Att läsa Ny Dag

Någon gång i början av hösten 1964 (då jag var nio år) fick jag reda på att dagstidningar inte endast publicerade nyheter utan också drev politiska linjer. Det fascinerade mig oerhört, så jag började genast använda min veckopeng till att börja köpa dagstidningar,

Min veckopeng var lägst i klassen, den var en krona medan de flesta andra hade ca 20 kronor. Det berodde inte på att mina föräldrar var speciellt fattiga - tvärtom. De tillhörde de mest välbärgade av föräldrarna i klassen.  Men jag hade en krona år efter år, tills jag en dag berättade för mina föräldrar att jag kallades "fattiglapp" för att jag hade så låg veckopeng. Då blev de generade, och min veckpeng höjdes en smula.

Men 1964 hade jag alltså en krona. Det räckte till att köpa två dagstidningar i veckan. De kostade nämligen då bara 50 öre.

Framförallt började jag köpa kommunistpartiets tidning Ny Dag. Den föreföll mig mest intressant. Den gavs ut av de där hemska kommunisterna, som de vuxna verkade tycka så illa om. Det gjorde den extra intressant.

Till en början med hade jag inga medvetna sympatier för tidningen eller för "kommunisterna". Men gradvis började jag påverkas. Det stora språnget till att få sympatier tog jag december 1964, då jag började inse att USA hade fel i Vietnam.

Det märkligaste med Ny Dag var annars att den inte motsvarade de vuxnas blid av att kommunisterna var "totalitära", Det var nämligen så att det förekom många debatter i Ny Dag. Även oppositionella inom partiet skrev ofta, med ofta ganska hårda angrepp mot partiledningen. Det fascinerade mig oerhört.

Min bild av "kommunismen" som en totalitär monolit slogs sönder ganska snabbt. Det fanna ju olika kommunistländer och kommunistpartier och de verkade oense om en massa saker. Och som sagt även inom Ny Dags spalter verkade det ju föras en inte endast livlig, utan en också en ganska så frän debatt.

Om jag varit nio och börjat läsa Ny Dag några år tidigare skulle jag fått en helt annan bild. För faktum är att Ny Dag verkligen var en ganska så monolitisk tidning fram till 1963.

Ny Dag hade grundats 1930. Den startades av de mest Moskvatrogna  av de svenska kommunisterna, efter partisprängningen 1929. Från starten fram till och med 1962 fördes ytterst få debatter i Ny Dag. Och Sovjet kritiserade nästan aldrig.

Jag skriver  "nästan" för det fanns ett undantag.  Sovjet hade avskaffat dödsstraffet 1947. 1949 hade det återinförts. Ny Dag hade hyllat beslutet 1947, men noterade nästan inte alls när det återinfördes. Men strax efter Stalins död tog Ny Dag faktiskt upp och började kritisera dödsstraffet i Sovjet. Det var lite av ett alibi - nu kunde man ju inte påstå att partiet och dess tidning följde Sovjet i vått och torrt. Men det var det enda undantaget. I alla andra frågor stödde man Sovjet till hundra procent.

Men så kom 1963. CH Hermansson var chefredaktör och han började detta år medvetet förändra  Ny Dag i två avseenden. Dels började ledarsidan mycket försiktigt att distansera sig från Sovjet. Ett av de mest fascinerade exemplen var tidningens kommentarer till konflikten mellan Sovjet och Kina. Någon gång sommaren 1963 förlorade Hermansson tålamodet med den hätska och vulgära polemiken mellan de kommunistiska stormakterna, och i en ledare valde han att läsa lusen av kamraterna i öst.

Han förklarade att polemiken fördes på ett ovärdigt sätt, och skrev att de kommunistiska  ledarna i Sovjet och Kina mest av allt betedde sig som  grälande "rallare och beväringar på permissionsresa". Ett sådant språk hade aldrig Ny Dag förut använt mot det stora broderpartiet i öster.

Krittiken hårdnade när Chrustjev föll. Då vägrade Ny Dag att acceptera motiveringarna, och tillvägagångssättet. Man beskrev det som en odemokratisk kupp, och krävde att sovjetledningen,  skulle förklara det kuppartade regimskiftet på ett bättre sätt. Det gjorde förstås den aldrig.

Den andra stora förändringen var att Ny Dag öppnades för den interna debatten inom partiet. Visserligen j hade Ny Dag två gånger tidigare, inför kongresserna 1935 och 1953, publicerat några oppositionella inlägg. Men de var bara några få, och partiledningen svarade hårt nästan omedelbart. Sedan uteslöts kritikerna ganska snart.

Men 1963 blev det helt annorlunda. Debatten inför den kongress som skulle hållas i januari 1964 var öppen, livlig och bitvis frän. Och i denna framförde också sovjetkritik. En debattör skrev att det var lite skevt att kommunister ofta kritiserade den bristande demokratin i kapitalistländerna, men att man aldrig ex.vis kritiserat att de ledare som uteslöts ur Sovjets kommunistparti 1957 aldrig hade fått chansen att försvara sig offentligt. Det fick debattören göra oemotsagt. Ingen kom och tillrättavisade honom för det.

Nu hade Hermansson måhända en del baktankar. med att tillåta debatten 1963. Han siktade på att bli ny partiledare och han hade nog en viss nytta av den kritiska debatt som föregick den kongress där han också blev partiledare - på ett program som lovade förändringar.

Men det var inte hela sanningen. För faktum var att han inte slog ner på kritikerna efter kongressen 1964. Ny Dag tillät  även efter denna kongress kritik mot partiledningen -även mycket hårda och upprepade angrepp mot Hermansson själv.

I januari 1965 gick Ny Dag över till att bli veckotidning - den hade varit en dagstidning från 1930 och framåt. Det underlättade förvisso för mig att med min låga veckopeng följa tidningen - det kostade ju numera bara 50 öre i veckan....

På både debatt-och insändarsidor fick (bland annat)   Moskvatrogna och Pekingtrogna möjlighet att i nummer efter nummer kritisera Hermansson. Ny Dag förvandlades från att ha varit en av de mest likriktade tidningarna  i Sverige till att bli en av de mest debattglada.

CH Hermanssons stora förtjänst var att han i grunden förändrade både partiet och dess tidning. För något halvår sedan skrev en politisk analytiker i Svenska Dagbladet att Vänsterpartiet var det mest bråkiga och minst auktoritära partiet i svensk politik. Det skulle ingen kunnat skriva 1962.

Denna förändring inleddes av CH Hermansson 1963. Och det är väl som sagt en av hans största förtjänster.