/Skrivet 8 december 2010/
USA:s reaktionära kampanj mot Wikileaks måste fördömas, men så måste den oheliga allians av anti-feminister och paranoid "vänster" som hetsar mot de kvinnor som anmälde Julian Assange för våldtäkt.
Julian Assange har gripits i Storbritannien misstänkt för våldtäkt. Många misstänker att detta är ett led i en plan att få honom att utlämnas till USA, där han sedan skulle kunna ställas inför rätta för "spioneri".
Och i USA har kampanjen mot Wikileaks nått oerhörda höjder. Assange beskrivs som en ny Bin Ladin, ledande politiker kräver dödsstraff. Den nationella hysterin i USA är förvisso otäck, och den understöds av delar av den härskande klassen i många andra västländer.
USA:s politiska och militära ledning står sårad och naken. Den ropar efter blod, och de härskande i andra västländer, och förmodligen också i andra delar av världen, sympatiserar med den. Om Assange verkligen utlämnas till USA kommer hans rättssäkerhet inte vara mycket värd.
Det kommer i så fall att bli en rättegång som i vissa avseenden liknar den mot Jan Guillou och Peter Bratt 1973. Med den skillnaden att rättssäkerheten kommer att vara ännu mindre och straffen kommer med all säkerhet att bli mycket hårdare.
Alla planer på att utlämna Julian Assange till USA måste bekämpas och fördömas. Assange har inte en chans till en rättvis rättegång där.
Men samtidigt pågår en mindre uppmärksammad, men likaså olustig kampanj i Sverige, med ett annat tema. Där påstås självsäkert att Assange är oskyldig till våldtäktsanklagelserna och att dessa enbart är en led av en illasinnad kompott . Missförstå mig inte, att delar av rättsapparaten i Sverige drivit frågan så hårt, och visar en glöd som de ofta inte visar i andra sexualbrottsfall, kan naturligtvis leda till frågor.
Men därav följer inte att Assange nödvändigtvis måste var oskyldig, att de kvinnor som angav honom måste ljuga, och än mindre att dessa kvinnor skulle vara deltagare i en komplott med någon form av kuslig agenda.
Men denna teori är allmänt spridd, och förekommer i huvudsakligen två varianter.
Den idag mest uppmärksammade är den som kommer från "vänster". I denna är kvinnorna som anmälde Assange veritabla agenter för USA-imperialismen och ljuger på uppdrag av denna för att sätta dit Assange. Detta förs mest fram av människor som inte verkar ha undersökt de konkreta omständigheterna runt åtalet mot Assange. Eller också verkar vara så paranoida att de konstruerar upp konspirationer där det inte finns några spår av dem.
Man behöver inte veta mycket om fallet för att inse att teorin är orimlig. Dess förespråkare smutskastar dessutom kvinnor endast för att de lämnat in en anmälan om sexualbrott.
Missförstå mig inte, falska anklagelser med politiska syften har naturligtvis förekommit i historien. Men i det här fallet finns det inte skymten av belägg för att det skulle vara så.
Den andra varianten är öppet reaktionär. Det är den anti-feministiska. Det vimlar av artiklar på nätet som ser Assangefallet som ett exempel på "feministernas" makt, eller på att det svenska rättsväsendet hela tiden sätter dit "oskyldiga män". På det ena antifeministiska forumet efter det andra, även de som politiskt är extremt mörkblå, hyllas Assange som ett offer för de intrigerande feministiska nätverk som de tror behärskar Sverige.
De hoppas använda fallet Assange som ett vapen mot "statsfeminismen" och framförallt mot den påstådda bristande rättssäkerheten för "män". I dessa personers bisarra världsbild vimlar svenska fängelser av oskyldigt dömda män, och enligt somliga skulle 80 procent av alla sexualbrottsdömda män vara oskyldiga. Och även här svartmålas de kvinnor som anmälde. De karaktärsmördas på en rad otäcka sätt.
På så sätt förenas en paranoid del av den yttersta vänstern med ofta ganska så mörkblå anti-feminister i en kampanj mot de kvinnor som anmält Assange. De har helt olika utgångspunkter, men de förenas i sin fanatiska övertygelse om att anklagelserna MÅSTE vara falska, och att kvinnorna måste ljuga.
Men USA och deras allierades reaktionära kampanj mot Wikileaks och frågan om sexualbrottsanklagelserna mot Assange är två olika frågor. De är i praktiken hopkopplade och USA utnyttjar förvisso den senare frågan för sina syften.
Men det är ändå principiellt viktigt att hålla isär dessa frågor. I synnerhet för de inom "vänstern" som vill undvika att bli en del av backlashen mot kvinnors och sexualbrottsoffers rättssäkerhet.
USA-imperialismens och den rabiata anti-feminismens agendor är lika nattsvarta. Det vore sorgligt om delar av vänstern, drivna av en felslagen "antiimperialism", allierar sig med rabiata kvinnohatare, och förövarförsvarande rättshaverister.
torsdag 31 maj 2012
onsdag 30 maj 2012
Det första val jag röstade i - skolvalet 1970
Det var skolval på Essingeskolan i september 1970. Jag var 15 och gick i nian.
Jag hade bestämt mig långt innan att jag skulle rösta på VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna). Jag var ju visserligen medlem i FPU, men det var jag ju som sagt inte för att jag var folkpartist, utan för att jag gillade Per Gahrton.
Men jag nöjde mig inte med att rösta. Jag startade en kampanj för att andra också skulle rösta på VPK.
Borgarna på skolan fanns det ju inte någon anledning att försöka övertyga, de var som de var. Det som oroade mig var att missledda personer skulle rösta på KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna), istället för på VPK. KFML:s dåvarande studentförbund Clarté hade delat ut ett flygblad på skolan, där de målade upp en så fin bild hur skolan skulle funka under socialismen. Det var så vackert skrivet, och rentav förföriskt.
Nu hade jag ju läst om Stalin, och visste att KFML/Clarté stödde Stalin. Inte nog med det - jag hade läst en bok av A.S. Neill, Problemläraren, som hade citerat stora delar av en sovjetisk artikel från det sena trettiotalet om de sovjetiska skolornas ordningsstadgar. Det var inte riktigt i linje med Clartés vackra bild. I de sovjetiska ordningsreglerna, och i artikeln i sovjettidningen, stod det mycket om disciplin, bestraffningar och obetingad lydnad. Inte nog med det - det framhölls också hur mycket bättre disciplinen hade blivit när man hade avskaffat samskolan för både pojkar och flickor och återinfört enkönade särskolor.
Det var en hårresande läsning.
Så jag gick runt och berättade för alla som ville lyssna att KFML var stalinister, och hur den stalinistiska skolan hade funkat i praktiken. Eftersom det inte fanns några KFML:are på skolan sade ingen mot mig... Det hade dock varit en skolvalsdebatt, och den kvinnliga KFML-representanten hade varit nästan like förföriskt inställsam som Clartéflygbladet. Vem som hade delat ut Clartéflygbladet visste jag inte, men det var i alla fall ingen som gick på skolan.
Den 21 september, måndagen efter "det riktiga" valet, var det så rösträkning på skolan. Jag minns inte siffrorna, men det blev borgerlig majoritet. Däremot hade VPK fått mycket fler röster än KFML. Vår käre rektor (obs grov ironi!) sade att han var förvånad, för i nästan alla andra skolor hade KFML blivit mycket större än VPK. Om min kampanj verkligen hade spelat in och bidragit till att VPK blev större än KFML på just vår skola är naturligtvis omöjligt att säga. Men jag ville nog tro det.
Jag var som sagt fortfarande med i FPU. Därför var det lite kul att sedan få reda på att Rolf Granstrand, en av ledamöterna i FPU:s förbundsstyrelse, sedermera avslöjade att han hade röstat på VPK i valet. Han blev ett av Leijonborgfalangens paradargument för att man måste göra sig av med Per Gahrton.
I FPU blev jag ju inte långvarig, som sagt. Den 27 september gick jag på FPU Storstockholms medlemsmöte, och blev nästan fysiskt illamående. Det var inte precis där jag ville vara med. Det var ett näste för intrigerande högervridna leijonborgare som ville ha bort Gahrton, alltså den person som hade inspirerat mig att gå med. Så jag skrev ett argt brev till FPU och avsade mig mitt medlemskap.
Jag hade bestämt mig långt innan att jag skulle rösta på VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna). Jag var ju visserligen medlem i FPU, men det var jag ju som sagt inte för att jag var folkpartist, utan för att jag gillade Per Gahrton.
Men jag nöjde mig inte med att rösta. Jag startade en kampanj för att andra också skulle rösta på VPK.
Borgarna på skolan fanns det ju inte någon anledning att försöka övertyga, de var som de var. Det som oroade mig var att missledda personer skulle rösta på KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna), istället för på VPK. KFML:s dåvarande studentförbund Clarté hade delat ut ett flygblad på skolan, där de målade upp en så fin bild hur skolan skulle funka under socialismen. Det var så vackert skrivet, och rentav förföriskt.
Nu hade jag ju läst om Stalin, och visste att KFML/Clarté stödde Stalin. Inte nog med det - jag hade läst en bok av A.S. Neill, Problemläraren, som hade citerat stora delar av en sovjetisk artikel från det sena trettiotalet om de sovjetiska skolornas ordningsstadgar. Det var inte riktigt i linje med Clartés vackra bild. I de sovjetiska ordningsreglerna, och i artikeln i sovjettidningen, stod det mycket om disciplin, bestraffningar och obetingad lydnad. Inte nog med det - det framhölls också hur mycket bättre disciplinen hade blivit när man hade avskaffat samskolan för både pojkar och flickor och återinfört enkönade särskolor.
Det var en hårresande läsning.
Så jag gick runt och berättade för alla som ville lyssna att KFML var stalinister, och hur den stalinistiska skolan hade funkat i praktiken. Eftersom det inte fanns några KFML:are på skolan sade ingen mot mig... Det hade dock varit en skolvalsdebatt, och den kvinnliga KFML-representanten hade varit nästan like förföriskt inställsam som Clartéflygbladet. Vem som hade delat ut Clartéflygbladet visste jag inte, men det var i alla fall ingen som gick på skolan.
Den 21 september, måndagen efter "det riktiga" valet, var det så rösträkning på skolan. Jag minns inte siffrorna, men det blev borgerlig majoritet. Däremot hade VPK fått mycket fler röster än KFML. Vår käre rektor (obs grov ironi!) sade att han var förvånad, för i nästan alla andra skolor hade KFML blivit mycket större än VPK. Om min kampanj verkligen hade spelat in och bidragit till att VPK blev större än KFML på just vår skola är naturligtvis omöjligt att säga. Men jag ville nog tro det.
Jag var som sagt fortfarande med i FPU. Därför var det lite kul att sedan få reda på att Rolf Granstrand, en av ledamöterna i FPU:s förbundsstyrelse, sedermera avslöjade att han hade röstat på VPK i valet. Han blev ett av Leijonborgfalangens paradargument för att man måste göra sig av med Per Gahrton.
I FPU blev jag ju inte långvarig, som sagt. Den 27 september gick jag på FPU Storstockholms medlemsmöte, och blev nästan fysiskt illamående. Det var inte precis där jag ville vara med. Det var ett näste för intrigerande högervridna leijonborgare som ville ha bort Gahrton, alltså den person som hade inspirerat mig att gå med. Så jag skrev ett argt brev till FPU och avsade mig mitt medlemskap.
måndag 28 maj 2012
Mardrömmar om alliansen
Att drömma mardrömmar om alliansen: har Stephen King skrivit valrörelsens manus? (Skrevs 2006-09-07, strax innan valet det året. Och, ja, jag var lika skräckslagen som jag lät!)
I Aftonbladet idag står det att publiken gav Fredrik Reinfeldt högsta betyg i debatten med Göran Persson. Det skrämmer mig.
Man behöver inte vara någon beundrare av Göran Persson (det är det sista jag är!) för att inse att Reinfeldt var helt svarslös när Persson pressade honom på en av valets centrala frågor: hur tror han att det blir fler jobb genom att man slår mot de svagaste, som arbetslösa och sjukpensionärer? Reinfeldt förnekade aldrig att hans förslag skulle slå mot dessa grupper. Han bara försökte hävda att det på något mer eller mindre obegripligt sätt skulle skapa nya jobb.
Den andra punkten där Reinfeldt blev svarslös var privatiseringen av sjukvården, där Persson kunde visa på planerna på att sälja ut exempelvis Karolinska. Reinfeldt kunde inte förneka att hans partikamrater lokalt utvecklat planer på utförsäljningar; han kunde inte heller lova att han skulle stoppa dem.
Att inte fler människor reagerar på det samhälle Reinfeldt och hans allianskamrater planerar skrämmer mig. Reinfeldt har gått ut hårt - han har lyckats övertyga naiva själar att moderaterna inte längre för en politik som drabbar låginkomsttagarna. Det stämmer inte, men det är inte poängen här. Poängen är att han har fått många att tro att låginkomsttagarnas intressen kan försvaras genom att man slår mot dem som är längst ner i samhällshierarkin - som arbetslösa, sjukskrivna, sjukpensionärer och socialhjälpstagare. Det är vad han säger. Och många sväljer det.
Utförsäljningar av sjukvården till privata intressen kommer på inte alltför lång sikt att slå mot den offentliga sjukvården, och bara de naiva kan tro att detta inte också kommer att leda till sämre sjukvård för de fattiga. Det kommer inte att ske med en gång, men det kommer...
Generella angrepp mot bidragssystemen kommer att slå mot människor som inte KAN arbeta. Vad har de för hjälp av att Reinfeldt lovar skattesänkningar åt löntagarna? Men de kommer också att slå mot arbetslösa som KAN arbeta, men inte kan få tag i jobb.
Om vi levde i en planekonomi, där samhället hade kunnat lova de som fått nedsatt a-kassa nya jobb hade det varit en annan sak. Men nu lever vi i en kapitalistisk marknadsekonomi där ingen är garanterad någonting. En stor grupp människor utan arbete kommer att få försämrade villkor - utan att för den sakens skull få några arbeten.
Jag vill också påstå att för många överlevare utgör Alliansen ett veritabelt hot. Visst, en del överlevare klarar sig bra socialt och ekonomiskt, trots trauman och problem. Men många gör det inte. Bland sjukpensionärer, långtidsarbetslösa, socialhjälpstagare och med all säkerhet även uteliggare är människor som utsatts för övergrepp i barndomen överrepresenterade. De kommer inte att få ut någonting av en borgerlig regering - utom ökad otrygghet och ångest.
Det drar kallt. Alliansen med dess otäckt karismatiske ledare Reinfeldt gör mig rädd. Livrädd. I en artikel i Svenska Dagbladet för någon vecka sedan skrev någon att manuset till denna valrörelse verkar ha skrivits av Stephen King. Han hade rätt, på ett helt annat sätt än han avsåg.
Det är lätt att få mardrömmar när man hör Alliansens segervissa politiker. Men att drömma mardrömmar är ingen lösning. Det bästa man kan göra är att bestämma sig för att rösta mot en borgerlig regering den 17 september. Och att övertyga andra om att göra detsamma.
I Aftonbladet idag står det att publiken gav Fredrik Reinfeldt högsta betyg i debatten med Göran Persson. Det skrämmer mig.
Man behöver inte vara någon beundrare av Göran Persson (det är det sista jag är!) för att inse att Reinfeldt var helt svarslös när Persson pressade honom på en av valets centrala frågor: hur tror han att det blir fler jobb genom att man slår mot de svagaste, som arbetslösa och sjukpensionärer? Reinfeldt förnekade aldrig att hans förslag skulle slå mot dessa grupper. Han bara försökte hävda att det på något mer eller mindre obegripligt sätt skulle skapa nya jobb.
Den andra punkten där Reinfeldt blev svarslös var privatiseringen av sjukvården, där Persson kunde visa på planerna på att sälja ut exempelvis Karolinska. Reinfeldt kunde inte förneka att hans partikamrater lokalt utvecklat planer på utförsäljningar; han kunde inte heller lova att han skulle stoppa dem.
Att inte fler människor reagerar på det samhälle Reinfeldt och hans allianskamrater planerar skrämmer mig. Reinfeldt har gått ut hårt - han har lyckats övertyga naiva själar att moderaterna inte längre för en politik som drabbar låginkomsttagarna. Det stämmer inte, men det är inte poängen här. Poängen är att han har fått många att tro att låginkomsttagarnas intressen kan försvaras genom att man slår mot dem som är längst ner i samhällshierarkin - som arbetslösa, sjukskrivna, sjukpensionärer och socialhjälpstagare. Det är vad han säger. Och många sväljer det.
Utförsäljningar av sjukvården till privata intressen kommer på inte alltför lång sikt att slå mot den offentliga sjukvården, och bara de naiva kan tro att detta inte också kommer att leda till sämre sjukvård för de fattiga. Det kommer inte att ske med en gång, men det kommer...
Generella angrepp mot bidragssystemen kommer att slå mot människor som inte KAN arbeta. Vad har de för hjälp av att Reinfeldt lovar skattesänkningar åt löntagarna? Men de kommer också att slå mot arbetslösa som KAN arbeta, men inte kan få tag i jobb.
Om vi levde i en planekonomi, där samhället hade kunnat lova de som fått nedsatt a-kassa nya jobb hade det varit en annan sak. Men nu lever vi i en kapitalistisk marknadsekonomi där ingen är garanterad någonting. En stor grupp människor utan arbete kommer att få försämrade villkor - utan att för den sakens skull få några arbeten.
Jag vill också påstå att för många överlevare utgör Alliansen ett veritabelt hot. Visst, en del överlevare klarar sig bra socialt och ekonomiskt, trots trauman och problem. Men många gör det inte. Bland sjukpensionärer, långtidsarbetslösa, socialhjälpstagare och med all säkerhet även uteliggare är människor som utsatts för övergrepp i barndomen överrepresenterade. De kommer inte att få ut någonting av en borgerlig regering - utom ökad otrygghet och ångest.
Det drar kallt. Alliansen med dess otäckt karismatiske ledare Reinfeldt gör mig rädd. Livrädd. I en artikel i Svenska Dagbladet för någon vecka sedan skrev någon att manuset till denna valrörelse verkar ha skrivits av Stephen King. Han hade rätt, på ett helt annat sätt än han avsåg.
Det är lätt att få mardrömmar när man hör Alliansens segervissa politiker. Men att drömma mardrömmar är ingen lösning. Det bästa man kan göra är att bestämma sig för att rösta mot en borgerlig regering den 17 september. Och att övertyga andra om att göra detsamma.
Illuminati och verkligheten
/Skrivet 5 oktober 2009/
Vill bara säga lite om en konspirationsteori som jag ibland möter folk som tror på. Det är att en organisation som sägs heta Illuminati egentligen styr världen.
Det verkliga Illuminati var ett sällskap som bildades i Bayern på 1700-talet. Det hade planer på att störta monarkin och var bland annat för en världsregering och avskaffande av religionen. Det ville också avskaffa den privata äganderätten och arvsrätten. Det krossades, förutsägbart nog, av den bayerska staten.
Efter hand uppstod konspirationsteorier om att det egentligen inte krossades utan låg bakom både den franska och den ryska revolutionen. Idag finns det tusentals webbplatser som märkligt nog hävdar att Illuminati idag styr världen.
Styr världen? Denna kapitalistiska värld? Där det inte är den privata äganderätten utan den offentliga sektorn som har monterats ned i land efter land...
Att säga att idén är osannolik är att utrycka sig alltför milt. Den är omöjlig.
Visst, världen styrs av privilegierade eliter, och visst, de ”konspirerar” förvisso mot de stora folkmassorna dag och natt. Men det beror inte på att de härskande är medlemmar i något ”Illuminati”.
En av de mer lästa Illuminatiteoretikerna idag heter David Icke. Hans specialidé är att Illuminati egentligen styrs av utomjordiska reptiler och att de ledande i värden egentligen är sådana reptiler. Han ”bevisar” detta genom att citera människor som tycker sig ha sett exempelvis George Bush skifta form mellan reptil och människa.
Tyvärr kan ibland i övrigt helt vettiga människor tro på den bisarra Illuminatiteorin (dock oftast utan reptiler!).
Jag blir bara trött.
Vill bara säga lite om en konspirationsteori som jag ibland möter folk som tror på. Det är att en organisation som sägs heta Illuminati egentligen styr världen.
Det verkliga Illuminati var ett sällskap som bildades i Bayern på 1700-talet. Det hade planer på att störta monarkin och var bland annat för en världsregering och avskaffande av religionen. Det ville också avskaffa den privata äganderätten och arvsrätten. Det krossades, förutsägbart nog, av den bayerska staten.
Efter hand uppstod konspirationsteorier om att det egentligen inte krossades utan låg bakom både den franska och den ryska revolutionen. Idag finns det tusentals webbplatser som märkligt nog hävdar att Illuminati idag styr världen.
Styr världen? Denna kapitalistiska värld? Där det inte är den privata äganderätten utan den offentliga sektorn som har monterats ned i land efter land...
Att säga att idén är osannolik är att utrycka sig alltför milt. Den är omöjlig.
Visst, världen styrs av privilegierade eliter, och visst, de ”konspirerar” förvisso mot de stora folkmassorna dag och natt. Men det beror inte på att de härskande är medlemmar i något ”Illuminati”.
En av de mer lästa Illuminatiteoretikerna idag heter David Icke. Hans specialidé är att Illuminati egentligen styrs av utomjordiska reptiler och att de ledande i värden egentligen är sådana reptiler. Han ”bevisar” detta genom att citera människor som tycker sig ha sett exempelvis George Bush skifta form mellan reptil och människa.
Tyvärr kan ibland i övrigt helt vettiga människor tro på den bisarra Illuminatiteorin (dock oftast utan reptiler!).
Jag blir bara trött.
söndag 27 maj 2012
Kungsholmens FNL-grupp
/Skrivet 23 augusti 2009/
Idag för 39 år sedan, söndagen den 23 augusti 1970, gjorde jag något som skulle få en stor betydelse för mig. Jag gick med i Kungsholmens FNL-grupp.
Det var en kompis som drog med mig. Han hade stött på några aktivister som sålde Vietnambulletinen fredagen innan. Han hade frågat när de hade möte nästa gång och fick reda på att vi kunde gå till en adress på Coldinutrappan på söndag eftermiddag.
Så vi gick dit. Vi fick en presentation av hur solidaritetsarbetet gick till, och fick berätta vilka vi var. Och när vi gick fick jag med mig en liten broschyr som hette ”VPK, VUF och Vietnamrörelsen”.
När jag läste den, om inte förr, insåg jag nog, att jag tagit ett steg in i något som var helt annorlunda än något jag någonsin varit i närheten av. Där fick man nämligen reda på att VPK (numera Vänsterpartiet) och dess ungdomsförbund VUF (som i och för sig hade upplösts någon månad tidigare) inte, som man kunde tro, stödde Vietnam utan i själva verket gick USA-imperialismens ärenden.
Konstigt nog avskräckte det mig inte. Jag blev ganska snart en hängiven aktivist och kände att jag gjorde en hel del nytta. Vietnams kamp mot USA hade jag ända sedan jag var nio år ansett vara rättfärdig.
Även om jag inte blev avskräckt var det dock en sak som störde mig inte så lite. Det var att jag mycket snart insåg att FNL-grupperna i praktiken styrdes av den Kinatrogna vänstergruppen Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna (KFML).
Själv var jag något av en Per Gahrton-inspirerad vänsterliberal, så det var en kulturchock som hette duga.
Jag insåg att liberalism inte stod speciellt högt i kurs hos de tongivande i FNL-gruppen, inte ens vänsterliberalism. Så jag började skämmas över den, drog inte gärna upp den.
Det innebar inte alls att KFML inte ville ha vänsterliberaler i DFFG (De Förenade FNL-grupperna, som var det officiella namnet). De ville de mycket gärna, men de såg lite ner på dem som något mindre vetande, och aningen pinsamma.
Det gjorde mig inte så mycket, och efter att ha besökt FPU Storstockholm en gång den 27 september samma år, blev jag nog benägen att hålla med KFML i frågan.
Vad som gjorde mig mer störd var att jag snart insåg att det fanns en dold agenda, där KFML via FNL-grupperna spred ut en stalinistisk världsbild. Det blev uppenbart då Uppsala FNL-grupp i oktober detta år gav ut en broschyr som hette ”Trotskismen, fronterna och Vietnamrörensen” som skulle bevisa att ”trotskisterna” var ”USA-imperialismens agenter”. Historiskt kunnig som jag var insåg jag snabbt att bakom de skenbart oskyldiga källor författarna använde sig av fanns en olustig men icke redovisad huvudkälla – protokollen från de Moskvarättegångar, där Stalin på trettiotalet rensade ut sina opponenter i partiet.
Väl kommen så långt vill jag nog säga att KFML:arna och deras sympatisörer oftast var mycket sympatiska som personer. Inte nog med att de inte hade horn i pannan och spetsiga öron, de var ovanligt vänliga, ofta empatiska, och hade en mjuk framtoning som kontrasterade med den hårdföra stalinism de försvarade. Det var också lärorikt för mig att se att de var precis som vanliga människor men ofta mycket mer sympatiska än de flesta sådana jag kände.
Så det gick bra i ett halvår ungefär. Vad som sedan hände var en olycklig kombination av två saker. Dels blev jag psykotisk. Dels utvecklades jag snabbt åt vänster, så mycket att jag i maj 1971 började se mig själv som marxist.
Det sista skulle ju inte varit något problem om jag hade blivit stalinist, som de andra. Men det blev jag inte, jag gick i en ”trotskistisk” studiecirkel och kom fram till att stalinismen är en ondsint karikatyr av marxismen.
Nu var vänsterliberaler hjärtligt välkomna, men rivaliserande vänstergrupper var inte populära. Och i synnerhet inte ”trotskister” som sågs som USA-imperialismens och det svenska monopolkapitalets förlängda arm, som trojanska hästar.
Nu skulle jag kanske kunnat hantera denna prekära situation om jag inte, som sagt, dessutom blev psykotisk. Det påverkade inte mitt politiska tänkande, anser i alla fall jag själv. Elaka människor skulle ju kunna hävda att det var precis det det gjorde.
Däremot påverkade det hela mitt sätt att vara. Jag slutade tvätta håret, tvätta kroppen, tvätta kläder. Jag luktade nog illa på tre meters håll. Det säger sig självt att det inte är lämpliga egenheter hos FNL-aktivister, och om detta hade använts för att motivera att jag skulle uteslutas skulle jag inte ha kunnat säga så mycket.
Men det gjorde det inte. Istället startades det en kampanj att jag var en otäck ”trotskist” som sålde trotskistiska tidningar och gick i trotskistiska avdelningar i demonstrationer, där ingen rättrogen förväntades gå.
Så på ett bisarrt medlemsmöte för hela Stockholms FNL-grupp i maj 1972 blev jag slutligen utesluten. Det var lätt surrealistiskt. Där stod jag, helt under isen, smutsig, illaluktande. Och med tvångstankar om att min hjärna hotade att förstöras av mikroskopiskt glas-splitter, som via småsår kunde ha gått in i blodomloppet och sedan trasade sönder mina hjärnceller.
Å andra sidan stod anklagarna – med en iskall stalinistisk logik förklarade en av de värsta av dem att jag var ”trotskistisk ohyra” som skulle ”rensas ut”. Jag sa faktiskt i mitt försvarstal att jag visste om att jag hade personliga egenskaper som mycket väl skulle motivera att jag inte var lämplig som FNL-aktivist. Men eftersom de inte hade motiverat det så, utan kom med absurda utfall om att min avsikt var att splittra solidaritetsrörelsen till nytta för USA-imperialismen uppmanade jag alla att rösta mot min uteslutning. En person, möjligen två, röstade emot den. De andra röstade för uteslutning.
Vad som än idag förvånar mig var att ingen av opponenterna föreslog ett mer psykologiskt, inkännande och taktiskt agerande. De kunde ha fokuserat på att min bisarra personlighetsförändring gjorde mig olämplig och sedan skulle deras sak vara ganska enkel. Men saken var den, att KFML bedrev sin kampanj mot ”trotskismen” och att Moskarättegånsgsliknande argument var det som gällde.
Mer allmänt vill jag ändå idag säga detta. Trots att de var KFML-styrda gjorde FNL-grupperna stor nytta. Trots att de i grunden hade mer fel än sina ”trotskistiska” kritiker var de ofta ändå mer effektiva, och var bättre på att bedriva praktiskt solidaritetsarbete.
KFML och deras anhängare hade fel i grunden, men det konkreta arbete de bedrev var ofta beundransvärt. Och i flera avseenden värt att lära av för de som bedriver politiskt arbete på vänsterkanten idag.
Och, mer personligt, när jag tänker tillbaka på det första halvåret i Kungsholmens FNL-grupp fylls jag av en säregen och vemodig nostalgi.
TILLÄGG
Se också Dissociation, social inkompetens - och Orminge FNL-grupp.
Idag för 39 år sedan, söndagen den 23 augusti 1970, gjorde jag något som skulle få en stor betydelse för mig. Jag gick med i Kungsholmens FNL-grupp.
Det var en kompis som drog med mig. Han hade stött på några aktivister som sålde Vietnambulletinen fredagen innan. Han hade frågat när de hade möte nästa gång och fick reda på att vi kunde gå till en adress på Coldinutrappan på söndag eftermiddag.
Så vi gick dit. Vi fick en presentation av hur solidaritetsarbetet gick till, och fick berätta vilka vi var. Och när vi gick fick jag med mig en liten broschyr som hette ”VPK, VUF och Vietnamrörelsen”.
När jag läste den, om inte förr, insåg jag nog, att jag tagit ett steg in i något som var helt annorlunda än något jag någonsin varit i närheten av. Där fick man nämligen reda på att VPK (numera Vänsterpartiet) och dess ungdomsförbund VUF (som i och för sig hade upplösts någon månad tidigare) inte, som man kunde tro, stödde Vietnam utan i själva verket gick USA-imperialismens ärenden.
Konstigt nog avskräckte det mig inte. Jag blev ganska snart en hängiven aktivist och kände att jag gjorde en hel del nytta. Vietnams kamp mot USA hade jag ända sedan jag var nio år ansett vara rättfärdig.
Även om jag inte blev avskräckt var det dock en sak som störde mig inte så lite. Det var att jag mycket snart insåg att FNL-grupperna i praktiken styrdes av den Kinatrogna vänstergruppen Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna (KFML).
Själv var jag något av en Per Gahrton-inspirerad vänsterliberal, så det var en kulturchock som hette duga.
Jag insåg att liberalism inte stod speciellt högt i kurs hos de tongivande i FNL-gruppen, inte ens vänsterliberalism. Så jag började skämmas över den, drog inte gärna upp den.
Det innebar inte alls att KFML inte ville ha vänsterliberaler i DFFG (De Förenade FNL-grupperna, som var det officiella namnet). De ville de mycket gärna, men de såg lite ner på dem som något mindre vetande, och aningen pinsamma.
Det gjorde mig inte så mycket, och efter att ha besökt FPU Storstockholm en gång den 27 september samma år, blev jag nog benägen att hålla med KFML i frågan.
Vad som gjorde mig mer störd var att jag snart insåg att det fanns en dold agenda, där KFML via FNL-grupperna spred ut en stalinistisk världsbild. Det blev uppenbart då Uppsala FNL-grupp i oktober detta år gav ut en broschyr som hette ”Trotskismen, fronterna och Vietnamrörensen” som skulle bevisa att ”trotskisterna” var ”USA-imperialismens agenter”. Historiskt kunnig som jag var insåg jag snabbt att bakom de skenbart oskyldiga källor författarna använde sig av fanns en olustig men icke redovisad huvudkälla – protokollen från de Moskvarättegångar, där Stalin på trettiotalet rensade ut sina opponenter i partiet.
Väl kommen så långt vill jag nog säga att KFML:arna och deras sympatisörer oftast var mycket sympatiska som personer. Inte nog med att de inte hade horn i pannan och spetsiga öron, de var ovanligt vänliga, ofta empatiska, och hade en mjuk framtoning som kontrasterade med den hårdföra stalinism de försvarade. Det var också lärorikt för mig att se att de var precis som vanliga människor men ofta mycket mer sympatiska än de flesta sådana jag kände.
Så det gick bra i ett halvår ungefär. Vad som sedan hände var en olycklig kombination av två saker. Dels blev jag psykotisk. Dels utvecklades jag snabbt åt vänster, så mycket att jag i maj 1971 började se mig själv som marxist.
Det sista skulle ju inte varit något problem om jag hade blivit stalinist, som de andra. Men det blev jag inte, jag gick i en ”trotskistisk” studiecirkel och kom fram till att stalinismen är en ondsint karikatyr av marxismen.
Nu var vänsterliberaler hjärtligt välkomna, men rivaliserande vänstergrupper var inte populära. Och i synnerhet inte ”trotskister” som sågs som USA-imperialismens och det svenska monopolkapitalets förlängda arm, som trojanska hästar.
Nu skulle jag kanske kunnat hantera denna prekära situation om jag inte, som sagt, dessutom blev psykotisk. Det påverkade inte mitt politiska tänkande, anser i alla fall jag själv. Elaka människor skulle ju kunna hävda att det var precis det det gjorde.
Däremot påverkade det hela mitt sätt att vara. Jag slutade tvätta håret, tvätta kroppen, tvätta kläder. Jag luktade nog illa på tre meters håll. Det säger sig självt att det inte är lämpliga egenheter hos FNL-aktivister, och om detta hade använts för att motivera att jag skulle uteslutas skulle jag inte ha kunnat säga så mycket.
Men det gjorde det inte. Istället startades det en kampanj att jag var en otäck ”trotskist” som sålde trotskistiska tidningar och gick i trotskistiska avdelningar i demonstrationer, där ingen rättrogen förväntades gå.
Så på ett bisarrt medlemsmöte för hela Stockholms FNL-grupp i maj 1972 blev jag slutligen utesluten. Det var lätt surrealistiskt. Där stod jag, helt under isen, smutsig, illaluktande. Och med tvångstankar om att min hjärna hotade att förstöras av mikroskopiskt glas-splitter, som via småsår kunde ha gått in i blodomloppet och sedan trasade sönder mina hjärnceller.
Å andra sidan stod anklagarna – med en iskall stalinistisk logik förklarade en av de värsta av dem att jag var ”trotskistisk ohyra” som skulle ”rensas ut”. Jag sa faktiskt i mitt försvarstal att jag visste om att jag hade personliga egenskaper som mycket väl skulle motivera att jag inte var lämplig som FNL-aktivist. Men eftersom de inte hade motiverat det så, utan kom med absurda utfall om att min avsikt var att splittra solidaritetsrörelsen till nytta för USA-imperialismen uppmanade jag alla att rösta mot min uteslutning. En person, möjligen två, röstade emot den. De andra röstade för uteslutning.
Vad som än idag förvånar mig var att ingen av opponenterna föreslog ett mer psykologiskt, inkännande och taktiskt agerande. De kunde ha fokuserat på att min bisarra personlighetsförändring gjorde mig olämplig och sedan skulle deras sak vara ganska enkel. Men saken var den, att KFML bedrev sin kampanj mot ”trotskismen” och att Moskarättegånsgsliknande argument var det som gällde.
Mer allmänt vill jag ändå idag säga detta. Trots att de var KFML-styrda gjorde FNL-grupperna stor nytta. Trots att de i grunden hade mer fel än sina ”trotskistiska” kritiker var de ofta ändå mer effektiva, och var bättre på att bedriva praktiskt solidaritetsarbete.
KFML och deras anhängare hade fel i grunden, men det konkreta arbete de bedrev var ofta beundransvärt. Och i flera avseenden värt att lära av för de som bedriver politiskt arbete på vänsterkanten idag.
Och, mer personligt, när jag tänker tillbaka på det första halvåret i Kungsholmens FNL-grupp fylls jag av en säregen och vemodig nostalgi.
TILLÄGG
Se också Dissociation, social inkompetens - och Orminge FNL-grupp.
lördag 26 maj 2012
Tibet, Dalai Lama och Kina
/Skrivet 3 oktober 2011/
Den kinesiska byråkratins politik gentemot Tibet måste fördömas. Det är en klassisk stalinistisk politik - som inte har det minsta att göra med leninismens syn på den nationella frågan. Lenin var för minoriteters rätt till självständighet och, om så är nödvändigt, till en egen stat.
Den stalinistiska kontrarevolutionen i Sovjet ledde till att denna politik ersattes med en storrysk chauvinism.
De kinesiska ledarna går i Stalins fotspår. I Kina är det hankinesisk chauvinism som gäller.
I Tibet marginaliseras gradvis den tibetanska befolkningen och förvandlas till en förtryckt minoritet i sitt eget land. Det måste fördömas.
En bisarr aspekt av den kinesiska politiken är de hotelser man riktar mot varje land som tar emot Dalai Lama. Ibland lyckas man med denna skrämselpolitik, ibland misslyckas man. Nu senast verkar man ha lyckats pressa Sydafrika till att vägra Dala Lama inresevisum till Demond Tutus födelsedag.
Man kan säga vad man vill om Dalai Lama, men han är onekligen den mest kände representanten för det tibetanska motståndet mot den kinesiska ockupationen. Att acceptera sådana kinesiska diktat är objektivt sett att ta ställning för den hankinesiska chauvinismen.
Missförstå mig inte, jag anser definitivt att den kinesiska revolutionen var/är ett stort framsteg för Kinas folk. Men det är samtidigt ganska uppenbart att den inhemska tibetanska befolkningen är utsatta för ett rått nationellt förtryck och att den vill ha självständighet eller självstyre.
För en intressant analys av kampen, och situationen i Tibet och en kritik mot den linje som delar av vänstern har i frågan, läs gärna en artikel i International Socialism, "China, Tibet and the left".
Den kinesiska byråkratins politik gentemot Tibet måste fördömas. Det är en klassisk stalinistisk politik - som inte har det minsta att göra med leninismens syn på den nationella frågan. Lenin var för minoriteters rätt till självständighet och, om så är nödvändigt, till en egen stat.
Den stalinistiska kontrarevolutionen i Sovjet ledde till att denna politik ersattes med en storrysk chauvinism.
De kinesiska ledarna går i Stalins fotspår. I Kina är det hankinesisk chauvinism som gäller.
I Tibet marginaliseras gradvis den tibetanska befolkningen och förvandlas till en förtryckt minoritet i sitt eget land. Det måste fördömas.
En bisarr aspekt av den kinesiska politiken är de hotelser man riktar mot varje land som tar emot Dalai Lama. Ibland lyckas man med denna skrämselpolitik, ibland misslyckas man. Nu senast verkar man ha lyckats pressa Sydafrika till att vägra Dala Lama inresevisum till Demond Tutus födelsedag.
Man kan säga vad man vill om Dalai Lama, men han är onekligen den mest kände representanten för det tibetanska motståndet mot den kinesiska ockupationen. Att acceptera sådana kinesiska diktat är objektivt sett att ta ställning för den hankinesiska chauvinismen.
Missförstå mig inte, jag anser definitivt att den kinesiska revolutionen var/är ett stort framsteg för Kinas folk. Men det är samtidigt ganska uppenbart att den inhemska tibetanska befolkningen är utsatta för ett rått nationellt förtryck och att den vill ha självständighet eller självstyre.
För en intressant analys av kampen, och situationen i Tibet och en kritik mot den linje som delar av vänstern har i frågan, läs gärna en artikel i International Socialism, "China, Tibet and the left".
fredag 18 maj 2012
Folkrepubliken Kina 60 år
/Skrivet den 1 oktober 2009/
Idag firar Folkrepubliken Kina 60 år. Den grundades alltså den 1 oktober 1949.
De två största enskilda händelserna under 1900-talets historia torde vara de ryska och kinesiska revolutionerna. Men medan den ryska officiellt är död och begraven kommer den kinesiska att denna dag firas över hela Kina.
Men de borgerliga media beskriver revolutionens seger 1949 som föga mer än en inledning till en ofattbar terror. De framsteg man kan se i Kina idag, sägs det, beror enbart på liberaliseringen av ekonomin under de senaste åren. Revolutionen, däremot, var en fasa – men kapitalismen ska rädda Kina. Eller det är vad vi ska fås att tro.
Antalet som påstås ha dött i Kina p.g.a. "kommunismen" skrivs regelbundet upp av de mer fantasifulla borgerliga historikerna. Den senaste, absolut fantastiska, siffran jag hört är 70 miljoner.
Stämmer sådana siffror? Det tror jag inte. De låter för mig oerhört osannolika, snarast bisarra, även om jag inte precis är någon expert. Men de borgerliga historieskrivarna har ju definitivt motiv att skriva upp antalet offer för den kinesiska stalinismen.
För, ja, det var/är en stalinistisk regim i Kina. Men i motsats till Stalins Sovjet var det fysiska utplånandet av motståndarna inte det normala. Det förekom inga generella massavrättningar av politiska motståndare, av den typ som skedde i sovjetiskt trettiotal. Vi får hålla i minnet att nästan alla de som tog över den kinesiska partiledningen 1976 – 1979, efter att de mer renläriga maoisterna hade fallit, var tidigare utrensade partikadrer. Om det hade varit Stalins Sovjet skulle de aldrig ha kommit tillbaka till makten. För då hade de varit döda för länge sedan. Det är en väsentlig skillnad.
Och faktum är att medellivslängden i Kina under Mao-tiden ökade från ca 35 år till ca 70 år. Detta tar de borgerliga kritikerna aldrig upp när de försöker göra upp en balans över hur många som dog pga. ”kommunismen”. Hur många fler skulle ha dött i förtid om inte revolutionen hade segrat?
Spädbarnsdödligheten mer än halverades, och läskunnigheten ökade under Mao-tiden från ca 10 procent till ca 70 procent.
Narkotikamissbruket utrotades. I Kina var opiumrökning mycket vanligt fram till revolutionen, efter att västmakterna under det så kallade opiumkriget hade tvingat Kina att acceptera opiumhandeln. Nu kämpade det nya Kina effektivt ned både detta och annat missbruk.
Kina var före 1949 ett land som knappast styrde sig själv. Lokala krigsherrar beskyddades av den monstruöst korrupta regimen under Chiang Kai-shek, som i sig representerade imperialismens, framförallt USA:s, intressen i landet. Efter revolutionen återupprättade Kina sin nationella självständighet.
Men har inte kapitalismens återinförande lett till stora framsteg de senaste åren?
Nej, faktum är att kapitalismen inte i grunden är återinförd, trots betydande ”marknadsreformer”. Alla banker och i praktiken alla storföretag ägs fortfarande av staten. Om Kina hade släppt den övergripande statliga kontrollen skulle landet idag vara i misär – en ekonomisk frizon dominerad av kapitalistiska multinationella företag. Men de har de inte gjort.
Därför har det under den senaste krisen visats att staten till stora delar har kunnat styra ekonomin på ett sätt som inget kapitalistiskt land kan göra. Därför fick Kina, i motsats till andra länder, inte en nedgång, utan en ekonomisk tillväxt.
Kina styrs förvisso av en privilegierad byråkrati av stalinistisk karaktär. Men trots detta har den planerade ekonomin (låt vara en delvis sönderbruten sådan!) visat att den är överlägsen den oplanerade marknaden.
Därför finns det all anledning att glädjas med de miljoner kineser som idag firar revolutionens seger. Att den genomfördes, och inte har besegrats, utgör ett hopp även för resten av mänskligheten.
TILLÄGG
Rekommenderar också en utmärkt artikel om ämnet på Newsmill!
Idag firar Folkrepubliken Kina 60 år. Den grundades alltså den 1 oktober 1949.
De två största enskilda händelserna under 1900-talets historia torde vara de ryska och kinesiska revolutionerna. Men medan den ryska officiellt är död och begraven kommer den kinesiska att denna dag firas över hela Kina.
Men de borgerliga media beskriver revolutionens seger 1949 som föga mer än en inledning till en ofattbar terror. De framsteg man kan se i Kina idag, sägs det, beror enbart på liberaliseringen av ekonomin under de senaste åren. Revolutionen, däremot, var en fasa – men kapitalismen ska rädda Kina. Eller det är vad vi ska fås att tro.
Antalet som påstås ha dött i Kina p.g.a. "kommunismen" skrivs regelbundet upp av de mer fantasifulla borgerliga historikerna. Den senaste, absolut fantastiska, siffran jag hört är 70 miljoner.
Stämmer sådana siffror? Det tror jag inte. De låter för mig oerhört osannolika, snarast bisarra, även om jag inte precis är någon expert. Men de borgerliga historieskrivarna har ju definitivt motiv att skriva upp antalet offer för den kinesiska stalinismen.
För, ja, det var/är en stalinistisk regim i Kina. Men i motsats till Stalins Sovjet var det fysiska utplånandet av motståndarna inte det normala. Det förekom inga generella massavrättningar av politiska motståndare, av den typ som skedde i sovjetiskt trettiotal. Vi får hålla i minnet att nästan alla de som tog över den kinesiska partiledningen 1976 – 1979, efter att de mer renläriga maoisterna hade fallit, var tidigare utrensade partikadrer. Om det hade varit Stalins Sovjet skulle de aldrig ha kommit tillbaka till makten. För då hade de varit döda för länge sedan. Det är en väsentlig skillnad.
Och faktum är att medellivslängden i Kina under Mao-tiden ökade från ca 35 år till ca 70 år. Detta tar de borgerliga kritikerna aldrig upp när de försöker göra upp en balans över hur många som dog pga. ”kommunismen”. Hur många fler skulle ha dött i förtid om inte revolutionen hade segrat?
Spädbarnsdödligheten mer än halverades, och läskunnigheten ökade under Mao-tiden från ca 10 procent till ca 70 procent.
Narkotikamissbruket utrotades. I Kina var opiumrökning mycket vanligt fram till revolutionen, efter att västmakterna under det så kallade opiumkriget hade tvingat Kina att acceptera opiumhandeln. Nu kämpade det nya Kina effektivt ned både detta och annat missbruk.
Kina var före 1949 ett land som knappast styrde sig själv. Lokala krigsherrar beskyddades av den monstruöst korrupta regimen under Chiang Kai-shek, som i sig representerade imperialismens, framförallt USA:s, intressen i landet. Efter revolutionen återupprättade Kina sin nationella självständighet.
Men har inte kapitalismens återinförande lett till stora framsteg de senaste åren?
Nej, faktum är att kapitalismen inte i grunden är återinförd, trots betydande ”marknadsreformer”. Alla banker och i praktiken alla storföretag ägs fortfarande av staten. Om Kina hade släppt den övergripande statliga kontrollen skulle landet idag vara i misär – en ekonomisk frizon dominerad av kapitalistiska multinationella företag. Men de har de inte gjort.
Därför har det under den senaste krisen visats att staten till stora delar har kunnat styra ekonomin på ett sätt som inget kapitalistiskt land kan göra. Därför fick Kina, i motsats till andra länder, inte en nedgång, utan en ekonomisk tillväxt.
Kina styrs förvisso av en privilegierad byråkrati av stalinistisk karaktär. Men trots detta har den planerade ekonomin (låt vara en delvis sönderbruten sådan!) visat att den är överlägsen den oplanerade marknaden.
Därför finns det all anledning att glädjas med de miljoner kineser som idag firar revolutionens seger. Att den genomfördes, och inte har besegrats, utgör ett hopp även för resten av mänskligheten.
TILLÄGG
Rekommenderar också en utmärkt artikel om ämnet på Newsmill!
måndag 7 maj 2012
John McCain - den "moraliske" krigsförbrytaren
/Skriven den 18 august 2008/
Läser i Svenska Dagbladet idag om att ”republikanen John McCains korta kärnfulla svar på moralfrågor stärkte hans anseende bland kristna väljare”.
Han frågades ut av pastor Rick Warren och ansåg bland annat att varje barn får mänskliga rättigheter ”vid befruktningen”. Detta tilltalade dessa kristna väljare så mycket att de inte ens reflekterade över om detta även gällde vietnamesiska barn under den period då McCain var amerikansk bombflygare över Nordvietnam.
För det var ju det han var. För detta hyllas han som en stor patriot. Speciellt hyllad är han eftersom han blev nedskjuten under en av dessa nätter, då han vräkte dödslaster över fattiga vietnamesiska bönder – män, kvinnor och barn.
Någon kan invända att han bara ”lydde order”. Men det är inte sant. Bortsett från att det var helt möjligt för ungdomar i USA att vägra värnplikt utan att drabbas av något värre än (i värsta fall) några års fängelse har McCain på många sätt visat att han inte bara lydde order.
Han var så plikttrogen att han valdes ut till bombflygare på farliga och dödsbringande uppdrag. Han var så plikttrogen att han inte ens tog avstånd från massmorden på oskyldiga bönder när han hade den stora chansen – under fångenskapen i Nordvietnam. Han var så plikttrogen att han inte heller ifrågasatte kriget när han kom hem. Och nu vill han göra politisk karriär av sina förbrytelser.
De verkliga ”hjältarna” på den amerikanska sidan i kriget var de som deserterade, eller motarbetade den egna armén. Eller åtminstone tog avstånd från mördandet när de kom hem. Och de verkliga hjältarna bland de bombpiloter som blev nedskjutna, var de som vågade uttala sig i nordvietnamesisk radio och fördöma det imperialistiska kriget. Väl medvetna att de skulle betraktas som förrädare när de kom hem.
De som gjorde det, avfärdades senare som ”hjärntvättade”. De var snarare avprogrammerade - de hade befriats från den programmering de fått i USA:s armé – och i det amerikanska samhället.
John McCain påstår sig dessutom ha blivit torterad i Nordvietnam. Det kanske han blev, vad vet jag. Men han ska vara förbaskat glad över att han överhuvudtaget överlevde. Den känslomässiga reaktionen från de vietnamesiska bondesoldater som äntligen lyckats skjuta ner en av dessa dödsmaskiner som terroriserat deras hembygd och mördat deras anhöriga torde ha varit att göra processen kort med de piloter, som de säkert uppfattade som djävlar i människohamn. Men nu var Nordvietnams armé väldisciplinerad. Betydligt mer så än sina amerikanska motståndare.
Denne man, som är så stolt över att ha massakrerat nordvietnamesisk civilbefolkning, kan nu använda detta som en språngbräda för att bli USA:s president. Det säger en hel del om samhället i Amerikas Förenta Stater.
Läser i Svenska Dagbladet idag om att ”republikanen John McCains korta kärnfulla svar på moralfrågor stärkte hans anseende bland kristna väljare”.
Han frågades ut av pastor Rick Warren och ansåg bland annat att varje barn får mänskliga rättigheter ”vid befruktningen”. Detta tilltalade dessa kristna väljare så mycket att de inte ens reflekterade över om detta även gällde vietnamesiska barn under den period då McCain var amerikansk bombflygare över Nordvietnam.
För det var ju det han var. För detta hyllas han som en stor patriot. Speciellt hyllad är han eftersom han blev nedskjuten under en av dessa nätter, då han vräkte dödslaster över fattiga vietnamesiska bönder – män, kvinnor och barn.
Någon kan invända att han bara ”lydde order”. Men det är inte sant. Bortsett från att det var helt möjligt för ungdomar i USA att vägra värnplikt utan att drabbas av något värre än (i värsta fall) några års fängelse har McCain på många sätt visat att han inte bara lydde order.
Han var så plikttrogen att han valdes ut till bombflygare på farliga och dödsbringande uppdrag. Han var så plikttrogen att han inte ens tog avstånd från massmorden på oskyldiga bönder när han hade den stora chansen – under fångenskapen i Nordvietnam. Han var så plikttrogen att han inte heller ifrågasatte kriget när han kom hem. Och nu vill han göra politisk karriär av sina förbrytelser.
De verkliga ”hjältarna” på den amerikanska sidan i kriget var de som deserterade, eller motarbetade den egna armén. Eller åtminstone tog avstånd från mördandet när de kom hem. Och de verkliga hjältarna bland de bombpiloter som blev nedskjutna, var de som vågade uttala sig i nordvietnamesisk radio och fördöma det imperialistiska kriget. Väl medvetna att de skulle betraktas som förrädare när de kom hem.
De som gjorde det, avfärdades senare som ”hjärntvättade”. De var snarare avprogrammerade - de hade befriats från den programmering de fått i USA:s armé – och i det amerikanska samhället.
John McCain påstår sig dessutom ha blivit torterad i Nordvietnam. Det kanske han blev, vad vet jag. Men han ska vara förbaskat glad över att han överhuvudtaget överlevde. Den känslomässiga reaktionen från de vietnamesiska bondesoldater som äntligen lyckats skjuta ner en av dessa dödsmaskiner som terroriserat deras hembygd och mördat deras anhöriga torde ha varit att göra processen kort med de piloter, som de säkert uppfattade som djävlar i människohamn. Men nu var Nordvietnams armé väldisciplinerad. Betydligt mer så än sina amerikanska motståndare.
Denne man, som är så stolt över att ha massakrerat nordvietnamesisk civilbefolkning, kan nu använda detta som en språngbräda för att bli USA:s president. Det säger en hel del om samhället i Amerikas Förenta Stater.
lördag 5 maj 2012
Än en gång till frågan om Lars Vilks Muhammadbilder
/Skrivet 16 september 2007/
För det första, Lars Vilks har rätt att teckna vad han vill, och hur dåligt han vill, och försöka få det utställt och publicerat. För det andra, jag anser inte att det ska finnas några lagar som förbjuder publicering av hans bilder, inte ens hans sämsta eller hans mest kränkande.
Men att något inte är förbjudet innebär inte att det bör göras. Jag anser inte att det ska finnas en lag mot hemsidor som förnekar Förintelsen, men jag anser ändå inte att sådana sidor bör finnas. Jag anser heller inte att det bör skrivas en lag som förbjuder förnekande eller ens bagatelliserande av övergrepp mot barn. Det är bättre om de som bedriver sådana kampanjer hängs ut, avslöjas i sitt nakna människoförakt.
Vad gäller Lars Vilks hade jag varit på hans sida om han hade varit en flykting från, exempelvis, Iran som ville visa sitt motstånd mot hur de härskande utnyttjar islam i förtryckets tjänst. Men det är han inte. Han är (i förhållande till den överväldigande majoriteten muslimer) en privilegierad västerlänning som ser det som något lite pikant, lite intressant, att ”testa yttrandefrihetens gränser” . Att han kränker miljoner och åter miljoner människor i onödan rör honom inte i ryggen. Det är väl intressant också, kan man förmoda, kanske en del av själva konstverket, i sann postmodern anda.
