Under 40- och 50-talen var den vanligaste synen i västvärlden på det kalla kriget att det var en global kamp mellan en expansiv sovjetkommunism och de västmakter - framförallt USA - som försökte hejda denna expansion.
Från och med mitten av 60-talet mötte detta narrativ kraftigt motstånd. 'Så kallade "revisionistiska" historieskrivare bemötte den förhärskande bilden. Ett exempel var David Horowitz bok "The free world collossus" som kom ut på svenska 1966 under titeln Från Jalta till Vietnam.
(Tragiskt nog gick Horowitz från och med ca 1980 snabbt åt höger, blev en rabiat anti-kommunist och anhängare till Ronald Reagan. Han slutade sina dagar som en fanatisk anhängare till Donald Trump. )
Men de nya insikter som började komma fram under 60-talet började i sin tur att kraftigt försvagas efter Sovjetunionens kollaps. Det blev i mycket nån sorts deja vu-liknande version av 50-talets antikommunism.
Därför är det glädjande att Gunnar Wall nyligen kommit ut med en bok om kalla kriget, med samma titel som detta inläggs rubrik. Den är utgiven på Semic förlag.
Den visar mycket pedagogiskt att föreställningen om. en expansiv sovjetkommunism inte håller.
Ja, när kalla kriget började var Sovjetunionen under Stalin, milt sagt inget tilltalande samhälle. De inom landet som stod för en socialistisk demokrati hade ett årtionde tidigare i stort sett utrotats under den period som brukar benämnas "den stora terrorn".
Men det var inte en expansiv stat.
Det kan verka vara en underlig ståndpunkt - lade inte Sovjet under sig Östeuropa? Jo, men det var något som. var kopplat till Nazi-Tysklands angreppskrig mot Sovjet. På i alla fall två sätt.
Dels gav det sovjetledningen ett motiv till att skaffa sig ett bälte av randstater väster om Sovjetunionen. Dels gav det sovjetledningen en praktisk möjlighet att skaffa sig sådana.
Kriget mot Nazi-Tyskland fördes över hela Europa, eftersom Hitlers regim hade erövrat större delarna av Europa. När sovjettrupperna gick in i Östeuropa (samtidigt som USA och dess allierade gick in i Västeuropa och Italien) var det som ett led i kampen mot Hitler.
Och självaste Winston Churchill hade slutit en hemlig överenskommelse med Stalin som gav Sovjet rätt att dominera stora delar av Östeuropa. Det gällde inte Grekland - där kom de överens om att det skulle vara en brittisk intressesfär.
Så Sovjets dominans över Östeuropa accepterades inledningsvis av både USA och Storbritannien.
Vad Wall visar är bland annat att det kalla kriget började när västmakterna ändrade sig - och inte längre accepterade det konsensus som hade rått i slutet av kriget.
Detta konsensus hade bland annat lett till att brittiska trupper med Stalins goda minne brutalt slog ner den folkliga rörelsen i Grekland, och där installerade en reaktionär diktatur.
Wall visar hur Churchill - trots detta - tidigt sonderade möjligheterna av ett nytt krig mot Sovjetunionen, något han snabbt tvingades inse inte var möjligt.
Stalin ville inte alls expandera. Ingenting han gjorde tydde på något sådant. Kommunistpartierna i väst beordrades inledningsvis till att vara lojala mot de västallierade och även efter att västmakterna hade börjat uppträda direkt fientligt mot Sovjetunionen, uppmanades kommunistpartierna till att inte kämpa för att försöka ta makten, inte ens när de kunde göra det - som i Italien och Frankrike.
"Uppmanades" ska, givet relationerna mellan Sovjetunionen och de västeuropeiska kommunistpartierna, lämpligen läsas "beordrades"...
Men i Kina hade vi en annan situation. Stalin uppmanade även Kinas Kommunistiska Parti att inte ta makten. Men KKP var inte på samma sätt underordnade Sovjet. De struntade i direktiven från Stalin och tog makten i alla fall.
Som en parentes kan nämnas att i uppgörelsen mellan Stalin och Churchill också ingick att västmakterna och Sovjet skulle dela på inflytandet i Jugoslavien, enligt modellen 50/50. Att det inte blev så var inte Stalins förtjänst. Även här valde kommunistpartiet att agera mot Sovjets vilja, vilket var unikt bland de europeiska kommunistpartierna.
I övrigt visar Wall i sin bok att det var USA, och inte Sovjet, som aktivt agerade över hela världen för att driva igenom sin vilja, Han beskriver bland annat kupperna i Iran, Guatemala och Chile, liksom - förstås - krigen i Indokina.
Även om Wall inte delar synen på Sovjet - eller för den delen Kina - som en expansiv och farlig makt idealiserar han inte dessa stater eller deras internationella anhängare.
Vad han visar (närmast bevisar) är som sagt att de inte alls visade någon strävan att exportera sitt system till resten av världen . Det var Stalin som redan i tidigt 20-tal myntat tesen om "socialism i ett land" och den följde både han och hans efterföljare. Låt vara modifierat till "socialism i ett land och några randstater." Det finns inte skymten av belägg för att vara sig Stalin eller hans efterföljare försökte (eller ens ville) gå längre än så.
Wall tar förstås också upp uppmjukningen av det politiska förtrycket i Sovjet under Chrusjtjov. Han föreslår också att den kupp som ledde till hans avgång i oktober 1964 skulle kunnat ha orsakats av att stora delar av det härskande skiktet i Sovjet tyckte att Chrusjtjov här höll på att gå för långt.
Det stämmer nog till stor del, men här bör man påpeka att medan det politiska förtrycket hårdnade under Brezjnev och Kosygin mildrades såväl det vetenskapliga som det kulturella.
Under Chrusjtjov (liksom under Stalin) sågs Trofim Lysenkos kontroversiella åsikter om ärftlighet, som en sorts statsideologi, och kritik mot denne fick inte publiceras. Bara några månader efter Chrusjtjovs fall publicerade den sovjetiska pressen för första gången en omfattande kritik av Lysenkos teorier.
Medan Chrusjtjov i ren ilska hade förbjudit utställningar av modern konst dröjde det inte länge efter att Chrusjtjov föll tills sådana utställningar blev tillåtna.
Medan radion under Chrusjtjov-tiden i stort sett aldrig spelade västerländsk popmusik började sådan gradvis, åtminstone i viss mån, spelas efter hans fall.
Chrusjtjov hade en rad ivriga åsikter om annat än ren politik - som han med auktoritära medel försökte tvinga igenom i Sovjet. Brezjnev och Kosygin var mest av allt rationella maktmänniskor utan några djupa övertygelser om "utompolitiska" frågor.
För att börja korta av. Från och med sidan 283 kommer ett långt avsnitt om Kuba. Och där ser man att författaren har en mer positiv syn på det kubanska ledarskapet (som, väl att märka tog makten utan att Sovjet hade något med saken att göra) än han har på de andra regeringar och partier han beskrivit. Jag delar faktiskt den inställningen. Den revolutionära ledning som tog makten i Kuba 1959 blev inga blåkopior av det byråkratiska styren som fanns i exempelvis Sovjet, Kina eller Rumänien. Det handlade inledningsvis om en revolution med stort folkligt stöd, ett stöd som i mångt och mycket bevarades under årtionden.
Nu slutar jag för den här gången. Slutet av själva boken handlar till stor del om hur systemen i Sovjet och Östeuropa, när de till sist föll, inte ersattes av något bättre utan av roffarkapitalism.
Jag ser absolut detta som en av de värsta tragedierna i mänsklighetens historia.
|
Alexej Kosygin - en av de ledare som tog över efter Chrusjtjovs fall. Bild från 1967.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar