Det här tillhör kanske avdelningen pinsamheter. Det är en text av mig från januari 1971, när jag nyss hade fyllt 16. Jag hade en månad tidigare blivit medlem i Liberala Förbundet. Det var f.d. Liberala Studentförbundet, som hade avskaffat alla akademiska krav på medlemskap.
Den var då inte längre liberal, utifrån några som helst rimliga kriterier. Deras två centrala paroller var Löntagarstyrda företag och Lika konsumtionsmöjligheter. Det sistnämnda betydde i princip likalön - med reservation för att vissa människor genom till exempel långa arbetsresor, eller stora familjer, hade behov av större inkomster. Alla skulle ha lika mycket pengar över till konsumtion. Det förstnämnda innebar ju med ett annat språkbruk - arbetarkontroll över produktionen..,
Texten avspeglade min grundsyn. Jag trodde på största allvar att om man effektivt spred dessa idéer skulle man gradvis kunna övertyga fler och fler om dess riktighet. Att de inte var speciellt liberala insåg jag själv - så jag verkade också för ett namnbyte. Det var ganska illa att vara med i något som som kallades för "Liberala Förbundet" - men än mer illa var nog att lokalavdelningarna faktiskt kallades för... "Liberala Klubben". Det lät faktiskt lite unket.
Av slutet i artikeln framgår ju att mitt perspektiv var att bryta loss Liberala Förbundet från den liberala fållan och bli en del inte endast av vänstern - utan mer specifikt av den utomparlamentariska vänstern.
Artikeln publicerades i Liberala Förbundets medlemstidning, Den blev faktiskt uppmärksammad. I ett inslag i Sveriges Radios program "OBS! Kulturkvarten" i början av mars 1971 citerade en upprörd folkpartist från den och undrade om Liberala Förbundet höll på att bli en ny vänstersekt någonstans emellan KFML och Revolutionära Marxister. Han hade inte helt fel - några år senare hade faktiskt organisationen bytt namn till "Frihetliga Socialisters Förbund". Och dess tidning "Liberal Debatt" hade bytt namn till "Frihetlig Socialistisk Tidskrift". Men då var inte jag längre med,
-------------------------------------------------------------
Basarbete - ett livsvillkor
Om man råkar passera en allmän plats, exempelvis på en lördag eftermiddag, stöter man nästan alltid på folk från olika politiska organisationer om säljer tidningar, propagerar och samlar in pengar. Det är KFML:are som säljer Gnistan, trotskister som säljer Fjärde Internationalen, FNL:are som samlar in till FNL och säljer Vietnambulletinen, VPK:are som delar ut flygblad mot EEC, centerungdomar som delar ut flygblad mot den vansinniga trafikplaneringen, fascisterna i DA som säljer Argument osv.
Och detta är inte precis en tillfällighet. Dessa organisationer - och många fler - vet att detta är ett livsvillkor för dem. De har insett att ett organiserat och ihärdigt basarbete är det enda sätt som man kan effektivt nå ut till människor på - om man inte har exempelvis SSU:s organisatoriska styrka, då man ju kan nå ut på andra vägar. Och ju mindre ett politiskt förbund är, desto viktigare är det att det bedriver ett organiserat basarbete.
Liberala Klubben är en liten sammanslutning, Liberala Förbundet är ett litet förbund. Då borde vi ju - logiskt sett - inrikta oss på att sprida våra idéer och nå ut till människor genom exempelvis att propagera och sälja Liberal Debatt och annat material på gatorna, vid T-banan, utanför varuhusen och på andra platser. Vi borde alltså bedriva ett organiserat basarbete. Men vad gör vi? Vi låter basarbetet ligga nere totalt, det enda vi gör är att då och då underteckna ett upprop, vara med i någon demonstration eller göra något enstaka uttalande.
Detta har lätt till att Liberala Klubben är en liten sekt. som många politiskt orienterade människor bara har hört namnet på, om ens det. Det är mycket beklagligt, speciellt som många människor säkert sympatiserar med våra åsikter och kanske kan värvas, om vi bara kommer i kontakt med dem. Många radikaler, som stöts bort av den socialistiska vänsterns dogmatism och centralism är det säkert möjligt att nå. Men detta kräver alltså att vi måste ut ur vår akademiska isolering - och att vi - bokstavligt talat - når ut till f0lket.
ALLTSÅ: vi måste ta upp konkurrensen med KFML, Revolutionära Marxister, VPK m.m. vad det gäller basarbete. DET ÄR VÅR ENDA CHANS: om vi inte vill fortsätta att vara en liten sekt, om vi inte vill fortsätta vår akademiska isolering, om vi vill bli ett alternativ till den socialistiska vänstern.
Detta kanske skapar problem i början. Dels är vi ju ganska få och dels är många av oss säkert ovana vid ett organiserat basarbete. Men det är min övertygelse att det behövs. Därför tycker jag att varje klubb ska börja diskutera möjligheten till och - sedan detta är klart - formerna för ett sådant.
Detaljerna kan säker ordnas - bara viljan finns.
Nu får inte basarbetet ses enskilt - det måste vara en del av en allmän radikalisering av förbundet. Vi måste uppleva oss vara en del av den nya vänstern - inte ett radikalt bihang till Folkpartiet/FPU. Det kanske låter underligt - men de flesta människor upplever oss faktiskt så. Detta gör att vi måste arbeta för att föra ut att vi är ett progressivt decentralistiskt alternativ inom den svenska vänstern. Om vi genom ett ihärdigt basarbete lyckas med det tror jag att framtiden är ljus för Liberala Förbundet.
Erik Rodenborg
söndag 9 december 2018
fredag 7 december 2018
Den vita terrorn
Första världskriget är slut, men i december 1918 har kriget mot bolsjevikerna just börjat. Och inget kallt krig direkt, utan blodiga strider där inhemska ryska kontrarevolutionära styrkor med militärt stöd från västmakterna och Japan sprider skräck över Ryssland.
I Svenska Dagbladet idag för hundra år sedan (7 december 1918) kan vi läsa dessa rubriker:
"Ententen ställer sovjet utom lagen
De allierade utfärda ett upprop mot bolsjevikerna.
Förklara, att deras mål här sammanlöpa med tyskarna."
En av de främste av de vita generalerna var en herre med namn Anton Denikin, som redan i november 1918 startat krig mot bolsjevikerna. Om denne mans militära kampanj skriver SvD samma dag, utifrån ett telegram från Tsarskoje Selo - bland annat detta.
”I söder äga förbittrade och blodiga strider rum. Flera hundra arbetare ha blivit hängda. Gatorna erbjuda skådespelet av talrika lik efter hängda arbetare.
Stadskommendanten i Krassnof offentliggör ett telegram från Denikin med order att hänga var tionde häktad arbetare. På andra orter förekomma massavrättningar medelst hängning”.
Anton Denikin
I Svenska Dagbladet idag för hundra år sedan (7 december 1918) kan vi läsa dessa rubriker:
"Ententen ställer sovjet utom lagen
De allierade utfärda ett upprop mot bolsjevikerna.
Förklara, att deras mål här sammanlöpa med tyskarna."
En av de främste av de vita generalerna var en herre med namn Anton Denikin, som redan i november 1918 startat krig mot bolsjevikerna. Om denne mans militära kampanj skriver SvD samma dag, utifrån ett telegram från Tsarskoje Selo - bland annat detta.
”I söder äga förbittrade och blodiga strider rum. Flera hundra arbetare ha blivit hängda. Gatorna erbjuda skådespelet av talrika lik efter hängda arbetare.
Stadskommendanten i Krassnof offentliggör ett telegram från Denikin med order att hänga var tionde häktad arbetare. På andra orter förekomma massavrättningar medelst hängning”.
Anton Denikin
torsdag 1 november 2018
"Pesten"
"Det är pesten, som hotar, värre än någon läkekonsten känner".
Så avslutas ledaren i Svenska Dagbladet idag för hundra år sedan, den 1 november 1918. Rubriken på ledaren är just "Pesten".
Och, nej, det handlar inte om spanska sjukan. Det handlar om bolsjevismen.
SvD har under en lång period hållit sin bolsjevikskräck i schack. Trots allt gynnades Tyskland av att Ryssland drog sig ur kriget. SvD har av hänsyn till tyska statsintressen haft en riktigt välvillig bevakning av sovjetregeringen, och gillande noterat all kritik denna kommit med - mot den tyskfientliga ententen.
Men nu står Tysklands nederlag för dörren. Och i Österrike, Ungern och Tjeckoslovakien är det revolution. På nyhetssidorna beskrivs skräckslaget om hur soldatråd bildas i dessa länder, att soldaterna inte lyder, att bolsjevikerna öppet sprider sin propaganda där.
Situationen jämförs med Petrograd före revolutionen.
Och ledaren lägger som sagt ut texten. Bolsjevikregeringen beskrivs som "brottet som statsform". Den talar om en rysk "ångvält" som kommer att förstöra Europa..
Medan man tidigare hoppades att tsarismens slut innebar ett försvagande av Ryssland har man nu ändrat linje. Ryssland är farligare under bolsjevismen än under tsarismen. Och miljoner ryska rubel används för att underminera Europa...
Och då har revolutionen inte ens nått Tyskland än... .
Skräcken lyser från SvD:s ledare; en mer panikslagen ledarartikel tror jag aldrig jag någonsin läst.
Tyvärr fick den fel. Revolutionen spreds inte över Europa på det sätt de var rädda för. Om den hade gjort det skulle vare sig stalinismen eller nazismen ha uppstått. Och vi skulle troligen ha levt i jämlika samhällen, och troligen en jämlik värld..
Som hade ett styre som inte var bundet av den privata äganderätten till produktionsmedel. Och som idag skulle ha haft resurser och vilja att effektivt bekämpa klimathotet, bekämpa den globala uppvärmningen.
Det SvD var paniskt rädd för var inte "pesten", det var inte sjukdomen. Det var botemedlet.
Tyvärr visade det sig efter ett antal år att de hade varit rädda i onödan. Och det är precis det som nu gör att vi alla måste vara rädda för att världen ska drabbas av den största katastrofen i mänsklighetens historia. En katastrof som hotar vår existens.
-----------------------------------------------
Mer om SvD för hundra år sedan kan läsas här.
Så avslutas ledaren i Svenska Dagbladet idag för hundra år sedan, den 1 november 1918. Rubriken på ledaren är just "Pesten".
Och, nej, det handlar inte om spanska sjukan. Det handlar om bolsjevismen.
SvD har under en lång period hållit sin bolsjevikskräck i schack. Trots allt gynnades Tyskland av att Ryssland drog sig ur kriget. SvD har av hänsyn till tyska statsintressen haft en riktigt välvillig bevakning av sovjetregeringen, och gillande noterat all kritik denna kommit med - mot den tyskfientliga ententen.
Men nu står Tysklands nederlag för dörren. Och i Österrike, Ungern och Tjeckoslovakien är det revolution. På nyhetssidorna beskrivs skräckslaget om hur soldatråd bildas i dessa länder, att soldaterna inte lyder, att bolsjevikerna öppet sprider sin propaganda där.
Situationen jämförs med Petrograd före revolutionen.
Och ledaren lägger som sagt ut texten. Bolsjevikregeringen beskrivs som "brottet som statsform". Den talar om en rysk "ångvält" som kommer att förstöra Europa..
Medan man tidigare hoppades att tsarismens slut innebar ett försvagande av Ryssland har man nu ändrat linje. Ryssland är farligare under bolsjevismen än under tsarismen. Och miljoner ryska rubel används för att underminera Europa...
Och då har revolutionen inte ens nått Tyskland än... .
Skräcken lyser från SvD:s ledare; en mer panikslagen ledarartikel tror jag aldrig jag någonsin läst.
Tyvärr fick den fel. Revolutionen spreds inte över Europa på det sätt de var rädda för. Om den hade gjort det skulle vare sig stalinismen eller nazismen ha uppstått. Och vi skulle troligen ha levt i jämlika samhällen, och troligen en jämlik värld..
Som hade ett styre som inte var bundet av den privata äganderätten till produktionsmedel. Och som idag skulle ha haft resurser och vilja att effektivt bekämpa klimathotet, bekämpa den globala uppvärmningen.
Det SvD var paniskt rädd för var inte "pesten", det var inte sjukdomen. Det var botemedlet.
Tyvärr visade det sig efter ett antal år att de hade varit rädda i onödan. Och det är precis det som nu gör att vi alla måste vara rädda för att världen ska drabbas av den största katastrofen i mänsklighetens historia. En katastrof som hotar vår existens.
-----------------------------------------------
Mer om SvD för hundra år sedan kan läsas här.
lördag 6 oktober 2018
Sover Tove Lifvendahl?
Vad har hänt med SvD? Tove Lifvendahl är fortfarande politisk chefredaktör. Jag ser henne som ganska så extrem nyliberal höger, vars åsikter i centrala frågor är ungefär 180 grader motsatta mina egna. Men hennes argumentering brukar inte vara råvulgär.
Det är den knappast idag heller- i något hon själv skriver. Men hon skriver mer och mer sällan, och överlämnar skrivandet till andra. Som Ivar Arpi.
I dagens papperstidning är huvudledaren undertecknad av honom. Den har rubriken.... "Feminazisterna på våra universitet".
"Feminazist" är en vulgär term som frodas på de värsta macho- antifeminist- och papparättssidor på nätet.
Att se den på ledarsidan på en av Sveriges största dagstidningar, till på köpet den jag prenumererar på, är hisnande.
Jag prenumererar på SvD för att det enda alternativet i Stockholm heter DN - och om man har den riskerar man att få kaffet i vrångstrupen när ex.vis Stefan Lisinski lägger ut texten.
Nu nu är ju risken att jag får det av Arpi istället.
I sak bygger ledaren på ytliga jämförelser mellan att feminister angriper män och att nazister angriper judar. Några personer har lyckats få, enligt Arpi, bisarrt mansfientliga artiklar publicerade i prestigefyllda akademiska tidskrifter - artiklar som senare visade sig vara en sorts skämt, avsedda att testa om tidskrifterna tog in vad som helst.
Artiklarna var av lite olika slag - en hävdade till exempel att det var en fördom att det var bättre att bygga upp muskler än fett. Lätt absurt. förstås, men inte specifikt mansfientligt, för att inte tala om nazistiskt
Men framförallt. Behöver det verkligen påpekas att den laddning "nazism" fått i vårt samhälle inte beror på att de på trettiotalet publicerade hatiska artiklar? Det beror på att de införde diktatur i en av Europas starkaste stater, slog ned allt motstånd med mord, avrättningar och koncentrationsläger, och startade ett världskrig .
Och - framförallt - att de i rena förintelseläger (och även utanför dessa) utifrån en noga genomtänkt plan utrotade många miljoner människor under industriliknande former.
Ordet "nazist" är ett atombombsalternativ i all debatt. Att förfalla till det i debatter på nätet har förresten fått ett namn - Goodwins lag.
Men SvD är inte en skum nätsida. Det är en av Sveriges största tidningar. Och Tove Lifvendahl är som politisk chefredaktör ansvarig för dess ledarsida.
Hur mycket nyliberal höger hon än må vara har man som sagt aldrig förknippat henne med den hatiska buskagitationen på nätets värsta avgrundssidor.
Det kan man inte nu heller - i något hon skriver själv. Men medan hon tydligen sysslar med annat låter hon innehållet på ledarsidan mer och mer likna vildvuxna nationalistiska och antifeministiska webbsidor.
Den mest skonsamma förklaringen är väl att hon sover... Men i så fall är det kanske dags att hon vaknar.
Det är den knappast idag heller- i något hon själv skriver. Men hon skriver mer och mer sällan, och överlämnar skrivandet till andra. Som Ivar Arpi.
I dagens papperstidning är huvudledaren undertecknad av honom. Den har rubriken.... "Feminazisterna på våra universitet".
"Feminazist" är en vulgär term som frodas på de värsta macho- antifeminist- och papparättssidor på nätet.
Att se den på ledarsidan på en av Sveriges största dagstidningar, till på köpet den jag prenumererar på, är hisnande.
Jag prenumererar på SvD för att det enda alternativet i Stockholm heter DN - och om man har den riskerar man att få kaffet i vrångstrupen när ex.vis Stefan Lisinski lägger ut texten.
Nu nu är ju risken att jag får det av Arpi istället.
I sak bygger ledaren på ytliga jämförelser mellan att feminister angriper män och att nazister angriper judar. Några personer har lyckats få, enligt Arpi, bisarrt mansfientliga artiklar publicerade i prestigefyllda akademiska tidskrifter - artiklar som senare visade sig vara en sorts skämt, avsedda att testa om tidskrifterna tog in vad som helst.
Artiklarna var av lite olika slag - en hävdade till exempel att det var en fördom att det var bättre att bygga upp muskler än fett. Lätt absurt. förstås, men inte specifikt mansfientligt, för att inte tala om nazistiskt
Men framförallt. Behöver det verkligen påpekas att den laddning "nazism" fått i vårt samhälle inte beror på att de på trettiotalet publicerade hatiska artiklar? Det beror på att de införde diktatur i en av Europas starkaste stater, slog ned allt motstånd med mord, avrättningar och koncentrationsläger, och startade ett världskrig .
Och - framförallt - att de i rena förintelseläger (och även utanför dessa) utifrån en noga genomtänkt plan utrotade många miljoner människor under industriliknande former.
Ordet "nazist" är ett atombombsalternativ i all debatt. Att förfalla till det i debatter på nätet har förresten fått ett namn - Goodwins lag.
Men SvD är inte en skum nätsida. Det är en av Sveriges största tidningar. Och Tove Lifvendahl är som politisk chefredaktör ansvarig för dess ledarsida.
Hur mycket nyliberal höger hon än må vara har man som sagt aldrig förknippat henne med den hatiska buskagitationen på nätets värsta avgrundssidor.
Det kan man inte nu heller - i något hon skriver själv. Men medan hon tydligen sysslar med annat låter hon innehållet på ledarsidan mer och mer likna vildvuxna nationalistiska och antifeministiska webbsidor.
Den mest skonsamma förklaringen är väl att hon sover... Men i så fall är det kanske dags att hon vaknar.
måndag 10 september 2018
Per Gahrton, Miljöpartiet och FPU
Retroaktiva reflektioner från en f.d. besviken vänstergahrtonit.
I Svenska Dagbladet igår kan man läsa detta.
"Det är nu, den 19 september 2014, som före detta MP-språkröret Per Gahrton presenterar mandatperiodens viktigaste rapport. 'Erfarenheter av europeiska gröna partiers regeringsmedverkan' röner ungefär lika stor uppmärksamhet som alster från den lilla gröna tankesmedjan Cogito brukar göra. Det vill säga inte mycket alls.
Men i rapporten finns ett råd till MP-ledningen som ska komma att prägla hela det rödgröna samarbetet: Vad som än händer, lämna inte regeringen! Ska väljarna övertygas om att Miljöpartiet är ett seriöst och ansvarstagande regeringsparti måste språkrören vara beredda att stå upp för svåra politiska kompromisser.
Om Gahrton bara visste vilken prövning det skulle bli för partiet han grundade 33 år tidigare. I den ena symbolfrågan efter den andra skulle MP tvingas svika sina gröna ideal."
Det kom alltså att få förödande konsekvenser för Miljöpartiet. Det ledde bland annat till det absurda brunkolsbeslutet.. MP skulle ha tjänat på att de i det läget hade ställt ultimatum: om vi måste ta det beslutet, lämnar vi hellre regeringen.
Om de gjort det skulle de med all sannolikhet kunnat få mer än 4,3 procent i detta val.
Hur kunde Gahrton ge ett sådant självutplånande råd? Det förstås kanske bättre om man ser på hur han agerade i det politiska projekt han hade före Miljöpartiet. Dvs att reformera Folkpartiet.
Då ledde han först en fraktion inom Folkpartiets Ungdomsförbund som bitvis låg mycket långt till vänster. Han trodde då på största allvar att det gick att reformera Folkpartiet till att bli något annat än ett borgerligt parti. Den teoretiska grunden för detta hade han lagt i en lätt absurd pamflett som han gav ut 1970, med titeln Borgerligt block eller radikalt alternativ?.
På många sätt var den "idealistisk". Gahrton trodde alltså att Folkpartiet inom en relativt kort tid skulle kunna befria sig från sin klasskaraktär - och istället bli ett parti som kämpade för jämlikhet och frihet för alla.
Men förutsättningen för detta var att de som strävade mot detta skulle sitta någorlunda still i båten och anpassa sig
Han fortsatte att tro att det gick att reformera Folkpartiet ända till 1980. Detta även efter att han avsattes som FPU-ordförande och FPU i praktiken rensat ut alla gahrtoniter.
1980 insåg han äntligen att det inte gick. Då tog han initiativ till att bilda Miljöpartiet.
Men för att gå tillbaks till hans första projekt. Jag minns mycket väl ett inlägg han höll på FPU-kongressen 1971, just den som han avsattes på. Då riktade han sig till Rolf Granstrand, en ledamot i FPU:s förbundsstyrelse som hade röstat på VPK i riksdagsvalet. Han kallade honom "en prövosten, en verkligt tung prövosten"... Men mer väsentligt var att han i samma inlägg lade ut texten om att hur radikal man än är, är det nödvändigt att anpassa sig till de etablerade politiska strukturer som redan finns. Endast på det sätet kan man hoppas på att kunna förändra samhället.
Det ser faktiskt ut som om han tog ned sig denna inställning in i Miljöpartiet, Och det ser ut som om denna var ungefär lika realistisk som Gahrtons tidigare Sisyfos-arbete på att förändra Folkpartiet inifrån...
Per Gahrton är långtifrån dum (och jag tror inte heller att han är ohederlig) men hans övertro på det långsiktiga värdet av att anpassa sig till de redan existerande apparaterna var en återvändsgränd för radikaliserade FPU:are 1971, och det blev senare en återvändsgränd för de ofta ganska radikala miljöaktivister som drogs till MP.
Miljöpartiet kommer att vittra sönder om de fortsätter att använda sig av den metoden. Det kommer kanske att gå lika illa för dem, som det gjorde för gahrtoniterna i Folkpartiet....
I Svenska Dagbladet igår kan man läsa detta.
"Det är nu, den 19 september 2014, som före detta MP-språkröret Per Gahrton presenterar mandatperiodens viktigaste rapport. 'Erfarenheter av europeiska gröna partiers regeringsmedverkan' röner ungefär lika stor uppmärksamhet som alster från den lilla gröna tankesmedjan Cogito brukar göra. Det vill säga inte mycket alls.
Men i rapporten finns ett råd till MP-ledningen som ska komma att prägla hela det rödgröna samarbetet: Vad som än händer, lämna inte regeringen! Ska väljarna övertygas om att Miljöpartiet är ett seriöst och ansvarstagande regeringsparti måste språkrören vara beredda att stå upp för svåra politiska kompromisser.
Om Gahrton bara visste vilken prövning det skulle bli för partiet han grundade 33 år tidigare. I den ena symbolfrågan efter den andra skulle MP tvingas svika sina gröna ideal."
Det kom alltså att få förödande konsekvenser för Miljöpartiet. Det ledde bland annat till det absurda brunkolsbeslutet.. MP skulle ha tjänat på att de i det läget hade ställt ultimatum: om vi måste ta det beslutet, lämnar vi hellre regeringen.
Om de gjort det skulle de med all sannolikhet kunnat få mer än 4,3 procent i detta val.
Hur kunde Gahrton ge ett sådant självutplånande råd? Det förstås kanske bättre om man ser på hur han agerade i det politiska projekt han hade före Miljöpartiet. Dvs att reformera Folkpartiet.
Då ledde han först en fraktion inom Folkpartiets Ungdomsförbund som bitvis låg mycket långt till vänster. Han trodde då på största allvar att det gick att reformera Folkpartiet till att bli något annat än ett borgerligt parti. Den teoretiska grunden för detta hade han lagt i en lätt absurd pamflett som han gav ut 1970, med titeln Borgerligt block eller radikalt alternativ?.
På många sätt var den "idealistisk". Gahrton trodde alltså att Folkpartiet inom en relativt kort tid skulle kunna befria sig från sin klasskaraktär - och istället bli ett parti som kämpade för jämlikhet och frihet för alla.
Men förutsättningen för detta var att de som strävade mot detta skulle sitta någorlunda still i båten och anpassa sig
Han fortsatte att tro att det gick att reformera Folkpartiet ända till 1980. Detta även efter att han avsattes som FPU-ordförande och FPU i praktiken rensat ut alla gahrtoniter.
1980 insåg han äntligen att det inte gick. Då tog han initiativ till att bilda Miljöpartiet.
Men för att gå tillbaks till hans första projekt. Jag minns mycket väl ett inlägg han höll på FPU-kongressen 1971, just den som han avsattes på. Då riktade han sig till Rolf Granstrand, en ledamot i FPU:s förbundsstyrelse som hade röstat på VPK i riksdagsvalet. Han kallade honom "en prövosten, en verkligt tung prövosten"... Men mer väsentligt var att han i samma inlägg lade ut texten om att hur radikal man än är, är det nödvändigt att anpassa sig till de etablerade politiska strukturer som redan finns. Endast på det sätet kan man hoppas på att kunna förändra samhället.
