några oppositionella inlägg. Men de var bara några få, och partiledningen svarade hårt nästan omedelbart. Sedan uteslöts kritikerna ganska snart.
Men 1963 blev det helt annorlunda. Debatten inför den kongress som skulle hållas i januari 1964 var öppen, livlig och bitvis frän. Och i denna framförde också sovjetkritik. En debattör skrev att det var lite skevt att kommunister ofta kritiserade den bristande demokratin i kapitalistländerna, men att man aldrig ex.vis kritiserat att de ledare som uteslöts ur Sovjets kommunistparti 1957 aldrig hade fått chansen att försvara sig offentligt. Det fick debattören göra oemotsagt. Ingen kom och tillrättavisade honom för det.
Nu hade Hermansson måhända en del baktankar. med att tillåta debatten 1963. Han siktade på att bli ny partiledare och han hade nog en viss nytta av den kritiska debatt som föregick den kongress där han också blev partiledare - på ett program som lovade förändringar.
Men det var inte hela sanningen. För faktum var att han inte slog ner på kritikerna efter kongressen 1964. Ny Dag tillät även efter denna kongress kritik mot partiledningen -även mycket hårda och upprepade angrepp mot Hermansson själv.
I januari 1965 gick Ny Dag över till att bli veckotidning - den hade varit en dagstidning från 1930 och framåt. Det underlättade förvisso för mig att med min låga veckopeng följa tidningen - det kostade ju numera bara 50 öre i veckan....
På både debatt-och insändarsidor fick (bland annat) Moskvatrogna och Pekingtrogna möjlighet att i nummer efter nummer kritisera Hermansson. Ny Dag förvandlades från att ha varit en av de mest likriktade tidningarna i Sverige till att bli en av de mest debattglada.
CH Hermanssons stora förtjänst var att han i grunden förändrade både partiet och dess tidning. För något halvår sedan skrev en politisk analytiker i Svenska Dagbladet att Vänsterpartiet var det mest bråkiga och minst auktoritära partiet i svensk politik. Det skulle ingen kunnat skriva 1962.
Denna förändring inleddes av CH Hermansson 1963. Och det är väl som sagt en av hans största förtjänster.
lördag 29 november 2014
Kommunister mot barnaga 1966
Att barnaga förbjöds i Sverige 1979 vet många om. Om förbudets så att säga förhistoria vet nog inte många så mycket. Själv har jag i alla fall vetat att Folkpartiets Ungdomsförbund drev kravet 1970, på initiativ av dess dåvarande ordförande Per Gahrton, som förde fram kravet redan i sin bok "Barn i Sverige" 1968.
Men nu upptäcker jag att två framträdande medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti (numera Vänsterpartiet) motionerade om förbud mot barnaga redan 1966. I vårriksdagen detta år skrev partiordföranden CH Hernansson en motion tillsammans med Gunvor Ryding, där de krävde förbud mot att föräldrar har rätten att "på ett brutalt sätt under namnet aga utföra misshandel av försvarslösa barn."
Detta i anknytning till ett antal uppmärksammade misshandelsfall som pressen hade uppmärksammat. De noterar i motionen att "gränslinjen är svag mellan 'accepterad' aga och misshandel" och drar slutsatsen att "det enda konsekventa bör därför vara att helt förbjuda kroppsaga". Motionen avslogs med stor majoritet.
Om detta kan man läsa i partiets veckotidning Ny Dag nr 17/1966.
Att frågan sågs som en höger-vänster-fråga betonas av tidningen, som i en annan artikel refererar borgerliga politiker, som gick emot agaförbud, och menade att föräldrar hade rätt att aga barn.
Idag skulle få ledande politiker våga gå emot agaförbudet. Men 1966 var det i riksdagen en fråga som aktivt drevs endast av kommunisterna...
Men nu upptäcker jag att två framträdande medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti (numera Vänsterpartiet) motionerade om förbud mot barnaga redan 1966. I vårriksdagen detta år skrev partiordföranden CH Hernansson en motion tillsammans med Gunvor Ryding, där de krävde förbud mot att föräldrar har rätten att "på ett brutalt sätt under namnet aga utföra misshandel av försvarslösa barn."
Detta i anknytning till ett antal uppmärksammade misshandelsfall som pressen hade uppmärksammat. De noterar i motionen att "gränslinjen är svag mellan 'accepterad' aga och misshandel" och drar slutsatsen att "det enda konsekventa bör därför vara att helt förbjuda kroppsaga". Motionen avslogs med stor majoritet.
Om detta kan man läsa i partiets veckotidning Ny Dag nr 17/1966.
Att frågan sågs som en höger-vänster-fråga betonas av tidningen, som i en annan artikel refererar borgerliga politiker, som gick emot agaförbud, och menade att föräldrar hade rätt att aga barn.
Idag skulle få ledande politiker våga gå emot agaförbudet. Men 1966 var det i riksdagen en fråga som aktivt drevs endast av kommunisterna...
söndag 9 november 2014
Det talas om "muren"...
Alltså muren som "föll" 1989. Det "fall" som historikern Francis Fukuyuma såg som inledningen till "historiens slut". Tidningarna hyllar "fallet" och de hjältar som genom sin kamp mot diktaturen bidrog till att muren föll, och att demokrati och frihet numera rådet i Europa. Och noterar att de murar som numera finns i stället är resta för att förhindra de som är utanför att ta sig in i vårt demokratiska och välmående paradis. Om det nu är ett sådant.
Då och då skymtar något annat förbi. Som att "hjältarna", de oppositionella i DDR, inte alls ville återförenas med Västtyskland. Det gäller till och med Angela Merkel 1989... De ville ha ett demokratiserat socialistiskt DDR. Många av dem tyckte också att DDR var bättre än Västtyskland.
Det gällde till exempel Wolf Bierman, som de östtyska byråkraterna förvisade till Västtyskland 1976. Han hade tillåtits att åka ut för att hålla konserter, men sedan fick han inte komma tillbaks. I en av de sånger han brukade sjunga fanns en vers om de båda Tyskland. Där sjöng han: "Jag lever i den bättre hälften och lider dubbelt mer".
Det var inga tomma ord. Han hade en gång frivilligt flyttat från Västtyskland till DDR för att han ville leva i "den bättre hälften". Nu visade det sig tyvärr att de som styrde i den bättre hälften inte ville att han skulle få bo kvar där. Att de sedan föll var ju ganska välförtjänt...
Men de oppositionella i DDR - deras drömmar sveks brutalt. När Berlinmuren öppnades den 9 november och alla kunde se hur överfyllda de västtyska varuhusens hyllar var, ville ingen längre lyssna på "idealistiska" dissidenter som ville ha ett bättre, men fortfarande socialistiskt DDR. De människor som välde in i Västberlin fick en förförisk bild av det överflöd de skulle få vid en återförening. De blev faktiskt mer eller mindre lurade, men det dröjde något år innan de flesta började inse det. .
En liten parentes. Själv hade jag 1989 diverse kontakter med en väldigt liten vänstersekt ("Förenade Socialister" som de kallade sig då) som hade gått på det där med "Tysklands återförening". De trodde underligt nog att denna återförening skulle öppna dörren till ett socialistiskt Europa, ett Europa som de i en ovanligt förryckt ledare i tidningen "Nybyggaren" ansåg skulle - som ett resultat av Tysklands återförening! - få vad de lyriskt kallade för... "ett gott hjärta". Låter det deliriskt? Ja, det var det också, och efter att ha skrivit två ganska långa texter drog jag mig bort från denna märkliga sekt. .
Den finns faktiskt kvar än idag, med säte i Norrbotten, och heter numera "Knegarkampanjen"...
Men för att återgå till DDR och murens fall. Vi var många som hoppades att de byråkratiska härskarnas fall skulle leda till socialistisk demokrati. Och många av oss kan nog fortfarande inte komma över att det istället blev som det blev.
Då och då skymtar något annat förbi. Som att "hjältarna", de oppositionella i DDR, inte alls ville återförenas med Västtyskland. Det gäller till och med Angela Merkel 1989... De ville ha ett demokratiserat socialistiskt DDR. Många av dem tyckte också att DDR var bättre än Västtyskland.
Det gällde till exempel Wolf Bierman, som de östtyska byråkraterna förvisade till Västtyskland 1976. Han hade tillåtits att åka ut för att hålla konserter, men sedan fick han inte komma tillbaks. I en av de sånger han brukade sjunga fanns en vers om de båda Tyskland. Där sjöng han: "Jag lever i den bättre hälften och lider dubbelt mer".
Det var inga tomma ord. Han hade en gång frivilligt flyttat från Västtyskland till DDR för att han ville leva i "den bättre hälften". Nu visade det sig tyvärr att de som styrde i den bättre hälften inte ville att han skulle få bo kvar där. Att de sedan föll var ju ganska välförtjänt...
Men de oppositionella i DDR - deras drömmar sveks brutalt. När Berlinmuren öppnades den 9 november och alla kunde se hur överfyllda de västtyska varuhusens hyllar var, ville ingen längre lyssna på "idealistiska" dissidenter som ville ha ett bättre, men fortfarande socialistiskt DDR. De människor som välde in i Västberlin fick en förförisk bild av det överflöd de skulle få vid en återförening. De blev faktiskt mer eller mindre lurade, men det dröjde något år innan de flesta började inse det. .
En liten parentes. Själv hade jag 1989 diverse kontakter med en väldigt liten vänstersekt ("Förenade Socialister" som de kallade sig då) som hade gått på det där med "Tysklands återförening". De trodde underligt nog att denna återförening skulle öppna dörren till ett socialistiskt Europa, ett Europa som de i en ovanligt förryckt ledare i tidningen "Nybyggaren" ansåg skulle - som ett resultat av Tysklands återförening! - få vad de lyriskt kallade för... "ett gott hjärta". Låter det deliriskt? Ja, det var det också, och efter att ha skrivit två ganska långa texter drog jag mig bort från denna märkliga sekt. .
Den finns faktiskt kvar än idag, med säte i Norrbotten, och heter numera "Knegarkampanjen"...
Men för att återgå till DDR och murens fall. Vi var många som hoppades att de byråkratiska härskarnas fall skulle leda till socialistisk demokrati. Och många av oss kan nog fortfarande inte komma över att det istället blev som det blev.
fredag 7 november 2014
"Murens fall blev inte en befrielse för alla"
"Många östtyskar längtade tillbaka till sitt liv i DDR, där staten visserligen hade hållit dem i ett järngrepp men i gengäld tagit hand om dem från vaggan till graven. De saknade solidariteten i det östtyska samhället, där alla hade hjälpt varandra för att kompensera bristerna i systemet: ”Om du lagar min radio fixar jag din cykel.” Klimatet i DDR hade kanske varit instängt och kvalmigt men det hade åtminstone varit varmt och tryggt. Nu stod östtyskarna skyddslösa i de kalla vindarna som blåste från väst. De var inte alls förberedda på den konkurrenskamp de tvingades föra och upplevde det kapitalistiska systemet som brutalt och själviskt."
Från en understreckare den 3 november i - Svenska Dagbladet!
Från en understreckare den 3 november i - Svenska Dagbladet!
måndag 27 oktober 2014
Bitande finsk kritik....
Ta gärna del av den bitande kritiken mot den så kallade ubåtsjakten som förs fram av .... Finlands försvarsminister. Precis som förra gången det begav sig gör sig det svenska försvaret sig närmast till åtlöje internationellt. Svenska media har gått in i ett tillstånd av hysteri, men det gör inte det hela mindre pinsamt.
Att till och med en finsk försvarsminister uttrycker sig så syrligt visar kanske på hur monumentalt pinsamt det hela är...
Att till och med en finsk försvarsminister uttrycker sig så syrligt visar kanske på hur monumentalt pinsamt det hela är...
måndag 20 oktober 2014
Ubåtshysteri i repris
Det känns som deja vu. Om man varit med om 80-talets så kallade ubåtsjakter känns det som händer nu ohyggligt välbekant.
Efter att U137 gick på grund 1981, efter en alldeles uppenbar felnavigering (för vem kan tro att en ubåt med uppdrag att spionera skulle köra på grund i den svenska kusten i övervattensläge med tjutande motorer?) kom militären ett år senare på att man kunde skapa en opinion för högre anslag med hjälp av imaginära ubåtar.
Eller ska man tro att Sovjet omedelbart efter fadäsen med U137 beslöt att hemsöka just Sverige med fler ubåtar än de någonsin sänt till något annat land? Nej, det ska man inte. Och undersökande journalister som ex.vis Ingemar Myhrberg (se gärna hans bok "Ubåtsvalsen" från 1985!) och senare Lars Borgnäs visade bortom allt rimligt tvivel att den påstådda armadan av sovjetiska ubåtar var en ren bluff. Några av de påstådda ubåtarna kan ha varit NATO-ubåtar, men den överväldigande majoriteten var inte mer verkliga än Storsjöodjuret.
Militären svarade aldrig på de många kritiska frågorna annat än med undanglidande kommentarer och plattityder. Men i högerkretsar är ändå dessa myter gångbara, som någon sorts mörkblå folksägen.
Finns det då inga ryska ubåtar i våra farvatten? Uteslutas kan det ju inte, i synnerhet som Putin för en mer aggressiv utrikespolitik mot väst än vad 80-talets sovjetiska byråkrater vågade göra. Men å andra sidan - vem bryr sig? Även om någon rysk ubåt till äventyrs skulle slunkit in är det inget hot mot "Sverige". Risken för att Ryssland skulle invadera är endast obetydligt större än att små gröna män (eller dito gröna kvinnor) från Zeta Reticuli skulle göra det.
Det finns mycket att oroa sig för i denna otäcka värld, men ryska ubåtar tillhör faktiskt inte det som borde störa någons nattsömn.
Efter att U137 gick på grund 1981, efter en alldeles uppenbar felnavigering (för vem kan tro att en ubåt med uppdrag att spionera skulle köra på grund i den svenska kusten i övervattensläge med tjutande motorer?) kom militären ett år senare på att man kunde skapa en opinion för högre anslag med hjälp av imaginära ubåtar.
Eller ska man tro att Sovjet omedelbart efter fadäsen med U137 beslöt att hemsöka just Sverige med fler ubåtar än de någonsin sänt till något annat land? Nej, det ska man inte. Och undersökande journalister som ex.vis Ingemar Myhrberg (se gärna hans bok "Ubåtsvalsen" från 1985!) och senare Lars Borgnäs visade bortom allt rimligt tvivel att den påstådda armadan av sovjetiska ubåtar var en ren bluff. Några av de påstådda ubåtarna kan ha varit NATO-ubåtar, men den överväldigande majoriteten var inte mer verkliga än Storsjöodjuret.
Militären svarade aldrig på de många kritiska frågorna annat än med undanglidande kommentarer och plattityder. Men i högerkretsar är ändå dessa myter gångbara, som någon sorts mörkblå folksägen.
Finns det då inga ryska ubåtar i våra farvatten? Uteslutas kan det ju inte, i synnerhet som Putin för en mer aggressiv utrikespolitik mot väst än vad 80-talets sovjetiska byråkrater vågade göra. Men å andra sidan - vem bryr sig? Även om någon rysk ubåt till äventyrs skulle slunkit in är det inget hot mot "Sverige". Risken för att Ryssland skulle invadera är endast obetydligt större än att små gröna män (eller dito gröna kvinnor) från Zeta Reticuli skulle göra det.
Det finns mycket att oroa sig för i denna otäcka värld, men ryska ubåtar tillhör faktiskt inte det som borde störa någons nattsömn.
lördag 11 oktober 2014
Nu händer det igen
I juli 1995 dödades 8000 bosniska muslimer i Srebrenica. De sköts ihäll av serbiska soldater efter att dessa erövrat staden. De var alla män, men många av kvinnorna utsattes för massvåldtäkter innan de fick fly till Tuzla. De bosniska muslimerna var nästan försvarslösa eftersom de genom FN- och EU-beslut inte hade rätt att få köpa vapen för att försvara sig. Medan serberna satt på nästan hela ex-Jugoslaviens krigsarsenal!
NATO gjorde några symboliska "flyganfall" i sista minuten. De fåtal holländska FN-trupperna som skulle "beskydda"Srebreniica gav upp så fort Ratko Mladic gick in i staden.. Efter Srebrenica kom ledande politiker med högtidliga proklamationer om att det "aldrig får hända igen".
Nu händer det igen. Kurderna i Kobane står inför det mlitärtekniskt förkrossande överlägsna IS, som är kända för sin närmast totala brutalitet mot besegrade fiender. Ett prognos för vad som skulle kunna hända om IS segrar är att männen dödas och kvinnorna tvingas till sexslaveri och tvångsäktenskap med segrarna. Så har IS agerat tidigare.
Det gemensamma för dessa båda fall är att de angripna inte ges rätt att försvara sig. Turkiets regering vägrar att låta kurder som vill hjälpa sina utsatta kamrater i Kobane att ta sig dit. Och några vapen ges inte inte kurderna i och omkring Kobane. De kurdiska styrkorna i denna region ses som alltför vänster och det ser ut som om både Turkiet och USA (Turkiet nästan öppet, USA i praktiken ) hellre ser en IS-seger (med åtföljande massakrer) än att låta kurderna försvara sig.
Jag trodde aldrig på de stolta proklamationerna om "aldrig mer" efter Srebrenica. . Jag trodde liknande scenarior skulle inträffa igen så länge samma cyniska polttisk.ekonomiska sýstem fortfarande behärskar världen. Tyvärr ser det ut som om jag har rätt. För kurderna i Kobane hoppas jag att det ändå i detta konkreta fall i sista sekunden visar sig att jag just där fick fel.
NATO gjorde några symboliska "flyganfall" i sista minuten. De fåtal holländska FN-trupperna som skulle "beskydda"Srebreniica gav upp så fort Ratko Mladic gick in i staden.. Efter Srebrenica kom ledande politiker med högtidliga proklamationer om att det "aldrig får hända igen".
Nu händer det igen. Kurderna i Kobane står inför det mlitärtekniskt förkrossande överlägsna IS, som är kända för sin närmast totala brutalitet mot besegrade fiender. Ett prognos för vad som skulle kunna hända om IS segrar är att männen dödas och kvinnorna tvingas till sexslaveri och tvångsäktenskap med segrarna. Så har IS agerat tidigare.
Det gemensamma för dessa båda fall är att de angripna inte ges rätt att försvara sig. Turkiets regering vägrar att låta kurder som vill hjälpa sina utsatta kamrater i Kobane att ta sig dit. Och några vapen ges inte inte kurderna i och omkring Kobane. De kurdiska styrkorna i denna region ses som alltför vänster och det ser ut som om både Turkiet och USA (Turkiet nästan öppet, USA i praktiken ) hellre ser en IS-seger (med åtföljande massakrer) än att låta kurderna försvara sig.
Jag trodde aldrig på de stolta proklamationerna om "aldrig mer" efter Srebrenica. . Jag trodde liknande scenarior skulle inträffa igen så länge samma cyniska polttisk.ekonomiska sýstem fortfarande behärskar världen. Tyvärr ser det ut som om jag har rätt. För kurderna i Kobane hoppas jag att det ändå i detta konkreta fall i sista sekunden visar sig att jag just där fick fel.
fredag 10 oktober 2014
Kobane får inte bli ett nytt Srebernica
Detta uttalande om Kobane från International Marxist Tendency är väl värt att läsa. Det är bra och klargörande, men jag vill tillägga att även om det är helt fel att ha förhoppningar på USA och Turkiet skulle ändå massiva bombningar av IS-styrkorna vara att föredra framför att dessa tar över Kobane.
Men IMT har rätt i att det viktigaste är att kurderna får möjlighet att försvara sig. De får de inte nu, och vare sig Turkiet eller USA vill att de ska få det.
De ser hellre att IS krossar de kurdiska styrkorna först, så att de kan bli av med den vänsterdominerade kurdiska rörelsen på gränsen till Turkiet.
Den så kallade "islamiska" "staten" är en nattsvart reaktionär organisation, liksom Al-Qaida. Detta monster är dessutom ett direkt resultat av USA:s politik i regionen.
Om IS tar över, kommer vi att få ett nytt Srebrenica alldeles på gränsen till Turkiet. Det får inte hända...
Men IMT har rätt i att det viktigaste är att kurderna får möjlighet att försvara sig. De får de inte nu, och vare sig Turkiet eller USA vill att de ska få det.
De ser hellre att IS krossar de kurdiska styrkorna först, så att de kan bli av med den vänsterdominerade kurdiska rörelsen på gränsen till Turkiet.
Den så kallade "islamiska" "staten" är en nattsvart reaktionär organisation, liksom Al-Qaida. Detta monster är dessutom ett direkt resultat av USA:s politik i regionen.
Om IS tar över, kommer vi att få ett nytt Srebrenica alldeles på gränsen till Turkiet. Det får inte hända...
måndag 6 oktober 2014
KFML om Sovjet före augusti 1968
För de som känner till lite om den yttersta vänstern i Sverige på 70-talet är det ju bekant hur KFML/SKP såg på Sovjet och stalinismen. Det var en ganska så absurd världsbild som såg ut ungefär så här. Under Stalin rådde det socialism i Sovjet. Trots att Stalin vart "30 procent dålig" ledde han en socialistisk stat. Sedan kom Chrustjovs "kontrarevolutionära statskupp" 1956 som - återupprättade kapitalismen i Sovjetunionen.
Denna världsbild var ju rent idealistisk. Trots att inga avgörande ekonomiska förändringar skedde i Sovjet 1956 menade man alltså att kapitalismen återupprättades detta år. Förklaringen var en teori man hade tagit från Kinas Kommunistiska Parti som gick ut på att "revisionismen vid makten är lika med borgarklassen vid makten". Med andra ord att om partiet blev "revisionistiskt" - dvs avvek från den rätta (stalinistiska) läran förvandlades dess funktionärer som genom ett trollslag till en... borgarklass.
Det låter ju milt sagt märkligt. Och det kombinerades med en bisarr idealisering av Stalins Sovjet (och Maos Kina), kombinerat med närmast en demonisering av Sovjet efter 1956. Man tog också upp en rad drag i 70-talets Sovjet - ojämlikheten, förtrycket av oliktänkande, frånvaron av demokrati - och anförde dessa som bevis för att Sovjet var ett klassamhälle. Och bortsåg hastigt och lustigt från att samma saker fanns under Stalins Sovjet, fastän värre.
Nu har jag för någon vecka sedan gått igenom Gnistan från starten 1967 fram till 1972. Och kunde notera något som jag anat, men inte riktigt visste. Nämligen att denna världsbild inte fanns där från början.
För det var så det var. Före invasionen i Tjeckoslovakien hade man en annan typ av stalinistisk syn. Som dels var aningen mer intellektuellt sammanhängande, men å andra sidan på ett annat sätt mer cynisk.
Om man var välvillig skulle man ju kunna se deras syn efter 1968 som naiv, men välmenande. Man hävdade på största allvar att Sovjet under Stalin var ett mycket bättre samhälle, och man var genuint emot bristen på demokrat och jämlikhet i Bresnjevs Sovjet. Men före augusti 1968 fanns som sagt en annan, mer "realistiskt" cynisk världsbild .
För det första sa man inte då att Sovjet var kapitalistiskt. Man sa att revisionisterna satt vid makten och att de strävade att återupprätta kapitalismen. De hade inte ännu lyckats, men de var på väg. Det låter lite mer intellektuellt rimligt, men samtidigt ledde det till en än mer rå stalinistisk linje i praktiken.
Det bästa exemplet på det var vad man sa om Tjeckoslovakien förre invasionen. Man stödde inte alls Dubceks försök att göra landet mer självständigt från Sovjet. Man stödde inte den ökade yttrandefriheten, och pressfriheten. Tvärtom beskrevs Dubcek som ännu värre än Sovjetledningen. Och som värre än hans Moskvakommunistiska motståndare inom landet.
Det stora hotet i Tjeckoslovakien var enligt Gnistan demokratiseringen. Visserligen ville Novotny och de Moskvatrogna också återupprätta kapitalismen, men Dubcek ville göra det ännu snabbare. All demokratisk opposition i Sovjetblocket var kontrarevolutionär. Den enda opposition man godtog var de små "marxist-lenininistiska" sekter som ville ha det som i Kina, Albanien eller som i Sovjet under Stalin.
Man citerade från den albanska tidningen Zeri i Populit som fördömde demokratiseringen under Pragvåren som renodlat kontrarevolutionär.
Östblocket var alltså inte kapitalistiskt, som man kom att säga senare. Det var länder med en socialistisk bas men med en revisionistisk ledning. Om bara stalinismen kunde återupprättas skulle det bli bra igen.
Så invaderade Sovjet. Det logska vore faktiskt att Gnistan skulle stöda invasionen. Och det skulle man nog ha gjort - om det inte vore för en sak. Kina fördömde den... Och Kina "upptäckte" samtidigt att kapitalismen redan var återupprättad i hela Sovjetblocket. Och Albanien följde efter i denna nya "upptäckt" - följt av KFML. Det fanns alltså inte längre några landvinningar att försvara. Därför och endast därför hade aldrig Prtagvåren varit ett hot mot mot socialismen . För den fanns inte alls. Landet var redan kapitalistiskt.
I den första ledaren i Gnistan efter invasionen frågar man sig varför man inte bör stöda invasionen. Man skriver till en tänkt läsekrets som förmodas stöda Sovjets invasion och förklarar omständligt varför detta visserligen kan te sig logiskt, men att det ändå är fel. Man märker att redaktionen framförallt slåss mot de idéer man själva hade några veckor tidigare.
Så från och med nu blir det fritt fram att stöda demokratiska krav i Sovjetblocket (men inte i Kina och Albanien, förstås). För Sovjet är nu en fascistisk diktatur ("av Hitlertyp", som Mao nu fantiserade om att han hade insett redan 1964...). Därför är det plötsligt riktigt att stöda krav på yttrandefrihet i Sovjet....
Den här nya synen utvecklas gradvis. Därför blir KFML:s stalinism också gradvis lite mer lättsmält, när den appliceras på det reellt existerande Sovjetblocket.
Skillnaden kan också uttryckas så här. KFML:s tidigare linje var mer av öppet rå stalinism, deras senare blev mjukare, mer "demokratisk", men samtidigt mer overklig och idealistisk. Och historieskrivningen blev mer metafysisk.
Långt senare "återupptäcker" förresten KFML (r)/ KPML (r) den gamla linjen - någon gång i slutet av 70-talet. Utan att låtsas om att det var en gammal linje, man ger intrycket av att ha kommit på något nytt.
Den "statskapitalistiska" linjen gynnade nog KFML/SKP under tidigt 70-tal. Nu slapp man att ses som några som tyckte som Hilding Hagberg, fast värre. Och de flesta som skolades upp i KFML under 70-talet visste nog inte mycket om den linje man hade haft före den abrupta svängningen man genomförde efter den 21 augusti 1968.
Denna världsbild var ju rent idealistisk. Trots att inga avgörande ekonomiska förändringar skedde i Sovjet 1956 menade man alltså att kapitalismen återupprättades detta år. Förklaringen var en teori man hade tagit från Kinas Kommunistiska Parti som gick ut på att "revisionismen vid makten är lika med borgarklassen vid makten". Med andra ord att om partiet blev "revisionistiskt" - dvs avvek från den rätta (stalinistiska) läran förvandlades dess funktionärer som genom ett trollslag till en... borgarklass.
Det låter ju milt sagt märkligt. Och det kombinerades med en bisarr idealisering av Stalins Sovjet (och Maos Kina), kombinerat med närmast en demonisering av Sovjet efter 1956. Man tog också upp en rad drag i 70-talets Sovjet - ojämlikheten, förtrycket av oliktänkande, frånvaron av demokrati - och anförde dessa som bevis för att Sovjet var ett klassamhälle. Och bortsåg hastigt och lustigt från att samma saker fanns under Stalins Sovjet, fastän värre.
Nu har jag för någon vecka sedan gått igenom Gnistan från starten 1967 fram till 1972. Och kunde notera något som jag anat, men inte riktigt visste. Nämligen att denna världsbild inte fanns där från början.
För det var så det var. Före invasionen i Tjeckoslovakien hade man en annan typ av stalinistisk syn. Som dels var aningen mer intellektuellt sammanhängande, men å andra sidan på ett annat sätt mer cynisk.
Om man var välvillig skulle man ju kunna se deras syn efter 1968 som naiv, men välmenande. Man hävdade på största allvar att Sovjet under Stalin var ett mycket bättre samhälle, och man var genuint emot bristen på demokrat och jämlikhet i Bresnjevs Sovjet. Men före augusti 1968 fanns som sagt en annan, mer "realistiskt" cynisk världsbild .
För det första sa man inte då att Sovjet var kapitalistiskt. Man sa att revisionisterna satt vid makten och att de strävade att återupprätta kapitalismen. De hade inte ännu lyckats, men de var på väg. Det låter lite mer intellektuellt rimligt, men samtidigt ledde det till en än mer rå stalinistisk linje i praktiken.
Det bästa exemplet på det var vad man sa om Tjeckoslovakien förre invasionen. Man stödde inte alls Dubceks försök att göra landet mer självständigt från Sovjet. Man stödde inte den ökade yttrandefriheten, och pressfriheten. Tvärtom beskrevs Dubcek som ännu värre än Sovjetledningen. Och som värre än hans Moskvakommunistiska motståndare inom landet.
Det stora hotet i Tjeckoslovakien var enligt Gnistan demokratiseringen. Visserligen ville Novotny och de Moskvatrogna också återupprätta kapitalismen, men Dubcek ville göra det ännu snabbare. All demokratisk opposition i Sovjetblocket var kontrarevolutionär. Den enda opposition man godtog var de små "marxist-lenininistiska" sekter som ville ha det som i Kina, Albanien eller som i Sovjet under Stalin.
Man citerade från den albanska tidningen Zeri i Populit som fördömde demokratiseringen under Pragvåren som renodlat kontrarevolutionär.
Östblocket var alltså inte kapitalistiskt, som man kom att säga senare. Det var länder med en socialistisk bas men med en revisionistisk ledning. Om bara stalinismen kunde återupprättas skulle det bli bra igen.
Så invaderade Sovjet. Det logska vore faktiskt att Gnistan skulle stöda invasionen. Och det skulle man nog ha gjort - om det inte vore för en sak. Kina fördömde den... Och Kina "upptäckte" samtidigt att kapitalismen redan var återupprättad i hela Sovjetblocket. Och Albanien följde efter i denna nya "upptäckt" - följt av KFML. Det fanns alltså inte längre några landvinningar att försvara. Därför och endast därför hade aldrig Prtagvåren varit ett hot mot mot socialismen . För den fanns inte alls. Landet var redan kapitalistiskt.
I den första ledaren i Gnistan efter invasionen frågar man sig varför man inte bör stöda invasionen. Man skriver till en tänkt läsekrets som förmodas stöda Sovjets invasion och förklarar omständligt varför detta visserligen kan te sig logiskt, men att det ändå är fel. Man märker att redaktionen framförallt slåss mot de idéer man själva hade några veckor tidigare.
Så från och med nu blir det fritt fram att stöda demokratiska krav i Sovjetblocket (men inte i Kina och Albanien, förstås). För Sovjet är nu en fascistisk diktatur ("av Hitlertyp", som Mao nu fantiserade om att han hade insett redan 1964...). Därför är det plötsligt riktigt att stöda krav på yttrandefrihet i Sovjet....
Den här nya synen utvecklas gradvis. Därför blir KFML:s stalinism också gradvis lite mer lättsmält, när den appliceras på det reellt existerande Sovjetblocket.
Skillnaden kan också uttryckas så här. KFML:s tidigare linje var mer av öppet rå stalinism, deras senare blev mjukare, mer "demokratisk", men samtidigt mer overklig och idealistisk. Och historieskrivningen blev mer metafysisk.
Långt senare "återupptäcker" förresten KFML (r)/ KPML (r) den gamla linjen - någon gång i slutet av 70-talet. Utan att låtsas om att det var en gammal linje, man ger intrycket av att ha kommit på något nytt.
Den "statskapitalistiska" linjen gynnade nog KFML/SKP under tidigt 70-tal. Nu slapp man att ses som några som tyckte som Hilding Hagberg, fast värre. Och de flesta som skolades upp i KFML under 70-talet visste nog inte mycket om den linje man hade haft före den abrupta svängningen man genomförde efter den 21 augusti 1968.
söndag 5 oktober 2014
En film om Enhet-Solidaritet 1973
Blev tipsad på Facebook om en sympatisk film om första maj 1973
. Närmare bestämt om "Enhet-Solidaritet", en enhetsdemonstration
initierad av SKP (Sveriges Kommunistika Parti, som innan januari samma
år hade hetat KFML).
Filmen är gjord av både VPK:are och SKP:are, men är producerad av SKP. Detta år gick nämligen VPK, åtminstone i Stockholm, med i denna SKP-initierade demonstration.
Filmen är i hög grad icke-sektertisk, och det avspeglar SKP:s linje detta år. 1973 hade SKP ett enhetsinitiativ om valsamverkan riktat till VPK, och på filmen är även CH Hermansson intervjuad. Som alltså själv gick med i Enhet-Solidaritet.....
KFML/SKP bildades 1967 som en milt sagt sekteristisk organisation (att läsa Gnistan från 1967-68 är bitvis en riktigt ruggig läsning) - och slutade också på många sätt som en sådan. Men några år i början av 70-talet var de faktiskt både icke-sekterisitka och öppna. Ja, mot de flesta, det fanna förstås en del väsentliga undantag även då...
Så de lyckades detta år att få VPK att gå med i Enhet-Solidaritet , men inte till valsamverkan i valet. Och det sistnämnda var inte i sig alltför konstigt, de röster VPK skulle förlorat på att valsamverka med "maoisterna" skulle kanske vägt upp de röster de skulle ha vunnit på arrangemanget...
Året efter blev det inte någon ny samverkan på första maj. Det var inte heller så konstigt för då gick SKP ut med "Front mot supermakterna" som en av sina huvudparoller. Det var en paroll de hämtat från Kinas Kommunistiska Parti, och den hade en definitiv udd riktad mot Sovjetunionen.
Efter det blev det ingen mer nära samverkan mellan de båda partierna.
Men se gärna filmen. Den ger en bild av en tid då allt var mycket annorlunda. Och då det i mångt och mycket tedde sig riktigt hoppfullt.
Filmen är gjord av både VPK:are och SKP:are, men är producerad av SKP. Detta år gick nämligen VPK, åtminstone i Stockholm, med i denna SKP-initierade demonstration.
Filmen är i hög grad icke-sektertisk, och det avspeglar SKP:s linje detta år. 1973 hade SKP ett enhetsinitiativ om valsamverkan riktat till VPK, och på filmen är även CH Hermansson intervjuad. Som alltså själv gick med i Enhet-Solidaritet.....
KFML/SKP bildades 1967 som en milt sagt sekteristisk organisation (att läsa Gnistan från 1967-68 är bitvis en riktigt ruggig läsning) - och slutade också på många sätt som en sådan. Men några år i början av 70-talet var de faktiskt både icke-sekterisitka och öppna. Ja, mot de flesta, det fanna förstås en del väsentliga undantag även då...
Så de lyckades detta år att få VPK att gå med i Enhet-Solidaritet , men inte till valsamverkan i valet. Och det sistnämnda var inte i sig alltför konstigt, de röster VPK skulle förlorat på att valsamverka med "maoisterna" skulle kanske vägt upp de röster de skulle ha vunnit på arrangemanget...
Året efter blev det inte någon ny samverkan på första maj. Det var inte heller så konstigt för då gick SKP ut med "Front mot supermakterna" som en av sina huvudparoller. Det var en paroll de hämtat från Kinas Kommunistiska Parti, och den hade en definitiv udd riktad mot Sovjetunionen.
Efter det blev det ingen mer nära samverkan mellan de båda partierna.
Men se gärna filmen. Den ger en bild av en tid då allt var mycket annorlunda. Och då det i mångt och mycket tedde sig riktigt hoppfullt.
En kvinnlig ledare i Nordkorea?
Utvecklingen i "Demokratiska folkrepubliken Korea" - mer allmänt känt som Nordkorea - har faktiskt blivit riktigt intressant. Om en kvinna tar över ledningen i Nordkorea uppstår en historiskt unik situation.
Det skulle vara den första stalinistiska stat (här definierat som en stat med planekonomi styrt av ett byråkratiskt skikt) där den officiellt högsta ledaren är en kvinna. Det är möjligt att jag missat något, men så vitt jag vet har det aldrig hänt i modern tid (i förmodern tid har vi ju så kallade "asiatiska produktionssätt" men de räknar jag inte in. De byggde på en agrar ekonomi, och hade i grunden en helt annan karaktär).
Observera att jag talar om den officiella ledaren. I Nordkorea ser ju inte Kim Jung Un ut att ha varit den högste ledaren mycket mer än på papperet, och det är ju möjligt att en regering formellt ledd av hans syster skulle få samma karaktär, Möjligt, och troligt, men förstås inte hundraprocentigt säkert.
Det ska bli intressant att följa den vidare utvecklingen i Nordkorea.
Det skulle vara den första stalinistiska stat (här definierat som en stat med planekonomi styrt av ett byråkratiskt skikt) där den officiellt högsta ledaren är en kvinna. Det är möjligt att jag missat något, men så vitt jag vet har det aldrig hänt i modern tid (i förmodern tid har vi ju så kallade "asiatiska produktionssätt" men de räknar jag inte in. De byggde på en agrar ekonomi, och hade i grunden en helt annan karaktär).
Observera att jag talar om den officiella ledaren. I Nordkorea ser ju inte Kim Jung Un ut att ha varit den högste ledaren mycket mer än på papperet, och det är ju möjligt att en regering formellt ledd av hans syster skulle få samma karaktär, Möjligt, och troligt, men förstås inte hundraprocentigt säkert.
Det ska bli intressant att följa den vidare utvecklingen i Nordkorea.
fredag 19 september 2014
Centerpartiet, Ayn Rand och satanismen
Man kan inte direkt klandra de stora media för att mörka det faktum att Sverigedemokraterna är ett högerextremt parti. Det är en typ av högerextremism som man i dagens klimat med all rätt anser vara legitimt att hänga ut, och avslöja.
Men det är samtidigt lite ensidigt. Det finns idag i grunden två olika typer av extremhöger. Dels den "nationella" - som öppet föraktar invandrare och muslimer och (falskeligen) påstår sig försvara "vanliga" svenskar.
Dels nyliberaler, som inte specifikt föraktar "invandrare" som kategori, utan alla som ligger längst ner i samhällshierarkin, oavsett etnicitet.
Det mest utpräglade nyliberala partiet idag är Centerpartiet. Det leds som bekant av Annie Lööf, som bevisligen i hög grad är inspirerad av "filosofen" Ayn Rand, som hyllade den totala egoismen som ideal och föraktade empati och altruism,
En annan person som också i hög grad bevisligen inspirerades av Ayn Rand var Anton LaVey - som grundade Church of Satan 1966. I själva verket kan man i mångt och mycket se Church of Satans ideologi som Ayn Rand-inspirerad etlitism kombinerat med ("sataniska") ritualer. De senare visserligen av det mer harmlösa slaget, men ändå...
Nu tror jag förstås inte alls att Centerpartiets ledning i hemlighet avslutar sina möten genom att ropa "Hail Satan". Men det behövs ju inte.
Om den så kallade Stureplanscentern lyckas få igenom allt de vill kommer vi ändå att få ett samhälle som om något är lika "sataniskt" som om SD-ledningen skulle få igenom sina idéer1
------------------------------------
TILLÄGG
Mer om hur Annie Lööf påverkats av Ayn Rand kan man läsa i denna artikel i SvD.
Men det är samtidigt lite ensidigt. Det finns idag i grunden två olika typer av extremhöger. Dels den "nationella" - som öppet föraktar invandrare och muslimer och (falskeligen) påstår sig försvara "vanliga" svenskar.
Dels nyliberaler, som inte specifikt föraktar "invandrare" som kategori, utan alla som ligger längst ner i samhällshierarkin, oavsett etnicitet.
Det mest utpräglade nyliberala partiet idag är Centerpartiet. Det leds som bekant av Annie Lööf, som bevisligen i hög grad är inspirerad av "filosofen" Ayn Rand, som hyllade den totala egoismen som ideal och föraktade empati och altruism,
En annan person som också i hög grad bevisligen inspirerades av Ayn Rand var Anton LaVey - som grundade Church of Satan 1966. I själva verket kan man i mångt och mycket se Church of Satans ideologi som Ayn Rand-inspirerad etlitism kombinerat med ("sataniska") ritualer. De senare visserligen av det mer harmlösa slaget, men ändå...
Nu tror jag förstås inte alls att Centerpartiets ledning i hemlighet avslutar sina möten genom att ropa "Hail Satan". Men det behövs ju inte.
Om den så kallade Stureplanscentern lyckas få igenom allt de vill kommer vi ändå att få ett samhälle som om något är lika "sataniskt" som om SD-ledningen skulle få igenom sina idéer1
------------------------------------
TILLÄGG
Mer om hur Annie Lööf påverkats av Ayn Rand kan man läsa i denna artikel i SvD.
tisdag 16 september 2014
Stödpartiet SD
"Sverigedemokraterna har under riksdagsåret 2012/13 samt hösten 2013 röstat med Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna i mer än 90 procent av de omröstningar där Sverigedemokraternas röst varit utslagsgivande.".
Detta citat är hämtat från tidskriften Tidens noggranna analys av hur Sverigedemokraterna röstat i riksdagen 2012-13 .
När man tar del av denna undrar man sig verkligen hur det skulle kunna bildas en "rödgrön" regering med SD som vågmästare. Det torde vara helt omöjligt. Om Stefan Löfven bildar en regering kommer den inte att kunna bli rödgrön i någon som helst mening. Den kommer att ha helt andra färger.
Detta citat är hämtat från tidskriften Tidens noggranna analys av hur Sverigedemokraterna röstat i riksdagen 2012-13 .
När man tar del av denna undrar man sig verkligen hur det skulle kunna bildas en "rödgrön" regering med SD som vågmästare. Det torde vara helt omöjligt. Om Stefan Löfven bildar en regering kommer den inte att kunna bli rödgrön i någon som helst mening. Den kommer att ha helt andra färger.
måndag 15 september 2014
Borgerlig valseger
Jonas Sjöstedt sade på V:s valvaka att "borgarna har förlorat valet". Det var ett absurt påstående om man ser på de resultat som finns nu. Enligt dessa har de fem öppet borgerliga partierna - M, C, Fp, KD och SD - en majoritet.
Sjöstedts uttalande avspeglar myten att SD är ett parti "bortom" blockgränserna. Det är de ju inte. I 9 fall av 10 har SD röstat med alliansen.
Man kan fråga sig hur de rödgröna ska kunna regera mot denna borgerliga majoritet. Svaret är att det inte går. I alla fall inte om de vill föra en "rödgrön" politik. Ens en extremt försiktig sådan.
Det främsta resultatet i valet är att det värsta borgerliga partiet - det högerpopulistiska och invandrarfientliga SD - tagit röster från framförallt moderaterna. Det finns inget positivt med det.
Antingen får vi en "rödgrön" regering som är beroende av stöd från ett eller flera öppet borgerliga partier (inklusive SD). Eller också en s-ledd "folkfrontsregering" tillsammans med ett eller flera öppet borgerliga partier.
Muntrare än så skulle det kunna vara. Men det är det inte. Tyvärr.
Sjöstedts uttalande avspeglar myten att SD är ett parti "bortom" blockgränserna. Det är de ju inte. I 9 fall av 10 har SD röstat med alliansen.
Man kan fråga sig hur de rödgröna ska kunna regera mot denna borgerliga majoritet. Svaret är att det inte går. I alla fall inte om de vill föra en "rödgrön" politik. Ens en extremt försiktig sådan.
Det främsta resultatet i valet är att det värsta borgerliga partiet - det högerpopulistiska och invandrarfientliga SD - tagit röster från framförallt moderaterna. Det finns inget positivt med det.
Antingen får vi en "rödgrön" regering som är beroende av stöd från ett eller flera öppet borgerliga partier (inklusive SD). Eller också en s-ledd "folkfrontsregering" tillsammans med ett eller flera öppet borgerliga partier.
Muntrare än så skulle det kunna vara. Men det är det inte. Tyvärr.
lördag 13 september 2014
Röstar på Vänsterpartiet i morgon
I morgon kommer jag att rösta på Vänsterpartiet. Det har jag gjort i alla riksdagsval från och med 1994. Innan dess hände det att jag röstade på socialdemokraterna - 1982 och 1988 - och på partier på vänsterkanten som inte hade en chans att komma in - 1976, 1979 och 1991. 1985 kunde jag inte rösta, för jag hade haft bort mitt röstkort, och bodde i en helt annan del av landet än var min vallokal låg.
Jag har också röstat på Vänsterpartiet i alla EU-parlamentsval med undantag av det första - 1995 - då jag röstade på Sarajevolistan (eftersom jag var engagerad för Bosnien).
Jag har förresten inte sett på en enda valdebatt i år. Känner mig ganska ointresserad av dessa. Vad jag röstar på bestäms av principiella ställningstaganden och inte om partiledare säger bra eller dåliga saker i TV. Eller än mindre om de är charmiga respektive beter sig illa...
Att rösta på Vänsterpariet är dels en röst mot nedskärningarna och privatiseringarna. Men dels är det faktiskt det enda parti av någorlunda storlek man kan rösta på idag som en markering att man vill ha ett socialistiskt samhälle. Det sätter partiet i en sorts särställning.
Jag hoppas att så många som möjligt gör som jag i morgon.
Jag har också röstat på Vänsterpartiet i alla EU-parlamentsval med undantag av det första - 1995 - då jag röstade på Sarajevolistan (eftersom jag var engagerad för Bosnien).
Jag har förresten inte sett på en enda valdebatt i år. Känner mig ganska ointresserad av dessa. Vad jag röstar på bestäms av principiella ställningstaganden och inte om partiledare säger bra eller dåliga saker i TV. Eller än mindre om de är charmiga respektive beter sig illa...
Att rösta på Vänsterpariet är dels en röst mot nedskärningarna och privatiseringarna. Men dels är det faktiskt det enda parti av någorlunda storlek man kan rösta på idag som en markering att man vill ha ett socialistiskt samhälle. Det sätter partiet i en sorts särställning.
Jag hoppas att så många som möjligt gör som jag i morgon.
fredag 5 september 2014
De som inte "visste" någonting
Jan Guillou har låtis sig intervjuas med anledning av sitt senaste litterära mästerverk /obs ironi!/. I intervjun hävdade han att det var en myt att man i Sverige kände till fakta om judeutrotningen i Nazi-Tyskland. Det skulle han inte ha gjort.
Som ett brev på posten (på den tiden det fanns någon post att tala om!) uttalade sig snart ett antal historiker, som i motsats till Guillou visste vad de talade om, och visade övertygande att Guillou förvrängde historien.
Läs gärna deras debattartiklar i ETC och i DN. Guillou svarade sin vana trogen både arrogant och pösigt i en intervju i Expressen.
Guillou var ju aktiv i yttersta vänstern när det begav sig - så han borde väl ha hört denna sång någon gång. Den hette Vi visste ingenting och tar ju just upp just detta ämne. Men det tillhör kanske en förgången epok, som han måhända har trängt, förlåt, glömt bort....
Annars är det ju logiskt att Guillou sympatiserar med dem som sade sig inte vetat något under andra världskriget. Han sitter ju själv i samma båt. Han har ju sedan tidigt 80-tal systematiskt blundat för, förminskat och ignorerat beläggen för sexuella övergrepp mot barn.
En förnekare som sträcker ut sin hand till andra förnekare. Det finns ju någon form av logik i detta...
Som ett brev på posten (på den tiden det fanns någon post att tala om!) uttalade sig snart ett antal historiker, som i motsats till Guillou visste vad de talade om, och visade övertygande att Guillou förvrängde historien.
Läs gärna deras debattartiklar i ETC och i DN. Guillou svarade sin vana trogen både arrogant och pösigt i en intervju i Expressen.
Guillou var ju aktiv i yttersta vänstern när det begav sig - så han borde väl ha hört denna sång någon gång. Den hette Vi visste ingenting och tar ju just upp just detta ämne. Men det tillhör kanske en förgången epok, som han måhända har trängt, förlåt, glömt bort....
Annars är det ju logiskt att Guillou sympatiserar med dem som sade sig inte vetat något under andra världskriget. Han sitter ju själv i samma båt. Han har ju sedan tidigt 80-tal systematiskt blundat för, förminskat och ignorerat beläggen för sexuella övergrepp mot barn.
En förnekare som sträcker ut sin hand till andra förnekare. Det finns ju någon form av logik i detta...
tisdag 2 september 2014
Att släcka eld med bensin
Bara för att ingen efter det förra inlägget nu ska tro att jag inte avskyr den s.k. Islamiska Staten. Det gör jag, precis som alla andra med den minsta gnutta av förnuft.
Men faktum är att ju starkare USAs och nyliberalismens styrka har blivit i Mellanöstern, och ju svagare allt som ens på ett avlägset sätt liknar vänster har blivit, ju mer elakartade former av extrem islamism har vi sett.
När småborgerligt nationalistiska regimer med "vänster"förtecken (som i Irak, Syrien, Egypten, Libyen, Jemen) som ändå hade gjort ingrepp mot kapitalismen och höjt levnadsstandarden, under trycket från imperialismens framgångar i världsmåttstock började gå åt höger förstärktes islamismen. När sedan de flesta av dessa regimer störtades och ersattes med öppet proimperialistiska dito förstärktes islamismem än mer, och blev än mer extrem.
När den sovjetstödda vänsterregeringen i Afghanistan efter att CIA-finansierade gerillor bekämpat den under åratal, till sist dukade under 1992, tog den mest extrema islamismen ett stort steg framåt. Resultatet blev talibanerna och Al Qaida.
När Saddam Husseins (förvissor mycket obehagliga) regim störtades av USA 2003 lades grunden till dagens IS.
När Egypten efter Nassers död gick åt höger kom som ett brev på posten -en förstärkning av Muslimska Brödrakapet.
När Israel lyckades försvaga PLO efter intåget i Libanon 1982 lades grunden till Hamas och Islamiska Jihad.
Befolkningen i Mellanöstern står uppenbarligen inte ut med att leva med en nyliberal ekonomisk ordning, dominerad av USA. När vänstern inte längre är ett alternativ söker sig stora grupper av människor tillbaka i tiden - till uråldriga kalifat, eller mytiska immaner.
Om USA skulle lyckas med att krossa IS militärt kommer något ännu värre att uppstå. Precis som alltid när USA och andra imperialistiska stater besegrat sina motståndare i regionen.
När exorcismen av kommunismens spöke väl har genomförts uppstår i stället det ena monstret efter det andra.
Levnadsstandarden har sjunkit i land efter land i Mellanöstern - och stora grupper av män (och tyvärr även ganska många kvinnor) letar sig tillbaks i historien efter uråldriga primitiva partriarkat som kan återupprätta en fallen storhet. Detta är illusioner. Men de har förfört miljoner människor.
Det enda sättet att konstruktivt stoppa marschen in i islamismens återvändsgränd är en stark vänster. Och en sådan är det sista USA vill ha. Då föredrar de IS. Om inte annat som en "önskemotståndare" som kan få dem själva att te sig "civiliserade".
Men det är också en illusion. För det är de inte.
Men faktum är att ju starkare USAs och nyliberalismens styrka har blivit i Mellanöstern, och ju svagare allt som ens på ett avlägset sätt liknar vänster har blivit, ju mer elakartade former av extrem islamism har vi sett.
När småborgerligt nationalistiska regimer med "vänster"förtecken (som i Irak, Syrien, Egypten, Libyen, Jemen) som ändå hade gjort ingrepp mot kapitalismen och höjt levnadsstandarden, under trycket från imperialismens framgångar i världsmåttstock började gå åt höger förstärktes islamismen. När sedan de flesta av dessa regimer störtades och ersattes med öppet proimperialistiska dito förstärktes islamismem än mer, och blev än mer extrem.
När den sovjetstödda vänsterregeringen i Afghanistan efter att CIA-finansierade gerillor bekämpat den under åratal, till sist dukade under 1992, tog den mest extrema islamismen ett stort steg framåt. Resultatet blev talibanerna och Al Qaida.
När Saddam Husseins (förvissor mycket obehagliga) regim störtades av USA 2003 lades grunden till dagens IS.
När Egypten efter Nassers död gick åt höger kom som ett brev på posten -en förstärkning av Muslimska Brödrakapet.
När Israel lyckades försvaga PLO efter intåget i Libanon 1982 lades grunden till Hamas och Islamiska Jihad.
Befolkningen i Mellanöstern står uppenbarligen inte ut med att leva med en nyliberal ekonomisk ordning, dominerad av USA. När vänstern inte längre är ett alternativ söker sig stora grupper av människor tillbaka i tiden - till uråldriga kalifat, eller mytiska immaner.
Om USA skulle lyckas med att krossa IS militärt kommer något ännu värre att uppstå. Precis som alltid när USA och andra imperialistiska stater besegrat sina motståndare i regionen.
När exorcismen av kommunismens spöke väl har genomförts uppstår i stället det ena monstret efter det andra.
Levnadsstandarden har sjunkit i land efter land i Mellanöstern - och stora grupper av män (och tyvärr även ganska många kvinnor) letar sig tillbaks i historien efter uråldriga primitiva partriarkat som kan återupprätta en fallen storhet. Detta är illusioner. Men de har förfört miljoner människor.
Det enda sättet att konstruktivt stoppa marschen in i islamismens återvändsgränd är en stark vänster. Och en sådan är det sista USA vill ha. Då föredrar de IS. Om inte annat som en "önskemotståndare" som kan få dem själva att te sig "civiliserade".
Men det är också en illusion. För det är de inte.
söndag 31 augusti 2014
Bör USAs militär krossa IS?
Nu har det lite smått börjat framkomma fakta i media* som visar vad som alla borde ha insett från början. I de (arabiskt) sunnitiska områdena i Irak och Syrien har IS (Islamiska Staten) faktiskt NÅGON form av folkligt stöd. Det skrivs artiklar där det framhålls att IS ibland är uppskattade för att deras ledare lever enkelt och inte är korrupta, att det finns en form av "trygghet" och stabilitet där de har makten* osv. Det är därför IS har kunnat ta över så snabbt, det är därför sunnitiska soldater i Iraks armé massivt deserterat till dem.
Det visar också att det är lite problematiskt att hävda att det vore önskvärt med militära insatser från USA för att rakt av krossa IS. Det är en sak med riktade punktinsatser för att hjälpa terroriserade civila shiiter, yezidier och kristna - och hjälp till kurdiska och shiitiska styrkor för att hindra att IS tar över områden med icke-sunntisk (eller "sekulariserat" kurdisk) majoritet. Där saknar IS helt folkligt stöd och kan endast regera med ren terror.
Men om massiva militära insatser från USA skulle användas för att krossa IS i deras sunnitiska kärnområden skulle det endast kunna ske med insatser som skulle leda till ren terror mot mycket stora delar av befolkningen.
Somliga kan invända att kvinnoförtrycket i de IS-kontrollerade områdena är så massivt att det berättigar en invasion. Då får man just tänka på att just detta (i efterhand) användes för att motivera invasionen i Afghanistan 2001; men där kan man se att det ledde till ett evigt krig, där talibanerna nu efter många år är nästan lika starka som de var innan invasionen. Att bekämpa kvinnoförtryck är en av de viktigaste frågorna i världen - men det kan inte bekämpas genom imperialistiska krig i tredje världen-länder.
IS iskulle inte ens finnas om inte USA hade invaderat Irak 2003. Alla "segerrika" militära USA-interventioner i tredje världen-länder** har i slutändan lett till ett värre tillstånd än före interventionerna. (Det enda undantag jag kan komma på är Haiti 1994, där omständigheterna var mycket speciella) .
I Vietnam och Laos blev det däremot klart bättre, efter att USA avslutade sin över 15 år långa militära insats***. Men det beror ju på att USA förlorade den gången....
----------------------------------
*Se exempelvis Bitte Hammargren i SvD.
**Jag skrev medvetet tredje världen -länder. I Europa, från och med invasionen i Normandie 1944, bidrog ju USA till krossandet av Nazi-Tyskland, och de befriade länderna i Västeuropa föll ju inte alls sönder i kaos och terror. Men Europa är i sig en kontinent som består av utvecklade kapitalistiska stater, som själva är imperialistiska. USA agerar helt annorlunda gentemot Europa än de gör mot länder i tredje världen, och USA-interventionen under andra världskriget fick därför en helt annan karaktär.
*** Det blev det däremot inte i Kambodja, förstås, trots USA:s nederlag. Men om USA inte hade intervenerat 1970, först genom att backa upp Lon Nols militärkupp, sedan genom en markinvasion, och därefter genom massiva bombningar, skulle Kambodja också ha sluppit terroråren under Pol Pot...
Det visar också att det är lite problematiskt att hävda att det vore önskvärt med militära insatser från USA för att rakt av krossa IS. Det är en sak med riktade punktinsatser för att hjälpa terroriserade civila shiiter, yezidier och kristna - och hjälp till kurdiska och shiitiska styrkor för att hindra att IS tar över områden med icke-sunntisk (eller "sekulariserat" kurdisk) majoritet. Där saknar IS helt folkligt stöd och kan endast regera med ren terror.
Men om massiva militära insatser från USA skulle användas för att krossa IS i deras sunnitiska kärnområden skulle det endast kunna ske med insatser som skulle leda till ren terror mot mycket stora delar av befolkningen.
Somliga kan invända att kvinnoförtrycket i de IS-kontrollerade områdena är så massivt att det berättigar en invasion. Då får man just tänka på att just detta (i efterhand) användes för att motivera invasionen i Afghanistan 2001; men där kan man se att det ledde till ett evigt krig, där talibanerna nu efter många år är nästan lika starka som de var innan invasionen. Att bekämpa kvinnoförtryck är en av de viktigaste frågorna i världen - men det kan inte bekämpas genom imperialistiska krig i tredje världen-länder.
IS iskulle inte ens finnas om inte USA hade invaderat Irak 2003. Alla "segerrika" militära USA-interventioner i tredje världen-länder** har i slutändan lett till ett värre tillstånd än före interventionerna. (Det enda undantag jag kan komma på är Haiti 1994, där omständigheterna var mycket speciella) .
I Vietnam och Laos blev det däremot klart bättre, efter att USA avslutade sin över 15 år långa militära insats***. Men det beror ju på att USA förlorade den gången....
----------------------------------
*Se exempelvis Bitte Hammargren i SvD.
**Jag skrev medvetet tredje världen -länder. I Europa, från och med invasionen i Normandie 1944, bidrog ju USA till krossandet av Nazi-Tyskland, och de befriade länderna i Västeuropa föll ju inte alls sönder i kaos och terror. Men Europa är i sig en kontinent som består av utvecklade kapitalistiska stater, som själva är imperialistiska. USA agerar helt annorlunda gentemot Europa än de gör mot länder i tredje världen, och USA-interventionen under andra världskriget fick därför en helt annan karaktär.
*** Det blev det däremot inte i Kambodja, förstås, trots USA:s nederlag. Men om USA inte hade intervenerat 1970, först genom att backa upp Lon Nols militärkupp, sedan genom en markinvasion, och därefter genom massiva bombningar, skulle Kambodja också ha sluppit terroråren under Pol Pot...
måndag 30 juni 2014
Men RMF var ju sekterister....
Att konfronera sin egen historia kan vara svårt ibland. Jag tänker på det när jag läser Martin Fahlgrens inledning till Per-Åke Lindbloms SKP-pamflett "KFML (r) och facket". Pamfletten var en kritik mot KFML(r):s antifackliga linje, och den är faktiskt mycket bra, om man nu bortser från att vanan att stöda sin linje med citat från Stalin och Dimitrov ju är lite irriterande...
Martin Fahlgren, som stöder Socialistiska Partiet, tycker också uppenbarligen att den var bra, men kan inte låta bli att komma med denna lite magsura kritik.
"Skriftens kritik av r-arnas linje är i stort sett korrekt, även sett utifrån en trotskistisk ståndpunkt. Irriterande är dock de antitrotskistiska slängarna, t ex påstås att r-arna lider av ”vänsteropportunism” av ”trotskistiskt” slag, vilket är minst sagt malplacerat, i synnerhet när det gäller den fackliga frågan, eftersom den trotskistiska rörelsen alltid hållit hårt på att man ska arbeta i befintliga klassorganisationer, såsom fackföreningarna. Vid den tidpunkt då SKP- skriften publicerades hade dessutom de svenska trotskisterna redan vid upprepade tillfällen kritiserat r-arnas antifackliga linje och sekteristiska enhetsfrontspolitik".
Ja, visst är det sant att "den trotskistiska rörelsen alltid hållit hårt på att man ska arbeta i befintliga klassorganisatione" och att Revolutionära Marxisters Förbund/ RMF ("de svenska trotskisterna") hade kritiserat (r):s sekterism. Men Lindblom hade ändå goda skäl till att skriva som han skrev, eller i vilket fall som helst var det med all säkerhet skrivet i god tro.
För det tidiga RMF hade inte alls någon linje att förvandla facket till en kamporganisation. Man försökte lägga sig mitt emellan KFML/SKP och KFML (r). Medan KFML hade parollen "Gör facket till en kamporganisation" och (r) parollen "Ställ facket åt sidan" lade RMF fram den kryptiska parollen "Ställ facket mot väggen". Syftet med att arbeta i facket var då huvudsakligen att "avslöja" det. Det var en ganska absurd linje och den övergavs efter ett tag. Men i alla fall inte förrän 1974, då kritiken från Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat tvingade även majoriteten i RMF att lämna sin åtminstone delvis antifackliga linje.
Det borde väl Martin Fahlgren veta, då han gick över till RMF så tidigt som 1972.
Idag har RMF:s arvtagare Socialistiska Partiet en facklig linje som ganska mycket påminner om den som KFML/SKP hade i tidigt 70-tal. Betydligt mer än vad den påminner om deras egen linje till och med 1973...
RMF var under sina första år i praktiken en ultravänsterorganisation. Det ironiska är att KFML/SKP trots sin maostalinistiska barlast hittade ganska så rätt när det gällde att bedriva massarbete, vilket RMF absolut inte gjorde....
Att dölja detta med en hänvisining till vad den "trotskistiska rörelsen" i största allmänhet tycker är snudd på historieförfalskning.
Martin Fahlgren, som stöder Socialistiska Partiet, tycker också uppenbarligen att den var bra, men kan inte låta bli att komma med denna lite magsura kritik.
"Skriftens kritik av r-arnas linje är i stort sett korrekt, även sett utifrån en trotskistisk ståndpunkt. Irriterande är dock de antitrotskistiska slängarna, t ex påstås att r-arna lider av ”vänsteropportunism” av ”trotskistiskt” slag, vilket är minst sagt malplacerat, i synnerhet när det gäller den fackliga frågan, eftersom den trotskistiska rörelsen alltid hållit hårt på att man ska arbeta i befintliga klassorganisationer, såsom fackföreningarna. Vid den tidpunkt då SKP- skriften publicerades hade dessutom de svenska trotskisterna redan vid upprepade tillfällen kritiserat r-arnas antifackliga linje och sekteristiska enhetsfrontspolitik".
Ja, visst är det sant att "den trotskistiska rörelsen alltid hållit hårt på att man ska arbeta i befintliga klassorganisatione" och att Revolutionära Marxisters Förbund/ RMF ("de svenska trotskisterna") hade kritiserat (r):s sekterism. Men Lindblom hade ändå goda skäl till att skriva som han skrev, eller i vilket fall som helst var det med all säkerhet skrivet i god tro.
För det tidiga RMF hade inte alls någon linje att förvandla facket till en kamporganisation. Man försökte lägga sig mitt emellan KFML/SKP och KFML (r). Medan KFML hade parollen "Gör facket till en kamporganisation" och (r) parollen "Ställ facket åt sidan" lade RMF fram den kryptiska parollen "Ställ facket mot väggen". Syftet med att arbeta i facket var då huvudsakligen att "avslöja" det. Det var en ganska absurd linje och den övergavs efter ett tag. Men i alla fall inte förrän 1974, då kritiken från Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat tvingade även majoriteten i RMF att lämna sin åtminstone delvis antifackliga linje.
Det borde väl Martin Fahlgren veta, då han gick över till RMF så tidigt som 1972.
Idag har RMF:s arvtagare Socialistiska Partiet en facklig linje som ganska mycket påminner om den som KFML/SKP hade i tidigt 70-tal. Betydligt mer än vad den påminner om deras egen linje till och med 1973...
RMF var under sina första år i praktiken en ultravänsterorganisation. Det ironiska är att KFML/SKP trots sin maostalinistiska barlast hittade ganska så rätt när det gällde att bedriva massarbete, vilket RMF absolut inte gjorde....
Att dölja detta med en hänvisining till vad den "trotskistiska rörelsen" i största allmänhet tycker är snudd på historieförfalskning.
måndag 9 juni 2014
Bucharin och den ryska revolutionen
Jag har nyligen läst ut Stephen F Cohens bok "Bucharin och den ryska revolutionen" (Arkiv 1981). Och nu upptäcker jag att den faktiskt också finns på nätet...
Det är ju bra, för den finns bara på några få bibliotek.
Den rekommenderas för den som vill ta del av ett alternativ till de flesta allmänt accepterade synsätt på den ryska revolutionen.
Den vanligaste synen idag är den som slog igenom nästan universellt efter det kalla krigets slut. Enligt den ledde revolutionen 1917 till att ett totalitärt parti tog makten genom en "statskupp" - och sedan utvecklades Sovjet gradvis, och oundvikligt, mot en totalitär diktatur.
