De stora media oroar sig för hotet från extremhögern - rasister, fascister, xenofober.
Gott så. Dessa gruppers framgångar är kusliga. De är ett tecken på ett samhälle i sönderfall. En seger för sådana grupper kommer att skapa en mardrömslik situation.
Men borgerlighetens alternativ till detta hot är - nyliberalism, privatiseringar, sociala nedskärningar... Abstrakt "frihet", abstrakt "tolerans" - parad med ökad utsugning, ökade sociala skillnader. Det är som att släcka en brand med bensin, eller att bota alkoholism med vin.
Det är från den nyliberala draksådden som fascistiska och extremnationalistiska monster växer upp. För nyliberalismen är tunnare än vatten. Den kan inte tillfredsställa majoritetens behov, vare sig ekonomiska eller sociala. När välfärden monteras ner, och de sociala och ekonomiska skyddsnäten krossas, kommer det efter ett tag bara att finnas två reella alternativ. Det första personifieras idag av Marine Le Pen och hennes Front National. .
Det andra finns antytt i valsegern för grekiska SYRIZA, som djärvt kämpar mot de härskandes åtstramningspolitik. De fick en större andel av rösterna i Grekland, än vad Le Pen fick i Frankrike.
Valet till Europaparlamentet är ett nederlag för de etablerade partiernas överstatliga nyliberala Europaprojekt. Men detta nederlag kan öppna dörren till två helt skilda vägar. Den ena är solidaritet, och en gemensam kamp mot klyftor och ojämlikhet. Mot de härskande ekonomiska eliterna och deras politiska försvarare.
Den andra är nationalism, hat mot främlingar, letande efter syndabockar. Detta är inte en lösning., detta är en avgrund. Om befolkningarna i Europa förleds att välja denna kusliga icke-lösning kommer mörkret att sänka sig över vår del av världen. Med förödande resultat.
tisdag 27 maj 2014
söndag 18 maj 2014
Min period i DFFG: ett försök till pedagogisk översikt
För de som till äventyrs försöker läsa det jag skriver om DFFG och inte riktigt fattar vad det handlar om, vill jag lägga fram denna förhoppningsvis mer pedagogiska förklaring.
I augusti 1970 blev jag som femtonåring aktiv i Kungsholmens FNL-grupp, som var ansluten till De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Några månader senare blev jag också medlem.
Jag var då vänsterliberal, med en stor beundran för Per Gahrton. Jag upptäckte snart två saker om FNL-grupperna. Dels att de var mycket sympatiska och dessutom effektiva i sitt solidaritetsarbete, dels att de bakom kulisserna mer eller mindre styrdes av den maostalinistiska organisationen Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML). Detta skapade en inre konflikt.
Jag löste konflikten genom att vara så aktiv som möjligt i DFFG, samtidigt som jag var politiskt aktiv i gahrtonismens absoluta vänsterflygel - "Liberala Förbundet". Det funkade och alla i FNL-gruppen visste var jag stod.
Sedan gick jag snabbt åt vänster. Jag började betrakta mig som "revolutionär marxist" och började bli istället bli kritisk till KFML och stalinismen "från vänster". Detta skedde under kontakter med en intelligent, men ack så sekteristisk "trotskistisk" grupp - "Revolutionära Marxisteras Förbund" (RMF).
RMF var alltså inte bara intelligenta kritiker av stalinismen, de var dessutom bedrövliga sekterister. De brukade gå i ett hörn av Vietnamdemostrationerna med röda fanor, "revolutionära" paroller, delade ut konstiga flygblad och sålde för de flesta människor mycket svårbegripliga tidningar.
Jag började stöda RMF, samtidigt som jag psykiskt började må mer och mer dåligt (under korta perioder även på gränsen till psykos) och min sociala kompetens (för att använda ett uttryck som knappast var påtänkt då!) hade sjunkit till mycket nära noll...
Kombinationen blev ganska tragisk. Och jag inser numera att om jag hade behållit den förankring i verkligheten jag hade före senvåren 1971 hade jag inte handlat så.
Jag hade med stor sannolikhet ändå gått åt vänster, och kanske (eller kanske inte) även i någon mening uppfattat mig som "trotskist", men stannat i FNL-grupperna, kritiserat dem för det jag ansåg vara fel, och distanserat mig från KFML-dominanses. Det var inte alls omöjligt att göra så, vilket det finns en rad exempel på. Jag skulle alltså mer eller mindre agerat som jag gjorde det första halvåret, med skillnaden att jag nu skulle uppfatta mig som marxist och socialist och inte som gahrtonit.
Men mitt politiska agerande styrdes från maj 71 av ett växelspel mellan min gradvis försämrade psykiska hälsa och inflytandet från den sekteristiska vänstermiljön "till vänster" om KFML. Resultatet blev en period i mitt liv som jag numera inte kan tänka på utan att bli ganska så ledsen.
I augusti 1970 blev jag som femtonåring aktiv i Kungsholmens FNL-grupp, som var ansluten till De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Några månader senare blev jag också medlem.
Jag var då vänsterliberal, med en stor beundran för Per Gahrton. Jag upptäckte snart två saker om FNL-grupperna. Dels att de var mycket sympatiska och dessutom effektiva i sitt solidaritetsarbete, dels att de bakom kulisserna mer eller mindre styrdes av den maostalinistiska organisationen Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML). Detta skapade en inre konflikt.
Jag löste konflikten genom att vara så aktiv som möjligt i DFFG, samtidigt som jag var politiskt aktiv i gahrtonismens absoluta vänsterflygel - "Liberala Förbundet". Det funkade och alla i FNL-gruppen visste var jag stod.
Sedan gick jag snabbt åt vänster. Jag började betrakta mig som "revolutionär marxist" och började bli istället bli kritisk till KFML och stalinismen "från vänster". Detta skedde under kontakter med en intelligent, men ack så sekteristisk "trotskistisk" grupp - "Revolutionära Marxisteras Förbund" (RMF).
RMF var alltså inte bara intelligenta kritiker av stalinismen, de var dessutom bedrövliga sekterister. De brukade gå i ett hörn av Vietnamdemostrationerna med röda fanor, "revolutionära" paroller, delade ut konstiga flygblad och sålde för de flesta människor mycket svårbegripliga tidningar.
Jag började stöda RMF, samtidigt som jag psykiskt började må mer och mer dåligt (under korta perioder även på gränsen till psykos) och min sociala kompetens (för att använda ett uttryck som knappast var påtänkt då!) hade sjunkit till mycket nära noll...
Kombinationen blev ganska tragisk. Och jag inser numera att om jag hade behållit den förankring i verkligheten jag hade före senvåren 1971 hade jag inte handlat så.
Jag hade med stor sannolikhet ändå gått åt vänster, och kanske (eller kanske inte) även i någon mening uppfattat mig som "trotskist", men stannat i FNL-grupperna, kritiserat dem för det jag ansåg vara fel, och distanserat mig från KFML-dominanses. Det var inte alls omöjligt att göra så, vilket det finns en rad exempel på. Jag skulle alltså mer eller mindre agerat som jag gjorde det första halvåret, med skillnaden att jag nu skulle uppfatta mig som marxist och socialist och inte som gahrtonit.
Men mitt politiska agerande styrdes från maj 71 av ett växelspel mellan min gradvis försämrade psykiska hälsa och inflytandet från den sekteristiska vänstermiljön "till vänster" om KFML. Resultatet blev en period i mitt liv som jag numera inte kan tänka på utan att bli ganska så ledsen.
lördag 17 maj 2014
En motorcykeltur jag aldrig glömmer
Det var idag för exakt 43 år sedan, den 17 maj 1971. Jag vaknade på morgonen med en känsla av att jag hade tänkt på något viktigt kvällen innan. Det tog ett tag innan jag kom på vad det var.
Jag hade tänkt på min relation med FNL-grupperna, som jag ju var medlem i, och den "trotskistiska" gruppen RMF som jag gick i studiecirkel hos. Jag hade tyckt RMF hade rätt i mycket, men jag var tveksam till deras syn på solidaritetsarbetet med Vietnam och Indokina.
Nåväl - på kvällen den 16 hade jag till sist kommit på att jag nog stödde också denna. Och att jag tänkte aktivt börja försvara denna i FNL-grupperna. Så här i efterhand tycker jag att det var ett mycket dumt beslut, som kom att få negativa konsekvenser för mitt politiska arbete under många år... Det var ett steg från konkret solidaritetsarbete till teoretiserande i ett tomrum.
Men så såg jag det förstås inte morgonen den 17 maj 1971, för övrigt en måndag. Men det betyder inte att jag bara var entusiastisk över det beslut jag hade fattat ett halvt dygn tidigare. Min första reaktion denna morgon var "Hjälp, nu kommer jag att bli utesluten ur FNL-grupperna"!
Nu hände det sig så att just denna kväll hade vår FNL-grupp arbetsdag på FNL-gruppernas kontor på Pålsundsgatan. Så jag åkte dit redan på eftermiddagen med ett busskort för skolelever, som upphörde att gälla halv fem på kvällen. Så jag måste alltså åka iväg tidigt.
När jag kom dit insåg jag efter ett tag att arbetet den dagen gick ut på att blada - Uppsala FNL-grupps broschyr "Trotskismen, fronterna och Voetnamrörelsen". Normalt sett skulle jag ha blivit illa berörd över detta, men eftersom jag nu visste att jag hade bestämt mig för en linje som förr eller senare skulle leda till uteslutning (det hände också, nästan exakt ett år senare) kände jag snarast en bister känsla av att "ja, ja, jag bladar den, ju mer den trycks upp ju mer avslöjat sig dom". Det var en sekteristisk logik, förstås, men det insåg jag inte då.
Så jag bladade och bladade, men sen var det dags att ta mig hem. Men nu gällde inte busskortet så jag tänkte att jag får väl gå över Västerbron. Det var ju inte så långt, det hade jag gjort många gånger, men den här gången slapp jag.
För plötsligt dök Arne Nilsson upp bredvid mig. Han var ledande i både KFML och DFFG. Och han frågade mig om jag ville bli skjutsad hem på hans motorcykel...
Jag hade aldrig åkt motorcykel i hela mitt liv. Nu skulle jag få åka motorcykel med en person som jag redan då fattade inom en inte alltför avlägsen framtid skulle bli en av dem som skulle arbeta för att jag skulle uteslutas. Jag tackade ja, och satte mig bak på motorcykeln. Den startade och jag satt och höll ett fast grepp i Arne. Det gick snabbt över Västerbron, det var nästan en hisnande känsla.
Ett år senare, när jag kom ut från det allmänna medlemsmötet där jag just uteslutits, stötte jag på just Arne Nilsson utanför porten till lokalen där mötet hade varit. Han sa något om att det ju var helt berättigat att jag hade uteslutits. Jag såg nog sur ut, och muttrade något ohörbart till svar.
Men motorcykelfärden kvällen den 17 maj 1971 minns jag som den var igår. Medan motorcykeln rusade från Pålsundsgatan till Västerbroplan kändes det som inledningen till en mycket längre resa. En enkelresa, som aldrig skulle kunna göras om.
Jag hade tänkt på min relation med FNL-grupperna, som jag ju var medlem i, och den "trotskistiska" gruppen RMF som jag gick i studiecirkel hos. Jag hade tyckt RMF hade rätt i mycket, men jag var tveksam till deras syn på solidaritetsarbetet med Vietnam och Indokina.
Nåväl - på kvällen den 16 hade jag till sist kommit på att jag nog stödde också denna. Och att jag tänkte aktivt börja försvara denna i FNL-grupperna. Så här i efterhand tycker jag att det var ett mycket dumt beslut, som kom att få negativa konsekvenser för mitt politiska arbete under många år... Det var ett steg från konkret solidaritetsarbete till teoretiserande i ett tomrum.
Men så såg jag det förstås inte morgonen den 17 maj 1971, för övrigt en måndag. Men det betyder inte att jag bara var entusiastisk över det beslut jag hade fattat ett halvt dygn tidigare. Min första reaktion denna morgon var "Hjälp, nu kommer jag att bli utesluten ur FNL-grupperna"!
Nu hände det sig så att just denna kväll hade vår FNL-grupp arbetsdag på FNL-gruppernas kontor på Pålsundsgatan. Så jag åkte dit redan på eftermiddagen med ett busskort för skolelever, som upphörde att gälla halv fem på kvällen. Så jag måste alltså åka iväg tidigt.
När jag kom dit insåg jag efter ett tag att arbetet den dagen gick ut på att blada - Uppsala FNL-grupps broschyr "Trotskismen, fronterna och Voetnamrörelsen". Normalt sett skulle jag ha blivit illa berörd över detta, men eftersom jag nu visste att jag hade bestämt mig för en linje som förr eller senare skulle leda till uteslutning (det hände också, nästan exakt ett år senare) kände jag snarast en bister känsla av att "ja, ja, jag bladar den, ju mer den trycks upp ju mer avslöjat sig dom". Det var en sekteristisk logik, förstås, men det insåg jag inte då.
Så jag bladade och bladade, men sen var det dags att ta mig hem. Men nu gällde inte busskortet så jag tänkte att jag får väl gå över Västerbron. Det var ju inte så långt, det hade jag gjort många gånger, men den här gången slapp jag.
För plötsligt dök Arne Nilsson upp bredvid mig. Han var ledande i både KFML och DFFG. Och han frågade mig om jag ville bli skjutsad hem på hans motorcykel...
Jag hade aldrig åkt motorcykel i hela mitt liv. Nu skulle jag få åka motorcykel med en person som jag redan då fattade inom en inte alltför avlägsen framtid skulle bli en av dem som skulle arbeta för att jag skulle uteslutas. Jag tackade ja, och satte mig bak på motorcykeln. Den startade och jag satt och höll ett fast grepp i Arne. Det gick snabbt över Västerbron, det var nästan en hisnande känsla.
Ett år senare, när jag kom ut från det allmänna medlemsmötet där jag just uteslutits, stötte jag på just Arne Nilsson utanför porten till lokalen där mötet hade varit. Han sa något om att det ju var helt berättigat att jag hade uteslutits. Jag såg nog sur ut, och muttrade något ohörbart till svar.
Men motorcykelfärden kvällen den 17 maj 1971 minns jag som den var igår. Medan motorcykeln rusade från Pålsundsgatan till Västerbroplan kändes det som inledningen till en mycket längre resa. En enkelresa, som aldrig skulle kunna göras om.
torsdag 15 maj 2014
Apropå SD:s hataffischer
Något av den vidrigaste politiska affischering jag någonsin stött på måste väl vara Sverigedomokraternas affischkampanj mot tiggare. Jag blev alldeles matt när jag såg den först.
Det är klart, i historieböcker har man ju sett avbildningar av nazi-affischer. Men om man håller sig till de jag sett IRL i Sverige kan jag nog bara komma på ett exempel som på något sätt kan vara jämförbart.
Det var 1994, och Ny Demokrati försökte då fiska i så grumligt vatten som möjligt för att rädda sig från utplåning. Åtminstone i Stockholm hade de en sällsynt bisarr och äcklig affisch.
Den hade texten "Lapplisor - sämsta sortens gatflickor".
Det var nog den enda gång i mitt liv som jag rivit ner en valaffisch. Jag tog den till redaktionen på en vänstertidning, som gjorde ett ledarstick om den.
Jag har som sagt bara rivit ner en valaffisch en gång i mitt liv och det blir måhända den enda. Men om någon får för sig att göra samma sak med SD:s hataffischer mot tiggare som jag gjorde med Ny Demokratis hataffisch mot lapplisor 1994 har jag en viss förståelse för det.
Det är klart, i historieböcker har man ju sett avbildningar av nazi-affischer. Men om man håller sig till de jag sett IRL i Sverige kan jag nog bara komma på ett exempel som på något sätt kan vara jämförbart.
Det var 1994, och Ny Demokrati försökte då fiska i så grumligt vatten som möjligt för att rädda sig från utplåning. Åtminstone i Stockholm hade de en sällsynt bisarr och äcklig affisch.
Den hade texten "Lapplisor - sämsta sortens gatflickor".
Det var nog den enda gång i mitt liv som jag rivit ner en valaffisch. Jag tog den till redaktionen på en vänstertidning, som gjorde ett ledarstick om den.
Jag har som sagt bara rivit ner en valaffisch en gång i mitt liv och det blir måhända den enda. Men om någon får för sig att göra samma sak med SD:s hataffischer mot tiggare som jag gjorde med Ny Demokratis hataffisch mot lapplisor 1994 har jag en viss förståelse för det.
söndag 27 april 2014
Sovjet inte på väg tillbaka
Den senaste tiden har man ofta fått en lite märklig, och för min den uppriktigt sagt nästan lite nostalgisk, deja vu-känsla av det kalla kriget. Och i SvD spekulerar man faktiskt om att Sovjet är på väg tillbaka.
Men så är det ju inte. Det som särskilde Sovjet var ju inte olika diktatoriska drag i största allmänhet, utan ett ekonomiskt system. Och det är inte på väg tillbaka.
"Analysen" i SvD är ytlig. Men har riktat in sig på olika sekundära drag och ignorerat den ekonomiska basen.
Någonstans kan jag dock känna en viss märklig tillfredsställelse över att en figur som Anders Åslund, som hjälpte Boris Jeltsin att återupprätta kapitalismen i Ryssland, idag skriker sig hes över hur besviken han är för att det inte blev den nykoloniala marionett till väst som han hade hoppats på.
Istället för en stat kontrollerad av västföretag avtecknar sig nu bilden av en farlig kapitalistisk konkurrent. Med en betydligt mer aggressiv utrikespolitik än vad Sovjet hade under sin slutfas. Ja, så kan det gå. George Bushs "nya världsordning" är slagen i spillor.
Det kan ge Vladimir Putin sympatier bland många ryssar, som av lätt förståeliga skäl inte riktigt stod ut med den servila västorienteringen under Jeltsin. Men det ändrar inte på det faktum att Putin är och förblir en reaktionär högerpolitiker. Som regerar i en stat där kapitalismen är återupprättad.
Men så är det ju inte. Det som särskilde Sovjet var ju inte olika diktatoriska drag i största allmänhet, utan ett ekonomiskt system. Och det är inte på väg tillbaka.
"Analysen" i SvD är ytlig. Men har riktat in sig på olika sekundära drag och ignorerat den ekonomiska basen.
Någonstans kan jag dock känna en viss märklig tillfredsställelse över att en figur som Anders Åslund, som hjälpte Boris Jeltsin att återupprätta kapitalismen i Ryssland, idag skriker sig hes över hur besviken han är för att det inte blev den nykoloniala marionett till väst som han hade hoppats på.
Istället för en stat kontrollerad av västföretag avtecknar sig nu bilden av en farlig kapitalistisk konkurrent. Med en betydligt mer aggressiv utrikespolitik än vad Sovjet hade under sin slutfas. Ja, så kan det gå. George Bushs "nya världsordning" är slagen i spillor.
Det kan ge Vladimir Putin sympatier bland många ryssar, som av lätt förståeliga skäl inte riktigt stod ut med den servila västorienteringen under Jeltsin. Men det ändrar inte på det faktum att Putin är och förblir en reaktionär högerpolitiker. Som regerar i en stat där kapitalismen är återupprättad.
tisdag 22 april 2014
NPAC i USA
Angående mitt förra inlägg, där jag liksom i ett antal andra inlägg om FNL-grupperna lyfter fram hur sekteristiska det "trotskistiska" RMF betedde sig vill jag ändå säga att i USA var det "trotskisterna" i Socialist Workers Party (SWP) som i praktiken ledde den breda antikrigsrörelsens mest framgångsrika gren - National Peace Action Coalition (NPAC).
Där drev de linjen att man helt skulle fokusera på kravet "Out Now" och bekämpade de som ville vrida rörelsen i sekteristisk riktning. "Out Now" betydde alltså att USA omedelbart och villkorslöst skulle lämna Imdokina.
De lyckades få ut miljoner människor på gatorna bakom kravet "Out Now".
Lustigt nog bjöd DFFG i Sverige in en representant för NPAC för att tala vid Vietnamveckan april 1972. Han var medlem i SWP (och följaktligen trotskist), vilket jag lite elakt påpekade på mötet där jag uteslöts.
Men påpekandet var delvis poänglöst - det var ju inget bra försvar för hur RMF betedde sig i Sverige. Men en liten tankeställare kunde det kanske ha varit för de värsta anti-trotskisterna i DFFG.
I USA var det SWP som fick kämpa mot sitt lands (r):are - grupper som Spartacist League och Progressive Labor Party.
Jag skrev en lång artikel om antikrigsrörelsen i USA i Internationalen sommaren 1996, som jag kanske letar reda på och lägger ut här någon gång.
Vill också säga att samma SWP som spelade en så positiv roll i den amerikanska antikrigsrörelsen numera är en skugga av sitt forna jag och idag måste beskrivas som en konstig sekt. Världen förändras, tyvärr ofta till det sämre.
Där drev de linjen att man helt skulle fokusera på kravet "Out Now" och bekämpade de som ville vrida rörelsen i sekteristisk riktning. "Out Now" betydde alltså att USA omedelbart och villkorslöst skulle lämna Imdokina.
De lyckades få ut miljoner människor på gatorna bakom kravet "Out Now".
Lustigt nog bjöd DFFG i Sverige in en representant för NPAC för att tala vid Vietnamveckan april 1972. Han var medlem i SWP (och följaktligen trotskist), vilket jag lite elakt påpekade på mötet där jag uteslöts.
Men påpekandet var delvis poänglöst - det var ju inget bra försvar för hur RMF betedde sig i Sverige. Men en liten tankeställare kunde det kanske ha varit för de värsta anti-trotskisterna i DFFG.
I USA var det SWP som fick kämpa mot sitt lands (r):are - grupper som Spartacist League och Progressive Labor Party.
Jag skrev en lång artikel om antikrigsrörelsen i USA i Internationalen sommaren 1996, som jag kanske letar reda på och lägger ut här någon gång.
Vill också säga att samma SWP som spelade en så positiv roll i den amerikanska antikrigsrörelsen numera är en skugga av sitt forna jag och idag måste beskrivas som en konstig sekt. Världen förändras, tyvärr ofta till det sämre.
söndag 20 april 2014
Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen
Den 26 november 1970 gick jag till KFML:s bokhandel Oktober för att köpa en broschyr. Den hette "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" (TFOV) och skulle få en stor betydelse för min politiska utveckling.
Det var en dag då jag redan var ganska så spänd. Dagen innan hade jag haft en hård konflikt med familjen. Jag hade stuckit iväg från min fars födelsedag och istället besökt några kompisar. För detta blev jag vederbörligen utskälld.
Det tog nog lite på mig, för jag var hemma från skolan den 26:e. Men på kvällen gick jag alltså till Oktober. Jag köpte TFOV och gick hem och läste.
Det här var inget spontant initiativ. TFOV var utgiven av Uppsala FNL-grupp och det var meningen att vi skulle studera den i Kungsholmens FNL-grupp.
Jag har haft bort det dagboksblad där jag skrev om mitt intryck, men jag minns att jag skrev något om att trotskisterna säkert var sekteristiska men att broschyren verkade onödigt hätsk.
Men den var mer än så, den var en de mest lögnaktiga skrifter som någonsin getts ut i den svenska vänsterrörrelsen. Och det vill inte säga lite.
De som vill få en bild av det hela kan ju läsa här. Där kan man läsa både TFOV, och flera svar till denna. Läs framförallt den oberoende vänsterakademikern Kaj Håkanssons "Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen", och "Till kritiken av Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" av Martin Levander och Björn Johansson, två kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp. (Kenth-Åke Anderssons broschyr kan man ju också läsa, men den är lite för doktrinärt trotskistisk för att vara lika effektiv...)
Våren 1971 började jag fatta vidden av lögnaktigheterna. Jag läste de tre motbroschyrerna och blev skakad. Jag läste också ett försök till svar från Uppsala FNL-grupp, "Än en gång om trotskismens frontpolitik" (som tyvärr inte finns på nätet) som inte var speciellt övertygande - för att uttrycka det lite försiktigt.
Varför uppstod nu denna debatt? Jo, fem trotskister hade sökt medlemskap i Uppsala FNL-grupp. Den KFML-styrda ledningen sköt på beslutet om deras medlemskap och startade en studiegrupp för att undersöka trotskismens historia. Det gjorde de huvudsakligen genom att läsa igenom ett antal stalinistiska böcker och broschyrer (inklusive protokollen från Moskvarättegångarna, även om de inte öppet användes i TFOV).
Det är inte förvånande att broschyrerna kom att vimla av lögner. Detta skakade om mig rejält.
Ja, jag visste att KFML de facto dominerade fronten, och jag visste att de var stalinister. Visserligen inte av den värsta typen, utan man läste Stalin genom Maos ögen, så att säga, och det mildrade det hela en del.. Men de ansåg att Stalin var "70 procent bra och 30 procent dålig", en bisarr beräkning som de fått från Kina.
Samtidigt gjorde KFML faktiskt stor nytta i DFFG. Jag har svårt att tro att DFFG skulle ha kunnat bli så stora utan KFML I förhållande till folkmängden var DFFG den största solidaritetsorganisationen med Vietnam , med det möjliga undantaget antikrigsrörelsen i USA (men den stödde inte öppet FNL). KFML använde inte sin styrka till att rensa ut alla andra. Tvärtom var de angelägna om att fronten skulle bli så bred som möjligt.
Men det fanns ett undantag. Och det var de rivaler inom yttersta vänstern som KFML ogillade. Den enda organisation till vänster om VPK förutom KFML som tolererades i DFFG var MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet), som låg mycket nära KFML.
Nu var det här inte riktigt lika illa som det såg ut. För många av dessa organisationer var bindgalna. Det var inte så svårt att motivera att de borde hållas utanför DFFG.
Men hur var det nu med "trotskisterna" i Sverige? När TFOV kom ut bestod de av två organisationer, Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. I januari 1971 slog de ihop sig till Revolutionära Marxisters Förbund (RMF).
Från FNL-gruppernas utgångspunkt fanns det förvisso vissa rationella skäl till att vara skeptisk till dessa. När TFOV kom ut lutade "trotskisterna" åt åsikten att FNL-grupperna borde förvandlas till en socialistisk organisation. De var inte helt säkra på saken, men lutade som sagt åt det. DFFG skulle kunnat lösa det enkelt med att kräva att de skulle ta ställning mot dessa idéer som villkor för att få komma med. Men KFML hade ju en annan agenda. DFFG bestämde att alla "trotskister" skulle rsenas ut.
Den 30 maj 1971 togs ett principbeslut i Stockholms FNL-grupp att medlemskap i RMF var oförenligt med medlemskap i DFFG. Då hade redan RMF ändrat sig - de hade accepterat huvuddragen i DFFG:s enhetsfrontsmodell - dvs de ansåg att alla som stödde DFFG:s tre paroller (USA ut ur Indokina, Stöd FNL, och Bekämpa USA-imperialismen) skulle få bli medlemmar.* Trots detta slog resolutionen på mötet helt lögnaktigt fast att RMF ansåg att DFFG skulle förvandlas till en socialistisk organisation.
Det hjälpte inte att en RMF-medlem som var där förklarade att det inte var sant. Man tog "beslutet" om vad RMF "egentligen" tyckte i alla fall. Jag minns att jag blev vansinnigt upprörd-.
I själva verket hade jag från mitten av maj själv blivit RMF-sympatisör. Det var lite dumt, för trots att RMF ändrat sig om frontpolitiken var de - uppriktigt sagt. - ganska så sekteristiska.
Om jag hade kunnat tänka klart skulle jag nog ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som gått emot TFOV, men stannat kvar i DFFG som lojala medlemmar. Men min gradvist (och efter juni 71 språngvist) förvärrade psykiska hälsa gjorde att mitt omdöme inte var så klart.
Men även om RMF på flera sätt i praktiken var sekteristiska, var de ganska timida, ganska så små, och inget hot mot DFFG. DFFG skulle inte ha skadats om RMF hade fått bli medlemmar.