Det ser faktiskt ut som om han tog ned sig denna inställning in i Miljöpartiet, Och det ser ut som om denna var ungefär lika realistisk som Gahrtons tidigare Sisyfos-arbete på att förändra Folkpartiet inifrån...
Per Gahrton är långtifrån dum (och jag tror inte heller att han är ohederlig) men hans övertro på det långsiktiga värdet av att anpassa sig till de redan existerande apparaterna var en återvändsgränd för radikaliserade FPU:are 1971, och det blev senare en återvändsgränd för de ofta ganska radikala miljöaktivister som drogs till MP.
Miljöpartiet kommer att vittra sönder om de fortsätter att använda sig av den metoden. Det kommer kanske att gå lika illa för dem, som det gjorde för gahrtoniterna i Folkpartiet....
torsdag 6 september 2018
onsdag 5 september 2018
Kremlologiska spekulationer om Tove Lifvendahl och SvD
Jag undrar hur Tove Lifvendahl har det idag. För några år sedan brukade hon alltid skriva att SD var ett anti-liberalt parti vars politik hotade den fria marknaden, och det fanns inte en tanke på samarbete med dem.
Nu förespråkar den ena ledaren efter den andra i SvD samarbete med just SD. Men dessa är aldrig skrivna av Lifvendahl.
De är för det mesta skrivna av Ivar Arpi. Och ytterst få av ledarna skrivs idag av Lifvendahl, trots att hon fortfarande (på papperet?) är politisk chefredaktör. De få gånger hon skriver ledare är de väldigt allmänna, och har närmast karaktären av filosofiska betraktelser.
Jag har inga sympatier alls för nyliberalen Lifvendahl, men just hennes nyliberalism var för några år sedan något som var ett principiellt hinder för att flirta med SD. Nu sitter hon och trycker i ett hörn, och låter de nationalistiska kollegorna på redaktionen sköta den konkretpolitiska linjen.
De är förstås också makrknadsliberaler, i den rent ekonomiska politiken, men har nu utvecklat förmågan att kombinera denna med ganska så ickeliberala åsikter om andra frågor.
Har det skett en dold palatskupp i SvD? Spelar Lifvendahl samma roll som - för att nu göra en halsbrytande jämförelse - Sukarno i Indonesien efter högerkuppen 1965, som formellt var högsta ledaren långt efter att militären tagit makten?
Idag är SvD:s ledarsida ofta någonting av SD light. Känns olustigt, eftersom jag får tidningen varje morgon. Jag har den istället för DN, för att man i SvD nästan helt slipper Lisinski- och Josefsson- inspirerade kampanjer om falska minnen, eller om att skakvåld inte existerar. eller om PAS etc.
Jag valde SvD väl medveten om att det var en nyliberal tidning, och tänkte att det får jag stå ut med. Men nu blir jag dessutom tvungen att stå ut med en nästan konsekvent flirt med SD på ledarsidan.
SvD idag liknar bisarrt nog mer och mer SvD för hundra år sedan, som också kombinerade en marknadsliberal ekonomisk politik med en nästan arkaisk nationalism.
Om moderaterna börjar samarbeta med SD, vilket SvD idag verkar tycka vara en bra idé, är det inte moderaterna som kommer att vara den starkaste parten. De kommer gradvis att förvandlas till ett stödparti till SD.
Får man då också se den nyliberala teoretikern Lifvendahl, som förut mest lät som Annie Lööf, skriva inställsamma tirader om det nyssnazistiska SD? Eller kommer hon att få en reträttpost på Timbro?
Nu förespråkar den ena ledaren efter den andra i SvD samarbete med just SD. Men dessa är aldrig skrivna av Lifvendahl.
De är för det mesta skrivna av Ivar Arpi. Och ytterst få av ledarna skrivs idag av Lifvendahl, trots att hon fortfarande (på papperet?) är politisk chefredaktör. De få gånger hon skriver ledare är de väldigt allmänna, och har närmast karaktären av filosofiska betraktelser.
Jag har inga sympatier alls för nyliberalen Lifvendahl, men just hennes nyliberalism var för några år sedan något som var ett principiellt hinder för att flirta med SD. Nu sitter hon och trycker i ett hörn, och låter de nationalistiska kollegorna på redaktionen sköta den konkretpolitiska linjen.
De är förstås också makrknadsliberaler, i den rent ekonomiska politiken, men har nu utvecklat förmågan att kombinera denna med ganska så ickeliberala åsikter om andra frågor.
Har det skett en dold palatskupp i SvD? Spelar Lifvendahl samma roll som - för att nu göra en halsbrytande jämförelse - Sukarno i Indonesien efter högerkuppen 1965, som formellt var högsta ledaren långt efter att militären tagit makten?
Idag är SvD:s ledarsida ofta någonting av SD light. Känns olustigt, eftersom jag får tidningen varje morgon. Jag har den istället för DN, för att man i SvD nästan helt slipper Lisinski- och Josefsson- inspirerade kampanjer om falska minnen, eller om att skakvåld inte existerar. eller om PAS etc.
Jag valde SvD väl medveten om att det var en nyliberal tidning, och tänkte att det får jag stå ut med. Men nu blir jag dessutom tvungen att stå ut med en nästan konsekvent flirt med SD på ledarsidan.
SvD idag liknar bisarrt nog mer och mer SvD för hundra år sedan, som också kombinerade en marknadsliberal ekonomisk politik med en nästan arkaisk nationalism.
Om moderaterna börjar samarbeta med SD, vilket SvD idag verkar tycka vara en bra idé, är det inte moderaterna som kommer att vara den starkaste parten. De kommer gradvis att förvandlas till ett stödparti till SD.
Får man då också se den nyliberala teoretikern Lifvendahl, som förut mest lät som Annie Lööf, skriva inställsamma tirader om det nyssnazistiska SD? Eller kommer hon att få en reträttpost på Timbro?
måndag 30 juli 2018
Om att rösta på Miljöpartiet
Den enda gång jag någonsin röstat på Miljöpartiet var i ett kommunalval 2006, för att hjälpa en kompis från min studentkorridor som stod på MP:s kommunallista att bli vald.... Något opolitiskt skäl, det medges. *rodnar generat*
Men nu funderar jag uppriktigt sagt på att göra det i riksdagsvalet. Och det trots att jag står långt till vänster om dem.
Dels handlar det om att stödrösta för att de ska komma in. Men det är kanske inte så nödvändigt - vi får se när de första opinionsundersökningarna efter den senaste värmeböljan kommer....
Men mer allmänt skulle en röst på MP i dagens läge vara en markering att klimatfrågan inte endast är en fråga bland andra utan DEN avgörande frågan - i Sverige och i alla andra länder.
Ja, det är sant att det finns undersökningar som visar att V har en NÅGOT bättre miljöpolitik än MP.... (vilket troligen beror på att MP sitter i regeringen, och har anpassat sig). Och jag vet att MP begick ett rent förräderi i brunkolsfrågan.
Men poängen med att rösta på MP är att det är det parti som sedan sitt bildande gjort miljöfrågan till den helt centrala frågan. Ett högt röstetal på dem är en markering att denna åsikt delas av många.
Om den senaste (i grunden växthusrelaterade, vad än somliga säger) vågen av hetta leder till en kraftigt ökad medvetenhet om att det faktiskt är den fråga som kommer att avgöra mänsklighetens överlevnad, och det skulle leda till en kraftig ökning av MP-rösterna - skulle det vara en ovanligt tydlig signal.
Om opinionen i frågan blir tillräckligt stark försvårar det också framtida MP-svek, som det i brunkolsfrågan.
Sedan är det en annan sak att frågan enligt mig ytterst endast kan lösas genom en global planekonomi - dvs en lösning som inte MP står för. Men det gör egentligen inte V heller...
Jag har röstat på V i alla riksdagsval sedan 1994 och kommer med ganska stor sannolikhet att göra det igen i valet 2022 - om jag nu lever då. Men just i detta val funderar jag alltså på att rösta på MP.
--------------------------------------------------
Tillägg
Tog bort ett fånigt dubbel- eller kanske trippelbottnat skämt mot slutet. Nej, det är allvarligt menat.
Ett av de bästa sätten att få både makthavare och andra att inse att det finns en mycket allvarlig opinion för en mycket mer konsekvent klimatpolitik vore en stor framgång för MP. Det kunde knappast tolkas kunna på NÅGOT annat sätt, eftersom MP legat vid fyraprocentsgränsen ett bra tag.
En uppgång för MP just nu EFTER hettan SKULLE inte kunna bero på något annat (medan en fortsatt uppgång för det redan framgångsrika V skulle kunna betyda en massa andra saker). Därför hoppas jag på en stor valframgång för MP....
Men nu funderar jag uppriktigt sagt på att göra det i riksdagsvalet. Och det trots att jag står långt till vänster om dem.
Dels handlar det om att stödrösta för att de ska komma in. Men det är kanske inte så nödvändigt - vi får se när de första opinionsundersökningarna efter den senaste värmeböljan kommer....
Men mer allmänt skulle en röst på MP i dagens läge vara en markering att klimatfrågan inte endast är en fråga bland andra utan DEN avgörande frågan - i Sverige och i alla andra länder.
Ja, det är sant att det finns undersökningar som visar att V har en NÅGOT bättre miljöpolitik än MP.... (vilket troligen beror på att MP sitter i regeringen, och har anpassat sig). Och jag vet att MP begick ett rent förräderi i brunkolsfrågan.
Men poängen med att rösta på MP är att det är det parti som sedan sitt bildande gjort miljöfrågan till den helt centrala frågan. Ett högt röstetal på dem är en markering att denna åsikt delas av många.
Om den senaste (i grunden växthusrelaterade, vad än somliga säger) vågen av hetta leder till en kraftigt ökad medvetenhet om att det faktiskt är den fråga som kommer att avgöra mänsklighetens överlevnad, och det skulle leda till en kraftig ökning av MP-rösterna - skulle det vara en ovanligt tydlig signal.
Om opinionen i frågan blir tillräckligt stark försvårar det också framtida MP-svek, som det i brunkolsfrågan.
Sedan är det en annan sak att frågan enligt mig ytterst endast kan lösas genom en global planekonomi - dvs en lösning som inte MP står för. Men det gör egentligen inte V heller...
Jag har röstat på V i alla riksdagsval sedan 1994 och kommer med ganska stor sannolikhet att göra det igen i valet 2022 - om jag nu lever då. Men just i detta val funderar jag alltså på att rösta på MP.
--------------------------------------------------
Tillägg
Tog bort ett fånigt dubbel- eller kanske trippelbottnat skämt mot slutet. Nej, det är allvarligt menat.
Ett av de bästa sätten att få både makthavare och andra att inse att det finns en mycket allvarlig opinion för en mycket mer konsekvent klimatpolitik vore en stor framgång för MP. Det kunde knappast tolkas kunna på NÅGOT annat sätt, eftersom MP legat vid fyraprocentsgränsen ett bra tag.
En uppgång för MP just nu EFTER hettan SKULLE inte kunna bero på något annat (medan en fortsatt uppgång för det redan framgångsrika V skulle kunna betyda en massa andra saker). Därför hoppas jag på en stor valframgång för MP....
onsdag 11 juli 2018
Några grundläggande (och förvisso långtgående) antaganden...
1. Den absolut viktigaste frågan i världen är utan någon som helst tvekan att stoppa den globala uppvärmningen.
2. Uppvärmningen har gått snabbare än den stora majoriteten av forskare trodde för ett årtionde sedan. Det finns starka argument för att den inte endast kommer att öka, utan även accelerera. Det finns aspekter av den som snabbt kan leda till multiplikatoreffekter - jordens upptagande av värme ökar ju mer isarna smälter, värre växthusgaser än koldioxid kommer att frigöras i takt med att permafrosten smälter, bundet koldioxid i haven kommer att frigöras när oceanerna värms upp osv.
3. Det kan inte uteslutas att processen kommer att gå MYCKET snabbare än vad som allmänt antas.
4. Den framlidne fysikern Stephen Hawking har betonat att det inte finns någon säker övre gräns för hur långt den globala uppvärmningen kan gå. Och att i det värsta scenariot kan det sluta med att jorden får ett klimat som liknar vår systerplanet Venus. Nu tror jag inte att det kan bli exakt lika hett som på Venus, pga det större avståndet från solen som jorden har. Men Venus har uppemot 500 grader Celsius vid markplanet Det skulle gott räcka med 200 grader, eller 150 grader, eller även 100 grader Celsius, för att den överväldigande majoriteten av livsformer på jorden ska utrotas.
5. Jag tror att en politik som förlitar sig på att uppmuntra marknadskrafterna att lösa problemet. i och för sig kan leda till vissa framsteg. Men det kommer att gå med snigelfart.
Och troligen så långsamt att det med stor sannolikhet kan vara för sent innan man kommit tillräckligt långt. För att det ska gå tillräckligt snabbt krävs någon form av planerad ekonomi.
6. Jag är inte alls någon anhängare av det POLITISKA systemet i Kina, men jag tror att det faktum att Kina genomför avgörande förändringar på detta område mycket snabbare än andra länder (förvisso utifrån ett förfärligt utgångsläge!) beror på att den kinesiska staten genom bland annat ägandet av i praktiken alla banker och den stora majoriteten av storföretagen har mycket större möjlighet att styra ekonomin (och därmed miljöpolitiken!) än vad de kapitalistiske länderna i väst har.
7. Genom den globala uppvärmningen har nödvändigheten av en planerad ekonomi fått en ny dimension. Förut kunde en del socialister använda slagordet "socialism eller barbari". Och kampen såg ut att stå mot ett system som automatiskt skapar stora ekonomiska klyftor mellan fattiga och rika. Och då finns det ju alltid de som kan tycka att sådana klyftor ju egentligen är sunda och "dynamiska". Det kan man sedan förvisso effektivt argumentera emot på olika sätt...
8. Men nu handlar det inte "endast" om att bekämpa ett system där de rika utsuger de fattiga, eller bekämpa en utveckling mot ”barbari”. Vi har att göra med ett system som är en dödsfälla för alla - inklusive de allra rikaste. Det spelar ingen roll hur privilegierad man är i övrigt - när jorden börjar koka hjälper det inte ett skvatt.
9. Det tvistas om det finns liv på andra ställen i universum, Kosmologen och fysikern Max Tegmark framkastar i sin bok "Vårt matematiska universum" att uppkomsten av liv kan vara så ytterst osannolikt att det kanske endast finns liv på ett ställe, i alla fall i VÅRT universum. Jag har ingen aning om han har rätt. Men om han har det skulle en skenade uppvärmning i slutändan kunna leda till att det enda liv som finns i hela vårt universum kommer att försvinna. I så fall kommer universum i framtiden att fortsätta att existera (och tyvärr kanske också expandera och lösas upp!) helt befriat från levande organismer...
2. Uppvärmningen har gått snabbare än den stora majoriteten av forskare trodde för ett årtionde sedan. Det finns starka argument för att den inte endast kommer att öka, utan även accelerera. Det finns aspekter av den som snabbt kan leda till multiplikatoreffekter - jordens upptagande av värme ökar ju mer isarna smälter, värre växthusgaser än koldioxid kommer att frigöras i takt med att permafrosten smälter, bundet koldioxid i haven kommer att frigöras när oceanerna värms upp osv.
3. Det kan inte uteslutas att processen kommer att gå MYCKET snabbare än vad som allmänt antas.
4. Den framlidne fysikern Stephen Hawking har betonat att det inte finns någon säker övre gräns för hur långt den globala uppvärmningen kan gå. Och att i det värsta scenariot kan det sluta med att jorden får ett klimat som liknar vår systerplanet Venus. Nu tror jag inte att det kan bli exakt lika hett som på Venus, pga det större avståndet från solen som jorden har. Men Venus har uppemot 500 grader Celsius vid markplanet Det skulle gott räcka med 200 grader, eller 150 grader, eller även 100 grader Celsius, för att den överväldigande majoriteten av livsformer på jorden ska utrotas.
5. Jag tror att en politik som förlitar sig på att uppmuntra marknadskrafterna att lösa problemet. i och för sig kan leda till vissa framsteg. Men det kommer att gå med snigelfart.
Och troligen så långsamt att det med stor sannolikhet kan vara för sent innan man kommit tillräckligt långt. För att det ska gå tillräckligt snabbt krävs någon form av planerad ekonomi.
6. Jag är inte alls någon anhängare av det POLITISKA systemet i Kina, men jag tror att det faktum att Kina genomför avgörande förändringar på detta område mycket snabbare än andra länder (förvisso utifrån ett förfärligt utgångsläge!) beror på att den kinesiska staten genom bland annat ägandet av i praktiken alla banker och den stora majoriteten av storföretagen har mycket större möjlighet att styra ekonomin (och därmed miljöpolitiken!) än vad de kapitalistiske länderna i väst har.
7. Genom den globala uppvärmningen har nödvändigheten av en planerad ekonomi fått en ny dimension. Förut kunde en del socialister använda slagordet "socialism eller barbari". Och kampen såg ut att stå mot ett system som automatiskt skapar stora ekonomiska klyftor mellan fattiga och rika. Och då finns det ju alltid de som kan tycka att sådana klyftor ju egentligen är sunda och "dynamiska". Det kan man sedan förvisso effektivt argumentera emot på olika sätt...
8. Men nu handlar det inte "endast" om att bekämpa ett system där de rika utsuger de fattiga, eller bekämpa en utveckling mot ”barbari”. Vi har att göra med ett system som är en dödsfälla för alla - inklusive de allra rikaste. Det spelar ingen roll hur privilegierad man är i övrigt - när jorden börjar koka hjälper det inte ett skvatt.
9. Det tvistas om det finns liv på andra ställen i universum, Kosmologen och fysikern Max Tegmark framkastar i sin bok "Vårt matematiska universum" att uppkomsten av liv kan vara så ytterst osannolikt att det kanske endast finns liv på ett ställe, i alla fall i VÅRT universum. Jag har ingen aning om han har rätt. Men om han har det skulle en skenade uppvärmning i slutändan kunna leda till att det enda liv som finns i hela vårt universum kommer att försvinna. I så fall kommer universum i framtiden att fortsätta att existera (och tyvärr kanske också expandera och lösas upp!) helt befriat från levande organismer...
söndag 8 juli 2018
Reaktionära jurister - ett hot mot det parlamentariska systemet
Vi lever i ett borgerligt demokratiskt, parlamentariskt, system. Det är inte ett system som på djupet är demokratiskt - men det är bättre än öppet auktoritära alternativ.
I detta system ingår att riksdagen stiftar lagar - domstolar tillämpar dem. Och så brukar det också gå till, i alla fall i teorin.
Nu har riksdagen beslutat om en lag som möjliggör för nyanlända ungdomar att stanna, om de söker till gymnasiet. Man kan tycka vad man vill om det - men det är en lag, och domstolarna har att följa den.
Det trodde man i alla fall. Men nu har migrationsdomstolen avslagit en begära från en ung man om asyl - med motiveringen att denna lag är så dålig förberedd, att den inte bör tillämpas i vissa delar .
Det är en skandal.
Och än en större skandal är att inga ledande politiker säger ifrån på skarpen. De verkar inte inse vad detta domslut egentligen står för.
Domstolar som underkänner lagar tillhör inte det parlamentariska system som vi har. Det för tankar till begrepp som "den djupa staten" - en reaktionär ämbetsmannabyråkrati som tar sig rätten att vägra godta parlamentariskt fattade beslut.
Uppriktigt sagt - det kan närmast ses som en statskupp i miniatyr.
Visst - det är möjligt att lagen är ett hafsverk. Det kunde ledande jurister få skriva debattartiklar om. Men inte fatta domslut som motiveras med att lagen är felaktig och dålig.
Men jag har inte heller sett några upprörda kommentarer i pressen. Men får hoppas att det kommer. Men man kanske inte ska hoppas på för mycket - i den bisarra tid vi lever i.
Om vi hade haft en stark regering kanske Löfven eller några andra vågat uttrycka sig klart. De borde faktiskt ta upp frågan om jurister som bryter mot lagen bör få sitta kvar. . Men vi har en svag regering - i an riksdag där alla oroligt sneglar på SD. Och då vågar de inte. De accepterar då tydligen att domstolar bedriver ett öppet lagtrots.
Det bådar illa. Mycket illa.
I detta system ingår att riksdagen stiftar lagar - domstolar tillämpar dem. Och så brukar det också gå till, i alla fall i teorin.
Nu har riksdagen beslutat om en lag som möjliggör för nyanlända ungdomar att stanna, om de söker till gymnasiet. Man kan tycka vad man vill om det - men det är en lag, och domstolarna har att följa den.
Det trodde man i alla fall. Men nu har migrationsdomstolen avslagit en begära från en ung man om asyl - med motiveringen att denna lag är så dålig förberedd, att den inte bör tillämpas i vissa delar .
Det är en skandal.
Och än en större skandal är att inga ledande politiker säger ifrån på skarpen. De verkar inte inse vad detta domslut egentligen står för.
Domstolar som underkänner lagar tillhör inte det parlamentariska system som vi har. Det för tankar till begrepp som "den djupa staten" - en reaktionär ämbetsmannabyråkrati som tar sig rätten att vägra godta parlamentariskt fattade beslut.
Uppriktigt sagt - det kan närmast ses som en statskupp i miniatyr.
Visst - det är möjligt att lagen är ett hafsverk. Det kunde ledande jurister få skriva debattartiklar om. Men inte fatta domslut som motiveras med att lagen är felaktig och dålig.
Men jag har inte heller sett några upprörda kommentarer i pressen. Men får hoppas att det kommer. Men man kanske inte ska hoppas på för mycket - i den bisarra tid vi lever i.
Om vi hade haft en stark regering kanske Löfven eller några andra vågat uttrycka sig klart. De borde faktiskt ta upp frågan om jurister som bryter mot lagen bör få sitta kvar. . Men vi har en svag regering - i an riksdag där alla oroligt sneglar på SD. Och då vågar de inte. De accepterar då tydligen att domstolar bedriver ett öppet lagtrots.
Det bådar illa. Mycket illa.
tisdag 3 juli 2018
Svepande nationaliseringar...
I dag för 100 år sedan (3 juli 1918) fanns två betydelsefulla notiser i Svenska Dagbladet. De behandlade vad som i realiteten förmodligen var den snabbaste omdaningen av ett lands ekonomi som världshistorien känt.
Det var den svepande nationaliseringen av nästan hela den ryska storindustrin - som genomfördes efter en snabb serie beslut sommaren 1918.
Efter oktoberrevolutionen 1917 sattes industrin under arbetarkontroll, men med en bibehållen ägandestruktur. Detta ändrades alltså nu.
Genom att vad som senare kom att kallas "kommandohöjderna" inom ekonomin nationaliserades lades grunden till ett ekonomiskt system som kom att vara i cirka 70 år.
Det politiska systemet (en makt baserad på sovjeterna) blev däremot inte lika långvarigt. Det började försvagas och undermineras redan efter några år, för att slutligen krossas totalt vid det stalinistiska maktövertagandet 1928-29.
Nåväl, så här såg notiserna ut:
-------------------------------------------
Nationalisering av viktiga industrigrenar
PETROGRAD , 2 juli. (SvD.s Gnisttelegram)
Petrograds telegrambyrå meddelar: Sovjetregeringen har utfärdat ett nytt dekret om nationalisering av alla inom sovjetrepublikens gränser belägna viktiga industri-, fabriks- och handelsföretag med alla deras kapital och ägodelar.
Bland dessa företag märks bl.a: alla bränsle- , järn-, koppar-, silver- bly- och saltgruvor samt nästan alla guldgruvor.
Vidare metallurgiska, elektrotekniska och textilfabriker, skogsavverkning, tobaksplantering, fabrikation av kautchuk-, glas och keramikprodukter, biografer, ångkvarnar samt dessutom städernas företag sådana som gas- och vattenverken, spårvägar, samt alla kanal- och järnvägsbolag, huru gamla de än äro.
----------------------------------------------
Även Nafta-industrien i Ryssland nationaliseras
LONDON 1 juli (Sv.T.)
Till Reuter telegraferas den 22 juni från Moskva:
Folkkommissariatet har beslutat naftaindustriens nationalisering. Produktionen och försäljningen av nafta görs hädanefter till statsmonopol.
Det var den svepande nationaliseringen av nästan hela den ryska storindustrin - som genomfördes efter en snabb serie beslut sommaren 1918.
Efter oktoberrevolutionen 1917 sattes industrin under arbetarkontroll, men med en bibehållen ägandestruktur. Detta ändrades alltså nu.
Genom att vad som senare kom att kallas "kommandohöjderna" inom ekonomin nationaliserades lades grunden till ett ekonomiskt system som kom att vara i cirka 70 år.
Det politiska systemet (en makt baserad på sovjeterna) blev däremot inte lika långvarigt. Det började försvagas och undermineras redan efter några år, för att slutligen krossas totalt vid det stalinistiska maktövertagandet 1928-29.
Nåväl, så här såg notiserna ut:
-------------------------------------------
Nationalisering av viktiga industrigrenar
PETROGRAD , 2 juli. (SvD.s Gnisttelegram)
Petrograds telegrambyrå meddelar: Sovjetregeringen har utfärdat ett nytt dekret om nationalisering av alla inom sovjetrepublikens gränser belägna viktiga industri-, fabriks- och handelsföretag med alla deras kapital och ägodelar.
Bland dessa företag märks bl.a: alla bränsle- , järn-, koppar-, silver- bly- och saltgruvor samt nästan alla guldgruvor.
Vidare metallurgiska, elektrotekniska och textilfabriker, skogsavverkning, tobaksplantering, fabrikation av kautchuk-, glas och keramikprodukter, biografer, ångkvarnar samt dessutom städernas företag sådana som gas- och vattenverken, spårvägar, samt alla kanal- och järnvägsbolag, huru gamla de än äro.
----------------------------------------------
Även Nafta-industrien i Ryssland nationaliseras
LONDON 1 juli (Sv.T.)
Till Reuter telegraferas den 22 juni från Moskva:
Folkkommissariatet har beslutat naftaindustriens nationalisering. Produktionen och försäljningen av nafta görs hädanefter till statsmonopol.
tisdag 5 juni 2018
Lite om Leo Trotskijs "What is National Socialism?"
Det var 1971 jag började se mig själv som "trotskist". Jag använder inte det ordet lätngre, men när det gäller rent politiska analyser är nog Leo Trotskij den enskilda person som betytt mest för min syn på världen.
Eftersom den kontakt jag hade med "marxister" tidigare hade inskränkt sig till de närmast metafysiska testuggarna i KFML blev kontakten med trotskister en intellektuell lättnad. Visserligen var trotskisterna i Sverige 1971 i många avseenden helt hopplösa sekterister - men det fanns något i deras sätt att använda marxismen som imponerade. Inte som en uppsättning underliga dogmer, utan som ett användbart analysredskap.
För den som vill se ett exempel på en "trotskstisk" analys kan jag rekommendera denna artikel av Trotskij från 1933, Det var en analys av nazismens karaktär. Den är förvisso skriven före Förintelsen och de kunskaper vi har fått om den. Jag misstänker att inte heller Trotskij hade kunna förställa sig att barbariet skulle kunna gå så långt.
Det centrala i Trotskijs analys är synen på nazismens dubbla natur, Som massrötelse var den småborgerlig, och förde ut reaktionära drömmar som kunde slå rot i många förvirrade småborgares huvuden. Vi kan här notera att den klassiska småborgerligheten då var mycket starkare än idag. Det var en myriad av småföretagare och självägande bönder som utgjorde nazismens främsta massbas. De hade drabbats hårt av depressionen, och många av dem hade ruinerats och hamnat i misär.
Idag har en annan typ av mellanskikt, som är kopplad till den offentliga sektorn, växt till en nivå långt över den som fanns i trettiotalets samhällen. Det utgör kanske ett hinder för att "rena" nazistpartier skulle kunna få en massbas idag. Tyvärr har det inte varit ett hinder för att elakartade högerpopulistiska partier ska kunna få det. I motsats till de klassiska nazisterna (och fascisterna) har dessa tyvärr också lyckats göra relativt stora inbrytningar i arbetarklassen.
Men när nazisterna kom till makten innebar det inte att småborgerligheten tog makten, Det blev en regim som direkt gynnade monopolkapitalet. Det som var kvar av dess småborgerliga ursprung såg mest ut som en delirisk retorik. En retorik som dock inte fanns i något ideologiskt tomrum - utan som byggde på en åskådning som tyvärr ledde till mycket värre än retoriska resultat... vilket Förintelsen är det vidrigaste exemplet på.
Under de första ett och ett halvt åren byggde nu nazismens maktställning fortfarande delvis på miliser vars medlemmar hade rekryterats från dess småborgerliga sociala bas. Framförallt handlade det om SA, som obehindrat fick terrorisera gatorna mellan januari 1933 och juni 1934. Men den 30 juni detta år krossades SA i det som kom att kallas "de länga knivarnas natt". Detta efter att både industriägare och höga militärer under en lång tid hade krävt att de just skulle krossas.
Detta var slutet på ett system där nazistpartiets makt fortfarande stöttades upp av en organiserad småborgerlig massrörelse. Det som kom efter var en entydigt toppstyrd polisstat.
Men tillbaka till Trotskij.
För den som är intresserad av att ta del av hans analys, läs gärna hans ovan länkade text om nazismen. Den står sig i mängt och mycket.
Lägg märke till varningen mot slutet. Om inte nazismen störtas kommer det oundvikligen att leda till ett storkrig om relativt få år.
Där fick han ju rätt. Tyvärr.
----------------------------------------------
TILLÄGG
Det finns en mening i Trotskijs text som är lite konstig. Det är denna: "If the road to heaven is paved with good intentions, then the avenues of the Third Reich are paved with symbols.".
Är det ett transkriberingsfel? Det finns inget talesätt om att vägen till himlen är kantad med goda föresatser. Däremot ett om att vägen till helvetet är just detta. Parallellen med nazismen skulle dessutom bli mer logisk om den jämfördes med vägen till helvetet...
Hade Trotskij verkligen missuppfattat talesättet eller är det alltså en transkriberingsfel?
Leo Trotskij talar i Danmark 1932.
Eftersom den kontakt jag hade med "marxister" tidigare hade inskränkt sig till de närmast metafysiska testuggarna i KFML blev kontakten med trotskister en intellektuell lättnad. Visserligen var trotskisterna i Sverige 1971 i många avseenden helt hopplösa sekterister - men det fanns något i deras sätt att använda marxismen som imponerade. Inte som en uppsättning underliga dogmer, utan som ett användbart analysredskap.
För den som vill se ett exempel på en "trotskstisk" analys kan jag rekommendera denna artikel av Trotskij från 1933, Det var en analys av nazismens karaktär. Den är förvisso skriven före Förintelsen och de kunskaper vi har fått om den. Jag misstänker att inte heller Trotskij hade kunna förställa sig att barbariet skulle kunna gå så långt.
Det centrala i Trotskijs analys är synen på nazismens dubbla natur, Som massrötelse var den småborgerlig, och förde ut reaktionära drömmar som kunde slå rot i många förvirrade småborgares huvuden. Vi kan här notera att den klassiska småborgerligheten då var mycket starkare än idag. Det var en myriad av småföretagare och självägande bönder som utgjorde nazismens främsta massbas. De hade drabbats hårt av depressionen, och många av dem hade ruinerats och hamnat i misär.
Idag har en annan typ av mellanskikt, som är kopplad till den offentliga sektorn, växt till en nivå långt över den som fanns i trettiotalets samhällen. Det utgör kanske ett hinder för att "rena" nazistpartier skulle kunna få en massbas idag. Tyvärr har det inte varit ett hinder för att elakartade högerpopulistiska partier ska kunna få det. I motsats till de klassiska nazisterna (och fascisterna) har dessa tyvärr också lyckats göra relativt stora inbrytningar i arbetarklassen.
Men när nazisterna kom till makten innebar det inte att småborgerligheten tog makten, Det blev en regim som direkt gynnade monopolkapitalet. Det som var kvar av dess småborgerliga ursprung såg mest ut som en delirisk retorik. En retorik som dock inte fanns i något ideologiskt tomrum - utan som byggde på en åskådning som tyvärr ledde till mycket värre än retoriska resultat... vilket Förintelsen är det vidrigaste exemplet på.
Under de första ett och ett halvt åren byggde nu nazismens maktställning fortfarande delvis på miliser vars medlemmar hade rekryterats från dess småborgerliga sociala bas. Framförallt handlade det om SA, som obehindrat fick terrorisera gatorna mellan januari 1933 och juni 1934. Men den 30 juni detta år krossades SA i det som kom att kallas "de länga knivarnas natt". Detta efter att både industriägare och höga militärer under en lång tid hade krävt att de just skulle krossas.
Detta var slutet på ett system där nazistpartiets makt fortfarande stöttades upp av en organiserad småborgerlig massrörelse. Det som kom efter var en entydigt toppstyrd polisstat.
Men tillbaka till Trotskij.
För den som är intresserad av att ta del av hans analys, läs gärna hans ovan länkade text om nazismen. Den står sig i mängt och mycket.
Lägg märke till varningen mot slutet. Om inte nazismen störtas kommer det oundvikligen att leda till ett storkrig om relativt få år.
Där fick han ju rätt. Tyvärr.
----------------------------------------------
TILLÄGG
Det finns en mening i Trotskijs text som är lite konstig. Det är denna: "If the road to heaven is paved with good intentions, then the avenues of the Third Reich are paved with symbols.".
Är det ett transkriberingsfel? Det finns inget talesätt om att vägen till himlen är kantad med goda föresatser. Däremot ett om att vägen till helvetet är just detta. Parallellen med nazismen skulle dessutom bli mer logisk om den jämfördes med vägen till helvetet...
Hade Trotskij verkligen missuppfattat talesättet eller är det alltså en transkriberingsfel?
Leo Trotskij talar i Danmark 1932.
tisdag 8 maj 2018
"Maj 1968 - en generalrepetition"
För femtio år sedan var det i dessa dagar studentrevolt i Frankrike. Efter ytterligare någon vecka hade den utvidgats och arbetarrörelsen drogs in - det blev generalstrejk mot regeringen, fabriksockupationer, och vad som nog kan beskrivas som en revolutionär (eller åtminstone förrevolutionär) situation.
När det hände 1968 förstod jag ingenting av det. Det gjorde jag nog inte förrän 1971, då jag kom i kontakt med vänstergrupperingar.
Och detta år (eller möjligen 1972) läste jag Daniel Bensaids och Henri Webers bok "Maj 1968 - en generalrepetition" som getts ut av Partisamförlaget. Det är fortfarande den enda mer utförliga bok jag läst om majrevolten.
Den gjorde ett stort intryck.
Jag har inte läst om boken sedan dess så jag vet inte hur jag skulle uppfatta den idag.
Vad jag minns från då hade den ett mycket elegant flytande språk, som grep tag i en.
Författarna hade varit aktiva i gruppen JCR (Jeunesse Communiste Révolutionnaire), som var en trotskistisk studentgrupp. Framförallt skildrar den utförligt den inledande fasen - då det fortfarande var en ren studentrevolt.
Författarna har kritiserats för att fokusera för mycket på rörelsen i studentmiljön, medan de inte verkar ha varit lika mycket insatt i vad som hände i arbetarrörelsen utanför den. Men med tanke på deras bakgrund som studentaktivister är det nog förståeligt.
Det var ju också studentrevolten som blev den tändande gnistan till vad som hände sedan.
Boken beskriver de olika vänstergrupperna på ett ganska så polemiskt sätt. Deras sympatier med JCR lyser igenom på sida efter sida. Det störde mig inte då - men det är möjligt att det skulle göra det om jag läste om den.
Bokens titel syftar förstås på att författarna såg majrevolten som en generalrepetition för en ny revolution, som de förväntade sig komma inom en nära framtid. De var revolutionära optimister, men tyvärr fick de ju fel i detta.
Men oavsett hur man ser på deras analys av majrevolten, är boken i sig viktigt ett historiskt dokument, från en tid som idag känns mycket avlägsen...
Den finns på nätet och kan i sin helhet läsas här.
När det hände 1968 förstod jag ingenting av det. Det gjorde jag nog inte förrän 1971, då jag kom i kontakt med vänstergrupperingar.
Och detta år (eller möjligen 1972) läste jag Daniel Bensaids och Henri Webers bok "Maj 1968 - en generalrepetition" som getts ut av Partisamförlaget. Det är fortfarande den enda mer utförliga bok jag läst om majrevolten.
Den gjorde ett stort intryck.
Jag har inte läst om boken sedan dess så jag vet inte hur jag skulle uppfatta den idag.
Vad jag minns från då hade den ett mycket elegant flytande språk, som grep tag i en.
Författarna hade varit aktiva i gruppen JCR (Jeunesse Communiste Révolutionnaire), som var en trotskistisk studentgrupp. Framförallt skildrar den utförligt den inledande fasen - då det fortfarande var en ren studentrevolt.
Författarna har kritiserats för att fokusera för mycket på rörelsen i studentmiljön, medan de inte verkar ha varit lika mycket insatt i vad som hände i arbetarrörelsen utanför den. Men med tanke på deras bakgrund som studentaktivister är det nog förståeligt.
Det var ju också studentrevolten som blev den tändande gnistan till vad som hände sedan.
