En länk till en krönika från 2021 om när prominenta SD:are 2017 gullade med Assadregimen.
Nu när denna regim (som aktiva SD:are då talade så gott om) störtats, och islamister - en strömning som inga SDare någonsin talar gott om - har fått makten, säger SD att nu är Syrien tryggt och därför bör alla flyktingar återvända.
SDs kullerbyttor är onekligen märkliga.
Lyssna gärna på denna sång. Det är en propagandasång från det forna DDR: Tyska Demokratiska Republiken, i väst allmänt kallat Östtyskland.
Som propagandasång är den mycket ovanlig. Den är defensiv. Det finns ingenting av bisarrt skryt. Den tar upp den negativa bild som spreds av DDR i väst, och konstaterar sedan stillsamt att DDR ändå finns kvar.
Det finns egenartade formuleringar som att tyskar bruka göra sin plikt, men inte under det nuvarande ledarskapet. Men sedan förklaras att vi ju ändå finns kvar, och att staten fortfarande fungerar.
När sången sedan beskriver hur det efter ett tag blev bättre i DDR används formuleringar som att soppan inte längre var lika tunn, och smutslagret inte längre var lika djupt. Och sången tillägger att man från väst då skrek att ni har äntligen börjat gå, men ni går fel väg. Och sedan på nytt svaret - att vi ändå finns kvar.
Sången fortsätter med med att nämna att DDR i väst brukar beskrivas inom citationstecken, och tillägger att om vi inte hade fått stöd från bröder och systrar i andra länder hade vi besegrats. Detta syftar uppenbarligen på stödet från Sovjet och andra östländer.
Och sedan igen, som ett mantra: vi finns fortfarande...
Sången fortsätter med att säga att så fort något gått fel i DDR får man från väst veta att det ju var förutsägbart, men om det sedan blir bättre nämner man aldrig detta...
Som propagandasång är den nära
oöverträffad. Den försiktiga ödmjukheten slår nästan knockout på mig.
Och mina ögon fylls av tårar...
Men vad hände sedan? DDR föll, och då vaknade väl alla "östtyskar" upp och gladde sig åt att systemet hade krossats? Nja, nej.
Den som går till ordet Ostalgie, på engelska Wikipedia, kan ta del av ett helt annat scenario.
Det började efter återföreningen snart utvecklas en längtan tillbaks till DDR-tiden - som alltså fick namnet Ostalgi.
Det var egentligen inte så konstigt. Östra Tyskland gick efter återföreningen mycket snabbt från 0 procents arbetslöshet till över 20 procents.
Detta drabbade kvinnor mycket hårdare än män. Omkring 70 procent av de kvinnliga förvärvsarbetarna sades upp efter återföreningen.
Samtidigt slogs stora delar av hälsovården och barnomsorgen sönder, och det gamla idealet om att kvinnornas sfär var hemmet, som i stort sett hade försvunnit under DDR-tiden, fick en massiv renässans.
Det blev inledningen till en nedgång på snart sagt alla plan.
Så sent som 2009 svarade 57 procent av fd östtyskar i en opinionsundersökning att det forna DDR hade fler bra än dåliga sidor...
Och i östra Tyskland blev det snart kommersiellt gångbart att sälja minnessaker från det gamla DDR. Många affärer hade/har speciella hyllor för detta.
Trots att jag aldrig varit i DDR kan jag känna något liknande. DDR var en del av en värld som till stora delar faktiskt var mer hoppfull än den vi har nu. Berlinmurens fall VAR kanske en milsten på vägen mot "historiens slut", som nyliberalen Fukuyama än gång yrade om. Fast inte på det sätt som han avsåg.
Han menade att historiens slut skulle innebära en idyllvärld där marknaden skapar välstånd åt alla.
Men
"historiens slut" riskerar i värsta fall istället att i praktiken
innebära ett fritt fall nedåt för hela mänskligheten. Och sedan ett
evigt mörker.
