Så här skrev Jan Myrdal om Gösta Harding

Vill gärna komplettera inlägget från den 24 juli.

Jag har fått tag i Jan Myrdals "Skriftställning 2". Den publicerades 1969. Artikeln om Gösta Harding, "Den inre värdigheten", som jag alltså  läste på kvällen den 12 mars 1971, publicerades först i Aftonbladet den 11 november 1968. 

Första delen av artikeln handlar inte alls om Harding. Den handlar om hur Myrdal blev felciterad en gång, det stod "värdig" i texten när han sade "väldig". Han går igenom olika betydelser av ordet "värdig" och menar att det är en politisk term. Det är vissa saker som ses som "värdiga" i ett givet samhällssystem, andra som "ovärdiga".

Så kommer han till intervjun med Gösta Harding. Han inleder avsnittet så här:

"Ta ett exempel på värdighet, ta dr Gösta Harding".

Han fortsätter:

"Torsdagen 21-12 -67 talade han i radio om demonstrationer. Han lät presentera sig som 'psykiatriker av facket'. Han sade många sällsamma ting. Hans uttalanden om demonstranter visade att han var okunnig om de undersökningar som gjorts över olikheten mellan 'demonstranter' och 'normalbefolkning'. Hade han varit kunnig - vilket han som fackman borde ha varit - då hade han vetat att olikheten består i att 'demonstranter' är mer kunniga, mindre kriminella, mindre alkoholskadade, mindre narkotiserade än motsvarande 'normalbefolkning'".

Sedan diskuterar Myrdal ett konkret avsntt ur intervjun, som han anser antyder den personliga basen för Hardings värderingar.

Efter några egna reflektioner citerar han Harding direkt från radiointervjun:

"Ska man demonstrera ska det vara ett tyst tåg med t. ex bilder från eländet därborta, bilder som starkt angriper kriget och tyst och stilla går man. Dom förnämsta demonstrationer som har varit här i världen har väl alltid varit tysta tåg, t. ex begravningståg där någon stupat i någon strid för friheten och där en samlimg människor alltså tyst går fram"....

Myrdal kommenterar:

"Läs detta med omsorg. Det säger mycket. Märk den ryckiga associationen. Harding talar om elände, om krig och sedan plötsligt - bryts associationskedjan med 't.ex' och orden vänder till begravning och död. Det är inte logiskt genomtänkt. Ty om det vore logiskt skulle Harding mena att det förnämsta vore att sörja en död - förnämare till och med än att ha 'stupat i någon strid för friheten'; sorgen har bivit sitt eget värde, ett värde högre än det sörjda objektet. Där tränger starka och omedvetna personliga affekter fram...".

Och vidare: "Detta är inte oväsentligt. Den omedvetna människan är farlig. Se än en gång på texten. Märk det patetiska  kravet på tystnad: '...ett tyst tåg... tyst och stilla går man... tysta tåg... tyst går fram'...´ Detta krav på tystnad växer i sats efter sats till ett skri om tystnad. Det är intressant. Det tyder på en stark aggressionshämning..."

Det är ju en nästan infamt elak polemik mot en psykoanalytiker, men det blir snart värre.

"Men aggressionshämning är ju inte detsamma som fridsamhet. Och den underkuvade aggressionen bryter fram i det konstiga inpasset om begravning och död. Observera, andras begravning och andras död. Heller ingen konkret begravning... utan en drömd begravning, en drömd död."

Gösta Harding var ju ordförande i Psykoanalytiska Föreningen. Här fick han finna sig i att psykoanalyseras offentligt i en av Sveriges största tidningar....

Myrdal fortsätter, helt skoningslöst: "Den privata psykologiska bakgrunden är klar; även om de individuella upplevelser under barndomen som kan ligga till grund för affekterna förblir oåtkomliga för den utomstående betraktaren"

Han fortsätter sedan med att slå fast att "den djupt aggressiva drömmen om andras död som kläs i 'förnämhet' är en farlig dröm".

Han tar ett exempel. Anta att Sara Lidman skulle slås ihjäl av en motdemonstrant. Det skulle bli en stor, mäktig "värdig" demonstration vid hennes begravning. Kända personer skulle delta. Det skulle med andra ord bli precis den typ av demonstration som Harding ville ha...

Men, fortsätter Myrdal: "jag kan inte se annat än att den levande, den 'ovärdiga', den icke 'tysta' Sara Lidman har betydligt större värde än den värdiga begravningen av Sara Lidman".

När jag kommit så långt rös jag ordentligt. Jag hade i minst två års tid haft en välgrundad känsla att Gösta Harding egentligen inte letade efter sanningen - hans syfte var inte att jag skulle få reda på något riktigt och verkligt  - det egentliga syftet var att jag skulle anpassas. Så för mig bekräftade Myrdals ord på ett nästan kusligt sätt min egen inre bild av Gösta Harding.

Det var en fantastiskt omskakande upplevelse. Men också kuslig - och ångestskapande. 

En äggkastning mot Jerome Holland...

Våren 1970 utnämnde  USA en ny ambassadör i Sverige. Han hette Jerome Holland och blev i Sverige nog mest känd för de ägg som med jämna mellanrum kastades på honom.

Det började i Glanshammar den 28 april 1970. Holland var på besök, det blev demonstrationer och hans Cadillac träffades av ägg. Regeringen rasade och Olof Palme talade om "lymlar". FNL-gruppernas sånggrupp gjorde en riktigt fin sång om händelsen, som senare också spelades in av Fria Proteatern.

Det var den första, men inte den sista äggkastningen mot Holland. Det kom fler. En av dem var faktiskt också jag med på.

Nej, jag kastade inga ägg själv men jag deltog i en demonstration mot Holland, där det kastades ägg. Jag var 16 år.

Det var den 12 mars 1971. På något sätt hade FNL-grupperna fått reda på att Holland skulle besöka US Trade Center den dan. Så när han kom var ganska så många demonstranter samlade. Jag var en av dem.

Jag vet inte om jag kände till att någon skulle kasta ägg. Om jag hade gjort det skulle jag inte ha haft några invändningar. Som jag såg det var att kasta ägg på en representant för en regering som lät sina flygplan fälla napalmbomber på barn en mycket modest handling. För att uttrycka det lite försiktigt.

Och, nej, jag tänker inte alls säga nu att jag då var ung  och omogen. Och att jag nu tycker att det var dumt att kasta ägg mot Holland. För det tycker jag inte alls. Det var i högsta grad adekvat att göra det.

När äggen väl var kastade kom polisen. Med hästar. Att bli jagad av ridande polis längs gatorna var en helt ny upplevelse. Jag blev i alla fall inte gripen, och jag minns inte om någon annan blev det. Men jag minns en äldre kvinna som inte hade något med saken att göra, som höll på att ridas omkull av en av poliserna. Hon var mycket upprörd.

Efteråt gick jag tlll ett bibliotek på Hantverkargatan. Det kallades F6 och har numera flyttat till S:t Eriksgatan. Där fick jag tag i en bok av Jan Myrdal - "Skriftställning 2". Jag gick hem, lade mig i sängen och började läsa den.

En av artiklarna i denna samlingsvolym  hette "Den inre värdigheten".  Till min förvåning handlade den om Gösta Harding,

Ja, jag gick i terapi hos Gösta Harding vid Ericastiftelsen. Jag hade gradvis börjar bli mer och mer skeptisk till honom.

Nu visade det sig att Harding hade intervjuats efter Vietnamdemonstrationen i Stockholm  den 20 december 1967. Även där hade det blivit bråk med polisen - efter att demonstrationen av någon anledning i sista stund hade förbjudits.

Harding hade fördömt demonstranterna . Han hade antytt att de hade psykiska problem. Han ville att om man ändå nödvändigtvis skulle demonstrera skulle det ske "värdigt". Ja, han verkade till och med vara emot att man skrek slagord. Om man demonstrerade borde man gå fram "lungt och tyst". Det var vad han sade.

Det vare en underlig känsla att just komma från demonstrationen och sedan läsa detta. Min misstänksamhet mot Harding blev ju på sätt och vis bekräftad. På ett lite oväntat sätt.

Jag minns den kvällen som om den var igår. Jag minns när jag ligger i sängen och just har tagit del av Jan Myrdals helt lysande demaskering av min terapeut. Och nästan ryser över den skoningslösa logik Myrdal använder för att bemöta de förvirrade och reaktionära utgjutelserna från den man jag hade gått i terapi hos i tre år.

Den kvällen somnade jag med mycket motstridiga känslor.

PS.
Två dagar senare, den 14 mars, har vi möte med aktionsgrupp 2 i Kungsholmens FNL-grupp. För en gångs skull är det jag som skriver protokollet. Där skriver jag så här:"Okända antiimperialistiska krafter kastade ägg på Holland på fredagskvällen. Vi ger dom vårt fulla stöd!"

Ratko Mladic

/Skrivet 26 maj 2011/

Ratko Mladic har gripits.

Det är inte en dag för tidigt.

Men de västledare som gjorde hans brott möjliga genom vapenembargot mot det angripna Bosnien är inte gripna.

De är också medskyldiga. Det gäller inte minst Carl Bildt, som idag brer ut sig på Newsmill om frågan.

Då gav många västmakter sitt diskreta stöd under bordet till serbchauvinismen som en garant för "stabilitet" på Balkan.

Idag behövs den inte längre, nu är det nyliberalism som gäller. Därför kan Mladic gripas nu.

Jag gläder mig verkligen åt att Mladic äntliigen ställs till svars, men jag tycker liksom inte att det räcker.

Radovan Karadzic

/Skrivet 23 juli 2008/

En krigsförbrytare har gripits. Det var under Radovan Karadzics politiska ledning som de serbchauvinistiska förbanden genomförde den ena massakern efter den andra på bosniska muslimer (Srebrenica är den mest kända), införde koncentrationsläger där muslimer förnedrades och mördades, våldtog muslimska kvinnor, och besköt Sarajevos civilbefolkning från kullarna ovanför staden - dag och natt i fyra års tid.

Det är inte en dag för tidigt att han får stå till svars för sina brott.

Men man bör samtidigt minnas att det var västmakterna som först uppmuntrade Bosnien att bryta med Serbien - och när det väl hade skett och de serbchauvinistiska styrkorna hade startat sina attacker genomdrev samma västmakter ett vapenembargo mot det angripna Bosnien så att det inte kunde försvara sig.

FN-trupper fanns i stort antal i landet, men de gjorde i realiteten ingenting för att förhindra massakrerna. Och bosnierna själva hade inte ens rätt att köpa vapen - eller ens hjälmar för sina soldater.

Karadzic är en krigsförbrytare som bör och ska ställas till svars - men när får de västmaktsledare, som gjorde hans terrorvälde möjligt, stå till svars för SINA handlingar?

Kan jorden bli som Venus?

Om växthuseffekten fortsätter kan det värsta scenariot bli att jorden kommer att få ett klimat som liknar det på sin systerplanet Venus, säger den kände astronomen Stephen Hawking.

Bra att han tar upp det på det sättet. Farorna med växthuseffekten handlar ju inte "endast" om höjda vattennivåer, stormar eller torka. En okontrollerad växthuseffekts yttersta konsekvenser kan helt uppenbart bli skapandet av en dynamik som i slutändan blir ett hot mot allt mänskligt liv, och kanske allt liv på jorden.

"Vietnam var nära"

Många, kanske de flesta, av de böcker som i efterhand skildrar vänsteruppsvinget på 60- och 70-talen gör det utifrån en mer eller mindre borgerlig utgångspunkt. Eller åtminstone utifrån någon form av distansering. De som var aktiva då beskrivs ofta som fångade i en mer eller mindre naiv världsbild. Som de flesta numera förutsätts ha vuxit ifrån...

Här är då "Vietnam var nära" av Åke Kilander (Leopard 2007), som skildrar den svenska FNL-rörelsen, ett välkommet undantag. Kilander har inte distanserat sig, han verkar nästan till punkt och pricka stå för de värderingar och åsikter han hade då.

Den grundläggande sympati, och till och med lojalitet, han har med den världsbild som då fanns inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) gör boken både levande och ibland lite deja vu-artad. Inte nog med att han beskriver denna värdsbild - han företräder den också. Än idag. Det imponerar.

För på så sätt slipper man ju borgerliga "revisionistiska" omskrivningar av vad som hände. Eller psykologiserande bortförklaringar av hur man egentligen kunde tycka så "konstigt"...

FNL-grupperna uppstod (mer eller mindre "spontant" och "lokalt") i mitten av 60-talet. Ett avgörande datum var när Åsa Hallström och Sköld Peter Matthis ställde sig på Hötorget med några plakat mot USA:s krig den 14 juni 1965. De blev misshandlade av polis, och bortförda  från platsen. Det skapade en tidningsdebatt. Och bidrog dessutom till att Vietnamrötelsen fick vind i seglen.

Efter ett tag förenas de lokala FNL-grupperna till en riksorganisation - "De Förenande FNL-grupperna" (DFFG). Ganska snart uppstår en motsättning mellan DFFG och de byråkrater som kom att bilda "Svenska Kommitén för Vietnam" (SKfV). De senare ville inte stöda FNL, de inskränkte sig till parollers som "Fred i Vietnam". De bedrev heller inte något tålmodigt basarbete, de försökte mest få med sig ledande poltiker och etablerade organsisationer.

Men det var DFFG som kom att bli den ledande organisationen, inte SKfV. DFFG:s öppna stöd till FNL, deras aktiva stöd även till vietnamesernas militära kamp, och deras satsning på att arbeta underifrån, i lokalt basarbete, kom trots allt att visa sig vara mer effektivt än SKfV:s byråkratiska opportunism.

I "Vietnam var nära" beskrivs detta skeende, på ett både levande och sakligt sätt. Boken är på nära 450 sidor. Den är både väldokumenterad och välskriven. Intervjuer med aktivister varvas med hårdfakta, bilder och en mängd av värdefull information.

Men - tyvärr leder, som jag ser det, också det som är bokens styrka ibland författaren fel. Han står så hårt för DFFG:s officiella linje att han ibland beskriver verkligheten på ett sätt som jag inte ser som helt - problemfritt.

För medan DFFG:s positiva sida var deras konsekventa stöd till FNL och Vietnam och deras likaså konsekventa linje mot USA-imperialismen fanns det en mer problematisk sida. Nämligen organisationens uppknytning till Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna (KFML). (Från och med januari 1973 omdöpt till SKP - Sveriges kommunistiska parti.)

Men Kilander förnekar kategoriskt att KFML skulle ha "styrt" FNL-grupperna (s. 313 ff.) Här låter han nästan exakt som Åsa Hallström (DFFG:are och KFML:are) en gång lät på ett medlemsmöte i den FNL-grupp jag var med i hösten 1970... * KFML förnekade alltid att de "styrde." Förstås. Men även om "styrde" kan vara att säga för mycket, måste det väl ändå idag kunna medges att KFML dominerade DFFG - och i praktiken utformade dess poltik.

Den ledande kärnan i DFFG sympatiserade med KFML. Vilket bland annat ledde till att de i princip låg närmare Kinas syn på världen än de låg vietnamesernas. Det framgår ju även i boken, till exempel på sidan 298.

Den retroaktiva men nästan totala lojaliteten med den dåvarande officiella DFFG-linjen leder författaren till exempelvis en något karikatyrartad, och bitvis direkt felaktig, beskrivning att utrensningen av "trotskister" 1970-71 (s. 167), till ett försvar av de Kina-inspirerade "studierna av världsläget" 1974, som ledde till en direkt konflikt med vietnameserna (s. 186) och slutligen till ett försvar av den slutliga upplösningen av organisationen 1979 (s. 198) .

DFFG bytte 1977 namn till Vietnam- och Laosförbundet, efter att de som ville bedriva solidaritet med /Pol Pots/ Kambodja (Kampuchea) avskilt sig i en egen organisation. Men när Vietnam slutligen hamnande i konflikt med Kambodja visade det sig att även ledningen för Vietnam- och Laosförbundet kom att solidarisera sig med Kinas officiella linje (stöd till Kambodja!) - och inte med Vietnam.

När Vietnam så slutligen tvingades ingripa miltärt mot Pol Pot-klicken, och befriade Kambodja från en av de värsta terror-regimer historien känt tog Vetnam- och Laosförbundet ställning MOT Vietnam och beslöt att lägga ner organisationen!

Det stöds av Kilander som menar att detta var ett ställningstagande för vad han kallar Kambodjas "nationella självbestämmande" och att det räddade Vietnam- och Laosförbundet från att bli en "femtekolonn"...

I själva verket visade ju Vietnam med sitt ingripande i Kambodja att det, efter ett förödande krig med USA, även hade kapaciteten att rädda sitt grannland från en ofattbart brutal folkmordsregim!

DFFG:s uppknytning till KFML/SKP ledde alltså i slutändan till att man till och med övergav den solidaritet med Vietnam som var organisationens grund.

Men trots denna principiella kritik vill jag gärna rekommendera Kilanders bok. Den har svagheter, i synnerhet i beskrivningen av de senare åren. Men den är ett måste för att förstå en rörelse som spelade en avgörande roll för en hel generation politiska aktivister. Och som dessutom på ett avgörande sätt kom att påverka medvetande och debattklimat i hela samhället.
--------------------------------------------
*Nej, Åsa Hallström var inte medlem i Kungsholmens FNL-grupp. Men hon hade skickats dit för att försöka besvara kritiska frågor om relationen mellan KFML och DFFG som hade uppstått i gruppen.

Det så kallade fredspriset

/Från socialisten.se 2010-10-09/

Så har norska stortinget delat ut ännu ett märkligt "fredspris".

En kinesisk dissident, som står i ledningen för en rörelse som kräver mer privatiseringar i Kina, och en drastisk övergång till en helt öppet kapitalistisk marknadsekonomi,  har fått detta pris.

Missförstå mig inte, naturligtvis bör Liu Xiaobo friges från fängelset! Men därav följer ju inte att han bör få ett "fredspris". En övergång till en öppen kapitalism i Kina kommer att öka den sociala och regionala ojämlikheten i landet. I förlängningen skulle detta till och med kunna leda till inte bara sociala konflikter, utan kanske även lokala inbördeskrig. Jfr Jugoslavien 1991-1995!

Det norska stortingets fredspris, som endast till namnet har något med Alfred Nobel att göra, torde väl redan vara ganska så diskrediterat. Vi drar oss till minnes fredspristagare som Henry Kissinger, Menachem Begin och Barack Obama. Detta storting är ju det högsta beslutande organet i ett land som är anslutet till militäralliansen NATO. Det är kanske inte så egendomligt att deras val ofta tett sig lite konstiga.

Jag har inga som helst sympatier för den kinesiska byråkratin, men en del av kommentarerna från deras håll har i detta fall en del poänger. At ge priset till ledaren för en rörelse som vill privatisera och riva upp det som finns kvar av planekonomi i Kina, gynnar som sagt inte "freden" vare sig i Kina eller i världen.

Det mest förnuftiga beslut det norska stortinget skulle kunna ta, vore om de helt enkelt insåg att de inte är ett uns trovärdiga som utdelare av ett "fredspris". Och antingen lade ned det, eller åtminstone letade reda på någon annan utdelare som inte är direkt knuten till en kapitalistisk militärallians.

Erik Rodenborg