Boken beskriver de olika vänstergrupperna på ett ganska så polemiskt sätt. Deras sympatier med JCR lyser igenom på sida efter sida. Det störde mig inte då - men det är möjligt att det skulle göra det om jag läste om den.
Bokens titel syftar förstås på att författarna såg majrevolten som en generalrepetition för en ny revolution, som de förväntade sig komma inom en nära framtid. De var revolutionära optimister, men tyvärr fick de ju fel i detta.
Men oavsett hur man ser på deras analys av majrevolten, är boken i sig viktigt ett historiskt dokument, från en tid som idag känns mycket avlägsen...
Den finns på nätet och kan i sin helhet läsas här.
måndag 30 april 2018
Den sista dagen av ett krig
Den 30 april 1975 befriades Saigon av FNL. Saigontrupperna gav upp utan strid, soldaterna var mest av allt angelägna att slänga av sig sina uniformer och se så civila ut som de bara kunde.
Men i presidentpalatset satt en man vid namn Doung van Minh. Han var den nye presidenten. Han hade utnämnts till det bara tre dagar tidigare eftersom han under många år hade förespråkat förhandlingar med FNL. Därför hade han under många år hållits så långt bort från makten som möjligt.
Före 1964 hade han varit president, men hade störtats i en kupp av mer krigiska generaler. . Han var en del av den härskande eliten, man var ingen hök. Han hade alltså en längre tid förespråkat förhandlingar.
När det tre dagar tidigare hade blivit uppenbart att FNL behärskade hela landet utom Saigon, och kunde gå in i staden när som helst, hade de härskande kommit fram till att van Minh nog plötsligt var lämplig, trots allt. Men nu var det för sent.
FNL hade ingen anledning att förhandla nu.
Det insåg till sist även van Minh. Men han ville spela någon form av roll i det hela.
Så när FNL-trupper strömmade in i presdentpalatset satt van Minh där.
Han sade, med (kan man anta) en högtidlig min. "Vi har väntat på er så att vi kan lämna över makten till er".
Varpå FNL-kommendanten kort svarade: "Ni kan inte lämna över något ni inte har".
Så var det över. Ett krig som som hade varat i femton år hade äntligen kommit till sitt slut.
Men i presidentpalatset satt en man vid namn Doung van Minh. Han var den nye presidenten. Han hade utnämnts till det bara tre dagar tidigare eftersom han under många år hade förespråkat förhandlingar med FNL. Därför hade han under många år hållits så långt bort från makten som möjligt.
Före 1964 hade han varit president, men hade störtats i en kupp av mer krigiska generaler. . Han var en del av den härskande eliten, man var ingen hök. Han hade alltså en längre tid förespråkat förhandlingar.
När det tre dagar tidigare hade blivit uppenbart att FNL behärskade hela landet utom Saigon, och kunde gå in i staden när som helst, hade de härskande kommit fram till att van Minh nog plötsligt var lämplig, trots allt. Men nu var det för sent.
FNL hade ingen anledning att förhandla nu.
Det insåg till sist även van Minh. Men han ville spela någon form av roll i det hela.
Så när FNL-trupper strömmade in i presdentpalatset satt van Minh där.
Han sade, med (kan man anta) en högtidlig min. "Vi har väntat på er så att vi kan lämna över makten till er".
Varpå FNL-kommendanten kort svarade: "Ni kan inte lämna över något ni inte har".
Så var det över. Ett krig som som hade varat i femton år hade äntligen kommit till sitt slut.
onsdag 7 mars 2018
Sovjetdemokrati 1918
Det är märkligt att läsa SvD i just dessa dagar för hundra år sedan. Där kan man läsa det utkast till fredsfördrag mellan Ryssland och Tyskland som sovjetledningen tagit - med knapp majoritet.
Det är ett fördrag som är mycket ofördelaktigt för Ryssland. Det nämns att Lenin skrivit en artikel där han starkt argumenterar för att det tyvärr är nödvändigt. Trots att det i praktiken är ett tyskt diktat.
Det nämns att vänstersocialrevolutionärerna, bolsjevikernas koalitionspartner i regeringen, är emot det, och anser att det är en kapitulation för den tyska borgarklassen och imperialismen.
Det nämns också att det slutliga avgörandet ändå kommer att fällas av en sovjetkongress som ännu inte hållits.
Något liknande nämns inte för Tysklands del. Att det tyska parlamentet skulle kunna sätta käppar i hjulet ligger inte på kartan.
Bolsjevikerna hade nu majoriteten i sovjeterna, men var splittrade. Exempelvis var Bucharin emot fördraget, vilket inte nämns i SvD.
I själva verket fanns tre linjer inom bolsjevikpartiet. Dels Lenins, som var beredd att godta de hårda tyska diktaten för att rädda vad som räddas kunde. Dels Bucharins, som förespråkade revolutionärt krig mot den tyska imperialismen.
Dels Trotskij, som åtminstone tidigare hade drivit linjen "varken krig eller fred". Den gick i princip ut på att man skulle vägra accepterna de tyska villkoren, men ändå demobilisera. Den grundades på den något naiva förhoppningen att den tyska arbetarklassen skulle resa sig och hindra den tyska borgarklassens planer.
Under en period var det faktiskt Trotskijs linje som hade praktiserats. Det ledde till stora militära framgångar för tyskarna, som gick långt in i Ryssland utan att möta mer än sporadiskt motstånd.
Nu hade alltså den linjen bevisats vara omöjlig. Så alternativen stod alltså mellan å ena sidan Lenins linje att acceptera de mycket hårda tyska villkoren - som bland annat innebar att alla ryska trupper skulle lämna Finland (och de facto ersättas av tyska, vilket senare ledde till en seger för de vita i det finska inbördeskriget).
Å andra sidan den som inom bolsjevikpartiet företräddes av bland annat Bucharin- men framför allt utanför detta av det vänstersocialrevolutionära partiet.
Vi vet idag att Lenins linje vann. Men just idag för hundra år sedan var frågan inte avgjord - Sovjetkongressen hade sista ordet.
Ryssland var alltså mycket mer demokratiskt än det auktoritärt styrda Tyskland.
Något att tänka på för de som tror att en totalitär diktatur infördes i Ryssland 1 november 1917.
Det är ett fördrag som är mycket ofördelaktigt för Ryssland. Det nämns att Lenin skrivit en artikel där han starkt argumenterar för att det tyvärr är nödvändigt. Trots att det i praktiken är ett tyskt diktat.
Det nämns att vänstersocialrevolutionärerna, bolsjevikernas koalitionspartner i regeringen, är emot det, och anser att det är en kapitulation för den tyska borgarklassen och imperialismen.
Det nämns också att det slutliga avgörandet ändå kommer att fällas av en sovjetkongress som ännu inte hållits.
Något liknande nämns inte för Tysklands del. Att det tyska parlamentet skulle kunna sätta käppar i hjulet ligger inte på kartan.
Bolsjevikerna hade nu majoriteten i sovjeterna, men var splittrade. Exempelvis var Bucharin emot fördraget, vilket inte nämns i SvD.
I själva verket fanns tre linjer inom bolsjevikpartiet. Dels Lenins, som var beredd att godta de hårda tyska diktaten för att rädda vad som räddas kunde. Dels Bucharins, som förespråkade revolutionärt krig mot den tyska imperialismen.
Dels Trotskij, som åtminstone tidigare hade drivit linjen "varken krig eller fred". Den gick i princip ut på att man skulle vägra accepterna de tyska villkoren, men ändå demobilisera. Den grundades på den något naiva förhoppningen att den tyska arbetarklassen skulle resa sig och hindra den tyska borgarklassens planer.
Under en period var det faktiskt Trotskijs linje som hade praktiserats. Det ledde till stora militära framgångar för tyskarna, som gick långt in i Ryssland utan att möta mer än sporadiskt motstånd.
Nu hade alltså den linjen bevisats vara omöjlig. Så alternativen stod alltså mellan å ena sidan Lenins linje att acceptera de mycket hårda tyska villkoren - som bland annat innebar att alla ryska trupper skulle lämna Finland (och de facto ersättas av tyska, vilket senare ledde till en seger för de vita i det finska inbördeskriget).
Å andra sidan den som inom bolsjevikpartiet företräddes av bland annat Bucharin- men framför allt utanför detta av det vänstersocialrevolutionära partiet.
Vi vet idag att Lenins linje vann. Men just idag för hundra år sedan var frågan inte avgjord - Sovjetkongressen hade sista ordet.
Ryssland var alltså mycket mer demokratiskt än det auktoritärt styrda Tyskland.
Något att tänka på för de som tror att en totalitär diktatur infördes i Ryssland 1 november 1917.
måndag 5 mars 2018
Om att höja röster
Den här posten handlar om en sång som kom 1971, troligen någon gång under senare delen av det året. Det låg på en LP, och blev med all säkerhet den mest spelade sången på denna LP.
Den kan nog räknas in i kategorin "proggmusik", men den spreds mycket, mycket långt utanför snävare "proggmiljöer".
Jag misstänker att några år senare, typ 1975, hade kanske mer än hälften av alla svenskar hört den åtminstone någon gång. Men jag kan ha fel, mina umgängeskretsar var ju inte alldeles representativa för resten av befolkningen. .
En hel del av er har måhända redan listat ut vilken sång jag syftar på.
Det är faktiskt en fin sång. Den kan höras här.
PS. Det bör påpekas att sången i YouTube-klippet tar slut ungefär 2.51. Då kan man stänga av, för det som sedan följer är endast ca fem minuters lång tystnad.
Den kan nog räknas in i kategorin "proggmusik", men den spreds mycket, mycket långt utanför snävare "proggmiljöer".
Jag misstänker att några år senare, typ 1975, hade kanske mer än hälften av alla svenskar hört den åtminstone någon gång. Men jag kan ha fel, mina umgängeskretsar var ju inte alldeles representativa för resten av befolkningen. .
En hel del av er har måhända redan listat ut vilken sång jag syftar på.
Det är faktiskt en fin sång. Den kan höras här.
PS. Det bör påpekas att sången i YouTube-klippet tar slut ungefär 2.51. Då kan man stänga av, för det som sedan följer är endast ca fem minuters lång tystnad.
fredag 16 februari 2018
Bresjnjev och Kosygin som skeptiker - och censorer
Apropå det tidigare inlägget om UFO-rapporter i Sovjet 1968..
På något sätt var den korta öppningen för UFO-positiva forskare i Sovjet kring 1968 ett eko av Chrusjtjov-tidens mer fantasifulla period, även om just flygande tefat inte ingick i just Chrusjtjov-tidens koncept. Under Chrusjtjov fick ju Lysenko styra jordbrukspolitiken, och vad gäller rymdforskning kunde ledande auktoriteter i Sovjet spekulera om färgerna på växtligheten på Venus, att marsmänniskor byggde månarna Phobos och Deimos någon gång på 17- eller 1800-talen ( eftersom de inte upptäckts på 1700-talet, men först iakttogs under 1800-talet), om att rymdmänniskor flitigt besökt jorden under forntiden etc.
Så fort Chrusjtjov föll, föll ju också Lysenko, och även i rymdforskningen började man snart låta mer "skeptiska" (eller om man så vill tråkiga). Det där med UFO 1968 verkar vara ett återfall till Chrusjtjovtidens fantasifullhet, även om denna som sagt inte omfattat just UFO:s . Men sedan stramades det snabbt åt. Och då anklagades Zigel för att vara påverkad av idealistiska fantaster i USA. Hans UFO-sällskap tolererades i och för sig, men de fick efter ett tag inte publicera sig offentligt, utan fick endast karaktären av en privat diskussionsklubb.
Under Bresjnjev och Kosygin var linjen att Chrusjtjov varit en fantasifull "subjektivist",och att detta nu skulle ändras. Ett av uttrycken för det på det vetenskapliga fältet, var att man skulle undvika spekulativa utsvävningar. Det var väl därför UFO-perioden i sovjetisk media blev så kort.
Det bör förstås påpekas att själva idén att staten ska kunna förbjuda åsikter om vetenskap och kultur var ett arv från stalinismen. Hur galna än en del åsikter skulle kunna ansetts vara, borde de naturligtvis ha bemötts i en öppen debatt.
Under Sovjetunionens tio första år var den vetenskapliga debatten och kulturlivet i stort sett helt fritt, medan den politiska debatt som faktiskt fördes hade begränsningar. Endast de som godtog sovjetsystemets existens och inte ville återuppta kapitalismen fick delta i den.
När vänsteroppositionen förbjöds i december 1927, inleddes en strypning av den inomsocialistiska politiska debatten. Och efter att även högeroppositionen krossats ett år senare började stalinisterna också ge sig på kultur och vetenskap. (Och för den delen religion och filosofi etc.)
