Per Gahrton, Miljöpartiet och FPU

Retroaktiva reflektioner från en f.d. besviken vänstergahrtonit.

I Svenska Dagbladet igår kan man läsa detta.

"Det är nu, den 19 september 2014, som före detta MP-språkröret Per Gahrton presenterar mandatperiodens viktigaste rapport. 'Erfarenheter av europeiska gröna partiers regeringsmedverkan'  röner ungefär lika stor uppmärksamhet som alster från den lilla gröna tankesmedjan Cogito brukar göra. Det vill säga inte mycket alls.

Men i rapporten finns ett råd till MP-ledningen som ska komma att prägla hela det rödgröna samarbetet: Vad som än händer, lämna inte regeringen! Ska väljarna övertygas om att Miljöpartiet är ett seriöst och ansvarstagande regeringsparti måste språkrören vara beredda att stå upp för svåra politiska kompromisser.

Om Gahrton bara visste vilken prövning det skulle bli för partiet han grundade 33 år tidigare. I den ena symbolfrågan efter den andra skulle MP tvingas svika sina gröna ideal."

Det kom alltså att få förödande konsekvenser för Miljöpartiet. Det ledde bland  annat till det absurda brunkolsbeslutet.. MP skulle ha tjänat på att de i det läget hade ställt ultimatum: om vi måste ta det beslutet, lämnar vi hellre regeringen.

Om de gjort det skulle de med all sannolikhet kunnat få mer än 4,3 procent i detta val.

Hur kunde Gahrton ge ett sådant självutplånande råd? Det förstås kanske bättre om man ser på hur han agerade i det politiska projekt han hade före Miljöpartiet. Dvs att reformera Folkpartiet.

Då ledde han först en fraktion inom Folkpartiets Ungdomsförbund som bitvis låg mycket långt till vänster. Han trodde då på största allvar att det gick att reformera Folkpartiet till att bli något annat än ett borgerligt parti. Den teoretiska grunden för detta hade han lagt i en lätt absurd pamflett som han gav ut 1970, med titeln Borgerligt block eller radikalt alternativ?.

På många sätt var den "idealistisk". Gahrton trodde alltså att Folkpartiet inom en relativt kort tid  skulle kunna befria sig från sin klasskaraktär  - och istället bli ett parti som kämpade för jämlikhet och frihet för alla.

Men förutsättningen för detta var att de som strävade mot detta skulle sitta någorlunda still i båten och anpassa sig

Han fortsatte att tro att det gick att reformera Folkpartiet ända till 1980. Detta även efter att han avsattes som FPU-ordförande och FPU i praktiken rensat ut alla gahrtoniter.

1980 insåg han äntligen att det inte gick. Då tog han initiativ till att bilda Miljöpartiet.

Men för att gå tillbaks till hans första projekt. Jag minns mycket väl ett inlägg han höll på FPU-kongressen 1971, just den som han avsattes på. Då riktade han sig till Rolf Granstrand,  en ledamot i FPU:s förbundsstyrelse som hade röstat på VPK i riksdagsvalet. Han kallade honom "en prövosten, en verkligt tung prövosten"... Men mer väsentligt var att han i samma inlägg lade ut texten om att hur radikal man än är, är det nödvändigt att anpassa sig till de etablerade politiska strukturer som redan finns. Endast på det sätet kan man hoppas på att kunna förändra samhället.

Det ser faktiskt ut som om han tog ned sig denna inställning in i Miljöpartiet, Och det ser ut som om denna var ungefär lika realistisk som Gahrtons tidigare Sisyfos-arbete på att förändra  Folkpartiet inifrån...

Per Gahrton är långtifrån dum (och jag tror inte heller att han är ohederlig) men hans övertro på det långsiktiga värdet av att anpassa sig till de redan existerande apparaterna var en återvändsgränd för radikaliserade FPU:are 1971, och det blev senare  en återvändsgränd för de ofta ganska radikala miljöaktivister som drogs till MP.

Miljöpartiet kommer att vittra sönder om de fortsätter att använda sig av den metoden. Det kommer kanske att gå lika illa för dem, som det gjorde för gahrtoniterna i Folkpartiet....

Global uppvärmning, undergång och kapitalism

På den marxistiska webbsidan marxist.com finns en artikel med titeln "Climate chaos: capitalism to blame" - som handlar om hur den globala uppvärmingen är direkt relaterad till det ekonomiska system vi har.

Och varför problemen med all säkerhet inte kan lösas inom detta systems ramar.

Det är troligen sant.

Och det öppnar oerhörda perspektiv.

Under mer än 150 år har det funnits rörelser med  syftet att avskaffa kapitalismen och ersättta den med någon form av socialistiskt samhällssystem. Ingen av dem har lyckats.

Men om det inte lyckas inom en relativt snar framtid kan mänskligheten gå under. Det är bråttom. När man mentalt försöker  greppa det perspektiv vi alla mycket snart kan stå inför får man en helt skräcklagen,  och närmast hisnande känsla.

Lenin skrev 1915 att en revoltiönär situation först kan uppstå när de härskande inte längre kan styra som förut - och när eländet och olyckorna ökar för de förtryckta  - i en omfattning som leder till en starkt ökad aktivitet hos dessa..

Den globala uppvärmingen ställer saken på sin spets. Den borgerliga världsordningen befinner sig inte endast i kris, utan i ett fritt fall nedåt - ett fall som kan innebära mänsklighetens undergång.

De härskande kan i en rent bokstavlig mening inte längre styra.   Och de olyckor som kommer, drabbar inte längre endast de förtryckta... de hotar att förinta alla..

Det är möjligt att den insikten äntligen kan ge upphov till en massrörelse och en process som kan leda till att kapitalismen störtas för  gott.... Det är i så fall redan väldigt sent.

Man kan bara hoppas att de inte blir för sent.

Kremlologiska spekulationer om Tove Lifvendahl och SvD

Jag undrar hur Tove Lifvendahl har det idag. För några år sedan brukade hon alltid skriva att SD var ett anti-liberalt parti vars politik hotade den fria marknaden, och det fanns inte en tanke på samarbete med dem.

Nu förespråkar den ena ledaren efter den andra i SvD samarbete med just SD. Men dessa är aldrig skrivna av Lifvendahl.

De är för det mesta skrivna av Ivar Arpi. Och ytterst få av ledarna skrivs idag av Lifvendahl, trots att hon fortfarande (på papperet?) är politisk chefredaktör. De få gånger hon skriver ledare är de väldigt allmänna, och har närmast karaktären av filosofiska betraktelser.

Jag har inga sympatier alls för nyliberalen Lifvendahl, men just hennes nyliberalism var för några år sedan något som var ett principiellt hinder för att flirta med SD. Nu sitter hon och trycker i ett hörn, och låter de nationalistiska kollegorna på redaktionen sköta den konkretpolitiska linjen.

De är förstås också makrknadsliberaler, i den rent ekonomiska politiken, men har nu utvecklat förmågan att kombinera denna med ganska så ickeliberala åsikter om andra frågor.

Har det skett en dold palatskupp i SvD? Spelar Lifvendahl samma roll som - för att nu göra en halsbrytande jämförelse - Sukarno i Indonesien efter högerkuppen 1965, som formellt var högsta ledaren långt efter att militären tagit makten?

Idag är SvD:s ledarsida ofta någonting av SD light. Känns olustigt, eftersom jag får tidningen varje morgon. Jag har den istället för DN, för att man i SvD nästan helt slipper Lisinski- och Josefsson- inspirerade kampanjer om falska minnen, eller om att skakvåld inte existerar. eller om PAS etc.

Jag valde SvD väl medveten om att det var en nyliberal tidning, och tänkte att det får jag stå ut med. Men nu blir jag dessutom tvungen att stå ut med en nästan konsekvent flirt med SD på ledarsidan.

SvD idag liknar bisarrt nog mer och mer SvD för hundra år sedan, som också kombinerade en marknadsliberal ekonomisk politik med en nästan arkaisk nationalism.

Om moderaterna börjar samarbeta med SD, vilket SvD idag verkar tycka vara en bra idé, är det inte moderaterna som kommer att vara den starkaste parten. De kommer gradvis att förvandlas till ett stödparti till SD.

Får man då också se den nyliberala teoretikern Lifvendahl, som förut mest lät som Annie Lööf, skriva inställsamma tirader om det nyssnazistiska SD? Eller kommer hon att få en reträttpost på Timbro?

Det första numret av Svenska Dagbladet, 1884-12-18