Jag skriver ”i onödan” för bilden har inget vettigt syfte. Ingen historiker, eller ens den värsta fiende till islam, har någonsin argumenterat för att Muhammad i själva verket var en hund. Om Vilks hade tagit upp en diskussion om kvinnosynen i islam, eller synen på barnäktenskap bland en liten minoritet av världens muslimer, eller ogillat Koranens syn på Guds allmakt, och velat stryka under sin åsikt med en slagkraftig teckning, hade det varit en annan sak. Men jag har den otäcka känslan av att hans enda syfte med bilden är att kränka.
Varför blir muslimer så kränkta? Beror det huvudsakligen på religionen? Jag tror inte det. Så länge vi kommer från den västvärld som genom historien ockuperat, exploaterat, och invaderat muslimska länder, och fortfarande gör det, är det förståeligt att arroganta gester från representanter från vår del av världen är sprängstoft. De allra flesta muslimer i världen är fattigare än den fattigaste tjugondelen i Sverige och Västeuropa (att Usama Bin Ladin själv är mångmiljonär ändrar inte ett uns på detta faktum). De har haft erfarenheter av västvärldens imperialistiska arrogans under århundraden – från korstågen till invasionen av Irak och utsvältningen av Gaza.
Med tanke på det borde man kanske vara lite mer medveten om makt, sociala förhållanden och imperialism. Och inte bara förhäva sig över den ”konstens frihet” som den fine och bildade Lars Vilks säger sig värna om – i motsats, alltså, till fattiga människor i Pakistan, vars vreda ansikten vi förskräcks över när vi ser på demonstrationsbilderna.
Jag försvarar i princip Lars Vilks rätt att teckna vad han vill, och tycker lika illa om Al Qaida och dess hot som alla andra. Men jag har inga som helst sympatier för honom. Tvärtom, hans arrogans och likgiltighet för miljoner människors känslor äcklar mig gränslöst.
För det första, Lars Vilks har rätt att teckna vad han vill, och hur dåligt han vill, och försöka få det utställt och publicerat. För det andra, jag anser inte att det ska finnas några lagar som förbjuder publicering av hans bilder, inte ens hans sämsta eller hans mest kränkande.
Men att något inte är förbjudet innebär inte att det bör göras. Jag anser inte att det ska finnas en lag mot hemsidor som förnekar Förintelsen, men jag anser ändå inte att sådana sidor bör finnas. Jag anser heller inte att det bör skrivas en lag som förbjuder förnekande eller ens bagatelliserande av övergrepp mot barn. Det är bättre om de som bedriver sådana kampanjer hängs ut, avslöjas i sitt nakna människoförakt.
Vad gäller Lars Vilks hade jag varit på hans sida om han hade varit en flykting från, exempelvis, Iran som ville visa sitt motstånd mot hur de härskande utnyttjar islam i förtryckets tjänst. Men det är han inte. Han är (i förhållande till den överväldigande majoriteten muslimer) en privilegierad västerlänning som ser det som något lite pikant, lite intressant, att ”testa yttrandefrihetens gränser” . Att han kränker miljoner och åter miljoner människor i onödan rör honom inte i ryggen. Det är väl intressant också, kan man förmoda, kanske en del av själva konstverket, i sann postmodern anda.
Jag skriver ”i onödan” för bilden har inget vettigt syfte. Ingen historiker, eller ens den värsta fiende till islam, har någonsin argumenterat för att Muhammad i själva verket var en hund. Om Vilks hade tagit upp en diskussion om kvinnosynen i islam, eller synen på barnäktenskap bland en liten minoritet av världens muslimer, eller ogillat Koranens syn på Guds allmakt, och velat stryka under sin åsikt med en slagkraftig teckning, hade det varit en annan sak. Men jag har den otäcka känslan av att hans enda syfte med bilden är att kränka.
Varför blir muslimer så kränkta? Beror det huvudsakligen på religionen? Jag tror inte det. Så länge vi kommer från den västvärld som genom historien ockuperat, exploaterat, och invaderat muslimska länder, och fortfarande gör det, är det förståeligt att arroganta gester från representanter från vår del av världen är sprängstoft. De allra flesta muslimer i världen är fattigare än den fattigaste tjugondelen i Sverige och Västeuropa (att Usama Bin Ladin själv är mångmiljonär ändrar inte ett uns på detta faktum). De har haft erfarenheter av västvärldens imperialistiska arrogans under århundraden – från korstågen till invasionen av Irak och utsvältningen av Gaza.
Med tanke på det borde man kanske vara lite mer medveten om makt, sociala förhållanden och imperialism. Och inte bara förhäva sig över den ”konstens frihet” som den fine och bildade Lars Vilks säger sig värna om – i motsats, alltså, till fattiga människor i Pakistan, vars vreda ansikten vi förskräcks över när vi ser på demonstrationsbilderna.
Jag försvarar i princip Lars Vilks rätt att teckna vad han vill, och tycker lika illa om Al Qaida och dess hot som alla andra. Men jag har inga som helst sympatier för honom. Tvärtom, hans arrogans och likgiltighet för miljoner människors känslor äcklar mig gränslöst.
Mumiens hemlighet
/Denna artikel har publicerats i Socialisten 85/2007. Har ändrat den något./
För ett tag sen såg jag Mumien - återkomsten (från 2001) på TV4. Den var en skitfilm, men det visste jag ju. Men jag ville ändå se den. Den är intressant som ett exempel på hur den fornegyptiska civilisationen nästan konsekvent demoniseras i dagens populärkultur.
Populärkulturens Egypten är svart magi, ondskefulla präster, dödliga gifter - och framförallt vandrande mumier. Just vandrande mumier är ett populärt tema. Man kan ju fråga sig varför.
Mumien - återkomsten är ett skräckexempel på de värsta klichéerna. Imhotep, arkitekten bakom Djosers trappstegspyramid, framställs här i form av en ondskefull mumie som vill erövra världen. Dödsguden Anubis blir till en egyptisk djävul, vilket han aldrig var i den egyptiska religionen. Drottning Nefertiti, som i verkligheten levde mer än tusen år efter Imhotep, får bli den ondskefulla kvinnliga partnern till denne gengångare. Och sedan alla dessa insekter. Magiska, ondskefulla insekter, som blir en mardröm för alla som har det minsta anlag för insektsfobi (vilket jag har).
Skulle den grekiska antika kulturen kunna demoniseras på detta sätt i populära filmer? Eller den romerska? Knappast.
Men varför denna demonisering av just Egypten? Den klassiska egyptiska civilisationen existerade i 3000 år. Den utvecklade den mest stabila kultur världshistorien känt. Den utvecklade en byggnadskonst som fortfarande är så imponerande att Erich von Däniken lyckats lura i människor att den skapades av rymdmänniskor. Än idag är de största pyramiderna veritabla gåtor. Skriftkonsten, matematiken, konsten, vetenskapen - alla har hämtat inspiration från Egypten. Det var en "kulturens vagga" i högre grad än den grekiska.
Så som sagt, varför denna demonisering?
Martin Bernal har i sitt verk "Svart Atena" visat hur den egyptiska civilisationen behandlades med stor respekt ända in i början av 1800-talet. Grekerna såg egypterna som sina läromästare, och även i Europa sågs Egypten som kulturens vagga ända fram till början av 1800-talet. Sedan hände något. Egypten började allt mer framställas som ett isolerat barbariskt stickspår, meden den antika grekiska kulturen framställdes som just den kulturens vagga som alla framsteg kommer från. Hans egen förklaring var att den framväxande rasismen ledde till att ett afrikanskt land inte kunde ses som civilisationens vagga.
Det kan säkert ligga något i det. Men jag tror att det också finns en annan förklaring. Det klassiska Egypten var ett samhälle som inte stämmer in på den borgerliga synen på ett civiliserat samhälle. Ekonomin byggde inte på privategendom. Staten hade ett de facto monopol på utrikeshandeln, och all jord ägdes i princip av staten. Visst fanns det ett härskande skikt, men det baserade inte sina privilegier på privategendom. Det liknade, kort sagt, Sovjetunionen mer än det liknade USA. Staten var skyldig att se till att alla medborgare hade mat. Genom jättelika centralt organiserade bevattningsanläggningar garanterades skörden. Samhället byggde inte, som i Grekland och Rom, på slaveri och privategendom.
Det egyptiska samhället hade sina rötter i en äldre, kollektiv ordning. I denna ordning hade också kvinnorna en starkare ställning än de hade i något annat land i regionen, med undantag av minoiska Kreta fram till 1450 f. kr. Efter minoiska Kretas fall var de egyptiska kvinnornas ställning helt unik i regionen. I egyptisk vishetslitteratur finns till och med anvisningar om att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen obetingat ska lyda sin hustru... Den som studerar hur kvinnor avbildas i den egyptiska konsten och jämför med kvinnoavbildningarna i de samtida kulturerna borde förstå att det var en väsentlig skillnad.
Till och med i Gamla testamentet, med sin antiegyptiska retorik, finns uppgifter som bekräftar bilden av Egypten som ett stabilt och välordnat samhälle. När de flyende israeliterna klagar inför Moses i öknen påminner de honom hur tryggt allt var när de åt vid de egyptiska "köttgrytorna".
Jag tror att det är dessa fakta som delvis kan förklara varför det antika Egypten demoniserats i den borgerliga populärkulturen. Det egyptiska statsdominerade samhällets obestridliga framgångar stör bilden av hur en framgångsrik civilisation ska se ut. Det grekiska samhället, med sin privategendom, sitt slaveri och sin "frihet" passar bättre in i vår kultur. De "kommunistiska" dragen i faraonernas Egypten gör att populärskildringarna av det får drag som påminner om hur Sovjet och Kina framställdes under kalla kriget.
Missförstå mig inte, jag vill inte idealisera faraonernas Egypten (eller för den delen de härskande skikten i Sovjet och Kina!). Det härskande skiktet i Egypten hade oerhörda privilegier. Det gällde ju i synnerhet kungafamiljen, som levde i en ofattbar lyx. Men detta skikts makt byggde på att det kunde upprätthålla stabilitet och välstånd för hela samhället. Ett samhälle som hade sina rötter i den urkommunism som rådde tidigare, även om det i sin faraoniska tappning blev en byråkratiskt degenererad urkommunism.
Den egyptiska tretusenåriga civilisationen (från 3000 f.kr. till vår tideräknings början) är en viktig del av vårt kulturella arv. Den borde bemötas med lite större aktning, till och med i populärkulturen, än att framställas som ett vedervärdigt näste befolkat av ondskefulla svartmagiker och vandrande mumier.
För ett tag sen såg jag Mumien - återkomsten (från 2001) på TV4. Den var en skitfilm, men det visste jag ju. Men jag ville ändå se den. Den är intressant som ett exempel på hur den fornegyptiska civilisationen nästan konsekvent demoniseras i dagens populärkultur.