Det skapade ett system som i princip var helt totalitärt, fram till Stalins död. Men även efter dennes död fanns mycket av den stalinistiska kontrollen över både vetenskap och kulturliv kvar, vilket Zigels öde är ett exempel på.
På något sätt var den korta öppningen för UFO-positiva forskare i Sovjet kring 1968 ett eko av Chrusjtjov-tidens mer fantasifulla period, även om just flygande tefat inte ingick i just Chrusjtjov-tidens koncept. Under Chrusjtjov fick ju Lysenko styra jordbrukspolitiken, och vad gäller rymdforskning kunde ledande auktoriteter i Sovjet spekulera om färgerna på växtligheten på Venus, att marsmänniskor byggde månarna Phobos och Deimos någon gång på 17- eller 1800-talen ( eftersom de inte upptäckts på 1700-talet, men först iakttogs under 1800-talet), om att rymdmänniskor flitigt besökt jorden under forntiden etc.
Så fort Chrusjtjov föll, föll ju också Lysenko, och även i rymdforskningen började man snart låta mer "skeptiska" (eller om man så vill tråkiga). Det där med UFO 1968 verkar vara ett återfall till Chrusjtjovtidens fantasifullhet, även om denna som sagt inte omfattat just UFO:s . Men sedan stramades det snabbt åt. Och då anklagades Zigel för att vara påverkad av idealistiska fantaster i USA. Hans UFO-sällskap tolererades i och för sig, men de fick efter ett tag inte publicera sig offentligt, utan fick endast karaktären av en privat diskussionsklubb.
Under Bresjnjev och Kosygin var linjen att Chrusjtjov varit en fantasifull "subjektivist",och att detta nu skulle ändras. Ett av uttrycken för det på det vetenskapliga fältet, var att man skulle undvika spekulativa utsvävningar. Det var väl därför UFO-perioden i sovjetisk media blev så kort.
Det bör förstås påpekas att själva idén att staten ska kunna förbjuda åsikter om vetenskap och kultur var ett arv från stalinismen. Hur galna än en del åsikter skulle kunna ansetts vara, borde de naturligtvis ha bemötts i en öppen debatt.
Under Sovjetunionens tio första år var den vetenskapliga debatten och kulturlivet i stort sett helt fritt, medan den politiska debatt som faktiskt fördes hade begränsningar. Endast de som godtog sovjetsystemets existens och inte ville återuppta kapitalismen fick delta i den.
När vänsteroppositionen förbjöds i december 1927, inleddes en strypning av den inomsocialistiska politiska debatten. Och efter att även högeroppositionen krossats ett år senare började stalinisterna också ge sig på kultur och vetenskap. (Och för den delen religion och filosofi etc.)
Det skapade ett system som i princip var helt totalitärt, fram till Stalins död. Men även efter dennes död fanns mycket av den stalinistiska kontrollen över både vetenskap och kulturliv kvar, vilket Zigels öde är ett exempel på.
När Sovjetpressen började intressera sig för UFO:s
(Från min huvudblogg 12 februari 2018.)
Lite kuriosa.
Idag för femtio år sedan (12 februari 1968) rapporterar Svenska Dagbladet att den sovjetiska pressen gjort en helomvändning i sin rapportering om UFOs/ "flygande tefat". Tidigare hade man avfärdat sådana rapporter som borgerliga fantasifoster i väst, typiska för vidskepliga strömningar i den kapitalistiska världen.
Nu publicerar man till synes oförklarliga rapporter från västvärlden, utan att avfärda dem som fantasier, och det förklaras att sådana oförklarliga rapporter även finns i Sovjetunionen.
SvD intervjuar sovjetiska forskare som Felix Zigel som säger att man inte kan veta vad det är, men att den utomjordiska hypotesen inte är utesluten.
Egentligen är det logiskt. Redan 1961 publicerade den australiske kommunistiska journalisten Wilfred Burchett en bok om Gagarins rymdfärd, som även översattes till svenska. Där intervjuade han ledande sovjetiska forskare som bland annat argumenterade för att de båda marsmånarna Phobos och Deimos var konstgjorda satelliter, byggda av marsmänniskor.
Till och med åsikter som liknar de som senare i väst drevs av Erich von Däniken fördes då fram - att det finns belägg för att rymdmänniskor tidigare besökt jorden och var ansvariga för en del av de tidigaste monumenten i ex.vis Egypten.
Om sådana spekulativa teorier kunde föras fram i Sovjet redan i slutet av 50-talet var det ju ologiskt att man ändå kategoriskt förnekade "flygande tefat"...
Därför var svängningen 1968 ganska följdriktig....
Men faktum är att officiella sovjetiska astrofysiker under sent 50- och tidigt 60-tal ofta var mycket mer "flummigt" spekulativa än sina kolleger i USA och västvärlden. I Sovjet rådde då rymdfeber, och entusiasmen för det egna rymdprogrammet var nog en orsak. Det var ju lättare att entusiasmera sig för detta om man antog att rymden innehöll mera intressanta saker än bara plasma, giftiga gasmoln och/ eller grus och sten..
-------------------------------.
Tillägg
Om man kollar lite ser man att den officiella inställningen i Sovjet i denna fråga efter ett tag svängde tillbaks till den gamla linjen. Zigel själv tilläts att bilda Sovjets första UFO-sällskap, men förbjöds efter ett tag att offentligt driva sin linje i denna fråga.
Lite kuriosa.
Idag för femtio år sedan (12 februari 1968) rapporterar Svenska Dagbladet att den sovjetiska pressen gjort en helomvändning i sin rapportering om UFOs/ "flygande tefat". Tidigare hade man avfärdat sådana rapporter som borgerliga fantasifoster i väst, typiska för vidskepliga strömningar i den kapitalistiska världen.
Nu publicerar man till synes oförklarliga rapporter från västvärlden, utan att avfärda dem som fantasier, och det förklaras att sådana oförklarliga rapporter även finns i Sovjetunionen.
SvD intervjuar sovjetiska forskare som Felix Zigel som säger att man inte kan veta vad det är, men att den utomjordiska hypotesen inte är utesluten.
Egentligen är det logiskt. Redan 1961 publicerade den australiske kommunistiska journalisten Wilfred Burchett en bok om Gagarins rymdfärd, som även översattes till svenska. Där intervjuade han ledande sovjetiska forskare som bland annat argumenterade för att de båda marsmånarna Phobos och Deimos var konstgjorda satelliter, byggda av marsmänniskor.
Till och med åsikter som liknar de som senare i väst drevs av Erich von Däniken fördes då fram - att det finns belägg för att rymdmänniskor tidigare besökt jorden och var ansvariga för en del av de tidigaste monumenten i ex.vis Egypten.
Om sådana spekulativa teorier kunde föras fram i Sovjet redan i slutet av 50-talet var det ju ologiskt att man ändå kategoriskt förnekade "flygande tefat"...
Därför var svängningen 1968 ganska följdriktig....
Men faktum är att officiella sovjetiska astrofysiker under sent 50- och tidigt 60-tal ofta var mycket mer "flummigt" spekulativa än sina kolleger i USA och västvärlden. I Sovjet rådde då rymdfeber, och entusiasmen för det egna rymdprogrammet var nog en orsak. Det var ju lättare att entusiasmera sig för detta om man antog att rymden innehöll mera intressanta saker än bara plasma, giftiga gasmoln och/ eller grus och sten..
-------------------------------.
Tillägg
Om man kollar lite ser man att den officiella inställningen i Sovjet i denna fråga efter ett tag svängde tillbaks till den gamla linjen. Zigel själv tilläts att bilda Sovjets första UFO-sällskap, men förbjöds efter ett tag att offentligt driva sin linje i denna fråga.
måndag 12 februari 2018
V, VPK och nutidens allmänna elände
Jag har röstat på Vänsterpartiet i varje riksdagsval sedan 1994. Det är det enda parti som har en chans att komma in i riksdagen, och som har några likheter med de politiska åsikter jag har. Jag skriver medvetet "några likheter" för mycket mer än så är det inte.
Inom V idag förs inte fram några krav som på allvar utmanar maktförhållandena i samhället. Allt är så vagt, så försiktigt.
Titta bara på kongressdebattten. En del vill hålla sig inom de ekonomiska ramarna, andra vill att staten ska låna pengar för att gå utöver dessa. Låna pengar? Av vem? Av storföretagen? Som sedan ska ha tillbaka dessa, med ränta.
Det var helt andra diskussioner inom det gamla VPK. Se gärna detta exempel - en partiledarutfrågning av CH Hermansson från 1967. Inte 1968, som det står på YouTube - om man lyssnar noga hör man att den torde ägt rum någon gång andra hälften av 1967, som en sorts mellanvalsutfrågning.
Om ni inte orkar höra hela (i början är det mest tramsfrågor) gå gärna in mellan 21.17 och 28.32. Där pressas Hermansson med frågor om skattepoltik och nationaliseringar. Det framgår att VPK vill nationalisera banker och de största företagen. Och då med någon sorts ersättning,
Utfrågarna undrar nästan lite upprört om dessa ersättningar inte kommer att ätas upp av de drastiska förmögenhetsskatter som VPK då stod för. Hermansson förnekar inte alls detta. Tvärtom framgår det ganska klart att endast små aktieägare i prakitiken ska få ersättning. Han protesterar inte när de "tre O:na" (Olivercrona, Ortmark, Orup) frågar honom om det inte i praktiken innebär en konfiskering.
Hermansson är genomgående ödmjuk, lugnt resonerande - men glasklar.
Ett vänsterparti med en sådan linje skulle jag kunna rösta på med en viss entusisasm. Nu är det väl mer av att rösta på "det minst onda" Eller så.
En annan av ljuspunkterna i intervjun är nog alldeles mot slutet där utfrågarna pressar Hermansson på kvinnornas ställning bland de ledande VPK-poltikerna. Den var inte speciellt stark, för att uttrycka det lite försiktigt,
De citerar ett uttalande av VPK om att kvinnornas svaga ställning i samhället är ett hot mot demokratin. Och de ställer följjdfrågan om inte kvinnornas svaga ställning i VPK inte också är ett hot mot demokratin.
Hermansson svarar mycket kort. Ja, säger han det är ett hot mot demokratin. Det finns inte ens en antydan till undanglidningar eller undanflykter.
Av alla partiordföranden som funits i de stora partierna i Sverige så länge som jag följt poltik överhuvudtaget har Hermansson varit den utan undantag mest imponerande.
Han levde ovanligt länge, och dog för något år sedan. Men det är inte endast han som är död. Det samhällsklimat där man kunde föra den typen av diskussioner om ekonomisk makt, även av en ordförande för ett riksdagsparti, finns inte längre.
Nej, "allt" var inte "bättre" "förr". De hände dessutom mycket positivt efter 1967, som ex.vis den framväxande kvinnorörelsen på sjuttiotalet. Och även när vänstervågen gått över kom det under 90-talet upp värdefulla insikter om hur vanligt det är att barn utsätts för övergrepp, och det uppstod ett arbete för att bekämpa detta. Men även där kom en motreaktion, och idag har de mesta av dessa insikter raderats ut.
Jag upplever mig mer och mer som om jag lever i en värld jag inte känner igen. Där dåliga alternativ ställs mot varandra, och där de ljuspunkter som fanns sakta slocknar en efter en. Det kanske är en psykologisk egenhet hos mig. Ja, delvis, men inte framförallt. Det är inte jag som har fått en depression som gjort att jag ser världen mörkare. Det är världen som har blivit mörkare.
Jag skulle vilja att de insikter som i olika frågor fanns på 60-70- och i vissa frågor till och med på 90-talet fick en rennäsans. Men det känns mest som en, kanske inte from, men enfaldig, och på gränsen till dåraktig, förhoppning.
Inom V idag förs inte fram några krav som på allvar utmanar maktförhållandena i samhället. Allt är så vagt, så försiktigt.
Titta bara på kongressdebattten. En del vill hålla sig inom de ekonomiska ramarna, andra vill att staten ska låna pengar för att gå utöver dessa. Låna pengar? Av vem? Av storföretagen? Som sedan ska ha tillbaka dessa, med ränta.
Det var helt andra diskussioner inom det gamla VPK. Se gärna detta exempel - en partiledarutfrågning av CH Hermansson från 1967. Inte 1968, som det står på YouTube - om man lyssnar noga hör man att den torde ägt rum någon gång andra hälften av 1967, som en sorts mellanvalsutfrågning.