Men ödets ironi gjorde att det ungefär samtidigt som TFOV kom ut hade bildats en grupp som verkligen kom att skada DFFG. De var lika anti-trotskistiska som någonsin TFOV, de hyllade Stalin mer än vad KFML någonsin gjort. De kom efter ett tag till och med att tillverka små knappar med bilder av Stalin de fäste på sina jackor.
De hette KFML(r) och de började senhösten 1970 att på allvar försöka slå sönder DFFG och avskaffa enhetsfronten. De använde brutala metoder men de misslyckades. När de insåg detta bildade de SFIF (uttytt Solidaritetsfronten för Indokinas folk) som inte var en front utan errarnas utskott för Vietnamfrågor. Det var omöjligt att vara med där utan att vara medlem eller sympatisör till (r). Efter ett år lades SFIF dessutom ned.
Det är som sagt lite ironiskt. TFOV:s stalinistiska författare fantiserade upp ett avgrundslikt "trotskistiskt" hot mot solidaritetsarbetet. Men de visste inte att medan de höll på att skriva TFOV tornade sig ett verkligt hot upp. Från ett bindgalen sekt som var mycket mer stalinistiska än de själva var...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
* Om man ska se det mycket formellt skulle man faktiskt kunna hävda att från och med maj 1971 var RMF:s linje mindre sekteristisk än DFFG:s, eftersom DFFG för medlemskap dessutom krävde att man stödde ett ganska omfattande program (med en de facto dold KFML-agenda). Men det är mest formallogik - dels var det mest på papperet man måste stöda programmet i sin helhet, i praktiken kunde man ogilla stora delar av det utan att man riskerade uteslutning. Dels kombinerade RMF en icke-sekterism i teorin med en bisarr sekterism i praktiken - ex. vis att gå till demonstratoner, och där isolera sig genom att ställa sig i ett hörn med massor av röda fanor och egna "revolutionära" paroller!
Det var en dag då jag redan var ganska så spänd. Dagen innan hade jag haft en hård konflikt med familjen. Jag hade stuckit iväg från min fars födelsedag och istället besökt några kompisar. För detta blev jag vederbörligen utskälld.
Det tog nog lite på mig, för jag var hemma från skolan den 26:e. Men på kvällen gick jag alltså till Oktober. Jag köpte TFOV och gick hem och läste.
Det här var inget spontant initiativ. TFOV var utgiven av Uppsala FNL-grupp och det var meningen att vi skulle studera den i Kungsholmens FNL-grupp.
Jag har haft bort det dagboksblad där jag skrev om mitt intryck, men jag minns att jag skrev något om att trotskisterna säkert var sekteristiska men att broschyren verkade onödigt hätsk.
Men den var mer än så, den var en de mest lögnaktiga skrifter som någonsin getts ut i den svenska vänsterrörrelsen. Och det vill inte säga lite.
De som vill få en bild av det hela kan ju läsa här. Där kan man läsa både TFOV, och flera svar till denna. Läs framförallt den oberoende vänsterakademikern Kaj Håkanssons "Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen", och "Till kritiken av Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" av Martin Levander och Björn Johansson, två kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp. (Kenth-Åke Anderssons broschyr kan man ju också läsa, men den är lite för doktrinärt trotskistisk för att vara lika effektiv...)
Våren 1971 började jag fatta vidden av lögnaktigheterna. Jag läste de tre motbroschyrerna och blev skakad. Jag läste också ett försök till svar från Uppsala FNL-grupp, "Än en gång om trotskismens frontpolitik" (som tyvärr inte finns på nätet) som inte var speciellt övertygande - för att uttrycka det lite försiktigt.
Varför uppstod nu denna debatt? Jo, fem trotskister hade sökt medlemskap i Uppsala FNL-grupp. Den KFML-styrda ledningen sköt på beslutet om deras medlemskap och startade en studiegrupp för att undersöka trotskismens historia. Det gjorde de huvudsakligen genom att läsa igenom ett antal stalinistiska böcker och broschyrer (inklusive protokollen från Moskvarättegångarna, även om de inte öppet användes i TFOV).
Det är inte förvånande att broschyrerna kom att vimla av lögner. Detta skakade om mig rejält.
Ja, jag visste att KFML de facto dominerade fronten, och jag visste att de var stalinister. Visserligen inte av den värsta typen, utan man läste Stalin genom Maos ögen, så att säga, och det mildrade det hela en del.. Men de ansåg att Stalin var "70 procent bra och 30 procent dålig", en bisarr beräkning som de fått från Kina.
Samtidigt gjorde KFML faktiskt stor nytta i DFFG. Jag har svårt att tro att DFFG skulle ha kunnat bli så stora utan KFML I förhållande till folkmängden var DFFG den största solidaritetsorganisationen med Vietnam , med det möjliga undantaget antikrigsrörelsen i USA (men den stödde inte öppet FNL). KFML använde inte sin styrka till att rensa ut alla andra. Tvärtom var de angelägna om att fronten skulle bli så bred som möjligt.
Men det fanns ett undantag. Och det var de rivaler inom yttersta vänstern som KFML ogillade. Den enda organisation till vänster om VPK förutom KFML som tolererades i DFFG var MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet), som låg mycket nära KFML.
Nu var det här inte riktigt lika illa som det såg ut. För många av dessa organisationer var bindgalna. Det var inte så svårt att motivera att de borde hållas utanför DFFG.
Men hur var det nu med "trotskisterna" i Sverige? När TFOV kom ut bestod de av två organisationer, Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. I januari 1971 slog de ihop sig till Revolutionära Marxisters Förbund (RMF).
Från FNL-gruppernas utgångspunkt fanns det förvisso vissa rationella skäl till att vara skeptisk till dessa. När TFOV kom ut lutade "trotskisterna" åt åsikten att FNL-grupperna borde förvandlas till en socialistisk organisation. De var inte helt säkra på saken, men lutade som sagt åt det. DFFG skulle kunnat lösa det enkelt med att kräva att de skulle ta ställning mot dessa idéer som villkor för att få komma med. Men KFML hade ju en annan agenda. DFFG bestämde att alla "trotskister" skulle rsenas ut.
Den 30 maj 1971 togs ett principbeslut i Stockholms FNL-grupp att medlemskap i RMF var oförenligt med medlemskap i DFFG. Då hade redan RMF ändrat sig - de hade accepterat huvuddragen i DFFG:s enhetsfrontsmodell - dvs de ansåg att alla som stödde DFFG:s tre paroller (USA ut ur Indokina, Stöd FNL, och Bekämpa USA-imperialismen) skulle få bli medlemmar.* Trots detta slog resolutionen på mötet helt lögnaktigt fast att RMF ansåg att DFFG skulle förvandlas till en socialistisk organisation.
Det hjälpte inte att en RMF-medlem som var där förklarade att det inte var sant. Man tog "beslutet" om vad RMF "egentligen" tyckte i alla fall. Jag minns att jag blev vansinnigt upprörd-.
I själva verket hade jag från mitten av maj själv blivit RMF-sympatisör. Det var lite dumt, för trots att RMF ändrat sig om frontpolitiken var de - uppriktigt sagt. - ganska så sekteristiska.
Om jag hade kunnat tänka klart skulle jag nog ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som gått emot TFOV, men stannat kvar i DFFG som lojala medlemmar. Men min gradvist (och efter juni 71 språngvist) förvärrade psykiska hälsa gjorde att mitt omdöme inte var så klart.
Men även om RMF på flera sätt i praktiken var sekteristiska, var de ganska timida, ganska så små, och inget hot mot DFFG. DFFG skulle inte ha skadats om RMF hade fått bli medlemmar.
Men ödets ironi gjorde att det ungefär samtidigt som TFOV kom ut hade bildats en grupp som verkligen kom att skada DFFG. De var lika anti-trotskistiska som någonsin TFOV, de hyllade Stalin mer än vad KFML någonsin gjort. De kom efter ett tag till och med att tillverka små knappar med bilder av Stalin de fäste på sina jackor.
De hette KFML(r) och de började senhösten 1970 att på allvar försöka slå sönder DFFG och avskaffa enhetsfronten. De använde brutala metoder men de misslyckades. När de insåg detta bildade de SFIF (uttytt Solidaritetsfronten för Indokinas folk) som inte var en front utan errarnas utskott för Vietnamfrågor. Det var omöjligt att vara med där utan att vara medlem eller sympatisör till (r). Efter ett år lades SFIF dessutom ned.
Det är som sagt lite ironiskt. TFOV:s stalinistiska författare fantiserade upp ett avgrundslikt "trotskistiskt" hot mot solidaritetsarbetet. Men de visste inte att medan de höll på att skriva TFOV tornade sig ett verkligt hot upp. Från ett bindgalen sekt som var mycket mer stalinistiska än de själva var...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
* Om man ska se det mycket formellt skulle man faktiskt kunna hävda att från och med maj 1971 var RMF:s linje mindre sekteristisk än DFFG:s, eftersom DFFG för medlemskap dessutom krävde att man stödde ett ganska omfattande program (med en de facto dold KFML-agenda). Men det är mest formallogik - dels var det mest på papperet man måste stöda programmet i sin helhet, i praktiken kunde man ogilla stora delar av det utan att man riskerade uteslutning. Dels kombinerade RMF en icke-sekterism i teorin med en bisarr sekterism i praktiken - ex. vis att gå till demonstratoner, och där isolera sig genom att ställa sig i ett hörn med massor av röda fanor och egna "revolutionära" paroller!
torsdag 10 april 2014
När de fyras gäng föll
Igår var jag på KB och tittade på DN från perioden då de så kallade "fyras gäng" föll i Kina. Denna benämning användes för /Maos hustru/ Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan, och Wang Hongwen, som alla hade varit ledande i kulturrevolutionen i Kina.
Deras fall (och arrestering) blev offentlig den 12 oktober 1976, men hade så vitt jag fattar skett nästan omedelbart efter Maos död.
Faktum är att jag mycket väl minns dagen som nyheten publicerades. Jag hade varit och hälsat på en kille jag kände i Farsta, och när jag kom tillbaka till innerstan såg jag kvällstidningarnas löpsedlar. Jag blev faktiskt riktigt glad. Jag hade ogillat "de fyra", och såg deras fall som något positivt.
Efter att ha läst kvällstidningarna gick jag till Kinavänsliga SKP:s bokhandel Oktober, mest för att se hur stämningen var där. Men jag märkte inget särskilt.
Själv var då mina åsikter om "de fyra" influerad av en kinesisk trotskist, som levde i exil i Hong Kong. Han hette Peng Shuzi och ansåg att den maoistiska fraktionen i Kinas Kommunistiska Parti var den mest stalinistiska, och att ett nederlag för dem skulle vara ett framsteg för Kina.
Det var en udda åsikt då, och idag tycker jag nog att den var en aning förenklad. Det fanns positiva drag också i kulturrevolutionen, men även idag anser jag att det var ett framsteg när "de fyra" föll. De stod (bland annat) för en bisarr kulturpolitik, där det mesta i kulturväg hade förbjudits, och det som var tillåtet nästan enbart var sterotyp revolutonspropaganda.
Inte nog med att "modern" "dekadent" västerländsk kultur var förbjuden, även klassisk kinsesisk kultur förbjöds. De enda länder Kina hade ett kulturutbyte med var Vietnam, Nordkorea, Rumänien och Albanien (och möjligen Kambodja). Det var en djupt impopulär politik, och bara några veckor efter att de fyra föll förklarade den nya ledningen att den skulle återuppta kulturutbytet med både Sovjetunionen och västländerna.
"De fyras" linje drabbade även vetenskap och forskning. 1987 träffade jag en kvinnlig kinesisk religionhistoriker, som berättare om hur religionshistoria som ämne hade förbjudits under "the so called cultural revolution", som hon uttryckte det, och hur hon själv hade deporterats till landsbygden.
De fyra föll utan något synbart motstånd. Det stöd de hade fått under kulturrevolutionen verkade helt ha försvunnit, Om man jämför hade störtandet av Liu Shaoqi under kulturrevolutionen lett till omfattande protester som under början av 1967 nära nog hade kastat in Kina i ett inbördeskrig. Men när de fyra föll verkade ingen protestera.
De fyra var nog mer populära i vissa vänsterkretsar i väst än i Kina. I DN kunde man förresten läsa ett uttalande av en italiensk feministggrupp som menade att utrensningen av de fyra var kvinnofientlig, och att Jiang Qing hade avsatts för att hon var kvinna. Det var lite underligt, de borde snarare ha protesterat mot att den enda kvinnan i KKP:s ledning hade fått sin position genom att hon var hustru till "den store rorsmannen" Mao.
I Sverige fanns en vänstergrupp som sörjde de fyra mycket djupt. Det var Förbundet Kommunist (där Anders Carlberg var ledande medlem). De hade under flera år stolt deklarerat att de stödde "vänstern i det kinesiska kommunistpartiet", dvs. "de fyra". Nu fick de inse att deras stora idoler verkade sakna allt folkligt stöd.
Observera att ingen 1976 hade en aning om de marknadsreformer som skulle komma senare - efter att Deng Xiao Ping i december 1978 lyckades manövrera sig tillbaks till makten. De flesta kommentatorer trodde 1976 snarare att de fyras fall skulle leda till att Kina skulle bli en mer "vanlig" öststat som skulle satsa mer på produktion och på modern teknik.
Men de fyras fall öppnade förstås dörren för Deng och hans marknadsreformer, men det var absolut inte avsikten från början. Och även så här i efterhand måste man nog se det som mycket positivt att de föll. Deras politik var en absurd återvändsgränd, och de kombinerade en pseudoradikal retorik, med försök till totalitär kontroll över livets alla områden.
Och vad gäller Kina idag så är kapitalismen inte totalt återupprättad, trots marknadsreformer. I viss mån har de fortfarande en planerad ekonomi, även om den är mycket fragmenterad. Utan denna planering skulle de senare årtiondenas ekonomiska framteg ha varit helt otänkbara.