Populärkulturens Egypten är svart magi, ondskefulla präster, dödliga gifter - och framförallt vandrande mumier. Just vandrande mumier är ett populärt tema. Man kan ju fråga sig varför.
Mumien - återkomsten är ett skräckexempel på de värsta klichéerna. Imhotep, arkitekten bakom Djosers trappstegspyramid, framställs här i form av en ondskefull mumie som vill erövra världen. Dödsguden Anubis blir till en egyptisk djävul, vilket han aldrig var i den egyptiska religionen. Drottning Nefertiti, som i verkligheten levde mer än tusen år efter Imhotep, får bli den ondskefulla kvinnliga partnern till denne gengångare. Och sedan alla dessa insekter. Magiska, ondskefulla insekter, som blir en mardröm för alla som har det minsta anlag för insektsfobi (vilket jag har).
Skulle den grekiska antika kulturen kunna demoniseras på detta sätt i populära filmer? Eller den romerska? Knappast.
Men varför denna demonisering av just Egypten? Den klassiska egyptiska civilisationen existerade i 3000 år. Den utvecklade den mest stabila kultur världshistorien känt. Den utvecklade en byggnadskonst som fortfarande är så imponerande att Erich von Däniken lyckats lura i människor att den skapades av rymdmänniskor. Än idag är de största pyramiderna veritabla gåtor. Skriftkonsten, matematiken, konsten, vetenskapen - alla har hämtat inspiration från Egypten. Det var en "kulturens vagga" i högre grad än den grekiska.
Så som sagt, varför denna demonisering?
Martin Bernal har i sitt verk "Svart Atena" visat hur den egyptiska civilisationen behandlades med stor respekt ända in i början av 1800-talet. Grekerna såg egypterna som sina läromästare, och även i Europa sågs Egypten som kulturens vagga ända fram till början av 1800-talet. Sedan hände något. Egypten började allt mer framställas som ett isolerat barbariskt stickspår, meden den antika grekiska kulturen framställdes som just den kulturens vagga som alla framsteg kommer från. Hans egen förklaring var att den framväxande rasismen ledde till att ett afrikanskt land inte kunde ses som civilisationens vagga.
Det kan säkert ligga något i det. Men jag tror att det också finns en annan förklaring. Det klassiska Egypten var ett samhälle som inte stämmer in på den borgerliga synen på ett civiliserat samhälle. Ekonomin byggde inte på privategendom. Staten hade ett de facto monopol på utrikeshandeln, och all jord ägdes i princip av staten. Visst fanns det ett härskande skikt, men det baserade inte sina privilegier på privategendom. Det liknade, kort sagt, Sovjetunionen mer än det liknade USA. Staten var skyldig att se till att alla medborgare hade mat. Genom jättelika centralt organiserade bevattningsanläggningar garanterades skörden. Samhället byggde inte, som i Grekland och Rom, på slaveri och privategendom.
Det egyptiska samhället hade sina rötter i en äldre, kollektiv ordning. I denna ordning hade också kvinnorna en starkare ställning än de hade i något annat land i regionen, med undantag av minoiska Kreta fram till 1450 f. kr. Efter minoiska Kretas fall var de egyptiska kvinnornas ställning helt unik i regionen. I egyptisk vishetslitteratur finns till och med anvisningar om att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen obetingat ska lyda sin hustru... Den som studerar hur kvinnor avbildas i den egyptiska konsten och jämför med kvinnoavbildningarna i de samtida kulturerna borde förstå att det var en väsentlig skillnad.
Till och med i Gamla testamentet, med sin antiegyptiska retorik, finns uppgifter som bekräftar bilden av Egypten som ett stabilt och välordnat samhälle. När de flyende israeliterna klagar inför Moses i öknen påminner de honom hur tryggt allt var när de åt vid de egyptiska "köttgrytorna".
Jag tror att det är dessa fakta som delvis kan förklara varför det antika Egypten demoniserats i den borgerliga populärkulturen. Det egyptiska statsdominerade samhällets obestridliga framgångar stör bilden av hur en framgångsrik civilisation ska se ut. Det grekiska samhället, med sin privategendom, sitt slaveri och sin "frihet" passar bättre in i vår kultur. De "kommunistiska" dragen i faraonernas Egypten gör att populärskildringarna av det får drag som påminner om hur Sovjet och Kina framställdes under kalla kriget.
Missförstå mig inte, jag vill inte idealisera faraonernas Egypten (eller för den delen de härskande skikten i Sovjet och Kina!). Det härskande skiktet i Egypten hade oerhörda privilegier. Det gällde ju i synnerhet kungafamiljen, som levde i en ofattbar lyx. Men detta skikts makt byggde på att det kunde upprätthålla stabilitet och välstånd för hela samhället. Ett samhälle som hade sina rötter i den urkommunism som rådde tidigare, även om det i sin faraoniska tappning blev en byråkratiskt degenererad urkommunism.
Den egyptiska tretusenåriga civilisationen (från 3000 f.kr. till vår tideräknings början) är en viktig del av vårt kulturella arv. Den borde bemötas med lite större aktning, till och med i populärkulturen, än att framställas som ett vedervärdigt näste befolkat av ondskefulla svartmagiker och vandrande mumier.
Anti-kommunistisk "upplysning"
/Skrivet 13 maj 2007/
Nu när jag har en blogg borde jag väl först av allt kommentera vad som händer idag. Men jag kan inte släppa en artikel på DN/debatt den 9 maj som retade mig till vansinne.
Det var några Anders Hjemdal och Camilla Andersson som hade grundat något som de kallade ”Föreningen för upplysning om kommunismen”. De hade tagit del av en undersökning om vad svenska ungdomar visste och ansåg om denna ”kommunism” och de var SÅ upprörda.
Vad var de nu upprörda över? Jo, bland annat att 40 procent ansåg att ”kommunism” bidragit till ökat välstånd i världen. Tja, de kanske hade hört talas om att medellivslängden på Kuba är den högsta i Latinamerika, och att barnadödligheten är den lägsta . Och att sjukvården och skolan på Kuba har en standard som mer påminner om ett västeuropeiskt land än om Latinamerika. Så har det varit under årtionden...
En annan sak författarna gick i taket för var att 56 procent av grundskoleeleverna svarar "Vet ej" på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska.
Hmm… Det har funnits mängder av länder som varit blodiga diktaturer trots att de bygger på ”västerländsk marknadsekonomi” , alltifrån Pinochets Chile till Hitlers Tyskland. Så här visar sig ånyo ungdomarna mer ”upplysta” än vårt författarpar.
Men ungdomarnas "okunnighet" blir än mer skrämmande. Författarna refererar från undersökningen det hemska faktum att ’"Begreppet kollektivisering ses som positivt och associeras till exempel med 'kollektivtrafik', 'att göra saker tillsammans', 'alla får det lika bra'."
Hu, vad hemskt! Det behövs genast en indoktrineringskampanj som ska tala om för ungdomarna att de rätta associationerna till ordet ”kollektivisering” är ”Gulag” och ”Pol Pot”, och inget annat…
Och när sedan 22 procent av ungdomarna förklarar att de anser att kommunism är ett demokratiskt samhällskick BEHÖVER det ju inte betyda att de inte hört talas om Stalin och Pol Pot utan att de i princip tycker att det är demokratiskt att äga industrier och naturtillgångar gemensamt. Och vill ni höra nåt hemskt – det tycker jag med!
Författarna för sin del likställer de byråkratiska regimerna i det av Sovjet dominerade Östeuropa med den tyska nazismen: ”Den fruktade Röda armén befriade aldrig någon från förtryck - den införde bara ännu en våldets diktatur, som inte stod den nazistiska efter i terror och brutalitet.”
Hmm… i det ena landet efter det andra i Östeuropa visar opinionsundersökningar att en stor del av befolkningen anser att det var bättre under det byråkratiska styret än det är nu. Hur många procent av befolkningen i exempelvis Norge eller Frankrike skulle, 18 år efter krigsslutet, ha svarat ”ja” på frågan om det var bättre under den tyska ockupationen?
Missförstå mig inte, jag är väl medveten om alla brott stalinismen begått och jag är inte alls för diktaturer. Men det projekt Hjemdal och Andersson föreslår är inte ”upplysning” - det är en indoktrineringskampanj som ska få alla att sätta likhetstecken mellan kapitalism och demokrati och mellan kollektivt ägande och diktatur.
Nu när jag har en blogg borde jag väl först av allt kommentera vad som händer idag. Men jag kan inte släppa en artikel på DN/debatt den 9 maj som retade mig till vansinne.
Det var några Anders Hjemdal och Camilla Andersson som hade grundat något som de kallade ”Föreningen för upplysning om kommunismen”. De hade tagit del av en undersökning om vad svenska ungdomar visste och ansåg om denna ”kommunism” och de var SÅ upprörda.
Vad var de nu upprörda över? Jo, bland annat att 40 procent ansåg att ”kommunism” bidragit till ökat välstånd i världen. Tja, de kanske hade hört talas om att medellivslängden på Kuba är den högsta i Latinamerika, och att barnadödligheten är den lägsta . Och att sjukvården och skolan på Kuba har en standard som mer påminner om ett västeuropeiskt land än om Latinamerika. Så har det varit under årtionden...
En annan sak författarna gick i taket för var att 56 procent av grundskoleeleverna svarar "Vet ej" på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska.
Hmm… Det har funnits mängder av länder som varit blodiga diktaturer trots att de bygger på ”västerländsk marknadsekonomi” , alltifrån Pinochets Chile till Hitlers Tyskland. Så här visar sig ånyo ungdomarna mer ”upplysta” än vårt författarpar.
Men ungdomarnas "okunnighet" blir än mer skrämmande. Författarna refererar från undersökningen det hemska faktum att ’"Begreppet kollektivisering ses som positivt och associeras till exempel med 'kollektivtrafik', 'att göra saker tillsammans', 'alla får det lika bra'."
Hu, vad hemskt! Det behövs genast en indoktrineringskampanj som ska tala om för ungdomarna att de rätta associationerna till ordet ”kollektivisering” är ”Gulag” och ”Pol Pot”, och inget annat…
Och när sedan 22 procent av ungdomarna förklarar att de anser att kommunism är ett demokratiskt samhällskick BEHÖVER det ju inte betyda att de inte hört talas om Stalin och Pol Pot utan att de i princip tycker att det är demokratiskt att äga industrier och naturtillgångar gemensamt. Och vill ni höra nåt hemskt – det tycker jag med!
Författarna för sin del likställer de byråkratiska regimerna i det av Sovjet dominerade Östeuropa med den tyska nazismen: ”Den fruktade Röda armén befriade aldrig någon från förtryck - den införde bara ännu en våldets diktatur, som inte stod den nazistiska efter i terror och brutalitet.”
