Ett hot mot yttrande- och tryckfriheten

Äntligen kom ett debattinlägg av en typ jag väntat på.  

Närmare bestämt av Staffan Dahllöf i SvD. 

Han kritiserar det absurda beslutet i EU att förbjuda Sputnik och Russia Today. 

Några  citat:

"Kontroll är frihet. Att förbjuda farliga talare är demokrati. Yttrandefriheten omfattar inte fientlig propaganda.

Det här är inte ännu en omskrivning av budskapet i George Orwells bok '1984'. Det är inte heller en översättning av de ryska argumenten för att utvisa utländska journalister eller för att döma inhemska kritiker till 15 års fängelse.

Det är så som EU-domstolen i Luxemburg motiverar varför vi inte ska ha tillgång till de ryska medierna RT och Sputnik, och varför vi skall kunna straffas om vi citerar de två mediernas innehåll. "

Och fortsätter: "I ett beslut den 27 juli godkände tribunalen, EU-domstolens förstainstansrätt, utrikesministrarnas beslut att förbjuda de två statskontrollerade ryska medierna den 1:e mars. "

"Problemet med domstolens beslut är inte att vi förlorar all tillgång till den ryska propagandan. Sputniks och RT:s kan nås med VPN (Virtuella privata nätverk). Svenska och internationella medier ser det fortfarande som sin uppgift också att redogöra för de officiella ryska ståndpunkterna. Problemet är att domstolen - liksom ministerrådet - tar på sig uppgiften att avgöra vad vi som medborgare ska ha tillgång till. Vi förväntas inte själva kunna hantera obearbetade påståenden från diskutabla källor."

Och lyckas även formulera denna lysande elakhet:

"Domstolens försvar av yttrande- och informationsfriheten är med andra ord lika elastiskt som om det hade formulerats av Marx (Groucho, inte Karl):
'Här är mina principer, om du inte gillar dem har jag andra."'

Och lite senare.:

"Den här nedmonteringen av klassiska liberala friheter sker utan en offentlig debatt. Jurister, statsvetare, medier, medieorganisationer och naturligtvis politiskt intresserade i allmänhet har hållits ovetandes om vad som nu visar sig vara gällande EU-rätt: Att grundlagens censurförbud upphävdes av 27 utrikesministrar den 1 mars och stadfästes av 15 domare i Luxemburg den 27 juli."

När jag först fick reda på förbudet mot Sputnik och Russia Today blev jag ursinnig.  Det var första gången  på över hundra år som det i Sverige utfärdats ett förbud mot att ta del av media  som presenterar den ena sidan i en polariserad debatt.

USA:s krig i Vietnam var trots allt än mer brutalt än Rysslands i Ukraina.  Men då var det inte tal om att förbjuda de USA-tidningar som försvarade detta krig, för att inte tala om att hota med straff mot  de som citerade dessa.

Och under andra världskriget var det helt tillåtet att läsa Völkischer Beobachter, och att citera från denna. 

Jag har endast en randanmärkning till Dahllöfs inlägg. Det är när han skriver detta. 

"Sputniks och RT:s kan nås med VPN (Virtuella privata nätverk)". Ja, för dem som nu vet hur man får tag i sådana. Jag vet det inte. Så jag kan inte alls få reda på vad ex.vis Sputnik skriver. 

Jag brukade följa Sputnik då och då, och tycker inte alls om att inte kunna göra det. 

Det betyder inte att jag sympatiserar med Putins brutala krig. Endast att jag av princip anser att för att ta ställning bör man ha möjlighet att ta del av vad  motsidan skriver.

). 

En modell av den rymdfarkost som tidningen Sputnik hämtat sin namn från.

 

Iranska protester mot kvinnomord

Det är sympatiskt med icke-kommersiella vänstertidningar, där man nog kan utgå från att de uppskattar att man lägger in artiklar från dem på ens egen webbsida, istället för att se det som ett upphosvsrättsbrott. Dit torde räknas den engelska vänstertidningen "Socialist Worker". I alla fall utgår jag från det, tills motsatsen är bevisad.... Så nu tar jag mig friheten att lägga ur denna artikel från denna tidning. 

Den iranska revolutionen 1978-79 var en oerhört positiv händelse, som störtade den hatade shah-regimen. Det blev resultatet av en massiv revolutionär folkrörelse, där miljoner människor revolterade, trots att den mordiska regimen gjorde alt för att dränka upproret i blod. 

Tyvärr lyckades ett reaktionärt islamistiskt ledarskap få kontrollen över revolutionen, vilket bland annat resulterade i att Iran idag är ett land med ett ovanligt konsekvent genomfört kvinnoförtryck. 

Vad det resulterat i kan ni läsa nedan. 

People revolt after Iranian police murder young woman

By Nick Clark

Thursday 22 September 2022

Issue 2823

Protesters in Iran have torched police stations in cities as demonstrations over the police killing of a young woman entered their sixth day. At least seven people have died as cops try to smash the protests, centred mostly in the north west Kurdish region, but also in the capital Tehran.

The demonstrations are the latest in a series of challenges from below to crisis-stricken Iranian governments since 2019. They began on Saturday following the police killing of Mahsa Amini the day before. 

Mahsa fell into a coma at a detention centre after Iran’s “guidance patrols”—which enforce Iran’s religious laws—arrested her on Tuesday of last week. She died three days later in hospital.

Police claimed that Mahsa was arrested for not wearing her hijab—headscarf—in a way that fully covered her hair. They also denied that officers had beat her head with a baton and banged it against one of their vehicles, instead claiming she’d suffered heart failure. But her family said she had no health problems.

Protests in the wake of her death took up the slogan, “Women, life, freedom”. Women on many of them have removed their headscarf in public—in defiance of Iran’s law—and cut their hair.

But, Iranian academic and activist Peyman Jafari told Socialist Worker, the protests are not so much against the headscarf itself as against brutally-enforced compulsory wearing.

“Women and the youth are at the forefront, but the protests are really mixed and there are all generations participating.” he said. “There has been a growing mood among younger generations that they do not want state interference in their daily life, their social lives. 

“This does not mean that they are anti-religious or against the hijab. It’s really about the freedom of wearing it or not wearing it. I was talking to a friend who is joining the protests and has a hijabi mother who is supporting her. Lots of these women will have mothers, grandmas, aunts, friends even who will wear the hijab. 

“So this crosses the line of being religious or non-religious. It’s about the freedom of wearing what you want.”

The protests come amid a years-long crisis for Iran’s governments, and waves of resistance. Iran has suffered economic crises caused by Western sanctions, and reforms designed to open the economy to privatisation and the market.

That has resulted in repeated explosions of demonstrations and strikes, mostly over poverty, unemployment and shortages. These began with a series of mass protests in early 2019, where police and state forces killed up to 1,500 people.

More recently, there were protests earlier this year after the government cut subsidies for basic foodstuffs. That, coupled with a growing urban working class and a rise in women entering the workforce and universities, has created the conditions for social revolt.

In response, the government of Ebrahim Raisi promised to enforce religious laws more strongly, in a bid to shore up his conservative supporters. Instead, this only widened the rift between the government and younger generations who want greater freedom, while high unemployment and poverty erodes its support.

Reports in Western media outlets have focussed on chants of “down with the dictator” recorded on some demonstrations. Western governments that view Iran as a challenge to the US’s dominance in the Middle East frequently latch onto anti-government protests.

But, says Peyman, protesters have also chanted, “Down with the oppressor, be it the supreme leader, be it the Shah”. That refers to both Iran’s current regime and the previous Western-backed dictatorship overthrown by a revolution in 1979.

Instead, Peyman says, the main slogan of the demonstrations, “Women, life, freedom,” ties political and economic demands together into a broader revolt against the system.

“Women, life freedom puts the sexism issue at the forefront,” said Peyman. “Life means everybody wants to have a good life—this also refers to workers like the poor and so on. And freedom is freedom from state repression.”

He added, “I do think this is a growing sentiment of radical sections of youth that oppose the entire system. It’s because of both corruption and economic mismanagement and this infringement on political and social liberties.”

Otelo Saraiva de Carvalho

Jag letade efter en någorlunda välvillig artikel om Otelo Carvalho, en man som stod i ledningen för den militärkupp som störtade diktatorn Caetano i Portugal 25 april 1974, och upprättade ett demokratiskt system (en ovanlig typ av militärkupp, eller hur?). Efter ett tag hittade jag denna.

Den 25 april 1974 störtades alltså diktaturen i Portugal. De som genomförde kuppen var en grupp av officerare på mellannivå, som kallade sig De väpnade styrkornas rörelse (MFA). Att en diktatur är så bräcklig att den kunde störtas av en grupp av några hundra officerare på mellannivå är ju i sig anmärkningsvärt. 

Portugal hade under kanske 15 år fört en hård militär kamp för att krossa befrielserörelserna i de tre kolonierna Angola, Mozambique och Guinea-Bissau.  Kriget gick dåligt och kritiken mot det hade växt även i militären. En ledande officerare, Antonio de Spinola, hade skrivit en bok där han argumenterade för att krigen måste avslutas. 

När MFA tog makten lät de först Spinola bli president, men det uppstod snart konflikter. Spinola låg långt till  höger, och förskräcktes av hur den portugisiska arbetarrörelsen växte explosionsartat. Det visade sig bland annat genom att Socialistpartiet och Kommunistpartiet snabbt blev de två största partierna, men även genom utvecklandet av organ för arbetarkontroll. 

Bland annat var det kommittéer av bankanställda som aktivt agerade mot ett kuppförsök från höger  som Spinola försökte genomföra den 11 mars 1975. De kontrollerade kuppmakarnas konton och förhindrade att dessa kunde användas för att finansiera en kontrarevolution. 

Medan en stor del av MFA:s ledning efter ett tag lierade sig med det högersocialdemokratiska Socialistpartiet för att krossa arbetarkontrollen över industrin,  hörde Carvalho till  en vänster i MFA:s ledning, som efter ett tag lierade sig med organen för arbetarkontroll. Han besökte Kuba  i 1975, och verkade ha inspirerats av det besöket.  Han kom att se Kuba som en sorts ideal. 

1975 var ett tumultartat år i Portugal. Socialistpartiets ledning samarbetade nära med de borgerliga staterna i Europa för att montera ner organen för arbetarkontroll och göra Portugal till en "normal" borgerlig demokrati. 

De lyckades den 25 november 1975. Efter vad som såg ut som ett amatörmässigt kuppförsök av några små vänstergrupper genomförde högern i militären en kontrakupp. Carvalho arresterades en kort period, grupperna på vänsterkanten förlorade all makt.. 

Organen för arbetarmakt  slogs gradvis sönder. 

I den yttersta vänstern, som hade hunnit växa sig stark inom arbetarklassen på kort tid, var sympatierna för  Carvalho mycket stora. Så när han  i juni 1976, ett halvår efter högerkuppen i november ställde upp i presidentvalet med ett ganska så radikalt vänsterprogram, fick han 16.46% procent av rösterna och kom tvåa. Hans röster kom framförallt från arbetarområden. 

Han hade 1975 märkligt nog nära kontakter med vänstergruppen Partido Revolucionário do Proletariado - Brigadas Revolucionárias  (PRP-BR). Märkligt, för att vara en ledare i en officersrörelse, låt vara i dess vänsterflygel.   

Långt senare, 1985, dömdes förresten Carvalho  mot sitt nekande, för att inom ramarna för vänsterrörelsen "Forças Populares 25 de Abril", ha samarbetat med terrorister. . Han dömdes till 15 års fängelse, men frigavs efter fem år. 

Han avled den 25 juli 2021. 

Anledningen till min fascination för honom är till stor del denna. Under de år då han stod i ledningen för MFA:s vänsterflygel var jag sympatisör till en organisation som hette Revolutionärs Marxisters Förbund (RMF) (numera Socialistiska Partiet) . De stödde den revolutionära utvecklingen i Portugal, men var förstås kritisk mot en militär som Carvalho. Men i RMF fanns en oppositionell tendens som hade nära kontakter med den trotskistiska organisationen i USA, Socialist Workers Party (SWP), och i stort följde den linje den organisationen hade. 

Jag hade tyckt att det fanns en hel del vettigt i både den tendensen och i SWP,  och i viss mån stödde jag dem, men 1975 började de inta en för mig helt obegriplig linje i Portugalfrågan. De verkade tycka att organen för arbetarmakt, var mindre intressanta i sammanhanget, och ansåg att den stora faran var att MFA skulle upprätta en militärdiktatur. Jag tyckte det var absurt - MFA var splittrat i en rad olika tendenser, och skulle inte ha haft en chans att genomföra något sådant. 

Men det ledde SWP till att stödja Socialistpartiets kampanj mot de framväxande organen för arbetarmakt, som de verkade mena vara så manipulerade av MFA, att de i detta sammanhang inte hade någon större betydelse. En något märklig position för en trotskistisk organisation. 

Och de såg mer exakt Otelo Carvalho som det största hotet i Portugal, och jämförde honom med Napoleon. Jag blev mer och mer upprörd, och slutade att stöda tendensen ifråga. 

Carvalho var inte en revolutionär i någon rimlig mening av ordet, men jag ansåg att han ändå stod på rätt sida i den strid som då pågick i Portugal. Och det anser jag nog även idag. 

En väggmålning av Carvalho från Portugal, 1975.