Time warp

Idag var jag och hörde Calle Sundstedt, ordförande i Afrikagrupperna,  tala på ett möte för Socialisten. Han talade om den den socialistiska oppositionen i Sydafrika idag, och framförallt om det socialistiska gruvarbetarfacket NUMSA.

Vid en paus passade jag på att berätta för honom om när jag hade någon form av AMS-jobb på Afrikagrupperna sommaren 1980. Jag ägnade mig åt sånt som att sortera deras arkiv, och klippa in gamla tidningsurklipp.

Jag berättade om hur jag då hade känt mig som någon form av udda "trotskist" bland de helt och hållet  ANC-trogna medlemmarna i Afrikagrupperna. Eller nåt sånt. Han log och berättade att han var född 1982, två år efter att jag hade jobbat där. Det kom som en veritabel chock. Har tiden verkligen gått så snabbt?

Idag är ju inte Afrikagrupperna "trogna" ANC eller någon annan av de befrielserörelser de en gång var så obrottsligt lojala mot. Dessa har ju ofta makten nu och det blev inte precis vad många hoppades.

Jag frågade Calle Sundstedt om en central person från Afrikagrupperna som jag kände på den tiden. Han hade inte hört talas om denne.

Tanken svindlade.

Det kom mig att tänka på en annan sak. Under ett tag ägnade jag denna blogg åt att gå igenom och utvärdera min period i FNL-grupperna 1970-72. Jag gjorde nästan lite vad maoisterna brukade kalla "självkritik" och beklagade hur jag hade betett mig i processen som ledde till min uteslutning. Efter ett tag insåg jag något konstigt.

Omedvetet skrev jag på sätt och vis för de som var med då. Observera inte för de personer som dessa är idag,  utan för dem som de var då. Jag skrev för att jag ville förklara mig för de DFFG-aktiva 1970-72, så här i efterhand, varför jag gjorde som jag gjorde.

Men det är ju bara det att de jag vände mig till egentligen inte finns längre. Även om de fysiska personerma finns kvar, har de  knappast kvar de värderingar och referensramar som de hade då. De fantiserade läsare jag skrev för är för länge sedan borta.

Att känslomässigt inse detta är även det en chock. En ännu större chock.

Jag har uppenbarligen en konstig tidsuppfattning.  Jag uppfattar det mesta som hänt mig som något som hände,  om inte igår, så åtminstone i förrgår.

I sådana här situationer känns detta väldigt ensamt. Ungefär som att upptäcka att man plötsligt befinner sig  2000 ljusår hemifrån .

Med Stalin som Gud

Har just läst ut Magnus Utviks bok Med Stalin som Gud. Den handlar om författarens tre år som aktivist i den Albanientrogna organisationen SKF (m-l), som efter ett tag bytte namn till KPS. Den första beteckningen står för Sveriges Kommunistiaka Förbund (marxist-leninisterna). Den andra för det namn organisationen tog 1981, Kommunistiska Partiet i Sverige.

Jag började läsningen med en del fördomar, eftersom jag känner en f.d. medlem i KPS som inte anser att boken ger en rättvisande bild av organisationen.

Men efter att ha läst den är mitt intryck av boken ändå ganska positivt. Av vad jag vet om KPS (och det är ändå en del) tycker jag att boken verkar hederlig, och ger en någorlunda rättvisande bild av organisationen - eller sekten. Den demoniserar inte, den ger en ganska rimlig bild av en (som jag tyckte redan när jag stötte på dem i tidigt 80-tal) alldeles ovanligt träig stalinistsekt.

Det var på något sätt så att jag redan då upplevde KPS, inte bara som träiga, utan som alldeles ovanligt verklighetsfrämmande. Jag menar, så här i efterhand kan jag förstå varför människor i tidigt 70-tal kunde bli maoister och gå med i KFML. Då kunde jag inte förstå det, men så här i efterhand kan jag det.

Men att gå med i en Enver Hoxha-sekt i tidigt åttiotal (eller ens i sent sjuttiotal) var faktiskt något helt annat. Det var endast möjligt med hjälp av extrema skygglappar, och en medveten strävan att undvika att ta del av information som ändå var väldigt lätt att få tag i.

Det gjorde ändå Utvik till sist - 1984 vågade han gå in i en trotskistisk bokhandel och köpa Kenth-Åke Anderssons Lögnens renässans. Sedan tog det inte lång tid innan han blev utkastad - utan att ens ha varit fullvärdig medlem.

Jag kan alltså förstå dem som i sent sextiotal och tidigt sjuttiotal blev entusiastiska över kulturrevolutionen i Kina. Jag blev det aldrig, men idag kan jag som sagt förstå de som blev det. Det var för många lätt att bortse från mer obehagliga fakta om Kina. Dessutom gjorde KFML stor nytta i olika typer av frontarbete, i en för en så pass liten vänstergrupp ganska så bred skala.

Det gjorde inte KPS. Deras stalinism var inte en biprodukt man måste svälja ned med det andra. Den var för KPS central, doktrinär, och man fick läsa sig till den. Bara man samtidigt konsekvent undvek att läsa en del annat, var det uppenbarligen en möjlighet, för en del.

Även om jag personligen har ungefär lika svårt att förstå att någon kunde anamma det svårsmälta Hoxha-Stalin-paketet som jag idag riktigt kan svälja att någon kan gå med i Jehovas Vittnen.