Ett stånd i en affär i östra Tyskland där man kan köpa minnessaker från DDR och Sovjet
Länkar här till en artikel på World Socialist Web Site (WSWS) .Det är en US-amerikansk sida för en sekteristisk politisk strömning som uppkom på tidigt sextiotal och då kallade sig "Workers League". De har en historia av rent förfärliga ställningstaganden.
Men på senare år har det faktiskt funnits en hel del intressanta artiklar på deras webbsida.
Denna artikel handlar om Trumps förslag till utnämnande av Robert F Kennedys son till hälsominister. Han har samma namn som sin far, som sköts ihjäl den 6 juni 1968, och som i sin tur var bror till John F Kennedy som sköts ihjäl den 22 november 1963.
RFK Jr är bland mycket annat
vaccinskeptiker, motståndare till fluor, kritisk mot att AIDS orsakas av
HIV. Etc. Exakt hur extremt han driver dessa linjer vet jag inte; när
han blivit pressad har han exempelvis sagt att han inte är emot vacciner
i sig.
Rubriken är "Trump selects anti-vaccine conspiracy theorist Robert F. Kennedy Jr. to head Dept. of Health and Human Services"
Några
citat från artikeln: "No other individual could be less qualified or
more inadvisable for this position. It is akin to placing Al Capone at
the head of the Department of Justice"...,
"In other words, the
man ostensibly in charge of preventing pandemics and infectious disease
outbreaks has explicitly stated that he will work on behalf of the
pathogens instead of the public."
Om det verkligen blir riktigt så
illa om han utses går ju inte att svara på - men om man går igenom
större media ser man snart att oron för RFK Jr som hälsominister också
verkar delas av många inom den medicinska världen.
... som trodde att de hade röstat på en "fredspresident" börjar vakna upp. Om detta och andra intressanta saker, så här.
Här kan man ta del av en YouTube-video med en mycket intressant jämförande analys av den tyska nazismens och den US-amerikanska trumpismens sociala bas.
Den inleds med en analys av de sociala grupper som stödde Hitler och NSDAP och fortsätter med en analys av de som idag stöder MAGA.
Som jag ser det är den största skillnaden mellan dessa att trumpismen har lyckats nå ut till stora delar av (speciellt den vita) arbetarklassen, vilket nazisterna aldrig lyckades med. Men trots detta är likheterna större än vad många nog inser.
För trots den skillnad jag nämnde måste man nog ändå se att trumpismens liksom nazismens dominerande sociala bas är den lägre medelklassen, dvs i huvudsak de delar av denna som bygger sin ställning på privat egendom (som småföretagare och bönder).
Att trumpismen lyckats få stora inbrytningar inom den vita arbetarklassen beror i alla fall delvis på att klassmedvetenheten är mycket lägre i USA än den var i Tyskland på tidigt trettiotal. Stora delar av den vita arbetarklassen i USA definierar sig som medelklass , och anser sig ha mer gemensamt med medelklassen än med de delar av arbetarklassen som de anser sig stå över.
En sak som missas i den länkade videons analys är kön. Betydligt fler män än kvinnor stöder Trump, och det gäller även icke vita. Medan mindre än 10 procent av svarta kvinnor stöder Trump, är samma siffror för svarta män över 20 procent.
Överhuvudtaget verkar det finnas större politiska könsskillnader idag än det fanns för antal årtionden sedan. Kvinnor är i stora delar i världen mer vänster än män...
Vilket alltså är en aspekt som videon jag länkar till helt missar.
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de publicerat en både läsvärd och genomarbetad analys av systemet i Kina.
Till min bestörtning håller jag med om dess grundanalys.
Bestörtning - för jag har kraftigt ogillat denna strömning ända sedan jag först stötte på den - sommaren 1972. Till en början dels för att det var en supersekteristisk organisation, vars politiska linje var milt sagt hopplös.
För det andra för att den på ett närmast parasitiskt sätt hade som huvudsysselsättning att "avslöja" andra sekter, som ofta var mindre än de själva.
Från och med början av 1978 utvecklade de dessutom en linje som efter ett tag fick min olust att växa till direkt avsky. De började driva en bisarr form av sexliberalism - som inte så sällan tog sig formen av ett direkt försvar av förövare. Efter att jag sett dem som mest av allt sekteristiska började jag någon gång i tidigt 90-tal se dem som - i brist på ett bättre ord - närmast "sataniska".
Men samtidigt har jag aldrig sett dem som ointelligenta. De har ofta kunnat producera tänkvärda, ibland riktigt skarpsinniga, analyser av politiska skeenden.
Det bör för övrigt också sägas att efter deras ledare James Robertson dog 2019 har de genomgått en tumultartad utveckling. Sekterismen har minskat kraftigt - och sexliberalismen tar sig i alla fall inte riktigt lika ohyggliga uttryck som den gjorde tidigare.
För att återvända till där jag började. Som nästan enda organisation på yttersta vänsterkanten idag ser de inte Kina idag som en kapitalistisk och imperialistisk stat. De argumenterar på ett övertygande och sofistikerat sätt för att den kinesiska staten vare sig är det ena eller det andra.
De kinesiska företag som verkar i länder i tredje världen spelar inte alls samma roll som de västimperialistiska företag brukar göra. Och inom Kina är den kapitalistiska ekonomin klart underordnad staten - på ett sätt som aldrig tidigare varit fallet i ett land med en avancerad kapitalistisk ekonomi.
Genom de statliga bankerna och de statliga storföretagen har det byråkratiska skikt som styr Kina en klar kontroll över ekonomin. Även den omfattande kapitalistiska sektorn av denna.
Spartacist hävdar att ett
verkligt återupprättande av en kapitalistisk stat skulle leda till
katastrofala konsekvenser i Kina. Och även katastrofala konsekvenser
internationellt. Jag kan bara instämma.
Det bör tilläggas att det just är detta återupprättande som utgör ett av de viktigaste projekten för den Trumpregim som just nu - tragiskt nog - återfått makten i USA. Trumps falska fredsretorik har bland annat som syfte att maskera detta.
Trumpregimen vill krossa det Kina som finns idag - för att återigen göra "the world safe" för USA-imperialismen.
Vilket en del naiva Trumpapologeter som verkar se sig själva som "vänster" inte alls lyckats greppa.
Xi Jinping med Joe Biden november 2022
Medan det som bekant gick dåligt för Demokraterna i USA-valen återvaldes vänsterdemokraten Bernie Sanders till senaten, och slog ut sin republikanske motkandidat. Läs här.
Efter sitt omval har Sanders hårt kritiserat det demokratiska partiet för att det har övergivit arbetarklassen, och även för att det i praktiken har stött Israels brutala krigföring. Läs här.
Bernie Sanders
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten.
Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något analytiskt värde.
Jag tänkte först två saker.
För det första - "US-amerikaner måste vara dumma i huvudet".
För det andra: "Eftersom de idag uppenbarligen inte vill använda sina ögon till att se med kommer de att bli tvungna till att använda dem desto mer i morgon. Till att gråta."
En yngre version av Donald Trump är en person som jag har svårt att tänka mig skulle kunna bli elevrådsordförande på en genomsnittlig skola i ett genomsnittligt land. Han skulle anses som pinsamt okvalificerad.
Men en okvalificerad, hatisk,förvirrad, kvinnoföraktande, paranoid, bottenlöst korkad man får nu bli den som objektivt kommer att få rollen som den som kommer att hjälpa till - till att världen kommer att koka upp. Bokstavligen koka upp.
Inte för att jag tror att lönnmord är en bra politisk kampmetod men i det tillstånd jag befinner mig nu dyker en annan (bokstavligen mordisk) ocensurerad tanke upp
Den 8 november 1939: placerar snickaren Georg Elser en bomb i en ölhall i München där Hitler ska tala, men bomben detonerar först när Hitler har gått.
Om den hade exploderat i rätt tid skulle miljoner människoliv kanske ha sparats.
Tanken fortsätter. Den där besvikna republikanen som försökte döda Trump i somras, men som själv istället blev ihjälskjuten. Det var faktiskt mycket tråkigt att han inte lyckades.