Deras fall (och arrestering) blev offentlig den 12 oktober 1976, men hade så vitt jag fattar skett nästan omedelbart efter Maos död.
Faktum är att jag mycket väl minns dagen som nyheten publicerades. Jag hade varit och hälsat på en kille jag kände i Farsta, och när jag kom tillbaka till innerstan såg jag kvällstidningarnas löpsedlar. Jag blev faktiskt riktigt glad. Jag hade ogillat "de fyra", och såg deras fall som något positivt.
Efter att ha läst kvällstidningarna gick jag till Kinavänsliga SKP:s bokhandel Oktober, mest för att se hur stämningen var där. Men jag märkte inget särskilt.
Själv var då mina åsikter om "de fyra" influerad av en kinesisk trotskist, som levde i exil i Hong Kong. Han hette Peng Shuzi och ansåg att den maoistiska fraktionen i Kinas Kommunistiska Parti var den mest stalinistiska, och att ett nederlag för dem skulle vara ett framsteg för Kina.
Det var en udda åsikt då, och idag tycker jag nog att den var en aning förenklad. Det fanns positiva drag också i kulturrevolutionen, men även idag anser jag att det var ett framsteg när "de fyra" föll. De stod (bland annat) för en bisarr kulturpolitik, där det mesta i kulturväg hade förbjudits, och det som var tillåtet nästan enbart var sterotyp revolutonspropaganda.
Inte nog med att "modern" "dekadent" västerländsk kultur var förbjuden, även klassisk kinsesisk kultur förbjöds. De enda länder Kina hade ett kulturutbyte med var Vietnam, Nordkorea, Rumänien och Albanien (och möjligen Kambodja). Det var en djupt impopulär politik, och bara några veckor efter att de fyra föll förklarade den nya ledningen att den skulle återuppta kulturutbytet med både Sovjetunionen och västländerna.
"De fyras" linje drabbade även vetenskap och forskning. 1987 träffade jag en kvinnlig kinesisk religionhistoriker, som berättare om hur religionshistoria som ämne hade förbjudits under "the so called cultural revolution", som hon uttryckte det, och hur hon själv hade deporterats till landsbygden.
De fyra föll utan något synbart motstånd. Det stöd de hade fått under kulturrevolutionen verkade helt ha försvunnit, Om man jämför hade störtandet av Liu Shaoqi under kulturrevolutionen lett till omfattande protester som under början av 1967 nära nog hade kastat in Kina i ett inbördeskrig. Men när de fyra föll verkade ingen protestera.
De fyra var nog mer populära i vissa vänsterkretsar i väst än i Kina. I DN kunde man förresten läsa ett uttalande av en italiensk feministggrupp som menade att utrensningen av de fyra var kvinnofientlig, och att Jiang Qing hade avsatts för att hon var kvinna. Det var lite underligt, de borde snarare ha protesterat mot att den enda kvinnan i KKP:s ledning hade fått sin position genom att hon var hustru till "den store rorsmannen" Mao.
I Sverige fanns en vänstergrupp som sörjde de fyra mycket djupt. Det var Förbundet Kommunist (där Anders Carlberg var ledande medlem). De hade under flera år stolt deklarerat att de stödde "vänstern i det kinesiska kommunistpartiet", dvs. "de fyra". Nu fick de inse att deras stora idoler verkade sakna allt folkligt stöd.
Observera att ingen 1976 hade en aning om de marknadsreformer som skulle komma senare - efter att Deng Xiao Ping i december 1978 lyckades manövrera sig tillbaks till makten. De flesta kommentatorer trodde 1976 snarare att de fyras fall skulle leda till att Kina skulle bli en mer "vanlig" öststat som skulle satsa mer på produktion och på modern teknik.
Men de fyras fall öppnade förstås dörren för Deng och hans marknadsreformer, men det var absolut inte avsikten från början. Och även så här i efterhand måste man nog se det som mycket positivt att de föll. Deras politik var en absurd återvändsgränd, och de kombinerade en pseudoradikal retorik, med försök till totalitär kontroll över livets alla områden.
Och vad gäller Kina idag så är kapitalismen inte totalt återupprättad, trots marknadsreformer. I viss mån har de fortfarande en planerad ekonomi, även om den är mycket fragmenterad. Utan denna planering skulle de senare årtiondenas ekonomiska framteg ha varit helt otänkbara.
torsdag 20 mars 2014
Time warp
Idag var jag och hörde Calle Sundstedt, ordförande i Afrikagrupperna, tala på ett möte för Socialisten. Han talade om den den socialistiska oppositionen i Sydafrika idag, och framförallt om det socialistiska gruvarbetarfacket NUMSA.
Vid en paus passade jag på att berätta för honom om när jag hade någon form av AMS-jobb på Afrikagrupperna sommaren 1980. Jag ägnade mig åt sånt som att sortera deras arkiv, och klippa in gamla tidningsurklipp.
Jag berättade om hur jag då hade känt mig som någon form av udda "trotskist" bland de helt och hållet ANC-trogna medlemmarna i Afrikagrupperna. Eller nåt sånt. Han log och berättade att han var född 1982, två år efter att jag hade jobbat där. Det kom som en veritabel chock. Har tiden verkligen gått så snabbt?
Idag är ju inte Afrikagrupperna "trogna" ANC eller någon annan av de befrielserörelser de en gång var så obrottsligt lojala mot. Dessa har ju ofta makten nu och det blev inte precis vad många hoppades.
Jag frågade Calle Sundstedt om en central person från Afrikagrupperna som jag kände på den tiden. Han hade inte hört talas om denne.
Tanken svindlade.
Det kom mig att tänka på en annan sak. Under ett tag ägnade jag denna blogg åt att gå igenom och utvärdera min period i FNL-grupperna 1970-72. Jag gjorde nästan lite vad maoisterna brukade kalla "självkritik" och beklagade hur jag hade betett mig i processen som ledde till min uteslutning. Efter ett tag insåg jag något konstigt.
Omedvetet skrev jag på sätt och vis för de som var med då. Observera inte för de personer som dessa är idag, utan för dem som de var då. Jag skrev för att jag ville förklara mig för de DFFG-aktiva 1970-72, så här i efterhand, varför jag gjorde som jag gjorde.
Men det är ju bara det att de jag vände mig till egentligen inte finns längre. Även om de fysiska personerma finns kvar, har de knappast kvar de värderingar och referensramar som de hade då. De fantiserade läsare jag skrev för är för länge sedan borta.
Att känslomässigt inse detta är även det en chock. En ännu större chock.
Jag har uppenbarligen en konstig tidsuppfattning. Jag uppfattar det mesta som hänt mig som något som hände, om inte igår, så åtminstone i förrgår.
I sådana här situationer känns detta väldigt ensamt. Ungefär som att upptäcka att man plötsligt befinner sig 2000 ljusår hemifrån .
Vid en paus passade jag på att berätta för honom om när jag hade någon form av AMS-jobb på Afrikagrupperna sommaren 1980. Jag ägnade mig åt sånt som att sortera deras arkiv, och klippa in gamla tidningsurklipp.
