Med hjälp av Svenska Dagbladets utmärkta digitala arkiv kan man hitta många intressanta saker.
Jag kom att tänka på den gamla striden om "piratradion" på 60-talet. Då utmanades radiomonopolet av två privata radiosändare, Radio Nord och Radio Syd. Det hela skapade en debatt där många borgerliga tidningar stödde piraterna, och utmålade dem som förkämpar för friheten i etern. Dit hörde exempelvis Expressen och Kvällsposten.
Men så ej Svenska Dagbladet. När jag sökte på orden ”radio nord" och "radio syd" i deras arkiv bekräftades den vaga bild jag redan hade.
För Svenska Dagbladet var ägarna till dessa radiostationer simpla brottslingar, som man (eller närmare bestämt SvD:s chefredaktör Allan Hernelius) ville ha hårda tag mot. De angrep sina borgerliga kollegor för att gulla med brottslingar, SvD var för att skärpa lagen mot piratradiosändningar och för att stoppa de två kanalerna (som sände på öppet vatten).
Det innebär att man faktiskt var en av de tidningar i Sverige som hårdast backade upp radiomonopolet, och gick emot kommersiell radio...
De två kanalerna stoppades efter ett tag - Radio Nord tvingades sluta sända i juni 1962, Radio Syd i januari 1966*. Åtgärder som SvD entydigt stödde.
Det är intressant att se på de argument SvD använde för att gå emot andra borgerliga tidningars försvar för piratradion. SvD sa inte att de entydigt var emot konkurrens i etern.
De använde sig först och främst av det legala argumentet att det finns lagar mot piratradio, och att det därför var brottsligt att gå emot dessa lagar. Man kan ogilla dessa lagar, menade man, men om man bryter mot dem, är man en brottsling och bör straffas.
Men det räcker inte som förklaring. För SvD var ju också för att piratradiolagen skulle skärpas. Hur motiveras detta?
Ja, i SvD:s olika ledare och ledarstick om saken kan man hitta en rad argument förutom de rent legalistiska. Man tar upp risken att de legala sändningarna kan störas om det blir alltför trångt i etern. Man påpekar också att privata aktörer inte är bundna av avtal om saklighet och opartiskhet, och att de därför kan bli hur oseriösa som helst.
Man medger att det i och för sig någon gång i framtiden kan bli nödvändigt med någon form av privata aktörer, men att det endast skulle gälla de som noggrant kontrollerats och godkänts av myndigheterna. Och tillägger i en ledare (29/4 1962) - med adress till Radio Nord - att sändare som ägs av "mäktiga finansintressen i staten Texas" i så fall nog verkligen inte bör godkännas.
SvD var alltså konservativ, och stödde Högerpartiet (nuvarande Moderaterna). Men i det här fallet ser dess linje mer ut som etatistisk 1800-talskonservatism, med en misstro mot "oansvariga" privata aktörer i etern, än som den entydigt ”liberala” konservatism vi har varit vana vid det förra seklet.
Ja till lag och ordning, ja till av staten kontrollerad (och de facto finansierad) opartiskhet, och ett nej till ansvarslösa aktörer vars sändningar hotar nationens intressen....
Det är lite kul att ta del av det. Faktiskt.
----------------------------------------------------------
*Radio Syd återuppstod dock senare, och lades i sin nya form ned först 2002.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar