På förekommen anledning

1821 myntade den tyske författaren Heinrich Heine följande uttryck :”Där man bränner böcker, bränner man till slut människor ".

Heinrich Heine porträtterad av Isidor Popper.

Vi måste brännmärka alla krigsbrott

Jag tar mig friheten att lägga ut en kommenterande artikel från det senaste numret av Internationalen, eftersom  jag delar åsikterna i den. 

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Brännmärk krigsbrottet!

KOMMENTAR | Håkan Blomqvist

Världen förfasar sig över ryska krigsbrott i ukrainska Butja och på andra håll. Och vämjs av löjeväckande bortförklaringar från Putinregimen. Mord och massakrer på civila ska inte bara fördömas, de ansvariga ska dras inför rätta och dömas som krigsförbrytare.

Men det är inte bara övergreppen som kväljer, utan också hyckleriet. När såg vi samma upprördhet över tiotusentals massakrerade civila i Irak och Afghanistan? När tog svenska media det ”unika beslutet” att visa ocensurerade bilder på dödade människor, ”ibland gör vi undantag. Ibland behöver vi visa hur verkligheten ser ut, när ord inte räcker till”. (DN:s förstasida från Butja 4 april). En verklighet som alltså inte behövde redovisas när det gällde dödade barn i Gaza eller Jemen eller på andra håll i världen?

När tusentals civila, familjer, barn, mödrar och åldringar utan en bössa till hands utrotats av Västs bombmattor, missiler och artilleri är det ”collateral damage”, om förlusterna inte är ”överdrivna”. ”Vad som är’ för stor ’civil skada går inte att mäta i exakta siffror utan avgörs istället i en bedömning där skadan vägs mot nyttan. Det kallas proportionalitetsprincipen – en av de grundläggande principerna som genomsyrar krigslagar”, citeras en folkrättsexpert från Totalförsvarets forskningsinstitut beskäftigt i DN 6 april. En högst praktisk tolkning för militära stormakter som kan förgöra på håll, förstås.

Men även tolkningarna av bestialiteter på marken flödar av hyckleriet – eller spelad koögdhet. Hur kan de ryska soldaternas grymhet förklaras, förundras kommentatorerna. ”Som en speciell rysk krigsstrategi”, förklarar experterna. Men formliga bibliotek av undersökningar har genom seklen gjorts av krigens barbarisering av soldater och slaktandet av civila, inte bara under medeltiden eller Andra världskriget. Vi formligen vadar ju i Song Mys – en av många uppmärksammade amerikanska massakrer under Vietnamkriget – eller bosniska dödsfält in i vår tid.

Brutaliserade soldater och befäl som tar ut vrede, frustration eller bara stegrad blodtörst på civila tillhör krigens ärelösa skuggvärld. Om det så kallade ”soldatmaterialet” dessutom består av pennaliserade unga män som drillats i vapenmakt och förakt för svaghet, är följderna långt ifrån obegripliga, med eller utan strategier.

Vi ska förfasa oss över förbrytelserna men samtidigt hånle åt hyckleriet. Inte för att urskulda Putins krig med så kallad ”what aboutism”, utan för att brännmärka och bekämpa alla krigsbrott, på marken, från luften liksom det yttersta av dem alla, att starta krig.

Häri ligger Putinregimens brott inte bara mot Ukraina utan mot mänskligheten. Och häri ligger förbrytelsen hos den världsordning som så nonchalant förvandlar människor till kanonmat. Framtidens människor kommer att döma dem alla vid historiens domstol, om den alls får chans att mötas.