Folkrepubliken Kina 60 år

/Skrivet den 1 oktober 2009/

Idag firar Folkrepubliken Kina 60 år. Den grundades alltså den 1 oktober 1949.

De två största enskilda händelserna under 1900-talets historia torde vara de ryska och kinesiska revolutionerna. Men medan den ryska officiellt är död och begraven kommer den kinesiska att denna dag firas över hela Kina.

Men de borgerliga media beskriver revolutionens seger 1949 som föga mer än en inledning till en ofattbar terror. De framsteg man kan se i Kina idag, sägs det, beror enbart på liberaliseringen av ekonomin under de senaste åren. Revolutionen, däremot, var en fasa – men kapitalismen ska rädda Kina. Eller det är vad vi ska fås att tro.

Antalet som påstås ha dött i Kina p.g.a. "kommunismen" skrivs regelbundet upp av de mer fantasifulla borgerliga historikerna. Den senaste, absolut fantastiska, siffran jag hört är 70 miljoner.

Stämmer sådana siffror? Det tror jag inte. De låter för mig oerhört osannolika, snarast bisarra, även om jag inte precis är någon expert. Men de borgerliga historieskrivarna har ju definitivt motiv att skriva upp antalet offer för den kinesiska stalinismen.

För, ja, det var/är en stalinistisk regim i Kina. Men i motsats till Stalins Sovjet var det fysiska utplånandet av motståndarna inte det normala. Det förekom inga generella massavrättningar av politiska motståndare, av den typ som skedde i sovjetiskt trettiotal. Vi får hålla i minnet att nästan alla de som tog över den kinesiska partiledningen 1976 – 1979, efter att de mer renläriga maoisterna hade fallit, var tidigare utrensade partikadrer. Om det hade varit Stalins Sovjet skulle de aldrig ha kommit tillbaka till makten. För då hade de varit döda för länge sedan. Det är en väsentlig skillnad.

Och faktum är att medellivslängden i Kina under Mao-tiden ökade från ca 35 år till ca 70 år. Detta tar de borgerliga kritikerna aldrig upp när de försöker göra upp en balans över hur många som dog pga. ”kommunismen”. Hur många fler skulle ha dött i förtid om inte revolutionen hade segrat?

Spädbarnsdödligheten mer än halverades, och läskunnigheten ökade under Mao-tiden från ca 10 procent till ca 70 procent.

Narkotikamissbruket utrotades. I Kina var opiumrökning mycket vanligt fram till revolutionen, efter att västmakterna under det så kallade opiumkriget hade tvingat Kina att acceptera opiumhandeln. Nu kämpade det nya Kina effektivt ned både detta och annat missbruk.

Kina var före 1949 ett land som knappast styrde sig själv. Lokala krigsherrar beskyddades av den monstruöst korrupta regimen under Chiang Kai-shek, som i sig representerade imperialismens, framförallt USA:s, intressen i landet. Efter revolutionen återupprättade Kina sin nationella självständighet.

Men har inte kapitalismens återinförande lett till stora framsteg de senaste åren?

Nej, faktum är att kapitalismen inte i grunden är återinförd, trots betydande ”marknadsreformer”. Alla banker och i praktiken alla storföretag ägs fortfarande av staten. Om Kina hade släppt den övergripande statliga kontrollen skulle landet idag vara i misär – en ekonomisk frizon dominerad av kapitalistiska multinationella företag. Men de har de inte gjort.

Därför har det under den senaste krisen visats att staten till stora delar har kunnat styra ekonomin på ett sätt som inget kapitalistiskt land kan göra. Därför fick Kina, i motsats till andra länder, inte en nedgång, utan en ekonomisk tillväxt.

Kina styrs förvisso av en privilegierad byråkrati av stalinistisk karaktär. Men trots detta har den planerade ekonomin (låt vara en delvis sönderbruten sådan!) visat att den är överlägsen den oplanerade marknaden.

Därför finns det all anledning att glädjas med de miljoner kineser som idag firar revolutionens seger. Att den genomfördes, och inte har besegrats, utgör ett hopp även för resten av mänskligheten.

TILLÄGG
Rekommenderar också en utmärkt artikel om ämnet på Newsmill!