Idag var jag och hörde Calle Sundstedt, ordförande i Afrikagrupperna, tala på ett möte för Socialisten. Han talade om den den socialistiska oppositionen i Sydafrika idag, och framförallt om det socialistiska gruvarbetarfacket NUMSA.
Vid en paus passade jag på att berätta för honom om när jag hade någon form av AMS-jobb på Afrikagrupperna sommaren 1980. Jag ägnade mig åt sånt som att sortera deras arkiv, och klippa in gamla tidningsurklipp.
Jag berättade om hur jag då hade känt mig som någon form av udda "trotskist" bland de helt och hållet ANC-trogna medlemmarna i Afrikagrupperna. Eller nåt sånt. Han log och berättade att han var född 1982, två år efter att jag hade jobbat där. Det kom som en veritabel chock. Har tiden verkligen gått så snabbt?
Idag är ju inte Afrikagrupperna "trogna" ANC eller någon annan av de befrielserörelser de en gång var så obrottsligt lojala mot. Dessa har ju ofta makten nu och det blev inte precis vad många hoppades.
Jag frågade Calle Sundstedt om en central person från Afrikagrupperna som jag kände på den tiden. Han hade inte hört talas om denne.
Tanken svindlade.
Det kom mig att tänka på en annan sak. Under ett tag ägnade jag denna blogg åt att gå igenom och utvärdera min period i FNL-grupperna 1970-72. Jag gjorde nästan lite vad maoisterna brukade kalla "självkritik" och beklagade hur jag hade betett mig i processen som ledde till min uteslutning. Efter ett tag insåg jag något konstigt.
Omedvetet skrev jag på sätt och vis för de som var med då. Observera inte för de personer som dessa är idag, utan för dem som de var då. Jag skrev för att jag ville förklara mig för de DFFG-aktiva 1970-72, så här i efterhand, varför jag gjorde som jag gjorde.
Men det är ju bara det att de jag vände mig till egentligen inte finns längre. Även om de fysiska personerma finns kvar, har de knappast kvar de värderingar och referensramar som de hade då. De fantiserade läsare jag skrev för är för länge sedan borta.
Att känslomässigt inse detta är även det en chock. En ännu större chock.
Jag har uppenbarligen en konstig tidsuppfattning. Jag uppfattar det mesta som hänt mig som något som hände, om inte igår, så åtminstone i förrgår.
I sådana här situationer känns detta väldigt ensamt. Ungefär som att upptäcka att man plötsligt befinner sig 2000 ljusår hemifrån .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar