I denna intressanta artikel i International Viewpoint diskuterar Gilbert Achcar de nya reaktionära rörelserna i världen, under termen "neofascism".
Om "ny-fascism" är den bästa termen för dessa är mest av allt en akademisk fråga, som jag inte ska gå in på här.
De
rörelser som diskuteras är såväl trumpismen, putinismen, de olika
"nationella" strömningarna i Europa, liksom liknande rörelser i
exempelvis Indien.
Artikeln ställer väsentliga frågor.
Den påpekar att dessa rörelser - liksom 30-talets fascism - bygger på reaktionära mobiliseringar av delar av befolkningen. ,
Mobiliseringar som bygger på rasism, xenofobi, macho-ideal, och motstånd mot upplysningsideal.
Till skillnad mot den tidigare fascismen är inte dess kärna paramilitära styrkor, som exempelvis SA.
I motsats till den tidigare fascismen saknar den pseudo-socialistisk retorik och förespråkar för det mesta inte ett stärkande av statsapparaten, utan snarare nyliberala reformer (putinismen är här delvis ett undantag, vilket också påpekas i artikeln).
Artikeln tar upp invändningar att den nya fascismen är mindre farlig än den gamla, eftersom den inte bygger på paramilitära organisationer - och eftersom hotet om kärnvapenkrig gör ett nytt världskrig mindre sannolikt.
Men den argumenterar för att de i viss mening kan ses som farligare. Och här tänker jag citera direkt från artikeln.
"The
truth, however, is that neofascism is more dangerous in some respects
than the old. Twentieth-century fascism was based on a triangle of
powers (Germany, Italy, and Japan) that did not have the objective
ability to achieve its dream of world dominance, and was confronted by
powers that were economically superior to it (the United States and
Britain) in addition to the Soviet Union and the global communist
movement (the latter played a major role in confronting fascism
politically and militarily).
As for neofascism, its dominance
over the world is increasing, driven by the return of Donald Trump to
the US presidency in a guise that is much more in line with neofascism
than during his first term. Thus, the world’s greatest economic and
military power is today the spearhead of neofascism, with which various
governments in Russia, India, Israel, Argentina, Hungary and other
countries converge, while the possibility of neofascist parties coming
to power in the major European countries (in France and Germany, after
Italy, and even in Britain) looms on the horizon, not to mention smaller
countries in Central and Eastern Europe in particular.
If it is true that the possibility of a new world war remains limited, our world faces something no less dangerous than the two world wars of the twentieth century, namely climate change, which threatens the future of the planet and of humanity. Neofascism is pushing the world towards the abyss with the blatant hostility of most of its factions to indispensable environmental measures, thus exacerbating the environmental peril, especially when neofascism has taken over the reins of power over the most polluting people in the world proportionally to its number, namely the people of the United States."
Detta är oerhört viktigt, i synnerhet det sista stycket. Dessa rörelser utgör ett avgörande hinder för allt effektivt klimatarbete. Vilket gör att den hotar att skapa en global katastrof som inte 30- och 40-talens fascistiska rörelser kunde åstadkomma.
Achcar tillägger att en
annan anledning till att nyfascismen idag utgör ett större hot än
fascismen på 30- och 40-talen är att den arbetarrörelse som då var en
motkraft mot fascismen idag är oerhört försvagad.
Det finns all anledning till extrem oro.
Som
förhoppningsvis inte leder till paralysering, utan till kamp - en kamp
som förmodligen är den viktigaste i mänsklighetens historia.