Det ses oftast som en kvantitativ process. Gradvis inskränktes friheterna, och någon gång på 30-talet var processen klar. När väl bolsjevikerna tagit makten var utvecklingen ... oundviklig. Detta är den bild vi ständigt matas med.
Utanför den etablerade borgerliga och högersocialdemokratiska fållan finns det förstås några alternativa scenarior. Det vanligaste av dessa är nog det trotskistiska. Detta populariserades av Isaac Deutcher i hans biografier över Stalin och Trotskij, och är den troligen mest kända alternativa bilden av hur och varför utvecklingen urartade.
I Cohens bok får man för ovanlighetens skull se en historieskrivning som utgår från synen hos den s.k. högeroppositionen som leddes av Nikolaj Bucharin, Denna besegrades 1929 av Stalin, och eftersom alla dess ledande teoretiker snart kapitulerade, för att sedan alla avrättas 1938, har de aldrig fått ge sin version av vad som hände.
Det har däremot Trotskij. Han utvisades från Sovjet redan i februari 1929 och kunde sedan fram till som död 1940 (han mördades av en stalinistagent den 20 augusti detta år) i en strid ström av artiklar (och i en bok - The Revoluton Betrayed från 1936) analysera utveckingen i Sovjet.
Själv är jag på många sätt sedan 1971 "skolad" i den trotskistiska traditionen och därför var Cohens bok lite av en utmaning.
Jag läste den första gången 1982, när jag skulle hålla en inledning om stalinismen på ett trotskistiskt sommarläger. Nu passade inte denna bok riktigt in i det jag skulle säga där, men jag minns att den påverkade mig och berörde mig. Nedanstående är till stor del inspirerat av läsningen av den boken. Men åsikterna jag för fram är mina egna.
Men för att först gå tillbaka till där jag började. Oktoberrevolutionen var inte en "kupp". Den var en resning av en mobiliserad och politiskt medveten arbetarklass i några av de större ryska storstäderna. De var organiserade i råd, så kallade sovjeter, och där hade bolsjevikerna vunnit en majoritet ungefär ett halvår innan revolutionen.
Sovjeterna var grunden för den nya staten, och det första året styrde dessa inte bara i teorin, utan i hög grad i parktiken. Samtidigt upplöstes den konstituerade församlingen, ett "vanligt" parlament där bönderna hade majoritet.
Därför var det inte bara retorik när bolsjevikerna beskrev den tidiga staten som "proletariatets diktatur". Det var precis det det var frågan om. De mobiliserade arbetarklassen hade makten, genom sovjeterna, som i sig var mycket demokratiska organ. Men de representerade som sagt endast en del av befolkningen.
Men detta innebar inte att den stora majoriteten av befolkningen - bönderna - utsattes för förtryck av den nya staten. Tvärtom innebar revolutionen att de för första gången kunde göra vad de hade velat göra under århundraden - konfiskera godsägarnas jord. För detta behövdes inga bolsjeviker. Så fort bönderna såg att staten inte längre stod på godsägarna sida gjorde de uppror mot dem och drev bort dem.
Bolsjevikerna svarade på detta genom att förstatliga jorden. Observera att detta inte innebar en kollektivisering. Bönderna delade upp godsägarnas jord, och blev juridiskt arrendatorer av den statliga jorden. De fick behålla resultatet av sin produktion, och sälja av detta - och det sätt staten direkt grep in var i stort sett endast genom beskattning.
Sedan kom inbördeskriget. Den gjorde att sovjeterna i praktiken slogs sönder. Arbetarna i fabrikerna gick ut till fronten för att slåss mot de vita generalerna , som hade direkt stöd från de västeuropeiska kapitalistländerna. Fabrikerna stod halvtomma, och de som arbetade i dem var ofta nyinflyttade bönder utan någon grad av politiskt medvetande.
Även om jorden inte kollektiviserades upprättades under inbördeskriget en hård statlig kontroll över ekonomin i städerna.
Efter att kriget tog slut med en seger för de röda mildrades den ekonomiska politiken . Marknadsekonomi återinfördes till stor del i städerna. Samtidigt bibehöll staten kontroll över ekonomin genom ägandet av vad som brukade kallas "kommandohöjderna". Det innebar att de stora företagen och banksystemet helt ägdes av staten, Med hjälp av detta kunde ekonomin planeras.
Mellan 1923 och 1929 rådde i Sovjet ett system som inte mycket liknade det som kom senare. Storindustrin och bankerna ägdes som sagt av staten, liksom jorden. Men det sista kombinerades alltså med att bönderna ägde produkten av sitt arbete. De kunde sälja detta på en marknad, och beskattningen kunde visserligen ibland vara relativt hög, men den var absolut inte konfiskatorisk.
Kommunistpartiet var efter inbördeskriget de facto det enda tillåtna partiet, men det var inte monolitiskt. De motsättningar om fanns inom detta redovisades öppet, och inom de stora media fördes politiska debatter. Den politiska yttrandefriheten var inte obegränsad, men i realiteten ganska vidsträckt .
Den kulturella och vetenskapliga friheten var däremot i det närmaste total. Det fanns ingen "partilinje" för vetenskap och kultur. Faktum är exempelvis att den första som utvecklade den teori som idag har kommit och kallas "Big Bang" var den sovjetiska matematikern Alexander Friedman. Den var knappast i överensstämmelse med Engels teorier om natur och filosofi, men återigen,, några sådana krav ställdes inte.
För övrigt hade ju den ryska revolutionen genomfört en rad demokratiska reformer. som de flesta borgerliga länder inte hade genomfört då. Aborter och homosexualitet, legaliserades efter revolutionen, liksom skilsmässor. I Sovjetunionen satsades medvetet på att motverka kvinnoförtrycket i hemmen genom daghem, kommunala matsalar och en antipatriarkal agitation.
Samtididigt började man från och med 1924 att försöka utvidga basen för den demokrati, som nästan hade kollapsat under inbördeskriget De lokala valen var inga bluffvall, och andelen icke-partimedlemmar som blev valda ökade gradvis mellan 1924 och 1927.
Den främste teoretikern bakom detta system var just Bucharin, Vänsteroppositionen runt Trotskij som hade varnat för faran av byråkratisering, och krävde en mer aktiv jordbrukspolitik besegrades 1923. Sedan återuppstod den i form av Den Förenade Vänsteroppostionen 1926. Slutligen besegrades denna i december 1927.
Vänsteroppositionens politik var en kombination av två saker. Dels en ökad satsning på att förstärka demokratin och motverka byråkratism, dels en medveten politik för att "exploatera" bönderna (som Preobrazjenskij, dess främste ekonomiske teoretiker, själv ganska så rått formulerade det! ) för att få en materiell grund för industrins utbyggnad.
Bucharin visade själv oro över byråkratismen, och ansåg själv att demokratin borde utvecklas. Men det som gjorde honom till vänsteroppositionens främste motståndare var deras syn på bönderna.
I ett flertal skrifter under hela 20-talet driver Bucharin linjen att upprätthållandet av alliansen med bönderna var revolutionens ödesfråga. Bönderna var den överväldigande majoriteten av landets befolkning och han såg en öppen konflikt med denna majoritet som en ren katastrof. Han menade att det faktum att jorden var statlig var en tillräcklig garant mot en kapitalistisk utveckling på landsbygden. Han såg med oro på vänsteroppositionens krav och befarade att dessa skulle kunna leda till en förödande konflikt, kanske till och med inbördeskrig. Han menade också att den ekonomiska utvecklingen gradvis skulle ge socialismen seger - i , som han uttryckte det, "snigelfart".
Detta lade grunden till hans allians med Stalin på 20-talet.
Men Stalin var en helt annan typ av politiker.. Han hade inga egna idéer, var inte en teoretiker alls, utan kunde svänga hur som helst. Hans fraktion som under 20-talet sågs om en "center" i sovjetisk poltik lade sig mittemellan Trotskijs "vänster" och Bucharins "höger" och strävade efter att uppnå en byråkratisk ordning, med lugn, stabilitet, - och garanter för den framväxande byråkratins privilegier.
Det tragiska var att både "vänstern" och "högern" inom kommunistpartiet båda såg varandra som huvudfiender - och Stalins "center" som det mindre onda.
Detta ledde till att Bucharin bröt mot sitt uttalade stöd för partidemokrati och gick med Stalinfraktionen i deras krav att slutligen utesluta vänsteroppositionen i december 1927. Men det ledde också till att när samme Bucharin någon gång 1928 insåg att motsättningarna med Stalinfraktionen var mycket allvarligare än de som hade funnits med vänsteroppositionen och började vädja till den sistnämnda, fick han svaret av Trotskij: "Med Stalin mot Bucharin, ja, Med Bucharin mot Stalin - aldrig!"
Problemet med både "vänstern" och "högern" i bolsjevikpartiet var här att de båda tänkte i strikt politiska termer. Rent nominellt var Stalinfraktionen en "center" och sågs som vacklande. Det ansågs vara möjligt att försöka samarbeta med den. Det var faran från den andra ytterkanten som såg som det viktigaste.
Men Bucharin hade rätt 1928 när han kom fram till att motsättningen med Stalin och hans hejdukar var något mycket allvarligare. Stalinfraktionens karaktär kan nog bäst beskrivas med ett utryck som Stalin själv en gång använde mot - trotskisterna. Han kallade dem för "ett principlöst gäng vacklande skurkar". Bättre självkarakteristik är svår att hitta!
Stalins grupp bands inte samman av någon linje eller analys av hur socialismen bäst skulle utvecklas. Den bands samman av att rent empiriskt vid varje givet tillfälle välja den linje som bäst verkade skydda ett framväxande byråkratskikts privilegier.
När vänsteroppositionen var utrensad vände sig Stalin mot "högern". Det var nu en missvisande term, för den verkliga "högern" var nu samlad runt Stalin. Där fanns karriäristerna som ville leva gott genom att de facto bygga upp ett nytt kastsystem.
Först svängde Stalin 180 grader i jordbrukspolitiken. Från att låta bönderna nästan helt vara ifred blev nu linjen att alla miljonerna bönder skulle tvingas in i gigantiska statliga jordbruk - inom loppet av några år. Samtidigt skulle en karikatyr av Preobrazjenskijs idé om att "exploatera" bönderna förverkligas - på ett så brutalt sätt som denne egentligen ganska så godhjärtade man aldrig skulle ha drömt om . Staten började rekvirera spannmål med tvång. Detta ledde till en omfattande svält. Förtvivlade bönder slaktade sin boskap i en form av desperat protest.
Svälten var delvis en objektiv följd av den brutala politiken. Men åtminstone i Ukraina var det helt uppenbart dessutom ett helt medvetet sätt att straffa hela regionen för dess motstånd . Stalin tvekade inte en sekund att låta miljoner människor dö som straff för att de hade gjort motstånd.
Då hade redan Bucharin brutit med Stalin och anklagat honom för att bedriva en "militär-feodal exploatering av bönderna".
Detta var bara början. I partiet förbjöds snart alla debatter. Och "valen" blev snart helt och hållet arrangerade fuskval. Efter ett tag började dessutom vetenskap och kultur, och bisarrt nog nästan alla livets områden, ställas under en absurd partikontroll. Konstverk måste tjäna den "sociala realismens" diktat och vetenskapen måste underordna sig Stalins fyrkantiga tolkning av "den dialektiska materialismen"
I denna ohyggliga totalitära orgie utrotades efter ett tag nästan hela bolsjevikpartiet. Alla som satt i Lenins centralkommitté 1917 som inte dött av naturliga orsaker avrättades av Stalin. Det enda undantaget var Alexandra Kollontaj, som oskadliggjordes genom att skickas ut från landet som ambassadör.
Men mer än så. Den stora majoriteten av de som deltog i partikongressen 1934 ("segrarnas kongress", som genomförde EFTER Stalins slutliga seger i partiet) avrättads också.... efter några år.
Och Bucharin själv? Han dömdes till döden vid den sista Moskvarättegången 1938, bland annat anklagad för att vara - "nazistisk agent". Ögomvittnen har berättat om hans extrema dödsångest inför avrättningen, Det skär i märg och ben när man läser dessa skildringar…..
Var stalinismen "nödvändig"? Nej. Den var ytterst resultatet av den ryska revolutionens isolering. En seger för den tyska revolutionen 1918 hade med all säkerhet gjort stalinismen omöjlig.
Men oförmågan från både "högern " och "vänstern" i partiet att se att den verkliga faran kom från Stalins "vacklande centergrupp" spelade också in. Och ändå borde åtminstone Bucharin ha kunnat inse något. I början av 20-talet teoretiserade han om möjligheten att det från en planerad ekonomi skulle kunna uppstå härskande grupper som skulle kunna behandla den gemensamma egendomen på samma sätt som kapitalister behandlar den privata. Om ett monster, ett "Leviathan", en form av icke-kapitalistisk exploatering,
Att Bucharin själv i slutet av 20-talet de facto hjälpte representanterna för just ett sådant system till makten gör slutet av hans liv till en tragedi utan like.
Nikolaj Bucharin
Det är ju bra, för den finns bara på några få bibliotek.
Den rekommenderas för den som vill ta del av ett alternativ till de flesta allmänt accepterade synsätt på den ryska revolutionen.
Den vanligaste synen idag är den som slog igenom nästan universellt efter det kalla krigets slut. Enligt den ledde revolutionen 1917 till att ett totalitärt parti tog makten genom en "statskupp" - och sedan utvecklades Sovjet gradvis, och oundvikligt, mot en totalitär diktatur.
Det ses oftast som en kvantitativ process. Gradvis inskränktes friheterna, och någon gång på 30-talet var processen klar. När väl bolsjevikerna tagit makten var utvecklingen ... oundviklig. Detta är den bild vi ständigt matas med.
Utanför den etablerade borgerliga och högersocialdemokratiska fållan finns det förstås några alternativa scenarior. Det vanligaste av dessa är nog det trotskistiska. Detta populariserades av Isaac Deutcher i hans biografier över Stalin och Trotskij, och är den troligen mest kända alternativa bilden av hur och varför utvecklingen urartade.
I Cohens bok får man för ovanlighetens skull se en historieskrivning som utgår från synen hos den s.k. högeroppositionen som leddes av Nikolaj Bucharin, Denna besegrades 1929 av Stalin, och eftersom alla dess ledande teoretiker snart kapitulerade, för att sedan alla avrättas 1938, har de aldrig fått ge sin version av vad som hände.
Det har däremot Trotskij. Han utvisades från Sovjet redan i februari 1929 och kunde sedan fram till som död 1940 (han mördades av en stalinistagent den 20 augusti detta år) i en strid ström av artiklar (och i en bok - The Revoluton Betrayed från 1936) analysera utveckingen i Sovjet.
Själv är jag på många sätt sedan 1971 "skolad" i den trotskistiska traditionen och därför var Cohens bok lite av en utmaning.
Jag läste den första gången 1982, när jag skulle hålla en inledning om stalinismen på ett trotskistiskt sommarläger. Nu passade inte denna bok riktigt in i det jag skulle säga där, men jag minns att den påverkade mig och berörde mig. Nedanstående är till stor del inspirerat av läsningen av den boken. Men åsikterna jag för fram är mina egna.
Men för att först gå tillbaka till där jag började. Oktoberrevolutionen var inte en "kupp". Den var en resning av en mobiliserad och politiskt medveten arbetarklass i några av de större ryska storstäderna. De var organiserade i råd, så kallade sovjeter, och där hade bolsjevikerna vunnit en majoritet ungefär ett halvår innan revolutionen.
Sovjeterna var grunden för den nya staten, och det första året styrde dessa inte bara i teorin, utan i hög grad i parktiken. Samtidigt upplöstes den konstituerade församlingen, ett "vanligt" parlament där bönderna hade majoritet.
Därför var det inte bara retorik när bolsjevikerna beskrev den tidiga staten som "proletariatets diktatur". Det var precis det det var frågan om. De mobiliserade arbetarklassen hade makten, genom sovjeterna, som i sig var mycket demokratiska organ. Men de representerade som sagt endast en del av befolkningen.
Men detta innebar inte att den stora majoriteten av befolkningen - bönderna - utsattes för förtryck av den nya staten. Tvärtom innebar revolutionen att de för första gången kunde göra vad de hade velat göra under århundraden - konfiskera godsägarnas jord. För detta behövdes inga bolsjeviker. Så fort bönderna såg att staten inte längre stod på godsägarna sida gjorde de uppror mot dem och drev bort dem.
Bolsjevikerna svarade på detta genom att förstatliga jorden. Observera att detta inte innebar en kollektivisering. Bönderna delade upp godsägarnas jord, och blev juridiskt arrendatorer av den statliga jorden. De fick behålla resultatet av sin produktion, och sälja av detta - och det sätt staten direkt grep in var i stort sett endast genom beskattning.
Sedan kom inbördeskriget. Den gjorde att sovjeterna i praktiken slogs sönder. Arbetarna i fabrikerna gick ut till fronten för att slåss mot de vita generalerna , som hade direkt stöd från de västeuropeiska kapitalistländerna. Fabrikerna stod halvtomma, och de som arbetade i dem var ofta nyinflyttade bönder utan någon grad av politiskt medvetande.
Även om jorden inte kollektiviserades upprättades under inbördeskriget en hård statlig kontroll över ekonomin i städerna.
Efter att kriget tog slut med en seger för de röda mildrades den ekonomiska politiken . Marknadsekonomi återinfördes till stor del i städerna. Samtidigt bibehöll staten kontroll över ekonomin genom ägandet av vad som brukade kallas "kommandohöjderna". Det innebar att de stora företagen och banksystemet helt ägdes av staten, Med hjälp av detta kunde ekonomin planeras.
Mellan 1923 och 1929 rådde i Sovjet ett system som inte mycket liknade det som kom senare. Storindustrin och bankerna ägdes som sagt av staten, liksom jorden. Men det sista kombinerades alltså med att bönderna ägde produkten av sitt arbete. De kunde sälja detta på en marknad, och beskattningen kunde visserligen ibland vara relativt hög, men den var absolut inte konfiskatorisk.
Kommunistpartiet var efter inbördeskriget de facto det enda tillåtna partiet, men det var inte monolitiskt. De motsättningar om fanns inom detta redovisades öppet, och inom de stora media fördes politiska debatter. Den politiska yttrandefriheten var inte obegränsad, men i realiteten ganska vidsträckt .
Den kulturella och vetenskapliga friheten var däremot i det närmaste total. Det fanns ingen "partilinje" för vetenskap och kultur. Faktum är exempelvis att den första som utvecklade den teori som idag har kommit och kallas "Big Bang" var den sovjetiska matematikern Alexander Friedman. Den var knappast i överensstämmelse med Engels teorier om natur och filosofi, men återigen,, några sådana krav ställdes inte.
För övrigt hade ju den ryska revolutionen genomfört en rad demokratiska reformer. som de flesta borgerliga länder inte hade genomfört då. Aborter och homosexualitet, legaliserades efter revolutionen, liksom skilsmässor. I Sovjetunionen satsades medvetet på att motverka kvinnoförtrycket i hemmen genom daghem, kommunala matsalar och en antipatriarkal agitation.
Samtididigt började man från och med 1924 att försöka utvidga basen för den demokrati, som nästan hade kollapsat under inbördeskriget De lokala valen var inga bluffvall, och andelen icke-partimedlemmar som blev valda ökade gradvis mellan 1924 och 1927.
Den främste teoretikern bakom detta system var just Bucharin, Vänsteroppositionen runt Trotskij som hade varnat för faran av byråkratisering, och krävde en mer aktiv jordbrukspolitik besegrades 1923. Sedan återuppstod den i form av Den Förenade Vänsteroppostionen 1926. Slutligen besegrades denna i december 1927.
Vänsteroppositionens politik var en kombination av två saker. Dels en ökad satsning på att förstärka demokratin och motverka byråkratism, dels en medveten politik för att "exploatera" bönderna (som Preobrazjenskij, dess främste ekonomiske teoretiker, själv ganska så rått formulerade det! ) för att få en materiell grund för industrins utbyggnad.
Bucharin visade själv oro över byråkratismen, och ansåg själv att demokratin borde utvecklas. Men det som gjorde honom till vänsteroppositionens främste motståndare var deras syn på bönderna.
I ett flertal skrifter under hela 20-talet driver Bucharin linjen att upprätthållandet av alliansen med bönderna var revolutionens ödesfråga. Bönderna var den överväldigande majoriteten av landets befolkning och han såg en öppen konflikt med denna majoritet som en ren katastrof. Han menade att det faktum att jorden var statlig var en tillräcklig garant mot en kapitalistisk utveckling på landsbygden. Han såg med oro på vänsteroppositionens krav och befarade att dessa skulle kunna leda till en förödande konflikt, kanske till och med inbördeskrig. Han menade också att den ekonomiska utvecklingen gradvis skulle ge socialismen seger - i , som han uttryckte det, "snigelfart".
Detta lade grunden till hans allians med Stalin på 20-talet.
Men Stalin var en helt annan typ av politiker.. Han hade inga egna idéer, var inte en teoretiker alls, utan kunde svänga hur som helst. Hans fraktion som under 20-talet sågs om en "center" i sovjetisk poltik lade sig mittemellan Trotskijs "vänster" och Bucharins "höger" och strävade efter att uppnå en byråkratisk ordning, med lugn, stabilitet, - och garanter för den framväxande byråkratins privilegier.
Det tragiska var att både "vänstern" och "högern" inom kommunistpartiet båda såg varandra som huvudfiender - och Stalins "center" som det mindre onda.
Detta ledde till att Bucharin bröt mot sitt uttalade stöd för partidemokrati och gick med Stalinfraktionen i deras krav att slutligen utesluta vänsteroppositionen i december 1927. Men det ledde också till att när samme Bucharin någon gång 1928 insåg att motsättningarna med Stalinfraktionen var mycket allvarligare än de som hade funnits med vänsteroppositionen och började vädja till den sistnämnda, fick han svaret av Trotskij: "Med Stalin mot Bucharin, ja, Med Bucharin mot Stalin - aldrig!"
Problemet med både "vänstern" och "högern" i bolsjevikpartiet var här att de båda tänkte i strikt politiska termer. Rent nominellt var Stalinfraktionen en "center" och sågs som vacklande. Det ansågs vara möjligt att försöka samarbeta med den. Det var faran från den andra ytterkanten som såg som det viktigaste.
Men Bucharin hade rätt 1928 när han kom fram till att motsättningen med Stalin och hans hejdukar var något mycket allvarligare. Stalinfraktionens karaktär kan nog bäst beskrivas med ett utryck som Stalin själv en gång använde mot - trotskisterna. Han kallade dem för "ett principlöst gäng vacklande skurkar". Bättre självkarakteristik är svår att hitta!
Stalins grupp bands inte samman av någon linje eller analys av hur socialismen bäst skulle utvecklas. Den bands samman av att rent empiriskt vid varje givet tillfälle välja den linje som bäst verkade skydda ett framväxande byråkratskikts privilegier.
När vänsteroppositionen var utrensad vände sig Stalin mot "högern". Det var nu en missvisande term, för den verkliga "högern" var nu samlad runt Stalin. Där fanns karriäristerna som ville leva gott genom att de facto bygga upp ett nytt kastsystem.
Först svängde Stalin 180 grader i jordbrukspolitiken. Från att låta bönderna nästan helt vara ifred blev nu linjen att alla miljonerna bönder skulle tvingas in i gigantiska statliga jordbruk - inom loppet av några år. Samtidigt skulle en karikatyr av Preobrazjenskijs idé om att "exploatera" bönderna förverkligas - på ett så brutalt sätt som denne egentligen ganska så godhjärtade man aldrig skulle ha drömt om . Staten började rekvirera spannmål med tvång. Detta ledde till en omfattande svält. Förtvivlade bönder slaktade sin boskap i en form av desperat protest.
Svälten var delvis en objektiv följd av den brutala politiken. Men åtminstone i Ukraina var det helt uppenbart dessutom ett helt medvetet sätt att straffa hela regionen för dess motstånd . Stalin tvekade inte en sekund att låta miljoner människor dö som straff för att de hade gjort motstånd.
Då hade redan Bucharin brutit med Stalin och anklagat honom för att bedriva en "militär-feodal exploatering av bönderna".
Detta var bara början. I partiet förbjöds snart alla debatter. Och "valen" blev snart helt och hållet arrangerade fuskval. Efter ett tag började dessutom vetenskap och kultur, och bisarrt nog nästan alla livets områden, ställas under en absurd partikontroll. Konstverk måste tjäna den "sociala realismens" diktat och vetenskapen måste underordna sig Stalins fyrkantiga tolkning av "den dialektiska materialismen"
I denna ohyggliga totalitära orgie utrotades efter ett tag nästan hela bolsjevikpartiet. Alla som satt i Lenins centralkommitté 1917 som inte dött av naturliga orsaker avrättades av Stalin. Det enda undantaget var Alexandra Kollontaj, som oskadliggjordes genom att skickas ut från landet som ambassadör.
Men mer än så. Den stora majoriteten av de som deltog i partikongressen 1934 ("segrarnas kongress", som genomförde EFTER Stalins slutliga seger i partiet) avrättads också.... efter några år.
Och Bucharin själv? Han dömdes till döden vid den sista Moskvarättegången 1938, bland annat anklagad för att vara - "nazistisk agent". Ögomvittnen har berättat om hans extrema dödsångest inför avrättningen, Det skär i märg och ben när man läser dessa skildringar…..
Var stalinismen "nödvändig"? Nej. Den var ytterst resultatet av den ryska revolutionens isolering. En seger för den tyska revolutionen 1918 hade med all säkerhet gjort stalinismen omöjlig.
Men oförmågan från både "högern " och "vänstern" i partiet att se att den verkliga faran kom från Stalins "vacklande centergrupp" spelade också in. Och ändå borde åtminstone Bucharin ha kunnat inse något. I början av 20-talet teoretiserade han om möjligheten att det från en planerad ekonomi skulle kunna uppstå härskande grupper som skulle kunna behandla den gemensamma egendomen på samma sätt som kapitalister behandlar den privata. Om ett monster, ett "Leviathan", en form av icke-kapitalistisk exploatering,
Att Bucharin själv i slutet av 20-talet de facto hjälpte representanterna för just ett sådant system till makten gör slutet av hans liv till en tragedi utan like.
Nikolaj Bucharin
tisdag 27 maj 2014
Hur man inte bekämpar extremhögern
De stora media oroar sig för hotet från extremhögern - rasister, fascister, xenofober.
Gott så. Dessa gruppers framgångar är kusliga. De är ett tecken på ett samhälle i sönderfall. En seger för sådana grupper kommer att skapa en mardrömslik situation.
Men borgerlighetens alternativ till detta hot är - nyliberalism, privatiseringar, sociala nedskärningar... Abstrakt "frihet", abstrakt "tolerans" - parad med ökad utsugning, ökade sociala skillnader. Det är som att släcka en brand med bensin, eller att bota alkoholism med vin.
Det är från den nyliberala draksådden som fascistiska och extremnationalistiska monster växer upp. För nyliberalismen är tunnare än vatten. Den kan inte tillfredsställa majoritetens behov, vare sig ekonomiska eller sociala. När välfärden monteras ner, och de sociala och ekonomiska skyddsnäten krossas, kommer det efter ett tag bara att finnas två reella alternativ. Det första personifieras idag av Marine Le Pen och hennes Front National. .
Det andra finns antytt i valsegern för grekiska SYRIZA, som djärvt kämpar mot de härskandes åtstramningspolitik. De fick en större andel av rösterna i Grekland, än vad Le Pen fick i Frankrike.
Valet till Europaparlamentet är ett nederlag för de etablerade partiernas överstatliga nyliberala Europaprojekt. Men detta nederlag kan öppna dörren till två helt skilda vägar. Den ena är solidaritet, och en gemensam kamp mot klyftor och ojämlikhet. Mot de härskande ekonomiska eliterna och deras politiska försvarare.
Den andra är nationalism, hat mot främlingar, letande efter syndabockar. Detta är inte en lösning., detta är en avgrund. Om befolkningarna i Europa förleds att välja denna kusliga icke-lösning kommer mörkret att sänka sig över vår del av världen. Med förödande resultat.
Gott så. Dessa gruppers framgångar är kusliga. De är ett tecken på ett samhälle i sönderfall. En seger för sådana grupper kommer att skapa en mardrömslik situation.
Men borgerlighetens alternativ till detta hot är - nyliberalism, privatiseringar, sociala nedskärningar... Abstrakt "frihet", abstrakt "tolerans" - parad med ökad utsugning, ökade sociala skillnader. Det är som att släcka en brand med bensin, eller att bota alkoholism med vin.
Det är från den nyliberala draksådden som fascistiska och extremnationalistiska monster växer upp. För nyliberalismen är tunnare än vatten. Den kan inte tillfredsställa majoritetens behov, vare sig ekonomiska eller sociala. När välfärden monteras ner, och de sociala och ekonomiska skyddsnäten krossas, kommer det efter ett tag bara att finnas två reella alternativ. Det första personifieras idag av Marine Le Pen och hennes Front National. .
Det andra finns antytt i valsegern för grekiska SYRIZA, som djärvt kämpar mot de härskandes åtstramningspolitik. De fick en större andel av rösterna i Grekland, än vad Le Pen fick i Frankrike.
Valet till Europaparlamentet är ett nederlag för de etablerade partiernas överstatliga nyliberala Europaprojekt. Men detta nederlag kan öppna dörren till två helt skilda vägar. Den ena är solidaritet, och en gemensam kamp mot klyftor och ojämlikhet. Mot de härskande ekonomiska eliterna och deras politiska försvarare.
Den andra är nationalism, hat mot främlingar, letande efter syndabockar. Detta är inte en lösning., detta är en avgrund. Om befolkningarna i Europa förleds att välja denna kusliga icke-lösning kommer mörkret att sänka sig över vår del av världen. Med förödande resultat.
söndag 18 maj 2014
Min period i DFFG: ett försök till pedagogisk översikt
För de som till äventyrs försöker läsa det jag skriver om DFFG och inte riktigt fattar vad det handlar om, vill jag lägga fram denna förhoppningsvis mer pedagogiska förklaring.
I augusti 1970 blev jag som femtonåring aktiv i Kungsholmens FNL-grupp, som var ansluten till De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Några månader senare blev jag också medlem.
Jag var då vänsterliberal, med en stor beundran för Per Gahrton. Jag upptäckte snart två saker om FNL-grupperna. Dels att de var mycket sympatiska och dessutom effektiva i sitt solidaritetsarbete, dels att de bakom kulisserna mer eller mindre styrdes av den maostalinistiska organisationen Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML). Detta skapade en inre konflikt.
Jag löste konflikten genom att vara så aktiv som möjligt i DFFG, samtidigt som jag var politiskt aktiv i gahrtonismens absoluta vänsterflygel - "Liberala Förbundet". Det funkade och alla i FNL-gruppen visste var jag stod.
Sedan gick jag snabbt åt vänster. Jag började betrakta mig som "revolutionär marxist" och började bli istället bli kritisk till KFML och stalinismen "från vänster". Detta skedde under kontakter med en intelligent, men ack så sekteristisk "trotskistisk" grupp - "Revolutionära Marxisteras Förbund" (RMF).
RMF var alltså inte bara intelligenta kritiker av stalinismen, de var dessutom bedrövliga sekterister. De brukade gå i ett hörn av Vietnamdemostrationerna med röda fanor, "revolutionära" paroller, delade ut konstiga flygblad och sålde för de flesta människor mycket svårbegripliga tidningar.
Jag började stöda RMF, samtidigt som jag psykiskt började må mer och mer dåligt (under korta perioder även på gränsen till psykos) och min sociala kompetens (för att använda ett uttryck som knappast var påtänkt då!) hade sjunkit till mycket nära noll...
Kombinationen blev ganska tragisk. Och jag inser numera att om jag hade behållit den förankring i verkligheten jag hade före senvåren 1971 hade jag inte handlat så.
Jag hade med stor sannolikhet ändå gått åt vänster, och kanske (eller kanske inte) även i någon mening uppfattat mig som "trotskist", men stannat i FNL-grupperna, kritiserat dem för det jag ansåg vara fel, och distanserat mig från KFML-dominanses. Det var inte alls omöjligt att göra så, vilket det finns en rad exempel på. Jag skulle alltså mer eller mindre agerat som jag gjorde det första halvåret, med skillnaden att jag nu skulle uppfatta mig som marxist och socialist och inte som gahrtonit.
Men mitt politiska agerande styrdes från maj 71 av ett växelspel mellan min gradvis försämrade psykiska hälsa och inflytandet från den sekteristiska vänstermiljön "till vänster" om KFML. Resultatet blev en period i mitt liv som jag numera inte kan tänka på utan att bli ganska så ledsen.
I augusti 1970 blev jag som femtonåring aktiv i Kungsholmens FNL-grupp, som var ansluten till De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Några månader senare blev jag också medlem.
Jag var då vänsterliberal, med en stor beundran för Per Gahrton. Jag upptäckte snart två saker om FNL-grupperna. Dels att de var mycket sympatiska och dessutom effektiva i sitt solidaritetsarbete, dels att de bakom kulisserna mer eller mindre styrdes av den maostalinistiska organisationen Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML). Detta skapade en inre konflikt.
Jag löste konflikten genom att vara så aktiv som möjligt i DFFG, samtidigt som jag var politiskt aktiv i gahrtonismens absoluta vänsterflygel - "Liberala Förbundet". Det funkade och alla i FNL-gruppen visste var jag stod.
Sedan gick jag snabbt åt vänster. Jag började betrakta mig som "revolutionär marxist" och började bli istället bli kritisk till KFML och stalinismen "från vänster". Detta skedde under kontakter med en intelligent, men ack så sekteristisk "trotskistisk" grupp - "Revolutionära Marxisteras Förbund" (RMF).
RMF var alltså inte bara intelligenta kritiker av stalinismen, de var dessutom bedrövliga sekterister. De brukade gå i ett hörn av Vietnamdemostrationerna med röda fanor, "revolutionära" paroller, delade ut konstiga flygblad och sålde för de flesta människor mycket svårbegripliga tidningar.
Jag började stöda RMF, samtidigt som jag psykiskt började må mer och mer dåligt (under korta perioder även på gränsen till psykos) och min sociala kompetens (för att använda ett uttryck som knappast var påtänkt då!) hade sjunkit till mycket nära noll...
Kombinationen blev ganska tragisk. Och jag inser numera att om jag hade behållit den förankring i verkligheten jag hade före senvåren 1971 hade jag inte handlat så.
Jag hade med stor sannolikhet ändå gått åt vänster, och kanske (eller kanske inte) även i någon mening uppfattat mig som "trotskist", men stannat i FNL-grupperna, kritiserat dem för det jag ansåg vara fel, och distanserat mig från KFML-dominanses. Det var inte alls omöjligt att göra så, vilket det finns en rad exempel på. Jag skulle alltså mer eller mindre agerat som jag gjorde det första halvåret, med skillnaden att jag nu skulle uppfatta mig som marxist och socialist och inte som gahrtonit.
Men mitt politiska agerande styrdes från maj 71 av ett växelspel mellan min gradvis försämrade psykiska hälsa och inflytandet från den sekteristiska vänstermiljön "till vänster" om KFML. Resultatet blev en period i mitt liv som jag numera inte kan tänka på utan att bli ganska så ledsen.
lördag 17 maj 2014
En motorcykeltur jag aldrig glömmer
Det var idag för exakt 43 år sedan, den 17 maj 1971. Jag vaknade på morgonen med en känsla av att jag hade tänkt på något viktigt kvällen innan. Det tog ett tag innan jag kom på vad det var.
Jag hade tänkt på min relation med FNL-grupperna, som jag ju var medlem i, och den "trotskistiska" gruppen RMF som jag gick i studiecirkel hos. Jag hade tyckt RMF hade rätt i mycket, men jag var tveksam till deras syn på solidaritetsarbetet med Vietnam och Indokina.
Nåväl - på kvällen den 16 hade jag till sist kommit på att jag nog stödde också denna. Och att jag tänkte aktivt börja försvara denna i FNL-grupperna. Så här i efterhand tycker jag att det var ett mycket dumt beslut, som kom att få negativa konsekvenser för mitt politiska arbete under många år... Det var ett steg från konkret solidaritetsarbete till teoretiserande i ett tomrum.
Men så såg jag det förstås inte morgonen den 17 maj 1971, för övrigt en måndag. Men det betyder inte att jag bara var entusiastisk över det beslut jag hade fattat ett halvt dygn tidigare. Min första reaktion denna morgon var "Hjälp, nu kommer jag att bli utesluten ur FNL-grupperna"!
Nu hände det sig så att just denna kväll hade vår FNL-grupp arbetsdag på FNL-gruppernas kontor på Pålsundsgatan. Så jag åkte dit redan på eftermiddagen med ett busskort för skolelever, som upphörde att gälla halv fem på kvällen. Så jag måste alltså åka iväg tidigt.
När jag kom dit insåg jag efter ett tag att arbetet den dagen gick ut på att blada - Uppsala FNL-grupps broschyr "Trotskismen, fronterna och Voetnamrörelsen". Normalt sett skulle jag ha blivit illa berörd över detta, men eftersom jag nu visste att jag hade bestämt mig för en linje som förr eller senare skulle leda till uteslutning (det hände också, nästan exakt ett år senare) kände jag snarast en bister känsla av att "ja, ja, jag bladar den, ju mer den trycks upp ju mer avslöjat sig dom". Det var en sekteristisk logik, förstås, men det insåg jag inte då.
Så jag bladade och bladade, men sen var det dags att ta mig hem. Men nu gällde inte busskortet så jag tänkte att jag får väl gå över Västerbron. Det var ju inte så långt, det hade jag gjort många gånger, men den här gången slapp jag.
För plötsligt dök Arne Nilsson upp bredvid mig. Han var ledande i både KFML och DFFG. Och han frågade mig om jag ville bli skjutsad hem på hans motorcykel...
Jag hade aldrig åkt motorcykel i hela mitt liv. Nu skulle jag få åka motorcykel med en person som jag redan då fattade inom en inte alltför avlägsen framtid skulle bli en av dem som skulle arbeta för att jag skulle uteslutas. Jag tackade ja, och satte mig bak på motorcykeln. Den startade och jag satt och höll ett fast grepp i Arne. Det gick snabbt över Västerbron, det var nästan en hisnande känsla.
Ett år senare, när jag kom ut från det allmänna medlemsmötet där jag just uteslutits, stötte jag på just Arne Nilsson utanför porten till lokalen där mötet hade varit. Han sa något om att det ju var helt berättigat att jag hade uteslutits. Jag såg nog sur ut, och muttrade något ohörbart till svar.
Men motorcykelfärden kvällen den 17 maj 1971 minns jag som den var igår. Medan motorcykeln rusade från Pålsundsgatan till Västerbroplan kändes det som inledningen till en mycket längre resa. En enkelresa, som aldrig skulle kunna göras om.
Jag hade tänkt på min relation med FNL-grupperna, som jag ju var medlem i, och den "trotskistiska" gruppen RMF som jag gick i studiecirkel hos. Jag hade tyckt RMF hade rätt i mycket, men jag var tveksam till deras syn på solidaritetsarbetet med Vietnam och Indokina.
Nåväl - på kvällen den 16 hade jag till sist kommit på att jag nog stödde också denna. Och att jag tänkte aktivt börja försvara denna i FNL-grupperna. Så här i efterhand tycker jag att det var ett mycket dumt beslut, som kom att få negativa konsekvenser för mitt politiska arbete under många år... Det var ett steg från konkret solidaritetsarbete till teoretiserande i ett tomrum.
Men så såg jag det förstås inte morgonen den 17 maj 1971, för övrigt en måndag. Men det betyder inte att jag bara var entusiastisk över det beslut jag hade fattat ett halvt dygn tidigare. Min första reaktion denna morgon var "Hjälp, nu kommer jag att bli utesluten ur FNL-grupperna"!
Nu hände det sig så att just denna kväll hade vår FNL-grupp arbetsdag på FNL-gruppernas kontor på Pålsundsgatan. Så jag åkte dit redan på eftermiddagen med ett busskort för skolelever, som upphörde att gälla halv fem på kvällen. Så jag måste alltså åka iväg tidigt.
När jag kom dit insåg jag efter ett tag att arbetet den dagen gick ut på att blada - Uppsala FNL-grupps broschyr "Trotskismen, fronterna och Voetnamrörelsen". Normalt sett skulle jag ha blivit illa berörd över detta, men eftersom jag nu visste att jag hade bestämt mig för en linje som förr eller senare skulle leda till uteslutning (det hände också, nästan exakt ett år senare) kände jag snarast en bister känsla av att "ja, ja, jag bladar den, ju mer den trycks upp ju mer avslöjat sig dom". Det var en sekteristisk logik, förstås, men det insåg jag inte då.
Så jag bladade och bladade, men sen var det dags att ta mig hem. Men nu gällde inte busskortet så jag tänkte att jag får väl gå över Västerbron. Det var ju inte så långt, det hade jag gjort många gånger, men den här gången slapp jag.
För plötsligt dök Arne Nilsson upp bredvid mig. Han var ledande i både KFML och DFFG. Och han frågade mig om jag ville bli skjutsad hem på hans motorcykel...
Jag hade aldrig åkt motorcykel i hela mitt liv. Nu skulle jag få åka motorcykel med en person som jag redan då fattade inom en inte alltför avlägsen framtid skulle bli en av dem som skulle arbeta för att jag skulle uteslutas. Jag tackade ja, och satte mig bak på motorcykeln. Den startade och jag satt och höll ett fast grepp i Arne. Det gick snabbt över Västerbron, det var nästan en hisnande känsla.
Ett år senare, när jag kom ut från det allmänna medlemsmötet där jag just uteslutits, stötte jag på just Arne Nilsson utanför porten till lokalen där mötet hade varit. Han sa något om att det ju var helt berättigat att jag hade uteslutits. Jag såg nog sur ut, och muttrade något ohörbart till svar.
Men motorcykelfärden kvällen den 17 maj 1971 minns jag som den var igår. Medan motorcykeln rusade från Pålsundsgatan till Västerbroplan kändes det som inledningen till en mycket längre resa. En enkelresa, som aldrig skulle kunna göras om.
torsdag 15 maj 2014
Apropå SD:s hataffischer
Något av den vidrigaste politiska affischering jag någonsin stött på måste väl vara Sverigedomokraternas affischkampanj mot tiggare. Jag blev alldeles matt när jag såg den först.
Det är klart, i historieböcker har man ju sett avbildningar av nazi-affischer. Men om man håller sig till de jag sett IRL i Sverige kan jag nog bara komma på ett exempel som på något sätt kan vara jämförbart.
Det var 1994, och Ny Demokrati försökte då fiska i så grumligt vatten som möjligt för att rädda sig från utplåning. Åtminstone i Stockholm hade de en sällsynt bisarr och äcklig affisch.
Den hade texten "Lapplisor - sämsta sortens gatflickor".
Det var nog den enda gång i mitt liv som jag rivit ner en valaffisch. Jag tog den till redaktionen på en vänstertidning, som gjorde ett ledarstick om den.
Jag har som sagt bara rivit ner en valaffisch en gång i mitt liv och det blir måhända den enda. Men om någon får för sig att göra samma sak med SD:s hataffischer mot tiggare som jag gjorde med Ny Demokratis hataffisch mot lapplisor 1994 har jag en viss förståelse för det.
Det är klart, i historieböcker har man ju sett avbildningar av nazi-affischer. Men om man håller sig till de jag sett IRL i Sverige kan jag nog bara komma på ett exempel som på något sätt kan vara jämförbart.
Det var 1994, och Ny Demokrati försökte då fiska i så grumligt vatten som möjligt för att rädda sig från utplåning. Åtminstone i Stockholm hade de en sällsynt bisarr och äcklig affisch.
Den hade texten "Lapplisor - sämsta sortens gatflickor".
Det var nog den enda gång i mitt liv som jag rivit ner en valaffisch. Jag tog den till redaktionen på en vänstertidning, som gjorde ett ledarstick om den.
Jag har som sagt bara rivit ner en valaffisch en gång i mitt liv och det blir måhända den enda. Men om någon får för sig att göra samma sak med SD:s hataffischer mot tiggare som jag gjorde med Ny Demokratis hataffisch mot lapplisor 1994 har jag en viss förståelse för det.
söndag 27 april 2014
Sovjet inte på väg tillbaka
Den senaste tiden har man ofta fått en lite märklig, och för min den uppriktigt sagt nästan lite nostalgisk, deja vu-känsla av det kalla kriget. Och i SvD spekulerar man faktiskt om att Sovjet är på väg tillbaka.
Men så är det ju inte. Det som särskilde Sovjet var ju inte olika diktatoriska drag i största allmänhet, utan ett ekonomiskt system. Och det är inte på väg tillbaka.
"Analysen" i SvD är ytlig. Men har riktat in sig på olika sekundära drag och ignorerat den ekonomiska basen.
Någonstans kan jag dock känna en viss märklig tillfredsställelse över att en figur som Anders Åslund, som hjälpte Boris Jeltsin att återupprätta kapitalismen i Ryssland, idag skriker sig hes över hur besviken han är för att det inte blev den nykoloniala marionett till väst som han hade hoppats på.
Istället för en stat kontrollerad av västföretag avtecknar sig nu bilden av en farlig kapitalistisk konkurrent. Med en betydligt mer aggressiv utrikespolitik än vad Sovjet hade under sin slutfas. Ja, så kan det gå. George Bushs "nya världsordning" är slagen i spillor.
Det kan ge Vladimir Putin sympatier bland många ryssar, som av lätt förståeliga skäl inte riktigt stod ut med den servila västorienteringen under Jeltsin. Men det ändrar inte på det faktum att Putin är och förblir en reaktionär högerpolitiker. Som regerar i en stat där kapitalismen är återupprättad.
Men så är det ju inte. Det som särskilde Sovjet var ju inte olika diktatoriska drag i största allmänhet, utan ett ekonomiskt system. Och det är inte på väg tillbaka.
"Analysen" i SvD är ytlig. Men har riktat in sig på olika sekundära drag och ignorerat den ekonomiska basen.
Någonstans kan jag dock känna en viss märklig tillfredsställelse över att en figur som Anders Åslund, som hjälpte Boris Jeltsin att återupprätta kapitalismen i Ryssland, idag skriker sig hes över hur besviken han är för att det inte blev den nykoloniala marionett till väst som han hade hoppats på.
Istället för en stat kontrollerad av västföretag avtecknar sig nu bilden av en farlig kapitalistisk konkurrent. Med en betydligt mer aggressiv utrikespolitik än vad Sovjet hade under sin slutfas. Ja, så kan det gå. George Bushs "nya världsordning" är slagen i spillor.
Det kan ge Vladimir Putin sympatier bland många ryssar, som av lätt förståeliga skäl inte riktigt stod ut med den servila västorienteringen under Jeltsin. Men det ändrar inte på det faktum att Putin är och förblir en reaktionär högerpolitiker. Som regerar i en stat där kapitalismen är återupprättad.
tisdag 22 april 2014
NPAC i USA
Angående mitt förra inlägg, där jag liksom i ett antal andra inlägg om FNL-grupperna lyfter fram hur sekteristiska det "trotskistiska" RMF betedde sig vill jag ändå säga att i USA var det "trotskisterna" i Socialist Workers Party (SWP) som i praktiken ledde den breda antikrigsrörelsens mest framgångsrika gren - National Peace Action Coalition (NPAC).
Där drev de linjen att man helt skulle fokusera på kravet "Out Now" och bekämpade de som ville vrida rörelsen i sekteristisk riktning. "Out Now" betydde alltså att USA omedelbart och villkorslöst skulle lämna Imdokina.
De lyckades få ut miljoner människor på gatorna bakom kravet "Out Now".
Lustigt nog bjöd DFFG i Sverige in en representant för NPAC för att tala vid Vietnamveckan april 1972. Han var medlem i SWP (och följaktligen trotskist), vilket jag lite elakt påpekade på mötet där jag uteslöts.
Men påpekandet var delvis poänglöst - det var ju inget bra försvar för hur RMF betedde sig i Sverige. Men en liten tankeställare kunde det kanske ha varit för de värsta anti-trotskisterna i DFFG.
I USA var det SWP som fick kämpa mot sitt lands (r):are - grupper som Spartacist League och Progressive Labor Party.
Jag skrev en lång artikel om antikrigsrörelsen i USA i Internationalen sommaren 1996, som jag kanske letar reda på och lägger ut här någon gång.
Vill också säga att samma SWP som spelade en så positiv roll i den amerikanska antikrigsrörelsen numera är en skugga av sitt forna jag och idag måste beskrivas som en konstig sekt. Världen förändras, tyvärr ofta till det sämre.
Där drev de linjen att man helt skulle fokusera på kravet "Out Now" och bekämpade de som ville vrida rörelsen i sekteristisk riktning. "Out Now" betydde alltså att USA omedelbart och villkorslöst skulle lämna Imdokina.
De lyckades få ut miljoner människor på gatorna bakom kravet "Out Now".
Lustigt nog bjöd DFFG i Sverige in en representant för NPAC för att tala vid Vietnamveckan april 1972. Han var medlem i SWP (och följaktligen trotskist), vilket jag lite elakt påpekade på mötet där jag uteslöts.
Men påpekandet var delvis poänglöst - det var ju inget bra försvar för hur RMF betedde sig i Sverige. Men en liten tankeställare kunde det kanske ha varit för de värsta anti-trotskisterna i DFFG.
I USA var det SWP som fick kämpa mot sitt lands (r):are - grupper som Spartacist League och Progressive Labor Party.
Jag skrev en lång artikel om antikrigsrörelsen i USA i Internationalen sommaren 1996, som jag kanske letar reda på och lägger ut här någon gång.
Vill också säga att samma SWP som spelade en så positiv roll i den amerikanska antikrigsrörelsen numera är en skugga av sitt forna jag och idag måste beskrivas som en konstig sekt. Världen förändras, tyvärr ofta till det sämre.
söndag 20 april 2014
Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen
Den 26 november 1970 gick jag till KFML:s bokhandel Oktober för att köpa en broschyr. Den hette "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" (TFOV) och skulle få en stor betydelse för min politiska utveckling.
Det var en dag då jag redan var ganska så spänd. Dagen innan hade jag haft en hård konflikt med familjen. Jag hade stuckit iväg från min fars födelsedag och istället besökt några kompisar. För detta blev jag vederbörligen utskälld.
Det tog nog lite på mig, för jag var hemma från skolan den 26:e. Men på kvällen gick jag alltså till Oktober. Jag köpte TFOV och gick hem och läste.
Det här var inget spontant initiativ. TFOV var utgiven av Uppsala FNL-grupp och det var meningen att vi skulle studera den i Kungsholmens FNL-grupp.
Jag har haft bort det dagboksblad där jag skrev om mitt intryck, men jag minns att jag skrev något om att trotskisterna säkert var sekteristiska men att broschyren verkade onödigt hätsk.
Men den var mer än så, den var en de mest lögnaktiga skrifter som någonsin getts ut i den svenska vänsterrörrelsen. Och det vill inte säga lite.
De som vill få en bild av det hela kan ju läsa här. Där kan man läsa både TFOV, och flera svar till denna. Läs framförallt den oberoende vänsterakademikern Kaj Håkanssons "Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen", och "Till kritiken av Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" av Martin Levander och Björn Johansson, två kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp. (Kenth-Åke Anderssons broschyr kan man ju också läsa, men den är lite för doktrinärt trotskistisk för att vara lika effektiv...)
Våren 1971 började jag fatta vidden av lögnaktigheterna. Jag läste de tre motbroschyrerna och blev skakad. Jag läste också ett försök till svar från Uppsala FNL-grupp, "Än en gång om trotskismens frontpolitik" (som tyvärr inte finns på nätet) som inte var speciellt övertygande - för att uttrycka det lite försiktigt.
Varför uppstod nu denna debatt? Jo, fem trotskister hade sökt medlemskap i Uppsala FNL-grupp. Den KFML-styrda ledningen sköt på beslutet om deras medlemskap och startade en studiegrupp för att undersöka trotskismens historia. Det gjorde de huvudsakligen genom att läsa igenom ett antal stalinistiska böcker och broschyrer (inklusive protokollen från Moskvarättegångarna, även om de inte öppet användes i TFOV).
Det är inte förvånande att broschyrerna kom att vimla av lögner. Detta skakade om mig rejält.
Ja, jag visste att KFML de facto dominerade fronten, och jag visste att de var stalinister. Visserligen inte av den värsta typen, utan man läste Stalin genom Maos ögen, så att säga, och det mildrade det hela en del.. Men de ansåg att Stalin var "70 procent bra och 30 procent dålig", en bisarr beräkning som de fått från Kina.
Samtidigt gjorde KFML faktiskt stor nytta i DFFG. Jag har svårt att tro att DFFG skulle ha kunnat bli så stora utan KFML I förhållande till folkmängden var DFFG den största solidaritetsorganisationen med Vietnam , med det möjliga undantaget antikrigsrörelsen i USA (men den stödde inte öppet FNL). KFML använde inte sin styrka till att rensa ut alla andra. Tvärtom var de angelägna om att fronten skulle bli så bred som möjligt.
Men det fanns ett undantag. Och det var de rivaler inom yttersta vänstern som KFML ogillade. Den enda organisation till vänster om VPK förutom KFML som tolererades i DFFG var MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet), som låg mycket nära KFML.
Nu var det här inte riktigt lika illa som det såg ut. För många av dessa organisationer var bindgalna. Det var inte så svårt att motivera att de borde hållas utanför DFFG.
Men hur var det nu med "trotskisterna" i Sverige? När TFOV kom ut bestod de av två organisationer, Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. I januari 1971 slog de ihop sig till Revolutionära Marxisters Förbund (RMF).
Från FNL-gruppernas utgångspunkt fanns det förvisso vissa rationella skäl till att vara skeptisk till dessa. När TFOV kom ut lutade "trotskisterna" åt åsikten att FNL-grupperna borde förvandlas till en socialistisk organisation. De var inte helt säkra på saken, men lutade som sagt åt det. DFFG skulle kunnat lösa det enkelt med att kräva att de skulle ta ställning mot dessa idéer som villkor för att få komma med. Men KFML hade ju en annan agenda. DFFG bestämde att alla "trotskister" skulle rsenas ut.
Den 30 maj 1971 togs ett principbeslut i Stockholms FNL-grupp att medlemskap i RMF var oförenligt med medlemskap i DFFG. Då hade redan RMF ändrat sig - de hade accepterat huvuddragen i DFFG:s enhetsfrontsmodell - dvs de ansåg att alla som stödde DFFG:s tre paroller (USA ut ur Indokina, Stöd FNL, och Bekämpa USA-imperialismen) skulle få bli medlemmar.* Trots detta slog resolutionen på mötet helt lögnaktigt fast att RMF ansåg att DFFG skulle förvandlas till en socialistisk organisation.
Det hjälpte inte att en RMF-medlem som var där förklarade att det inte var sant. Man tog "beslutet" om vad RMF "egentligen" tyckte i alla fall. Jag minns att jag blev vansinnigt upprörd-.
I själva verket hade jag från mitten av maj själv blivit RMF-sympatisör. Det var lite dumt, för trots att RMF ändrat sig om frontpolitiken var de - uppriktigt sagt. - ganska så sekteristiska.
Om jag hade kunnat tänka klart skulle jag nog ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som gått emot TFOV, men stannat kvar i DFFG som lojala medlemmar. Men min gradvist (och efter juni 71 språngvist) förvärrade psykiska hälsa gjorde att mitt omdöme inte var så klart.
Men även om RMF på flera sätt i praktiken var sekteristiska, var de ganska timida, ganska så små, och inget hot mot DFFG. DFFG skulle inte ha skadats om RMF hade fått bli medlemmar.
Men ödets ironi gjorde att det ungefär samtidigt som TFOV kom ut hade bildats en grupp som verkligen kom att skada DFFG. De var lika anti-trotskistiska som någonsin TFOV, de hyllade Stalin mer än vad KFML någonsin gjort. De kom efter ett tag till och med att tillverka små knappar med bilder av Stalin de fäste på sina jackor.
De hette KFML(r) och de började senhösten 1970 att på allvar försöka slå sönder DFFG och avskaffa enhetsfronten. De använde brutala metoder men de misslyckades. När de insåg detta bildade de SFIF (uttytt Solidaritetsfronten för Indokinas folk) som inte var en front utan errarnas utskott för Vietnamfrågor. Det var omöjligt att vara med där utan att vara medlem eller sympatisör till (r). Efter ett år lades SFIF dessutom ned.
Det är som sagt lite ironiskt. TFOV:s stalinistiska författare fantiserade upp ett avgrundslikt "trotskistiskt" hot mot solidaritetsarbetet. Men de visste inte att medan de höll på att skriva TFOV tornade sig ett verkligt hot upp. Från ett bindgalen sekt som var mycket mer stalinistiska än de själva var...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
* Om man ska se det mycket formellt skulle man faktiskt kunna hävda att från och med maj 1971 var RMF:s linje mindre sekteristisk än DFFG:s, eftersom DFFG för medlemskap dessutom krävde att man stödde ett ganska omfattande program (med en de facto dold KFML-agenda). Men det är mest formallogik - dels var det mest på papperet man måste stöda programmet i sin helhet, i praktiken kunde man ogilla stora delar av det utan att man riskerade uteslutning. Dels kombinerade RMF en icke-sekterism i teorin med en bisarr sekterism i praktiken - ex. vis att gå till demonstratoner, och där isolera sig genom att ställa sig i ett hörn med massor av röda fanor och egna "revolutionära" paroller!
Det var en dag då jag redan var ganska så spänd. Dagen innan hade jag haft en hård konflikt med familjen. Jag hade stuckit iväg från min fars födelsedag och istället besökt några kompisar. För detta blev jag vederbörligen utskälld.
Det tog nog lite på mig, för jag var hemma från skolan den 26:e. Men på kvällen gick jag alltså till Oktober. Jag köpte TFOV och gick hem och läste.
Det här var inget spontant initiativ. TFOV var utgiven av Uppsala FNL-grupp och det var meningen att vi skulle studera den i Kungsholmens FNL-grupp.
Jag har haft bort det dagboksblad där jag skrev om mitt intryck, men jag minns att jag skrev något om att trotskisterna säkert var sekteristiska men att broschyren verkade onödigt hätsk.
Men den var mer än så, den var en de mest lögnaktiga skrifter som någonsin getts ut i den svenska vänsterrörrelsen. Och det vill inte säga lite.
De som vill få en bild av det hela kan ju läsa här. Där kan man läsa både TFOV, och flera svar till denna. Läs framförallt den oberoende vänsterakademikern Kaj Håkanssons "Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen", och "Till kritiken av Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" av Martin Levander och Björn Johansson, två kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp. (Kenth-Åke Anderssons broschyr kan man ju också läsa, men den är lite för doktrinärt trotskistisk för att vara lika effektiv...)
Våren 1971 började jag fatta vidden av lögnaktigheterna. Jag läste de tre motbroschyrerna och blev skakad. Jag läste också ett försök till svar från Uppsala FNL-grupp, "Än en gång om trotskismens frontpolitik" (som tyvärr inte finns på nätet) som inte var speciellt övertygande - för att uttrycka det lite försiktigt.
Varför uppstod nu denna debatt? Jo, fem trotskister hade sökt medlemskap i Uppsala FNL-grupp. Den KFML-styrda ledningen sköt på beslutet om deras medlemskap och startade en studiegrupp för att undersöka trotskismens historia. Det gjorde de huvudsakligen genom att läsa igenom ett antal stalinistiska böcker och broschyrer (inklusive protokollen från Moskvarättegångarna, även om de inte öppet användes i TFOV).
Det är inte förvånande att broschyrerna kom att vimla av lögner. Detta skakade om mig rejält.
Ja, jag visste att KFML de facto dominerade fronten, och jag visste att de var stalinister. Visserligen inte av den värsta typen, utan man läste Stalin genom Maos ögen, så att säga, och det mildrade det hela en del.. Men de ansåg att Stalin var "70 procent bra och 30 procent dålig", en bisarr beräkning som de fått från Kina.
Samtidigt gjorde KFML faktiskt stor nytta i DFFG. Jag har svårt att tro att DFFG skulle ha kunnat bli så stora utan KFML I förhållande till folkmängden var DFFG den största solidaritetsorganisationen med Vietnam , med det möjliga undantaget antikrigsrörelsen i USA (men den stödde inte öppet FNL). KFML använde inte sin styrka till att rensa ut alla andra. Tvärtom var de angelägna om att fronten skulle bli så bred som möjligt.
Men det fanns ett undantag. Och det var de rivaler inom yttersta vänstern som KFML ogillade. Den enda organisation till vänster om VPK förutom KFML som tolererades i DFFG var MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet), som låg mycket nära KFML.
Nu var det här inte riktigt lika illa som det såg ut. För många av dessa organisationer var bindgalna. Det var inte så svårt att motivera att de borde hållas utanför DFFG.
Men hur var det nu med "trotskisterna" i Sverige? När TFOV kom ut bestod de av två organisationer, Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. I januari 1971 slog de ihop sig till Revolutionära Marxisters Förbund (RMF).
Från FNL-gruppernas utgångspunkt fanns det förvisso vissa rationella skäl till att vara skeptisk till dessa. När TFOV kom ut lutade "trotskisterna" åt åsikten att FNL-grupperna borde förvandlas till en socialistisk organisation. De var inte helt säkra på saken, men lutade som sagt åt det. DFFG skulle kunnat lösa det enkelt med att kräva att de skulle ta ställning mot dessa idéer som villkor för att få komma med. Men KFML hade ju en annan agenda. DFFG bestämde att alla "trotskister" skulle rsenas ut.
Den 30 maj 1971 togs ett principbeslut i Stockholms FNL-grupp att medlemskap i RMF var oförenligt med medlemskap i DFFG. Då hade redan RMF ändrat sig - de hade accepterat huvuddragen i DFFG:s enhetsfrontsmodell - dvs de ansåg att alla som stödde DFFG:s tre paroller (USA ut ur Indokina, Stöd FNL, och Bekämpa USA-imperialismen) skulle få bli medlemmar.* Trots detta slog resolutionen på mötet helt lögnaktigt fast att RMF ansåg att DFFG skulle förvandlas till en socialistisk organisation.
Det hjälpte inte att en RMF-medlem som var där förklarade att det inte var sant. Man tog "beslutet" om vad RMF "egentligen" tyckte i alla fall. Jag minns att jag blev vansinnigt upprörd-.
I själva verket hade jag från mitten av maj själv blivit RMF-sympatisör. Det var lite dumt, för trots att RMF ändrat sig om frontpolitiken var de - uppriktigt sagt. - ganska så sekteristiska.
Om jag hade kunnat tänka klart skulle jag nog ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som gått emot TFOV, men stannat kvar i DFFG som lojala medlemmar. Men min gradvist (och efter juni 71 språngvist) förvärrade psykiska hälsa gjorde att mitt omdöme inte var så klart.
Men även om RMF på flera sätt i praktiken var sekteristiska, var de ganska timida, ganska så små, och inget hot mot DFFG. DFFG skulle inte ha skadats om RMF hade fått bli medlemmar.
Men ödets ironi gjorde att det ungefär samtidigt som TFOV kom ut hade bildats en grupp som verkligen kom att skada DFFG. De var lika anti-trotskistiska som någonsin TFOV, de hyllade Stalin mer än vad KFML någonsin gjort. De kom efter ett tag till och med att tillverka små knappar med bilder av Stalin de fäste på sina jackor.
De hette KFML(r) och de började senhösten 1970 att på allvar försöka slå sönder DFFG och avskaffa enhetsfronten. De använde brutala metoder men de misslyckades. När de insåg detta bildade de SFIF (uttytt Solidaritetsfronten för Indokinas folk) som inte var en front utan errarnas utskott för Vietnamfrågor. Det var omöjligt att vara med där utan att vara medlem eller sympatisör till (r). Efter ett år lades SFIF dessutom ned.
Det är som sagt lite ironiskt. TFOV:s stalinistiska författare fantiserade upp ett avgrundslikt "trotskistiskt" hot mot solidaritetsarbetet. Men de visste inte att medan de höll på att skriva TFOV tornade sig ett verkligt hot upp. Från ett bindgalen sekt som var mycket mer stalinistiska än de själva var...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
* Om man ska se det mycket formellt skulle man faktiskt kunna hävda att från och med maj 1971 var RMF:s linje mindre sekteristisk än DFFG:s, eftersom DFFG för medlemskap dessutom krävde att man stödde ett ganska omfattande program (med en de facto dold KFML-agenda). Men det är mest formallogik - dels var det mest på papperet man måste stöda programmet i sin helhet, i praktiken kunde man ogilla stora delar av det utan att man riskerade uteslutning. Dels kombinerade RMF en icke-sekterism i teorin med en bisarr sekterism i praktiken - ex. vis att gå till demonstratoner, och där isolera sig genom att ställa sig i ett hörn med massor av röda fanor och egna "revolutionära" paroller!
torsdag 10 april 2014
När de fyras gäng föll
Igår var jag på KB och tittade på DN från perioden då de så kallade "fyras gäng" föll i Kina. Denna benämning användes för /Maos hustru/ Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan, och Wang Hongwen, som alla hade varit ledande i kulturrevolutionen i Kina.
Deras fall (och arrestering) blev offentlig den 12 oktober 1976, men hade så vitt jag fattar skett nästan omedelbart efter Maos död.
Faktum är att jag mycket väl minns dagen som nyheten publicerades. Jag hade varit och hälsat på en kille jag kände i Farsta, och när jag kom tillbaka till innerstan såg jag kvällstidningarnas löpsedlar. Jag blev faktiskt riktigt glad. Jag hade ogillat "de fyra", och såg deras fall som något positivt.
Efter att ha läst kvällstidningarna gick jag till Kinavänsliga SKP:s bokhandel Oktober, mest för att se hur stämningen var där. Men jag märkte inget särskilt.
