Michel Pablo

I vissa ortodoxt trotskistiska kretsar är "pablism" det värsta tänkbara skällsordet. En "pablist" sägs vara en förrädare som på det mest skändliga sätt kapitulerat för stalinismen. 

I dessa kretsar är "pablism" ett lika inexakt skällsord som "trotskism" burkar vara för stalinister. På samma sätt som stalinister kan beteckna alla vänsterströmningar som de inte gillar för "trotskister" kan ortodoxa trotskister beteckna andra trotskister som de inte gillar för "pablister".

Den person som givit upphov till detta märkliga skällsord hette egentligen Mihalis Raptis, men blev känd under synonymen Michel Pablo. 

Han var definitivt bättre än sitt rykte. I alla fall om man blundar för att han under de sista dagarna av sitt liv av någon outgrundlig anledning fick för sig att stödja den serbchauvinistiska sidan i kriget i Bosnien, vilket gjorde att han till och med fick beröm från den sedemera dömde krigsförbrytaren Ratko Mladic...

Detta sorgliga faktum nämns också i denna annars gentemot Pablo positivt hållna artikel i International Viewpoint.

Jag tycker att Pablo var intressant. Han ställde viktiga frågor, och han gjorde stor nytta i olika sammanhang, bland annat i arbetet för stöd till den algeriska motståndskampen mot Frankrike.

Jag tycker att artikeln kan rekommenderas, för de som är intresserade av sådana frågor.

  

Michel Pablo.

En riktigt fascinerande sång från DDR

Alltså Deutsche Demokratische Republik, också kallat Östtyskland.

Jag ägnade några timmar  i går kväll att att lyssna igenom en rad politiska sånger producerade i DDR.

De var av skiftande kvalitet. En hel del var pompösa och  tråkiga. Men inte så få var riktigt intressanta..

Som denna.

Jag har aldrig förut hört den på tyska, men en svensk vänstergrupp tog senare över melodin och gjorde en helt annan, men ändå på något sätt liknande, text till den. 

Jag är lite ambivalent inför dessa nu försvunna samhällen - DDR och de andra i Östeuropa. De var sannerligen inte några idealsamhällen, men att kapitalismen återupprättades i dem var en tragedi. Det behövdes stora förändringar i dem, men inte sådana förändringar. 

Efter att de föll blev världen sämre. Och gick åt höger i snabb takt. Kalla krigets utgång var en tragedi.  

DDR:s flagga

Att se övergrepp mot barn som en politisk fråga

När jag var redaktionsmedlem på tidningen Socialisten mellan 2001 och 2010 hade jag grundinställningen att kampen mot övergrepp mot barn var en politisk fråga och jag fyllde tidningen med artiklar om det ämnet. Pga redaktionens sammansättning mötte det förvånansvärt litet motstånd.

Det var ganska unikt för att vara en vänstertidning.

Den enda grupp som på något sätt (om inte alls i samma grad) närmat sig en sådan inställning är organisationen Socialist Workers Parry i Storbritannien. I deras tidning "Socialist Worker" tas ofta frågor om övergrepp mot barn upp på ett politiska sätt.

Det senaste exemplet är denna artikel.

Oavsett eventuella åsikter om deras linje i övrigt tycker jag att denna inställning är sympatisk.

Sabine Hossenfelder, kapitalism och naivitet

Sabine Hossenfelder är en person som försöker förklara och diskutera grundläggande naturvetenskapliga begrepp i sin YouTube-kanal.

Det gör hon - såvitt jag som lekman kan se - på ett övertygande sätt. Hon kan presentera ex.vis kvantteori, relativitetsteori, svarta hål. kosmologiska teorier och annat på ett begripligt sätt.

Hennes videor om global uppvärmning är också informativa, även om jag misstänker att situationen är ännu värre än hon beskriver den...

Men så händer det ibland att hon lämnar sina kompetensområden. Inte ofta, men det händer.

Det värsta exemplet på detta är förmodligen denna naivt förskönande video om kapitalismen. Enligt den är kapitalismen bra på alla sätt och vis. och det är det enda ekonomiska system som möjliggör en rationell ekonomi.

Hon nämner Marx och säger att denne uppmärksammade några avarter av kapitalism som fanns i mitten av 1800-talet, men, försäkrar hon, det var då det, sedan dess har kapitalismen ju förändrats till något helt annat, och bättre.

Hon säger också att om vi inte hade kapitalism hade vi tvingats bo i länder som Nordkorea, Kuba eller Laos - och där vill ju ingen bo. 

(Jag håller där faktiskt med henne om en sak -jag vill inte heller bo i Nordkorea - men i Kuba skulle jag faktiskt inte alls ha något emot att bo. Laos ligger väl nånstans mittemellan...)

Hon nämner i förbigående,  som ett närmast löjligt påstående, åsikten att  kapitalisterna exploaterar arbetare - vilket visar att hennes kunskaper om världen är mycket begränsade.

Att kapitalismen skapat en monstruös ojämlikhet - där några hundra personer äger lika mycket som hälften av världens befolkning - nämner hon inte - förmodligen bryr hon sig inte.

Misär i stora delar av tredje världen är liksom inte heller hennes ämne.

Till hennes fördel ska ändå sägas att hon inte är för en oreglerad kapitalism. Staten bör gripa in för att motverka avarter. Till dessa räknar hon dock inte den extrema ojämlikheten i världen. Däremot den globala uppvärmningen.

Hon kommer fram till en del förslag på åtgärder, som en koldioxid-skatt. Det är inget fel med dessa - det är bara det att de med all säkerhet inte räcker.

Det behövs en drastisk förändring av världens ekonomiska system - och om ett sådant byggs på de tekniska resurser som finns i världen idag kommer de inte att  likna ekonomiskt isolerade enklaver som Nordkorea, Laos eller ens det av USA blockerade Kuba.

Hossenfelders bild av vad socialism skulle kunna innebär är ju dessutom ytterst ett resultat av den stalinistiska urartningen i Sovjetunionen från och med sent 20-tal. Som sedan spred sig till andra länder där stalinistiska partier fick makten. Om detta inte hade skett skulle videor som Hossenfelders inte ha kunnat existera.

Hossenfelder borde väl i fortsättningen konsekvent ägna sig åt kvantmekanik, svarta hål och andra ämnen som hon behärskar. Istället för att fuska i ohållbara argument för ett ekonomiskt system som håller på att underminera förutsättningarna för mänsklighetens existens.

Mot ett katastrofval?

Att välja Joe Biden som presidentkandidat för Demokraterna inför valet 2020 var absurt redan från början. Han visade tecken på demens redan för många år sedan. Och av allt att döma har den förvärrats, som demens brukar göra.  När demens kombineras med än mer kusliga typer av  gränslöshet- blir det förstås ännu värre,

Biden får förmodligen de bästa bromsmediciner mot demens som finns att tillgå. Men frågan är om de räcker till...

Det fanns många alternativa kandidater i primärvalen 2020 men ändå valde Demokraterna den ende av dem som visade uppenbara tecken på demens. Att de dessutom valde en med så öppet åtminstone kvasipedofila drag visar ju på en otäck normaliseringsprocess. 

Om Biden gör bort sig  på ett tillräckligt  extremt sätt kommer det att kunna leda till en jordskredsseger för Donald Trump. Vilket i sin tur är mycket dåligt för klimatet....

PS. De som klippt ihop denna minst fyra år gamla video om Biden är ju med all sannolikhet Trump-anhängare eller i alla fall fiender till Biden. Men det ändrar inte på det faktum att videoklippen är autentiska...

 PPS. Ett annat videoklipp från ungefär samma tid kan ses här.

PS till "Veras resa": Att hota fadern med SS för att slippa bli slagen

Jag skrev i inlägget nedan om hur Vera Oredsson verkade söka sig  till den nazistiska rörelsen för att fly misshandeln i hemmet. Men  efter ett tag blev det mer än så. Någon gång i 40-talet, då hon torde ha varit 13 eller möjligen 14, lyckades hon utnyttja sitt nazistiska kontaktnät än mer effektivt än så.

En dag berättade hon, enligt Folke Schimanski, för en SS-man hon kände att fadern brukade slå henne. Han beslöt sig att ta att ta ett allvarligt samtal om saken med hennes far.

Efter det blev hon aldrig mer slagen.

Kanske ytterligare en liten ledtråd till varför nazismen fick ett sådant grepp om henne....

TILLÄGG

Det skulle också kunna förklara hennes märkliga och absurda kommentar till Anderz Harnings böcker Stålbadet och Asfåglarna. Han berättade i dem hur han i barndomen i åratal blivit slagen av sin nazistiska mor. Vera O reagerade på detta - och skrev att det var i demokratiska familjer man slog barn - i nazistiska familjer gör man det aldrig...

Veras resa

Jag har ägnat hela gårdagskvällen (kvällen den 5 februari) till att läsa igenom Folke Schimanskis bok om sin syster - en bok men namnet  "Veras resa". 

Hans syster är åtta år äldre än honom,  heter alltså Vera Oredsson, och är en central figur i den svenska nazismens historia.

De bodde båda som barn i Nazi-Tyskland och kom till Sverige 1945.

Vera föddes 1928, och blev nazist redan som barn. Till stor del berodde det nog på att hon i den nazistiska organisationen för unga flickor - Bund Deutscher Mädel - fick ett sammanhang där hon kunde fly från sin familj. En familj där fadern ständigt slog henne och där modern verkade betydligt mer mån om sin son än om sin dotter.

Att hon i detta läge blev nazist är kanske inte så oerhört konstigt. Att hon sedan fortsatte vara det resten av sitt liv -- hon lever ännu idag - 96 år gammal - är det däremot,

Boken kan heller inte förklara detta. Det förblir en gåta.

I slutet av 40-talet sökte Vera upp Sven-Olov Lindholm, ledare för det övervintrade nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling (SSS). De gifte sig efter ett tag.

Men hennes make började efter ett tag distansera sig från Hitlers nazism. Han började intressera sig för Otto Strasser - "vänsternazisten" som bröt med Hitler redan 1930 och lämnade Tyskland när NSDAP tog makten 1933.

Och mot slutet av sitt liv blev Lindholm faktiskt sympatisör till Vänsterpartiet och under en tid aktiv i FNL-grupperna...

Vera däremot höll närmast fanatiskt fast vid sin beundran för Hitler och skilde sig efter ett tag från sin man.

Istället gifte hon sig med Assar Oredsson - därav hennes nuvarande efternamn. Han hade  grundat Nordiska Rikspartiet (NRP)  1956 - som under många år var det enda nazistpartiet i Svrige. Under en period tog hon också över ledarskapet för NRP från sin make..

Sedan började hon samarbeta med Nationaldemokraterna - en högerutbrytning från Sverigedemokraterna. Det nämns dock inte i boken.

Numera stöder hon Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och är också hedersmedlem i denna nazistgrupp.

Några djupare insikter i sin systers drivkrafter har dock inte Folke Schinanski. De verkar ha förlorat kontakten ganska snart efter att de kom till Sverige. Tydligen besökte han ändå henne och Sven-Olov Lindholm i början av 50-talet - då den senare försökte intressera Schimanski för en bok av Otto Strasser...

Om man intresserar sig för extrema livsval är boken definitivt intressant. Och samtidigt ganska så tragisk.

Ett folkmord som aldrig ägde rum

En av de värsta chockerna jag fått vid läsningen av en text var när jag vid åttaårsåldern läste Josuas bok i Bibeln. Jag hade tänkt läsa igenom hela Bibeln (!) i hopp om att få läsa om en god gud. 

Tyvärr handlade stora delar av Bibeln om en gud som verkade närmast vara motsatsen till god. Det allra värsta exemplet på detta var Josuas bok. 

Där beskrivs hur Gud befaller israeliterna att utrota hela den kananeiska befolkningen i det land som han hade lovat "Israels barn". Och hur denna befallning sedan genomförs.

Det var en stor lättnad när jag långt senare, i mitten av 80-talet, insåg att ganska så entydiga arkeologiska fakta visar att detta folkmord aldrig hade ägt rum i verkligheten.  Det var uppenbarligen en konstruktion av gammaltestamentliga författare, som ville visa med vilken hängivenhet deras förfäder en gång hade krossat hedendomen. 

I denna mer än tre timmar långa dokumentär får vi en mycket noggrann genomgång av de fakta som motbevisar folkmordsscenariot i Josuas bok. Hur den israelitiska identiteten än uppkom, hade den inte skapats genom ett folkmord på befolkningen i Kanaan

Förutom bevisen för att detta folkmordsnarrativ var en fiktion visar dokumentären också bland annat på mycket anmärkningsvärda paralleller mellan Josuas bok och såväl de grekiska berättelserna  om erövringen av Troja som Odysseus senare äventyr, liksom med tidigare kananeiska berättelser från Ugarit.

Intressant nog är den israeliske arkeologen Israel Finkelstein kanske den som gjort störst insatser för att visa att det blodiga scenariot hos Josua inte kan stämma.  Samtidigt som nationalistisk ultrahöger i Israel ibland använt sig av sådana avsnitt i GT för att motivera en skoningslös behandling av palestinierna. 

Därför är detta inte endast en historisk och arkeologisk fråga. Att bekämpa Josuabokens folkmordsnarrativ blir därför även en politisk uppgift. 

Karta av Kanaan, gjord av John Melish 1815.