I morgon kommer jag att rösta på Vänsterpartiet. Det har jag gjort i alla riksdagsval från och med 1994. Innan dess hände det att jag röstade på socialdemokraterna - 1982 och 1988 - och på partier på vänsterkanten som inte hade en chans att komma in - 1976, 1979 och 1991. 1985 kunde jag inte rösta, för jag hade haft bort mitt röstkort, och bodde i en helt annan del av landet än var min vallokal låg.
Jag har också röstat på Vänsterpartiet i alla EU-parlamentsval med undantag av det första - 1995 - då jag röstade på Sarajevolistan (eftersom jag var engagerad för Bosnien).
Jag har förresten inte sett på en enda valdebatt i år. Känner mig ganska ointresserad av dessa. Vad jag röstar på bestäms av principiella ställningstaganden och inte om partiledare säger bra eller dåliga saker i TV. Eller än mindre om de är charmiga respektive beter sig illa...
Att rösta på Vänsterpariet är dels en röst mot nedskärningarna och privatiseringarna. Men dels är det faktiskt det enda parti av någorlunda storlek man kan rösta på idag som en markering att man vill ha ett socialistiskt samhälle. Det sätter partiet i en sorts särställning.
Jag hoppas att så många som möjligt gör som jag i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar