Hamas linje gynnar endast de mest hårdföra sionisterna

Det är ingen tvekan om att den monstruösa regimen i Israel bedriver ett rent utrotningskrig mot befolkningen i Gaza, samtidigt som den trappar upp diskrimineringen av palestinierna på Västbanken. 

Men samtidigt måste det tilläggas att Hamas gjort det möjligt för den att i än högre grad få stöd för sin brutala politik av livrädda israeler. Ja, livrädda.

Vad Hamas visade genom sin aktion var att de inte endast bekämpar "sionisterna", Netanyahu, förtryckarna. De bekämpar alla judar. De visade sig att de var beredda att brutalt slakta pro-palestinska fredsaktivister, kvinnor, barn, och, ja, till och med spädbarn. Det tack från den sionistiska högern som Hamas egentligen "förtjänar" kommer de förstås aldrig att få... Men deras organisation har en praktik som endast dessa tjänar på.

I senaste Flamman skriver Mirjam Katzin en debattartikel med titeln "Vänstern får inte blunda för antisemitismen".

Där skriver hon bland annat: ´Om judars utsatthet är med i berättelsen börjar exempelvis beskrivningen ”bosättarkolonialism” att skava, något som jag tidigare utvecklat i en debatt i Brand. Begreppet går inte att enkelt överföra rakt av på Israel, bland annat för att det inte finns någonstans för ”kolonisatörerna” att återvända till. Israel formades av en grupp människor som å ena sidan var bosättare som trängde undan en redan existerande befolkning, å andra sidan var flyktingar som själva trängts undan från länder i Europa och Mellanöstern.''

Det är sant, och en nödvändig insikt för den som vill formulera en både human och rationell linje i Palestinafrågan.

Human, ja, men också rationell.

Massakrer av civila är alltid förkastliga, men ibland kan de faktiskt vara effektiva. När FLN i Algeriet och Mau Mau i Kenya massakrerade franska respektive brittiska civila kunde den skräck detta skapade leda till reaktionen "jag borde kanske fly tillbaka till mitt hemland". Insikten att vara en hatad minoritet kolonialister kunde försvaga européernas vilja att stanna..

Men judarna i Palestina är inga kolonialister i en vanlig mening. De var inte en armé sänd av en kolonialmakt. De var oftast flyktingar som själva flydde från förtryck. Vi får inte heller glömma att en utrotning av judar i industriella former hade praktiserats i Europa - mellan 1942 och 1945 - den avslutades endast tre år innan staten Israel bildades, Den allmänt accepterade beräkningen av antalet dödade judar är som bekant 6 miljoner. Ja, försök föreställa er detta antal - ni kommer inte att lyckas.

Det som kunde försvaga  moralen hos brittiska och franska kolonialister i Kenya och Algeriet kommer inte att få samma effekt på den judiska befolkningen i Israel. De har för det mesta ingenstans att ta vägen.

Judarna utgör minst hälften av befolkningen i det område som kallas Palestina (ett namn som förresten hänsyftar på filistéerna - en grupp grekiska erövrare som  mellan ca 1200 och 600 f.kr, ockuperade stora  delar av detta område).  De flesta av dem kan inte fly någonstans. Majoriteten av dem skulle med all sannolikhet förr eller senare kunna förmås att acceptera palestiniernas rättigheter. Under förutsättningen att palestinierna inte har ett ledarskap som ser alla judar som fiender. En "fiende" som alltså inte har någonstans att ta vägen om segrande palestinier skulle driva en Hamas-politik.

Ingenting kan förstärka en motståndsvilja som att stå med ryggen mot väggen, eller stupet. Därför är Hamas objektivt sett de mest hårdföra sionisternas bästa vän.

Tillägg 

På förekommen anledning. Jag menar INTE att Israels fördrivning av palestinierna 1947-48 eller dess politik mot palestinierna idag kan rättfärdigas med hänvisning till Förintelsen. Tydligen har någon uppfattat denna text så, vilket jag inte kan förstå.