Själv var då mina åsikter om "de fyra" influerad av en kinesisk trotskist, som levde i exil i Hong Kong. Han hette Peng Shuzi och ansåg att den maoistiska fraktionen i Kinas Kommunistiska Parti var den mest stalinistiska, och att ett nederlag för dem skulle vara ett framsteg för Kina.
Det var en udda åsikt då, och idag tycker jag nog att den var en aning förenklad. Det fanns positiva drag också i kulturrevolutionen, men även idag anser jag att det var ett framsteg när "de fyra" föll. De stod (bland annat) för en bisarr kulturpolitik, där det mesta i kulturväg hade förbjudits, och det som var tillåtet nästan enbart var sterotyp revolutonspropaganda.
Inte nog med att "modern" "dekadent" västerländsk kultur var förbjuden, även klassisk kinsesisk kultur förbjöds. De enda länder Kina hade ett kulturutbyte med var Vietnam, Nordkorea, Rumänien och Albanien (och möjligen Kambodja). Det var en djupt impopulär politik, och bara några veckor efter att de fyra föll förklarade den nya ledningen att den skulle återuppta kulturutbytet med både Sovjetunionen och västländerna.
"De fyras" linje drabbade även vetenskap och forskning. 1987 träffade jag en kvinnlig kinesisk religionhistoriker, som berättare om hur religionshistoria som ämne hade förbjudits under "the so called cultural revolution", som hon uttryckte det, och hur hon själv hade deporterats till landsbygden.
De fyra föll utan något synbart motstånd. Det stöd de hade fått under kulturrevolutionen verkade helt ha försvunnit, Om man jämför hade störtandet av Liu Shaoqi under kulturrevolutionen lett till omfattande protester som under början av 1967 nära nog hade kastat in Kina i ett inbördeskrig. Men när de fyra föll verkade ingen protestera.
De fyra var nog mer populära i vissa vänsterkretsar i väst än i Kina. I DN kunde man förresten läsa ett uttalande av en italiensk feministggrupp som menade att utrensningen av de fyra var kvinnofientlig, och att Jiang Qing hade avsatts för att hon var kvinna. Det var lite underligt, de borde snarare ha protesterat mot att den enda kvinnan i KKP:s ledning hade fått sin position genom att hon var hustru till "den store rorsmannen" Mao.
I Sverige fanns en vänstergrupp som sörjde de fyra mycket djupt. Det var Förbundet Kommunist (där Anders Carlberg var ledande medlem). De hade under flera år stolt deklarerat att de stödde "vänstern i det kinesiska kommunistpartiet", dvs. "de fyra". Nu fick de inse att deras stora idoler verkade sakna allt folkligt stöd.
Observera att ingen 1976 hade en aning om de marknadsreformer som skulle komma senare - efter att Deng Xiao Ping i december 1978 lyckades manövrera sig tillbaks till makten. De flesta kommentatorer trodde 1976 snarare att de fyras fall skulle leda till att Kina skulle bli en mer "vanlig" öststat som skulle satsa mer på produktion och på modern teknik.
Men de fyras fall öppnade förstås dörren för Deng och hans marknadsreformer, men det var absolut inte avsikten från början. Och även så här i efterhand måste man nog se det som mycket positivt att de föll. Deras politik var en absurd återvändsgränd, och de kombinerade en pseudoradikal retorik, med försök till totalitär kontroll över livets alla områden.
Och vad gäller Kina idag så är kapitalismen inte totalt återupprättad, trots marknadsreformer. I viss mån har de fortfarande en planerad ekonomi, även om den är mycket fragmenterad. Utan denna planering skulle de senare årtiondenas ekonomiska framteg ha varit helt otänkbara.
Deras fall (och arrestering) blev offentlig den 12 oktober 1976, men hade så vitt jag fattar skett nästan omedelbart efter Maos död.
Faktum är att jag mycket väl minns dagen som nyheten publicerades. Jag hade varit och hälsat på en kille jag kände i Farsta, och när jag kom tillbaka till innerstan såg jag kvällstidningarnas löpsedlar. Jag blev faktiskt riktigt glad. Jag hade ogillat "de fyra", och såg deras fall som något positivt.
Efter att ha läst kvällstidningarna gick jag till Kinavänsliga SKP:s bokhandel Oktober, mest för att se hur stämningen var där. Men jag märkte inget särskilt.
Själv var då mina åsikter om "de fyra" influerad av en kinesisk trotskist, som levde i exil i Hong Kong. Han hette Peng Shuzi och ansåg att den maoistiska fraktionen i Kinas Kommunistiska Parti var den mest stalinistiska, och att ett nederlag för dem skulle vara ett framsteg för Kina.
Det var en udda åsikt då, och idag tycker jag nog att den var en aning förenklad. Det fanns positiva drag också i kulturrevolutionen, men även idag anser jag att det var ett framsteg när "de fyra" föll. De stod (bland annat) för en bisarr kulturpolitik, där det mesta i kulturväg hade förbjudits, och det som var tillåtet nästan enbart var sterotyp revolutonspropaganda.
Inte nog med att "modern" "dekadent" västerländsk kultur var förbjuden, även klassisk kinsesisk kultur förbjöds. De enda länder Kina hade ett kulturutbyte med var Vietnam, Nordkorea, Rumänien och Albanien (och möjligen Kambodja). Det var en djupt impopulär politik, och bara några veckor efter att de fyra föll förklarade den nya ledningen att den skulle återuppta kulturutbytet med både Sovjetunionen och västländerna.
"De fyras" linje drabbade även vetenskap och forskning. 1987 träffade jag en kvinnlig kinesisk religionhistoriker, som berättare om hur religionshistoria som ämne hade förbjudits under "the so called cultural revolution", som hon uttryckte det, och hur hon själv hade deporterats till landsbygden.
De fyra föll utan något synbart motstånd. Det stöd de hade fått under kulturrevolutionen verkade helt ha försvunnit, Om man jämför hade störtandet av Liu Shaoqi under kulturrevolutionen lett till omfattande protester som under början av 1967 nära nog hade kastat in Kina i ett inbördeskrig. Men när de fyra föll verkade ingen protestera.
De fyra var nog mer populära i vissa vänsterkretsar i väst än i Kina. I DN kunde man förresten läsa ett uttalande av en italiensk feministggrupp som menade att utrensningen av de fyra var kvinnofientlig, och att Jiang Qing hade avsatts för att hon var kvinna. Det var lite underligt, de borde snarare ha protesterat mot att den enda kvinnan i KKP:s ledning hade fått sin position genom att hon var hustru till "den store rorsmannen" Mao.
I Sverige fanns en vänstergrupp som sörjde de fyra mycket djupt. Det var Förbundet Kommunist (där Anders Carlberg var ledande medlem). De hade under flera år stolt deklarerat att de stödde "vänstern i det kinesiska kommunistpartiet", dvs. "de fyra". Nu fick de inse att deras stora idoler verkade sakna allt folkligt stöd.
Observera att ingen 1976 hade en aning om de marknadsreformer som skulle komma senare - efter att Deng Xiao Ping i december 1978 lyckades manövrera sig tillbaks till makten. De flesta kommentatorer trodde 1976 snarare att de fyras fall skulle leda till att Kina skulle bli en mer "vanlig" öststat som skulle satsa mer på produktion och på modern teknik.
Men de fyras fall öppnade förstås dörren för Deng och hans marknadsreformer, men det var absolut inte avsikten från början. Och även så här i efterhand måste man nog se det som mycket positivt att de föll. Deras politik var en absurd återvändsgränd, och de kombinerade en pseudoradikal retorik, med försök till totalitär kontroll över livets alla områden.
Och vad gäller Kina idag så är kapitalismen inte totalt återupprättad, trots marknadsreformer. I viss mån har de fortfarande en planerad ekonomi, även om den är mycket fragmenterad. Utan denna planering skulle de senare årtiondenas ekonomiska framteg ha varit helt otänkbara.
torsdag 20 mars 2014
Time warp
Idag var jag och hörde Calle Sundstedt, ordförande i Afrikagrupperna, tala på ett möte för Socialisten. Han talade om den den socialistiska oppositionen i Sydafrika idag, och framförallt om det socialistiska gruvarbetarfacket NUMSA.
Vid en paus passade jag på att berätta för honom om när jag hade någon form av AMS-jobb på Afrikagrupperna sommaren 1980. Jag ägnade mig åt sånt som att sortera deras arkiv, och klippa in gamla tidningsurklipp.
Jag berättade om hur jag då hade känt mig som någon form av udda "trotskist" bland de helt och hållet ANC-trogna medlemmarna i Afrikagrupperna. Eller nåt sånt. Han log och berättade att han var född 1982, två år efter att jag hade jobbat där. Det kom som en veritabel chock. Har tiden verkligen gått så snabbt?
Idag är ju inte Afrikagrupperna "trogna" ANC eller någon annan av de befrielserörelser de en gång var så obrottsligt lojala mot. Dessa har ju ofta makten nu och det blev inte precis vad många hoppades.
Jag frågade Calle Sundstedt om en central person från Afrikagrupperna som jag kände på den tiden. Han hade inte hört talas om denne.
Tanken svindlade.
Det kom mig att tänka på en annan sak. Under ett tag ägnade jag denna blogg åt att gå igenom och utvärdera min period i FNL-grupperna 1970-72. Jag gjorde nästan lite vad maoisterna brukade kalla "självkritik" och beklagade hur jag hade betett mig i processen som ledde till min uteslutning. Efter ett tag insåg jag något konstigt.
Omedvetet skrev jag på sätt och vis för de som var med då. Observera inte för de personer som dessa är idag, utan för dem som de var då. Jag skrev för att jag ville förklara mig för de DFFG-aktiva 1970-72, så här i efterhand, varför jag gjorde som jag gjorde.
Men det är ju bara det att de jag vände mig till egentligen inte finns längre. Även om de fysiska personerma finns kvar, har de knappast kvar de värderingar och referensramar som de hade då. De fantiserade läsare jag skrev för är för länge sedan borta.
Att känslomässigt inse detta är även det en chock. En ännu större chock.
Jag har uppenbarligen en konstig tidsuppfattning. Jag uppfattar det mesta som hänt mig som något som hände, om inte igår, så åtminstone i förrgår.
I sådana här situationer känns detta väldigt ensamt. Ungefär som att upptäcka att man plötsligt befinner sig 2000 ljusår hemifrån .
Vid en paus passade jag på att berätta för honom om när jag hade någon form av AMS-jobb på Afrikagrupperna sommaren 1980. Jag ägnade mig åt sånt som att sortera deras arkiv, och klippa in gamla tidningsurklipp.
Jag berättade om hur jag då hade känt mig som någon form av udda "trotskist" bland de helt och hållet ANC-trogna medlemmarna i Afrikagrupperna. Eller nåt sånt. Han log och berättade att han var född 1982, två år efter att jag hade jobbat där. Det kom som en veritabel chock. Har tiden verkligen gått så snabbt?
Idag är ju inte Afrikagrupperna "trogna" ANC eller någon annan av de befrielserörelser de en gång var så obrottsligt lojala mot. Dessa har ju ofta makten nu och det blev inte precis vad många hoppades.
Jag frågade Calle Sundstedt om en central person från Afrikagrupperna som jag kände på den tiden. Han hade inte hört talas om denne.
Tanken svindlade.
Det kom mig att tänka på en annan sak. Under ett tag ägnade jag denna blogg åt att gå igenom och utvärdera min period i FNL-grupperna 1970-72. Jag gjorde nästan lite vad maoisterna brukade kalla "självkritik" och beklagade hur jag hade betett mig i processen som ledde till min uteslutning. Efter ett tag insåg jag något konstigt.
Omedvetet skrev jag på sätt och vis för de som var med då. Observera inte för de personer som dessa är idag, utan för dem som de var då. Jag skrev för att jag ville förklara mig för de DFFG-aktiva 1970-72, så här i efterhand, varför jag gjorde som jag gjorde.
Men det är ju bara det att de jag vände mig till egentligen inte finns längre. Även om de fysiska personerma finns kvar, har de knappast kvar de värderingar och referensramar som de hade då. De fantiserade läsare jag skrev för är för länge sedan borta.
Att känslomässigt inse detta är även det en chock. En ännu större chock.
Jag har uppenbarligen en konstig tidsuppfattning. Jag uppfattar det mesta som hänt mig som något som hände, om inte igår, så åtminstone i förrgår.
I sådana här situationer känns detta väldigt ensamt. Ungefär som att upptäcka att man plötsligt befinner sig 2000 ljusår hemifrån .
lördag 15 mars 2014
Med Stalin som Gud
Har just läst ut Magnus Utviks bok Med Stalin som Gud. Den handlar om författarens tre år som aktivist i den Albanientrogna organisationen SKF (m-l), som efter ett tag bytte namn till KPS. Den första beteckningen står för Sveriges Kommunistiaka Förbund (marxist-leninisterna). Den andra för det namn organisationen tog 1981, Kommunistiska Partiet i Sverige.
Jag började läsningen med en del fördomar, eftersom jag känner en f.d. medlem i KPS som inte anser att boken ger en rättvisande bild av organisationen.
Men efter att ha läst den är mitt intryck av boken ändå ganska positivt. Av vad jag vet om KPS (och det är ändå en del) tycker jag att boken verkar hederlig, och ger en någorlunda rättvisande bild av organisationen - eller sekten. Den demoniserar inte, den ger en ganska rimlig bild av en (som jag tyckte redan när jag stötte på dem i tidigt 80-tal) alldeles ovanligt träig stalinistsekt.
Det var på något sätt så att jag redan då upplevde KPS, inte bara som träiga, utan som alldeles ovanligt verklighetsfrämmande. Jag menar, så här i efterhand kan jag förstå varför människor i tidigt 70-tal kunde bli maoister och gå med i KFML. Då kunde jag inte förstå det, men så här i efterhand kan jag det.
Men att gå med i en Enver Hoxha-sekt i tidigt åttiotal (eller ens i sent sjuttiotal) var faktiskt något helt annat. Det var endast möjligt med hjälp av extrema skygglappar, och en medveten strävan att undvika att ta del av information som ändå var väldigt lätt att få tag i.
Det gjorde ändå Utvik till sist - 1984 vågade han gå in i en trotskistisk bokhandel och köpa Kenth-Åke Anderssons Lögnens renässans. Sedan tog det inte lång tid innan han blev utkastad - utan att ens ha varit fullvärdig medlem.
Jag kan alltså förstå dem som i sent sextiotal och tidigt sjuttiotal blev entusiastiska över kulturrevolutionen i Kina. Jag blev det aldrig, men idag kan jag som sagt förstå de som blev det. Det var för många lätt att bortse från mer obehagliga fakta om Kina. Dessutom gjorde KFML stor nytta i olika typer av frontarbete, i en för en så pass liten vänstergrupp ganska så bred skala.
Det gjorde inte KPS. Deras stalinism var inte en biprodukt man måste svälja ned med det andra. Den var för KPS central, doktrinär, och man fick läsa sig till den. Bara man samtidigt konsekvent undvek att läsa en del annat, var det uppenbarligen en möjlighet, för en del.
Även om jag personligen har ungefär lika svårt att förstå att någon kunde anamma det svårsmälta Hoxha-Stalin-paketet som jag idag riktigt kan svälja att någon kan gå med i Jehovas Vittnen.
Jag började läsningen med en del fördomar, eftersom jag känner en f.d. medlem i KPS som inte anser att boken ger en rättvisande bild av organisationen.
Men efter att ha läst den är mitt intryck av boken ändå ganska positivt. Av vad jag vet om KPS (och det är ändå en del) tycker jag att boken verkar hederlig, och ger en någorlunda rättvisande bild av organisationen - eller sekten. Den demoniserar inte, den ger en ganska rimlig bild av en (som jag tyckte redan när jag stötte på dem i tidigt 80-tal) alldeles ovanligt träig stalinistsekt.
Det var på något sätt så att jag redan då upplevde KPS, inte bara som träiga, utan som alldeles ovanligt verklighetsfrämmande. Jag menar, så här i efterhand kan jag förstå varför människor i tidigt 70-tal kunde bli maoister och gå med i KFML. Då kunde jag inte förstå det, men så här i efterhand kan jag det.
Men att gå med i en Enver Hoxha-sekt i tidigt åttiotal (eller ens i sent sjuttiotal) var faktiskt något helt annat. Det var endast möjligt med hjälp av extrema skygglappar, och en medveten strävan att undvika att ta del av information som ändå var väldigt lätt att få tag i.
Det gjorde ändå Utvik till sist - 1984 vågade han gå in i en trotskistisk bokhandel och köpa Kenth-Åke Anderssons Lögnens renässans. Sedan tog det inte lång tid innan han blev utkastad - utan att ens ha varit fullvärdig medlem.
Jag kan alltså förstå dem som i sent sextiotal och tidigt sjuttiotal blev entusiastiska över kulturrevolutionen i Kina. Jag blev det aldrig, men idag kan jag som sagt förstå de som blev det. Det var för många lätt att bortse från mer obehagliga fakta om Kina. Dessutom gjorde KFML stor nytta i olika typer av frontarbete, i en för en så pass liten vänstergrupp ganska så bred skala.
Det gjorde inte KPS. Deras stalinism var inte en biprodukt man måste svälja ned med det andra. Den var för KPS central, doktrinär, och man fick läsa sig till den. Bara man samtidigt konsekvent undvek att läsa en del annat, var det uppenbarligen en möjlighet, för en del.
Även om jag personligen har ungefär lika svårt att förstå att någon kunde anamma det svårsmälta Hoxha-Stalin-paketet som jag idag riktigt kan svälja att någon kan gå med i Jehovas Vittnen.
måndag 17 februari 2014
Bosnien visar vägen
Det som händer i Bosnien nu är intressant. I Bosnien förde man 1992-95 en hård kamp mot serbchavinistismen och dess militära styrkor. Det handlade för den bosniakiska folkgruppens sida om en kamp för sin överlevnad.
Mot dem stod mördarband ledda av figurer som Radovan Karadzic och Ratko Mladic. Deras mål var ett Storserbien, och de bosniaker som stod i vägen för detta skulle fördrivas - eller mördas.
Någon gång hösten 1992 började jag få en bild av vad om hände i Bosnien. Framförallt insåg jag det ohyggliga faktum att stormakterna visserligen i ord kritiserade den serbiska sidan, men att de samtidigt upprätthöll ett vapenembargo som slog hårt mot den bosniska sidan. Serbien var beväpnat till tänderna, men Bosniens armé hade nästan inga vapen.
Så i kraft av sin förkrossande militära överlägenhet kunde serbchauvinsistiska styrkor genomföra den ena massakern efter den andra. Trots detta lyckades Bosnien överleva.
Jag gick med i det nybildade "Låt Bosnien Leva" i maj 1993, och var till och från aktiv i solidaritetsarbetet 1993-96.
Vapenembargot mot Bosnien hävdes aldrig, men den den stora uppmärksamheten som Bosnien fick, tvingade efter ett tag flera stormakter att svänga från det nästan entydiga stöd till Serbien de först hade haft.
Så efter att NATO tvingades till en mycket begränsad militär insats i september 1995 uppnåddes till sist en form av kompromiss, i det så kallade Daytonavtalet.
Jag stödde Bosniens sida mot det utrotningskrig som de serbchavinistiska styrkorna förde, men samtidigt insåg jag förstås att den bosniska regeringen var lika prokapitalistisk som deras motsvarigheter i Serbien, Kroatien, Slovenien och Makedonien. De var alla för en kapitalistisk restauration, och att de socialistiska dragen i det forna Jugoslavien skulle avskaffas.
Idag är serbchauvinismen vingklippt, och utgör inget större hot. Nu står det stora hotet från de privatiseringar och nedskärningar som alla de proimperialistiska regimerna i det forna Jugoslavien försöker genomföra.
Genom sin kamp mot dessa visar befolkningen i den muslimsk-kroatiska delen av Bosnien vägen för folken i resten av Jugoslavien. Den kampvilja som befolkningen visade mot de serbiska chauvinisterna visar de nu också mot den egna borgerliga regeringen. Det är lovande.
Ännu har inte rörelsen nått den serbiska delen av Bosnien, Republika Srpska. När den gör det kommer det förhoppningsvis att leda till att serbchavinismens grepp över dess befolkning gradvis kommer att släppa. De kommer förhoppningsvis att inse att deras fiender inte är "muslimer" och "kroater" utan - imperialismen, kapitalismen och privatiseringarna.
Mot dem stod mördarband ledda av figurer som Radovan Karadzic och Ratko Mladic. Deras mål var ett Storserbien, och de bosniaker som stod i vägen för detta skulle fördrivas - eller mördas.
Någon gång hösten 1992 började jag få en bild av vad om hände i Bosnien. Framförallt insåg jag det ohyggliga faktum att stormakterna visserligen i ord kritiserade den serbiska sidan, men att de samtidigt upprätthöll ett vapenembargo som slog hårt mot den bosniska sidan. Serbien var beväpnat till tänderna, men Bosniens armé hade nästan inga vapen.
Så i kraft av sin förkrossande militära överlägenhet kunde serbchauvinsistiska styrkor genomföra den ena massakern efter den andra. Trots detta lyckades Bosnien överleva.
Jag gick med i det nybildade "Låt Bosnien Leva" i maj 1993, och var till och från aktiv i solidaritetsarbetet 1993-96.
Vapenembargot mot Bosnien hävdes aldrig, men den den stora uppmärksamheten som Bosnien fick, tvingade efter ett tag flera stormakter att svänga från det nästan entydiga stöd till Serbien de först hade haft.
Så efter att NATO tvingades till en mycket begränsad militär insats i september 1995 uppnåddes till sist en form av kompromiss, i det så kallade Daytonavtalet.
Jag stödde Bosniens sida mot det utrotningskrig som de serbchavinistiska styrkorna förde, men samtidigt insåg jag förstås att den bosniska regeringen var lika prokapitalistisk som deras motsvarigheter i Serbien, Kroatien, Slovenien och Makedonien. De var alla för en kapitalistisk restauration, och att de socialistiska dragen i det forna Jugoslavien skulle avskaffas.
Idag är serbchauvinismen vingklippt, och utgör inget större hot. Nu står det stora hotet från de privatiseringar och nedskärningar som alla de proimperialistiska regimerna i det forna Jugoslavien försöker genomföra.
Genom sin kamp mot dessa visar befolkningen i den muslimsk-kroatiska delen av Bosnien vägen för folken i resten av Jugoslavien. Den kampvilja som befolkningen visade mot de serbiska chauvinisterna visar de nu också mot den egna borgerliga regeringen. Det är lovande.
Ännu har inte rörelsen nått den serbiska delen av Bosnien, Republika Srpska. När den gör det kommer det förhoppningsvis att leda till att serbchavinismens grepp över dess befolkning gradvis kommer att släppa. De kommer förhoppningsvis att inse att deras fiender inte är "muslimer" och "kroater" utan - imperialismen, kapitalismen och privatiseringarna.
lördag 15 februari 2014
Min period i DFFG - ytterligare några funderingar
På senare tid har jag till och från tänkt på den relativt korta tid jag var aktiv i De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Det varade i ungefär ett och ett halvt år, från augusti 1970 till maj 1972 (i praktiken endast till februari 1972). Men det var en viktig period för mig, både personligt och politiskt.
När jag gick med mådde jag efter omständigheterna OK, och såg framtiden med en viss tillförsikt. När jag uteslöts i maj 1972, var jag helt under isen och min personliga framtidsvision sträckte sig väl inte längre än till frågan när jag nästa gång skulle lägga in mig på ungdomskliniken på mentalsjukhuset på Långbro.
Politiskt var jag någon form av vänsterliberal när jag gick med i DFFG , med stora sympatier för FPU:s dåvarande ordförande Per Gahrton. När jag tvingades lämna var jag sympatisör till det "trotskistiska" Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Det var också det som blev orsaken till att jag uteslöts.
Dessa två förändringar gick hand i hand, vilket ter sig lite märkligt. Det var i maj 1971 som jag blev sympatisör till RMF - det var samma månad som jag började glida in i psykos (även om det slutliga sammanbrottet inte kom förrän i juni samma år). Vilket samband, om något, som fanns mellan dessa två saker tål att fundera på. Men att hitta någon enkel förklaring är helt omöjligt.
Någon kan undra över att jag överhuvudtaget kunde upprätthålla någon form av politisk aktivitet när jag blev psykotisk. Men det gick. Det som till stora delar förstördes i mig var den känslomässiga relationen med andra (och med mig själv!). Formallogiken, minnet och förmågan att ta in och strukturera politiska tankar påverkades inte på något uppenbart sätt.
Under våren 1971 uppkom den panikartade känslan av att mitt jags kärna var dött, en paradoxal upplevelse att jag inte kunde tänka längre, och en upplevelse av att allt hade blivit tomt och mekaniskt. Efter några oerhört plågsamma och skräckslagna veckor, verkade jag ha bestämt mig för att OK, mitt jag som jag kände det är dött, men då får jag väl gilla läget och göra det bästa av situationen...
Detta innebar i praktiken en politisk hyperaktivism, till en början med i ett nästan totalt socialt tomrum. Jag hade slutat skolan med usla betyg, jag hade inget jobb, och var inte kapabel att utföra ett. Jag sov inte på nätterna, och utvecklade efter ett tag irrationella rädslor, som skulle ha gjort mig omöjlig på varje arbetsplats. Förutom förstås, det kanske mest förödande, att jag gradvis förlorade förmågan att sköta min personliga hygien.
Samtidigt kunde jag göra inlägg på debattmöten, som var helt logiska, och som ofta blev uppskattade. Det sista är viktigt, för det visar att det inte endast var jag i mitt förvirrade tillstånd som tyckte att det var logiskt. Det faktum att ledningen för Kungsholmens FNL-grupp skrev två texter - varav den ena dessutom var ganska lång - för att bemöta mig politiskt, och att mitt svar på en av dessa inte endast publicerades i Stockholms FNL-grupps medlemstidning, utan även i "Vänsterns Bulletin", som publicerades av vänsteroppositionella inom (och framför allt utom!) DFFG, visar väl på samma sak.
Men min relativa politiska rationalitet hindrade inte att mitt sinne samtidigt var sysselsatt med mycket mindre rationella ting. Några exempel. Om jag råkade på glassplitter kunde jag oroa mig för att en del av detta skulle komma in i ett litet sår hos mig, gå runt i blodet för att slutligen komma upp i hjärnan och trasa sönder mina hjärnceller. Än mer dramatisk var den föreställning som jag fick i mitten av juni 1971. Min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån. Trodde jag, Den skulle gradvis förstöras. Jag trodde till och med att några gråvita korn jag fick syn på när jag tvättade håret var ruttnade bitar från hjärnan som på något sätt kommit ut....
Föreställningen om hjärnans bortruttnande försvann gradvis och dog nog någon gång i augusti 1971. Endast för att ersättas med nya rädslor, till en början framförallt en panisk skräck för rökelse.
Men på något sätt skedde detta parallellt med en politisk logik som var - som det verkade - opåverkad av de vanföreställningar som plågade mig "privat". Fast frågan är om den egentligen var helt opåverkad.
Det är en känslig fråga. För den skulle kunna missbrukas å det grövsta. Man skulle kunna komma fram till att min svängning till vänster, och mina sympatier för RMF, endast var ett psykostecken. På så sätt skulle en politisk förändring kunna förklaras, eller snarare bortförklaras. Och psykologiseras.
Det faktum att jag lekande lätt kunde vinna över KFML:are i en diskussion om Stalintidens Sovjet eller Kinas utrikespolitik, varnar för den typen av förenklingar. OK, återigen, det där med "lekande lätt" är ju min egen bedömning och det är ju tänkbart att den andra sidan i en sådan diskussion inte riktigt uppfattade det på samma sätt... Men faktum är alltså att många förutom mig själv faktiskt också tyckte att jag var förnuftig ... Men då hade de inte hört mig prata om glasbitar, förstås.
Jag tror att det finns en mellanväg mellan att psykologisera och att inte göra det. Mitt psykotiska tillstånd gjorde mig inte oförmögen att (försöka) analysera stalinismens karaktär, diskutera teorin om den permanenta revolutionen - och den typen av frågor. Men min drastiskt nedsatta förmåga till adekvata interpersonella upplevelser, mitt tillbakadragande från nästan alla personliga relationer, etc gjorde att min syn på politiskt arbete i praktiken, blev förvrängd, orealistisk.
Inte hur som helst, jag skulle aldrig ha vunnits till några, som likt rebellrörelsen 1968, trodde att revolutionen i Sverige kunde startas om man förde ut Maocitatet "Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse" till "masssorna". Men ändå, jag ser hur det var något fundamentalt som saknades i mitt sätt att se på världen.
Om jag tänker hur jag fungerade innan min personliga katastrof våren 1971 kan jag nog tänka mig att en hel del av de åsikter jag fick våren.- sommaren 1971 skulle jag förvisso kunnat få ändå, utan en personlighetsförändring. Men på ett helt annat sätt.
Att DFFG de facto styrdes av KFML hade jag fattat sedan september 1970, och att det var något skumt med deras kampanj mot "trotskismen" hade jag fattat så fort jag började bläddra i Uppsala FNL-grupps famösa skrift "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" efter att ha köpt den i KFML:s bokhandel Oktober den 26 november 1970.
Och politiskt hade jag gått gradvis åt vänster sedan i alla fall november 1969, så det var ju inte ologiskt att jag skulle hamna i någon form av "trotskism". Men......
Det faktum att jag genom mina handlingar mer eller mindre frivilligt omöjliggjorde för mig själv att delta i någon form av solidaritetsarbete för det Vietnam, som jag känslomässigt mycket starkt hade engagerat mig för ända sedan jag som brådmogen nioåring råkade läsa en artikel i Ny Dag, är ett beslut jag inte skulle kunna ha tagit utan en veritabel nedbrytning av min känslomässiga upplevelsevärld. Speciellt inte för nöjet att få sälja tidningar för en trotskistisk smågrupp, som på den tiden på största allvar trodde att de avgörande striderna i Europa skulle inledas om ca 4-5 år. Att jag kunde svälja detta så lätt vill jag nog gärna också tro hade något att göra med mitt psykiska tillstånd.
Att tycka att det bästa sättet att mobilisera stöd för Vietnam var att så demonstrativt som möjligt gå i kolonner med oh så "revolutionära" paroller och en massa röda fanor, skulle jag verkligen kunnat gjort det utan de nedbrytande effekterna av det psykotiska tillståndet? Idag tror jag inte det.
Jag tror snarare att jag annars skulle ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som hårt kritiserade "Trotskismen., fronterna och Vietnamrörelsen", men samtidigt stannade kvar i DFFG.
Om jag mentalt hade fungerat som jag gjorde 1970 skulle jag troligen ha stannat kvar i DFFG - ända till befrielsen av Vietnam och Laos 1975 (väl att märka - jag undviker att nämna det tredje landet i Indokina, och det är förstås ingen tillfällighet!) Trots allt, om man höll sig inom vissa ramar var det inte speciellt lätt att bli utesluten ur DFFG. När jag gick bakom RMF:s banderoll i demonstrationen den 20 december 1971 ville Kungsholmens FNL-grupp utesluta mig, men ledningen för Stockholms FNL-grupp sa nej, med motiveringen att ingen kunde uteslutas bara för att denne gått bakom en banderoll!
Nu fanns (tyvärr) ett principbeslut på ett medlemsmöte med Stockholms FNL-grupp den 30 maj 1971 (där jag var med, och argumenterade emot) att medlemskap i RMF och Förbundet Kommunist var oförenligt med medlemskap i DFFG. Men om jag inte hade förlorat all känslomässig balans skulle i detta läge det faktum att RMF sade en hel del förnuftiga saker inte frestat mig att gå med eller ens sälja deras tidning, Det som fick ledningen för Stockholms FNL-grupp att slutligen gå med på lokalgruppens önskan att jag skulle uteslutas var när jag en dag i februari 1972 sålde RMF:s tidning Mullvaden vid Odenplan. En DFFG:are såg det, rapporterade det, och jag blev suspenderad.
Och i maj 1972 uteslöts jag på ett allmänt medlemsmöte för Stockholms FNL-grupp. Det var fritt från den värsta typen av stalinistiska utgjutelser, med undantag för ett inlägg av en man som hette Jan Lisinski. Han talade om mig som "trotskistisk ohyra" som skulle "utrotas". Jag har på senare tid undrat om det kan ha varit en släkting till den man med samma efternamn som sedan cirka ca 2005 fyllt DN med artiklar om vad han menar är "falska anklagelser" om övergrepp mot barn....
Lisinki var ett undantag, Jag utsattes annars inte för den typ av (ofta extrem) motvilja som drabbade många andra som uteslöts. Detta tror jag beror på att jag från början faktiskt var ganska så omtyckt i FNL-grupperna. Och eftersom det var uppenbart hur dåligt jag mådde förvandlades inte denna sympati till en öppen motvilja, när jag blev en politisk "avvikare".
Men det hela känns i efterhand så sorgligt. Jag styrdes av inre krafter utanför mitt medvetna jag (krafter som ytterst inte skapats av mig, utan av händelsekedjor som jag befann mig i, men inte i någon rimlig mening kunde påverka!) och det påverkade mig mer än vad jag ville inse. Den förvred mitt omdöme på djupet. På ett sätt som påverkade inte endast de politiska valen, utan också nästan alla andra val.
/Jag vet inte om någon annan än jag är intresserad av detta sammelsurium av privatpsykologi och politik, men nu ligger det här!/
___________________________________________________
Mer om DFFG kan man läsa i min artikelkategori "FNL-grupperna" på min politiska blogg, om man klickar här.
När jag gick med mådde jag efter omständigheterna OK, och såg framtiden med en viss tillförsikt. När jag uteslöts i maj 1972, var jag helt under isen och min personliga framtidsvision sträckte sig väl inte längre än till frågan när jag nästa gång skulle lägga in mig på ungdomskliniken på mentalsjukhuset på Långbro.
Politiskt var jag någon form av vänsterliberal när jag gick med i DFFG , med stora sympatier för FPU:s dåvarande ordförande Per Gahrton. När jag tvingades lämna var jag sympatisör till det "trotskistiska" Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Det var också det som blev orsaken till att jag uteslöts.
Dessa två förändringar gick hand i hand, vilket ter sig lite märkligt. Det var i maj 1971 som jag blev sympatisör till RMF - det var samma månad som jag började glida in i psykos (även om det slutliga sammanbrottet inte kom förrän i juni samma år). Vilket samband, om något, som fanns mellan dessa två saker tål att fundera på. Men att hitta någon enkel förklaring är helt omöjligt.
Någon kan undra över att jag överhuvudtaget kunde upprätthålla någon form av politisk aktivitet när jag blev psykotisk. Men det gick. Det som till stora delar förstördes i mig var den känslomässiga relationen med andra (och med mig själv!). Formallogiken, minnet och förmågan att ta in och strukturera politiska tankar påverkades inte på något uppenbart sätt.
Under våren 1971 uppkom den panikartade känslan av att mitt jags kärna var dött, en paradoxal upplevelse att jag inte kunde tänka längre, och en upplevelse av att allt hade blivit tomt och mekaniskt. Efter några oerhört plågsamma och skräckslagna veckor, verkade jag ha bestämt mig för att OK, mitt jag som jag kände det är dött, men då får jag väl gilla läget och göra det bästa av situationen...
Detta innebar i praktiken en politisk hyperaktivism, till en början med i ett nästan totalt socialt tomrum. Jag hade slutat skolan med usla betyg, jag hade inget jobb, och var inte kapabel att utföra ett. Jag sov inte på nätterna, och utvecklade efter ett tag irrationella rädslor, som skulle ha gjort mig omöjlig på varje arbetsplats. Förutom förstås, det kanske mest förödande, att jag gradvis förlorade förmågan att sköta min personliga hygien.
Samtidigt kunde jag göra inlägg på debattmöten, som var helt logiska, och som ofta blev uppskattade. Det sista är viktigt, för det visar att det inte endast var jag i mitt förvirrade tillstånd som tyckte att det var logiskt. Det faktum att ledningen för Kungsholmens FNL-grupp skrev två texter - varav den ena dessutom var ganska lång - för att bemöta mig politiskt, och att mitt svar på en av dessa inte endast publicerades i Stockholms FNL-grupps medlemstidning, utan även i "Vänsterns Bulletin", som publicerades av vänsteroppositionella inom (och framför allt utom!) DFFG, visar väl på samma sak.
Men min relativa politiska rationalitet hindrade inte att mitt sinne samtidigt var sysselsatt med mycket mindre rationella ting. Några exempel. Om jag råkade på glassplitter kunde jag oroa mig för att en del av detta skulle komma in i ett litet sår hos mig, gå runt i blodet för att slutligen komma upp i hjärnan och trasa sönder mina hjärnceller. Än mer dramatisk var den föreställning som jag fick i mitten av juni 1971. Min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån. Trodde jag, Den skulle gradvis förstöras. Jag trodde till och med att några gråvita korn jag fick syn på när jag tvättade håret var ruttnade bitar från hjärnan som på något sätt kommit ut....
Föreställningen om hjärnans bortruttnande försvann gradvis och dog nog någon gång i augusti 1971. Endast för att ersättas med nya rädslor, till en början framförallt en panisk skräck för rökelse.
Men på något sätt skedde detta parallellt med en politisk logik som var - som det verkade - opåverkad av de vanföreställningar som plågade mig "privat". Fast frågan är om den egentligen var helt opåverkad.
Det är en känslig fråga. För den skulle kunna missbrukas å det grövsta. Man skulle kunna komma fram till att min svängning till vänster, och mina sympatier för RMF, endast var ett psykostecken. På så sätt skulle en politisk förändring kunna förklaras, eller snarare bortförklaras. Och psykologiseras.
Det faktum att jag lekande lätt kunde vinna över KFML:are i en diskussion om Stalintidens Sovjet eller Kinas utrikespolitik, varnar för den typen av förenklingar. OK, återigen, det där med "lekande lätt" är ju min egen bedömning och det är ju tänkbart att den andra sidan i en sådan diskussion inte riktigt uppfattade det på samma sätt... Men faktum är alltså att många förutom mig själv faktiskt också tyckte att jag var förnuftig ... Men då hade de inte hört mig prata om glasbitar, förstås.
Jag tror att det finns en mellanväg mellan att psykologisera och att inte göra det. Mitt psykotiska tillstånd gjorde mig inte oförmögen att (försöka) analysera stalinismens karaktär, diskutera teorin om den permanenta revolutionen - och den typen av frågor. Men min drastiskt nedsatta förmåga till adekvata interpersonella upplevelser, mitt tillbakadragande från nästan alla personliga relationer, etc gjorde att min syn på politiskt arbete i praktiken, blev förvrängd, orealistisk.
Inte hur som helst, jag skulle aldrig ha vunnits till några, som likt rebellrörelsen 1968, trodde att revolutionen i Sverige kunde startas om man förde ut Maocitatet "Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse" till "masssorna". Men ändå, jag ser hur det var något fundamentalt som saknades i mitt sätt att se på världen.
Om jag tänker hur jag fungerade innan min personliga katastrof våren 1971 kan jag nog tänka mig att en hel del av de åsikter jag fick våren.- sommaren 1971 skulle jag förvisso kunnat få ändå, utan en personlighetsförändring. Men på ett helt annat sätt.
Att DFFG de facto styrdes av KFML hade jag fattat sedan september 1970, och att det var något skumt med deras kampanj mot "trotskismen" hade jag fattat så fort jag började bläddra i Uppsala FNL-grupps famösa skrift "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" efter att ha köpt den i KFML:s bokhandel Oktober den 26 november 1970.
Och politiskt hade jag gått gradvis åt vänster sedan i alla fall november 1969, så det var ju inte ologiskt att jag skulle hamna i någon form av "trotskism". Men......
Det faktum att jag genom mina handlingar mer eller mindre frivilligt omöjliggjorde för mig själv att delta i någon form av solidaritetsarbete för det Vietnam, som jag känslomässigt mycket starkt hade engagerat mig för ända sedan jag som brådmogen nioåring råkade läsa en artikel i Ny Dag, är ett beslut jag inte skulle kunna ha tagit utan en veritabel nedbrytning av min känslomässiga upplevelsevärld. Speciellt inte för nöjet att få sälja tidningar för en trotskistisk smågrupp, som på den tiden på största allvar trodde att de avgörande striderna i Europa skulle inledas om ca 4-5 år. Att jag kunde svälja detta så lätt vill jag nog gärna också tro hade något att göra med mitt psykiska tillstånd.
Att tycka att det bästa sättet att mobilisera stöd för Vietnam var att så demonstrativt som möjligt gå i kolonner med oh så "revolutionära" paroller och en massa röda fanor, skulle jag verkligen kunnat gjort det utan de nedbrytande effekterna av det psykotiska tillståndet? Idag tror jag inte det.
Jag tror snarare att jag annars skulle ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som hårt kritiserade "Trotskismen., fronterna och Vietnamrörelsen", men samtidigt stannade kvar i DFFG.
Om jag mentalt hade fungerat som jag gjorde 1970 skulle jag troligen ha stannat kvar i DFFG - ända till befrielsen av Vietnam och Laos 1975 (väl att märka - jag undviker att nämna det tredje landet i Indokina, och det är förstås ingen tillfällighet!) Trots allt, om man höll sig inom vissa ramar var det inte speciellt lätt att bli utesluten ur DFFG. När jag gick bakom RMF:s banderoll i demonstrationen den 20 december 1971 ville Kungsholmens FNL-grupp utesluta mig, men ledningen för Stockholms FNL-grupp sa nej, med motiveringen att ingen kunde uteslutas bara för att denne gått bakom en banderoll!
Nu fanns (tyvärr) ett principbeslut på ett medlemsmöte med Stockholms FNL-grupp den 30 maj 1971 (där jag var med, och argumenterade emot) att medlemskap i RMF och Förbundet Kommunist var oförenligt med medlemskap i DFFG. Men om jag inte hade förlorat all känslomässig balans skulle i detta läge det faktum att RMF sade en hel del förnuftiga saker inte frestat mig att gå med eller ens sälja deras tidning, Det som fick ledningen för Stockholms FNL-grupp att slutligen gå med på lokalgruppens önskan att jag skulle uteslutas var när jag en dag i februari 1972 sålde RMF:s tidning Mullvaden vid Odenplan. En DFFG:are såg det, rapporterade det, och jag blev suspenderad.
Och i maj 1972 uteslöts jag på ett allmänt medlemsmöte för Stockholms FNL-grupp. Det var fritt från den värsta typen av stalinistiska utgjutelser, med undantag för ett inlägg av en man som hette Jan Lisinski. Han talade om mig som "trotskistisk ohyra" som skulle "utrotas". Jag har på senare tid undrat om det kan ha varit en släkting till den man med samma efternamn som sedan cirka ca 2005 fyllt DN med artiklar om vad han menar är "falska anklagelser" om övergrepp mot barn....
Lisinki var ett undantag, Jag utsattes annars inte för den typ av (ofta extrem) motvilja som drabbade många andra som uteslöts. Detta tror jag beror på att jag från början faktiskt var ganska så omtyckt i FNL-grupperna. Och eftersom det var uppenbart hur dåligt jag mådde förvandlades inte denna sympati till en öppen motvilja, när jag blev en politisk "avvikare".
Men det hela känns i efterhand så sorgligt. Jag styrdes av inre krafter utanför mitt medvetna jag (krafter som ytterst inte skapats av mig, utan av händelsekedjor som jag befann mig i, men inte i någon rimlig mening kunde påverka!) och det påverkade mig mer än vad jag ville inse. Den förvred mitt omdöme på djupet. På ett sätt som påverkade inte endast de politiska valen, utan också nästan alla andra val.
/Jag vet inte om någon annan än jag är intresserad av detta sammelsurium av privatpsykologi och politik, men nu ligger det här!/
___________________________________________________
Mer om DFFG kan man läsa i min artikelkategori "FNL-grupperna" på min politiska blogg, om man klickar här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)