Hmm… i det ena landet efter det andra i Östeuropa visar opinionsundersökningar att en stor del av befolkningen anser att det var bättre under det byråkratiska styret än det är nu. Hur många procent av befolkningen i exempelvis Norge eller Frankrike skulle, 18 år efter krigsslutet, ha svarat ”ja” på frågan om det var bättre under den tyska ockupationen?
Missförstå mig inte, jag är väl medveten om alla brott stalinismen begått och jag är inte alls för diktaturer. Men det projekt Hjemdal och Andersson föreslår är inte ”upplysning” - det är en indoktrineringskampanj som ska få alla att sätta likhetstecken mellan kapitalism och demokrati och mellan kollektivt ägande och diktatur.
fredag 4 maj 2012
Hur talibanerna fick makten
/Nu när USA-trupper ockuperar Afghanistan kan det vara på sin plats att
se hur de talibaner som USA nu bekämpar fick makten förra gången. I
denna artikel jag skrev i Socialisten nr 55, november 2001, visas hur
det var USA som i praktiken byggde upp fundamentalismen i Afghanistan,
och bidrog till att den fick makten./
-------------------------------------------------------------------------
Många har förmodligen någon gång sett en skräckfilm som handlar om den ondskefulle, och/eller galne, vetenskapsmannen som skapar monster i sitt laboratorium. Historien brukar oftast sluta med att skaparen förlorar kontrollen över sina skapelser som slutligen angriper honom.
Jag kommer osökt att tänka på sådana historier när jag läser Ahmed Rashids bok "Talibanerna" (utgiven av Svenska Afghanistankommittén). Den historia han berättar där är tveklöst otäckare än någon skräckfilm. Den är nämligen sann.
I Rashids bok får vi lära oss historien om hur talibanerna skapades. Den typ av fundamentalism som de står för har närmast obefintliga rötter i den afghanska, historiskt sett mycket toleranta, kulturen. De kan däremot förstås utifrån det krig USA förde genom ombud i Afghanistan under tio år mellan 1979 och 1989.
Efter Sovjets invasion 1979 satsade CIA och de pakistanska och saudiska säkerhetstjänsterna enorma summor på att bygga upp fundamentalistiska väpnade styrkor i Afghanistan. Syftet var att slå mot Sovjet och vänsterregeringen i landet.
Fundamentalistiska grupper hade tidigare varit extremt marginella i Afghanistan, men USA valde att satsa på sådana grupper hellre än på mer moderata motståndsgrupper. Många av dessa finansierade även sin verksamhet genom opiumodling och smuggling, en aktivitet också USA/CIA valde att se mellan fingrarna med.
Denna häxbrygd av islamistisk fundamentalism, terrorism och narkotikasmuggling skapade en situation som ytterligare förstörde ett krigshärjat land. Detta spred sig även till grannlandet Pakistan och bidrog till att även det landet destabiliserades.
Når Sovjet drog sig tillbaka 1989 och vänsterregeringen i Kabul störtats 1992 utbröt ett krig mellan de islamistiska fraktionerna om fördelningen av bytet. 1996 stod talibanerna som segrare.
Talibanerna hade uppstått på de fundamentalistiska koranskolorna i Pakistan under tidigt 90-tal och stöddes av den pakistanska säkerhetstjänsten ISI, i sig en skapelse av CIA. När talibanerna blev starkare fick de ett öppet stöd av Benazir Bhuttos västorienterade "progressiva" regim i Pakistan. Även Saudiarabien stödde öppet talibanerna. USA gav också sitt stöd, men mer diskret. De såg talibanerna som en garant för den stabilitet som bland annat var nödvändig för att bygga en pipeline för olja genom landet.
När talibanerna intog Kabul och införde det förmodligen mest konsekvent genomförda statligt organiserade kvinnoförtryck någon regim infört i historisk tid, sa USA:s utrikesdepartements talesman Glyn Davies att de inte hade något att invända mot talibanernas åtgäder för att införa islamisk lagstiftning. Denna lagstiftning förbjöd bland annat kvinnor att lämna sina hem utan sällskap av manliga släktingar, att visa sig utan en slöja som täckte i stort sett hela ansiktet, att behandlas av manliga läkare, och att arbeta i andra yrken än läkaryrket (där de endast fick behandla kvinnor). Flickor och kvinnor förbjöds gå i skolan.
Flera av dessa dekret fick en förödande effekt på livet i Kabul och andra städer. Under vänsterregeringen hade 40 procent av de yrkesarbetande i Kabul, inklusive de flesta lärare, varit kvinnor. Nu slogs både utbildningen och hälsovården sönder. Detta drabbade ett redan fattigt land mycket hårt. Dessutom förlorade många ensamstående kvinnor alla möjligheter att försörja sig.
USA hade inte heller något att invända mot det hänsynslösa nationella förtryck som drabbade många icke-pashtunska folkgrupper (pashtunerna var den etniska grupp som talibanerna byggdes upp av). I själva verket bedrev talibanregimen i många delar av landet en etnisk rensning helt jämförbar med det värsta i kriget i ex-Jugoslavien. USA hade inte heller här några invändningar.
Medan det amerikanska oljebolaget Unocal förhandlade med talibanerna om att bygga pipelines förstärktes gradvis förtrycket i Afghanistan. Från 1997 fick den saudiske dissidenten och mångmiljardären Usama bin Ladin, en man med nära relationer med den pakistanska underrättelsetjänsten, ett allt större inflytande över talibanledningen. Det var framförallt detta som gradvis ledde till att den informella allians som fanns mellan talibanerna och USA bröts sönder. bin Ladin hade i nära samarbete med CIA varit en av ledarna för den USA-dominerade islamistiska alliansen mot Sovjet i Afghanistan men hade nu vänt sig mot sina herrar. I och med attentaten mot USA-ambassaderna i Kenya och Tanzania 1998 slog USA helt om sin politik mot talibanerna. Vad som sedan hände blev, som bekant, världshistoria.
Den som vill veta mer rekommenderas att läsa Rashids bok! Den är lättläst och innehåller mycket värdefulla fakta. Den är närmast oumbärlig för den som vill ha en ordentlig bakgrund till den dramatiska och hotfulla utveckling som alla kan följa idag.
-------------------------------------------------------------------------
Många har förmodligen någon gång sett en skräckfilm som handlar om den ondskefulle, och/eller galne, vetenskapsmannen som skapar monster i sitt laboratorium. Historien brukar oftast sluta med att skaparen förlorar kontrollen över sina skapelser som slutligen angriper honom.
Jag kommer osökt att tänka på sådana historier när jag läser Ahmed Rashids bok "Talibanerna" (utgiven av Svenska Afghanistankommittén). Den historia han berättar där är tveklöst otäckare än någon skräckfilm. Den är nämligen sann.
I Rashids bok får vi lära oss historien om hur talibanerna skapades. Den typ av fundamentalism som de står för har närmast obefintliga rötter i den afghanska, historiskt sett mycket toleranta, kulturen. De kan däremot förstås utifrån det krig USA förde genom ombud i Afghanistan under tio år mellan 1979 och 1989.
Efter Sovjets invasion 1979 satsade CIA och de pakistanska och saudiska säkerhetstjänsterna enorma summor på att bygga upp fundamentalistiska väpnade styrkor i Afghanistan. Syftet var att slå mot Sovjet och vänsterregeringen i landet.
Fundamentalistiska grupper hade tidigare varit extremt marginella i Afghanistan, men USA valde att satsa på sådana grupper hellre än på mer moderata motståndsgrupper. Många av dessa finansierade även sin verksamhet genom opiumodling och smuggling, en aktivitet också USA/CIA valde att se mellan fingrarna med.
Denna häxbrygd av islamistisk fundamentalism, terrorism och narkotikasmuggling skapade en situation som ytterligare förstörde ett krigshärjat land. Detta spred sig även till grannlandet Pakistan och bidrog till att även det landet destabiliserades.
Når Sovjet drog sig tillbaka 1989 och vänsterregeringen i Kabul störtats 1992 utbröt ett krig mellan de islamistiska fraktionerna om fördelningen av bytet. 1996 stod talibanerna som segrare.
Talibanerna hade uppstått på de fundamentalistiska koranskolorna i Pakistan under tidigt 90-tal och stöddes av den pakistanska säkerhetstjänsten ISI, i sig en skapelse av CIA. När talibanerna blev starkare fick de ett öppet stöd av Benazir Bhuttos västorienterade "progressiva" regim i Pakistan. Även Saudiarabien stödde öppet talibanerna. USA gav också sitt stöd, men mer diskret. De såg talibanerna som en garant för den stabilitet som bland annat var nödvändig för att bygga en pipeline för olja genom landet.
När talibanerna intog Kabul och införde det förmodligen mest konsekvent genomförda statligt organiserade kvinnoförtryck någon regim infört i historisk tid, sa USA:s utrikesdepartements talesman Glyn Davies att de inte hade något att invända mot talibanernas åtgäder för att införa islamisk lagstiftning. Denna lagstiftning förbjöd bland annat kvinnor att lämna sina hem utan sällskap av manliga släktingar, att visa sig utan en slöja som täckte i stort sett hela ansiktet, att behandlas av manliga läkare, och att arbeta i andra yrken än läkaryrket (där de endast fick behandla kvinnor). Flickor och kvinnor förbjöds gå i skolan.
Flera av dessa dekret fick en förödande effekt på livet i Kabul och andra städer. Under vänsterregeringen hade 40 procent av de yrkesarbetande i Kabul, inklusive de flesta lärare, varit kvinnor. Nu slogs både utbildningen och hälsovården sönder. Detta drabbade ett redan fattigt land mycket hårt. Dessutom förlorade många ensamstående kvinnor alla möjligheter att försörja sig.
USA hade inte heller något att invända mot det hänsynslösa nationella förtryck som drabbade många icke-pashtunska folkgrupper (pashtunerna var den etniska grupp som talibanerna byggdes upp av). I själva verket bedrev talibanregimen i många delar av landet en etnisk rensning helt jämförbar med det värsta i kriget i ex-Jugoslavien. USA hade inte heller här några invändningar.
Medan det amerikanska oljebolaget Unocal förhandlade med talibanerna om att bygga pipelines förstärktes gradvis förtrycket i Afghanistan. Från 1997 fick den saudiske dissidenten och mångmiljardären Usama bin Ladin, en man med nära relationer med den pakistanska underrättelsetjänsten, ett allt större inflytande över talibanledningen. Det var framförallt detta som gradvis ledde till att den informella allians som fanns mellan talibanerna och USA bröts sönder. bin Ladin hade i nära samarbete med CIA varit en av ledarna för den USA-dominerade islamistiska alliansen mot Sovjet i Afghanistan men hade nu vänt sig mot sina herrar. I och med attentaten mot USA-ambassaderna i Kenya och Tanzania 1998 slog USA helt om sin politik mot talibanerna. Vad som sedan hände blev, som bekant, världshistoria.
Den som vill veta mer rekommenderas att läsa Rashids bok! Den är lättläst och innehåller mycket värdefulla fakta. Den är närmast oumbärlig för den som vill ha en ordentlig bakgrund till den dramatiska och hotfulla utveckling som alla kan följa idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)