Jag berättade om hur jag då hade känt mig som någon form av udda "trotskist" bland de helt och hållet ANC-trogna medlemmarna i Afrikagrupperna. Eller nåt sånt. Han log och berättade att han var född 1982, två år efter att jag hade jobbat där. Det kom som en veritabel chock. Har tiden verkligen gått så snabbt?
Idag är ju inte Afrikagrupperna "trogna" ANC eller någon annan av de befrielserörelser de en gång var så obrottsligt lojala mot. Dessa har ju ofta makten nu och det blev inte precis vad många hoppades.
Jag frågade Calle Sundstedt om en central person från Afrikagrupperna som jag kände på den tiden. Han hade inte hört talas om denne.
Tanken svindlade.
Det kom mig att tänka på en annan sak. Under ett tag ägnade jag denna blogg åt att gå igenom och utvärdera min period i FNL-grupperna 1970-72. Jag gjorde nästan lite vad maoisterna brukade kalla "självkritik" och beklagade hur jag hade betett mig i processen som ledde till min uteslutning. Efter ett tag insåg jag något konstigt.
Omedvetet skrev jag på sätt och vis för de som var med då. Observera inte för de personer som dessa är idag, utan för dem som de var då. Jag skrev för att jag ville förklara mig för de DFFG-aktiva 1970-72, så här i efterhand, varför jag gjorde som jag gjorde.
Men det är ju bara det att de jag vände mig till egentligen inte finns längre. Även om de fysiska personerma finns kvar, har de knappast kvar de värderingar och referensramar som de hade då. De fantiserade läsare jag skrev för är för länge sedan borta.
Att känslomässigt inse detta är även det en chock. En ännu större chock.
Jag har uppenbarligen en konstig tidsuppfattning. Jag uppfattar det mesta som hänt mig som något som hände, om inte igår, så åtminstone i förrgår.
I sådana här situationer känns detta väldigt ensamt. Ungefär som att upptäcka att man plötsligt befinner sig 2000 ljusår hemifrån .
lördag 15 mars 2014
Med Stalin som Gud
Har just läst ut Magnus Utviks bok Med Stalin som Gud. Den handlar om författarens tre år som aktivist i den Albanientrogna organisationen SKF (m-l), som efter ett tag bytte namn till KPS. Den första beteckningen står för Sveriges Kommunistiaka Förbund (marxist-leninisterna). Den andra för det namn organisationen tog 1981, Kommunistiska Partiet i Sverige.
Jag började läsningen med en del fördomar, eftersom jag känner en f.d. medlem i KPS som inte anser att boken ger en rättvisande bild av organisationen.
Men efter att ha läst den är mitt intryck av boken ändå ganska positivt. Av vad jag vet om KPS (och det är ändå en del) tycker jag att boken verkar hederlig, och ger en någorlunda rättvisande bild av organisationen - eller sekten. Den demoniserar inte, den ger en ganska rimlig bild av en (som jag tyckte redan när jag stötte på dem i tidigt 80-tal) alldeles ovanligt träig stalinistsekt.
Det var på något sätt så att jag redan då upplevde KPS, inte bara som träiga, utan som alldeles ovanligt verklighetsfrämmande. Jag menar, så här i efterhand kan jag förstå varför människor i tidigt 70-tal kunde bli maoister och gå med i KFML. Då kunde jag inte förstå det, men så här i efterhand kan jag det.
Men att gå med i en Enver Hoxha-sekt i tidigt åttiotal (eller ens i sent sjuttiotal) var faktiskt något helt annat. Det var endast möjligt med hjälp av extrema skygglappar, och en medveten strävan att undvika att ta del av information som ändå var väldigt lätt att få tag i.
Det gjorde ändå Utvik till sist - 1984 vågade han gå in i en trotskistisk bokhandel och köpa Kenth-Åke Anderssons Lögnens renässans. Sedan tog det inte lång tid innan han blev utkastad - utan att ens ha varit fullvärdig medlem.
Jag kan alltså förstå dem som i sent sextiotal och tidigt sjuttiotal blev entusiastiska över kulturrevolutionen i Kina. Jag blev det aldrig, men idag kan jag som sagt förstå de som blev det. Det var för många lätt att bortse från mer obehagliga fakta om Kina. Dessutom gjorde KFML stor nytta i olika typer av frontarbete, i en för en så pass liten vänstergrupp ganska så bred skala.
Det gjorde inte KPS. Deras stalinism var inte en biprodukt man måste svälja ned med det andra. Den var för KPS central, doktrinär, och man fick läsa sig till den. Bara man samtidigt konsekvent undvek att läsa en del annat, var det uppenbarligen en möjlighet, för en del.
Även om jag personligen har ungefär lika svårt att förstå att någon kunde anamma det svårsmälta Hoxha-Stalin-paketet som jag idag riktigt kan svälja att någon kan gå med i Jehovas Vittnen.
Jag började läsningen med en del fördomar, eftersom jag känner en f.d. medlem i KPS som inte anser att boken ger en rättvisande bild av organisationen.
Men efter att ha läst den är mitt intryck av boken ändå ganska positivt. Av vad jag vet om KPS (och det är ändå en del) tycker jag att boken verkar hederlig, och ger en någorlunda rättvisande bild av organisationen - eller sekten. Den demoniserar inte, den ger en ganska rimlig bild av en (som jag tyckte redan när jag stötte på dem i tidigt 80-tal) alldeles ovanligt träig stalinistsekt.
Det var på något sätt så att jag redan då upplevde KPS, inte bara som träiga, utan som alldeles ovanligt verklighetsfrämmande. Jag menar, så här i efterhand kan jag förstå varför människor i tidigt 70-tal kunde bli maoister och gå med i KFML. Då kunde jag inte förstå det, men så här i efterhand kan jag det.
Men att gå med i en Enver Hoxha-sekt i tidigt åttiotal (eller ens i sent sjuttiotal) var faktiskt något helt annat. Det var endast möjligt med hjälp av extrema skygglappar, och en medveten strävan att undvika att ta del av information som ändå var väldigt lätt att få tag i.
Det gjorde ändå Utvik till sist - 1984 vågade han gå in i en trotskistisk bokhandel och köpa Kenth-Åke Anderssons Lögnens renässans. Sedan tog det inte lång tid innan han blev utkastad - utan att ens ha varit fullvärdig medlem.
Jag kan alltså förstå dem som i sent sextiotal och tidigt sjuttiotal blev entusiastiska över kulturrevolutionen i Kina. Jag blev det aldrig, men idag kan jag som sagt förstå de som blev det. Det var för många lätt att bortse från mer obehagliga fakta om Kina. Dessutom gjorde KFML stor nytta i olika typer av frontarbete, i en för en så pass liten vänstergrupp ganska så bred skala.
Det gjorde inte KPS. Deras stalinism var inte en biprodukt man måste svälja ned med det andra. Den var för KPS central, doktrinär, och man fick läsa sig till den. Bara man samtidigt konsekvent undvek att läsa en del annat, var det uppenbarligen en möjlighet, för en del.
Även om jag personligen har ungefär lika svårt att förstå att någon kunde anamma det svårsmälta Hoxha-Stalin-paketet som jag idag riktigt kan svälja att någon kan gå med i Jehovas Vittnen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)