Den senaste tiden har det dykt upp författare och debattörer som hävdar att allt är kört - mänskligheten är på väg att dö ut. Det finns inget vi kan göra åt saken. Det gäller att så att säga "gilla läget" och anpassa oss till detta. Det är inte så svårt att säga nu - men när det verkligen gäller kommer knappast speciellt många att kunna anpassa sig. De apokalyptiska scener som de som då lever kommer att få uppleva är närmast omöjliga att föreställa sig.
Men den nya vändningen i debatten avspeglar något viktigt. Om det ekonomiska system vi har idag inte avskaffas kommer de mest pessimistiska rösterna att få rätt. Objektivt sett avspeglar den typen av ställningstaganden det faktum att den härskande klassen vare sig kan eller vill avskaffa sig själv. Vid varje givet ögonblick tenderar den att maximera profit framför att ta hänsyn till det som kan komma imorgon.
Vid sidan av denna depressiva diskurs, har det funnits en annan märklig debatt. Det är om det behövs diktatur för att stoppa den globala uppvärmningen. En del hävdar detta; andra protesterar livligt.
Frågan är felställd. Det handlar inte om demokrati eller diktatur i allmänhet. Föreställningen att det finns diktatorer som kan göra vad de vill är helt falsk.
Om Augusto Pinochet plötsligt hade fått för sig att han ville avskaffa kapitalismen skulle han nästan omedelbart ha avsatts av de som tillsatte honom. Om Josef Stalin fick ett slag i huvudet och fick för sig att avskaffa privilegiesystemet i Sovjet hade han inte levt länge. Osv.
"Diktatur" kan betyda mycket, liksom "demokrati". I en kapitalistisk ekonomi kan vare sig valda parlament - eller "enväldiga" diktatorer, bestämma över allt. De är i båda fallen gisslan i ett ekonomiskt system, som de inte skulle kunna utmana utan en intensiv social kamp.
Vad som behövs är ett ekonomiskt system som kan planeras. Och då duger inte invändningen - nyligen framförd i SvD - att länderna i det forma östblocket hade en usel miljöpolitik. Det visar bara att en planekonomi inte kommer att fatta visa beslut oavsett vem som styr den. Det kan ju förresten nämnas att Kuba idag har kanske den bästa miljöpolitiken i världen.
Naturligtvis är det mycket bättre med en demokratisk planekonomi än en som är styrd av konservativa byråkrater, Men även oavsett detta är en fungerande planekonomi en nödvändig förutsättning för att en konsekvent klimatpolitik ska kunna genomföras, där hela samhällets resurser kan fokuseras på detta mål. '
Idag får regeringarna i de flesta länder vädja till kapitalet att de ska hjälpa till för klimatmålen. Viket de oftast inte gör. Endast ett samhälle där företagen styrs av det allmänna kan föra en klimatpolitik som skulle kunna förhindra den till synes oundvikliga katastrofen.
Nödvändiga förutsättningar är ju inte tillräckliga förutsättningar. Det går som sagt att tänka sig regimer i planekonomiska system som helt saknar insikter om klimatfrågor. Planekonomier skulle kunna föra både en bra och dålig klimatpolitik.
Kapitalistiska ekonomier fungerar i praktiken alltid så att resultatet inte kan bli annat än en dålig klimatpolitik. Eller en obefintlig sådan.
Klimatkrisen sätter socialismen på dagordningen på ett så akut sätt som aldrig tidigare skett. Det är inte så konstigt att röster nu dyker upp som säger att det enda vi kan göra är att invänta undergången.
Borgarklassen som klass föredrar instinktivt en undergång om femtio eller hundra år framför att exproprieras nu. För oss andra borde det förstås vara tvärtom.