Om ni inte orkar höra hela (i början är det mest tramsfrågor) gå gärna in mellan 21.17 och 28.32. Där pressas Hermansson med frågor om skattepoltik och nationaliseringar. Det framgår att VPK vill nationalisera banker och de största företagen. Och då med någon sorts ersättning,
Utfrågarna undrar nästan lite upprört om dessa ersättningar inte kommer att ätas upp av de drastiska förmögenhetsskatter som VPK då stod för. Hermansson förnekar inte alls detta. Tvärtom framgår det ganska klart att endast små aktieägare i prakitiken ska få ersättning. Han protesterar inte när de "tre O:na" (Olivercrona, Ortmark, Orup) frågar honom om det inte i praktiken innebär en konfiskering.
Hermansson är genomgående ödmjuk, lugnt resonerande - men glasklar.
Ett vänsterparti med en sådan linje skulle jag kunna rösta på med en viss entusisasm. Nu är det väl mer av att rösta på "det minst onda" Eller så.
En annan av ljuspunkterna i intervjun är nog alldeles mot slutet där utfrågarna pressar Hermansson på kvinnornas ställning bland de ledande VPK-poltikerna. Den var inte speciellt stark, för att uttrycka det lite försiktigt,
De citerar ett uttalande av VPK om att kvinnornas svaga ställning i samhället är ett hot mot demokratin. Och de ställer följjdfrågan om inte kvinnornas svaga ställning i VPK inte också är ett hot mot demokratin.
Hermansson svarar mycket kort. Ja, säger han det är ett hot mot demokratin. Det finns inte ens en antydan till undanglidningar eller undanflykter.
Av alla partiordföranden som funits i de stora partierna i Sverige så länge som jag följt poltik överhuvudtaget har Hermansson varit den utan undantag mest imponerande.
Han levde ovanligt länge, och dog för något år sedan. Men det är inte endast han som är död. Det samhällsklimat där man kunde föra den typen av diskussioner om ekonomisk makt, även av en ordförande för ett riksdagsparti, finns inte längre.
Nej, "allt" var inte "bättre" "förr". De hände dessutom mycket positivt efter 1967, som ex.vis den framväxande kvinnorörelsen på sjuttiotalet. Och även när vänstervågen gått över kom det under 90-talet upp värdefulla insikter om hur vanligt det är att barn utsätts för övergrepp, och det uppstod ett arbete för att bekämpa detta. Men även där kom en motreaktion, och idag har de mesta av dessa insikter raderats ut.
Jag upplever mig mer och mer som om jag lever i en värld jag inte känner igen. Där dåliga alternativ ställs mot varandra, och där de ljuspunkter som fanns sakta slocknar en efter en. Det kanske är en psykologisk egenhet hos mig. Ja, delvis, men inte framförallt. Det är inte jag som har fått en depression som gjort att jag ser världen mörkare. Det är världen som har blivit mörkare.
Jag skulle vilja att de insikter som i olika frågor fanns på 60-70- och i vissa frågor till och med på 90-talet fick en rennäsans. Men det känns mest som en, kanske inte from, men enfaldig, och på gränsen till dåraktig, förhoppning.
lördag 10 februari 2018
Gunnar Wall skriver intressant...
... om ett huvudvittne till Palmemordet, som just kommit ut med en bok. Det bekräftar det som många redan torde inse - att det finns många obesvarade gåtor, både om mordet och den markliga polisutredningen. Hans ganska långa inlägg kan läsas här.
I sitt inlägg nämner han även sin senaste bok, "Huvudet på en påle". Jag hade tänkt recensera den, men det blev aldrig av. Delvis kanske för att den är så pass fragmenterad
Den inleds med ett långt kaptitel om Rafael Trujillo. den man som var diktator i Dominikanska Republiken fram till 1961. Och hur han hela tiden hade stöttats av USA. Dvs ända fram till den allra sista fasen. då CIA verkar ha spelat en central roll i att han störtades.
Efter det kommer kortare kapitel om olika ämnen - ända fram till ungefär mitten av boken.
Då tar Wall på nytt upp det ämne han är mycket insatt i - just Palmemordet. Detta avsnitt fyller sedan resten av boken.
Här fokusar han mycket på ett märkligt faktum som oftast förbisetts. Nämligen att Lisbeth Palme i det första förhöret sade sig ha sett två gärningsmän. Detta tystades sedan ner på det mest märkliga sätt - ända tills Lisbeth efter ett tag kom med en helt annan version, där det endast fanns en gärningsman
Boken kan rekommenderas, framförallt för Palmeavsnittet, men även för det övriga innehållet.
Den kan beställas här.
I sitt inlägg nämner han även sin senaste bok, "Huvudet på en påle". Jag hade tänkt recensera den, men det blev aldrig av. Delvis kanske för att den är så pass fragmenterad
Den inleds med ett långt kaptitel om Rafael Trujillo. den man som var diktator i Dominikanska Republiken fram till 1961. Och hur han hela tiden hade stöttats av USA. Dvs ända fram till den allra sista fasen. då CIA verkar ha spelat en central roll i att han störtades.
Efter det kommer kortare kapitel om olika ämnen - ända fram till ungefär mitten av boken.
Då tar Wall på nytt upp det ämne han är mycket insatt i - just Palmemordet. Detta avsnitt fyller sedan resten av boken.
Här fokusar han mycket på ett märkligt faktum som oftast förbisetts. Nämligen att Lisbeth Palme i det första förhöret sade sig ha sett två gärningsmän. Detta tystades sedan ner på det mest märkliga sätt - ända tills Lisbeth efter ett tag kom med en helt annan version, där det endast fanns en gärningsman
Boken kan rekommenderas, framförallt för Palmeavsnittet, men även för det övriga innehållet.
Den kan beställas här.
När Svenska Dagbladet kastade masken
Om man följer SvD för exakt hundra år sedan kan man se vilken markant förändring som kom när finska inbördeskriget började.
Innan dess hade man både på ledar-och nyhetssidor behandlat bolsjevismen på ett ganska neutralt, men skulle nästan kunna säga "objektivt", sätt.
Men när det finska inbördeskriget inleddes började man närmast tugga fradga. Borta var all objektivitet, alla försiktiga analyser.
SvD:s beskrivning av det finska inbördeskriget är dessutom gemensam för ledar- och nyhetssidor. Ingen skillnad på "news" och "views" här.
Och den ser ut så här. På ena sidan har vi de vita, rättrådiga representanterna för den legala demokratiska ordningen (på ett ställe kallas Finland för det mest demokratiska landet i världen).
På den andra sida har vi de röda som omväxlande kallas för banditer, ligister, tjuvar och mördare - och agenter för den ryska imperialismen.
Det sägs på ett ställe att allt tal om "social revolution" är rena dimridåer för att dölja att det är tal om rysk imperialism. Varför nu Ryssland skulle försöka erövra Finland med hjälp av odisciplinerade grupper av mördare, tjuvar och banditer framgår inte helt klart. Som militär taktik betraktat torde det ju inte vara speciellt lyckat.
De röda sägs ständigt "mörda", men ingenstans sägs något att de vita skulle göra något liknande. Men i ett reportage hade vi en SvD- reporter i en stad som hölls av de röda. Han skriver förvånat att dessa ännu inte börjat mörda och plundra som de gör överallt annars - men tillägger att det nog bara är en tidsfråga innan de börjar göra det.
Den svenska liberala och "frisinnade" pressen angrips för att den beskriver det som sker i Finland som ett inbördeskrig där olika socialgrupper står mot varandra. Detta säger SvD är rent nonsens - vad vi har i Finland är alltså en laglig regering som står mot organiserad (men samtidigt anarkistisk) brottslighet, bakom kulisserna styrd av Ryssland.
Man kräver att regeringen börjar skicka vapen till den vita sidan.
Av döma av de ettriga attackerna på den mer liberala borgerliga pressen försöker denna åtminstone i någon mån att analysera vad som verkligen sker. Det driver SvD till ursinne.
Nu finns det ett stort problem med synen på de röda som banditer, tjuvar och mördare. Det är nämligen så att det finska socialistpartiet (formellt broderorganisation till de svenska socialdemokraterna!) stöder de röda i inbördeskriget. Styrs även detta parti av mördare och banditer? Det låter lite som Moskvarättegångarna.
Missförstå mig inte . Det fanns både en vit och en röd terror i det finska inbördeskriget, liksom senare i det ryska. Det finns alltid inslag av terror i inbördeskrig.
Men i SvD:s "manikeiskt" svartvita världsbild är det bara den ena sidan som begår terror - och exempelvis vitgardisternas befälhavare general Mannerheim beskrivs som en av ljusets änglar.
Samme Mannerheim som ganska snart inom den finska arbetarklassen fick ett epitet som sedan kom att användas om honom under många årtionden - "slaktaren".
PS. Fler exempel på hur SvD kommnterade händelser för hundra år sedan kan man funna här.
Innan dess hade man både på ledar-och nyhetssidor behandlat bolsjevismen på ett ganska neutralt, men skulle nästan kunna säga "objektivt", sätt.
Men när det finska inbördeskriget inleddes började man närmast tugga fradga. Borta var all objektivitet, alla försiktiga analyser.
SvD:s beskrivning av det finska inbördeskriget är dessutom gemensam för ledar- och nyhetssidor. Ingen skillnad på "news" och "views" här.
Och den ser ut så här. På ena sidan har vi de vita, rättrådiga representanterna för den legala demokratiska ordningen (på ett ställe kallas Finland för det mest demokratiska landet i världen).
På den andra sida har vi de röda som omväxlande kallas för banditer, ligister, tjuvar och mördare - och agenter för den ryska imperialismen.
Det sägs på ett ställe att allt tal om "social revolution" är rena dimridåer för att dölja att det är tal om rysk imperialism. Varför nu Ryssland skulle försöka erövra Finland med hjälp av odisciplinerade grupper av mördare, tjuvar och banditer framgår inte helt klart. Som militär taktik betraktat torde det ju inte vara speciellt lyckat.
De röda sägs ständigt "mörda", men ingenstans sägs något att de vita skulle göra något liknande. Men i ett reportage hade vi en SvD- reporter i en stad som hölls av de röda. Han skriver förvånat att dessa ännu inte börjat mörda och plundra som de gör överallt annars - men tillägger att det nog bara är en tidsfråga innan de börjar göra det.
Den svenska liberala och "frisinnade" pressen angrips för att den beskriver det som sker i Finland som ett inbördeskrig där olika socialgrupper står mot varandra. Detta säger SvD är rent nonsens - vad vi har i Finland är alltså en laglig regering som står mot organiserad (men samtidigt anarkistisk) brottslighet, bakom kulisserna styrd av Ryssland.
Man kräver att regeringen börjar skicka vapen till den vita sidan.
Av döma av de ettriga attackerna på den mer liberala borgerliga pressen försöker denna åtminstone i någon mån att analysera vad som verkligen sker. Det driver SvD till ursinne.
Nu finns det ett stort problem med synen på de röda som banditer, tjuvar och mördare. Det är nämligen så att det finska socialistpartiet (formellt broderorganisation till de svenska socialdemokraterna!) stöder de röda i inbördeskriget. Styrs även detta parti av mördare och banditer? Det låter lite som Moskvarättegångarna.
Missförstå mig inte . Det fanns både en vit och en röd terror i det finska inbördeskriget, liksom senare i det ryska. Det finns alltid inslag av terror i inbördeskrig.
Men i SvD:s "manikeiskt" svartvita världsbild är det bara den ena sidan som begår terror - och exempelvis vitgardisternas befälhavare general Mannerheim beskrivs som en av ljusets änglar.
Samme Mannerheim som ganska snart inom den finska arbetarklassen fick ett epitet som sedan kom att användas om honom under många årtionden - "slaktaren".
PS. Fler exempel på hur SvD kommnterade händelser för hundra år sedan kan man funna här.
lördag 3 februari 2018
Ingvar Kamprad och en bisarr hjältedyrkan
Ingvar Kamprad är död. Alla människor dör förr eller senare, men i just Kamprads fall har det lett till en hetsig debatt.
Några har dragit fram hans fascistiska förflutna, och att han så sent som på 50-talet var aktiv i Nysvenska Rörelsen.. På den andra sidan har vi de som tycker att de som kritiserar Kamprad är otacksamma. Han var en stor man, som bildade ett företag som gav en massa människor jobb, gjorde möbler och bidrog till statens skatteinkomster.
Tove Lifvendahl skrev i Svenska Dagbladet ungefär att det var otacksamt av Ung Vänster att kritisera Kamprad eftersom de fick statsbidrag, och dessa var möjliga genom att framgångsrika företagare som Kamprad betalade skatt. De borde i alla fall var LITE tacksamma. Om jag nu fattade henne rätt.
Om vi börjar med det sista är det ett exempel på ett närmast pinsamt borgerligt moraliserande. Ung Vänster skulle få statsbidrag vare sig Kamprad hade funnits eller inte. Om inte Kamprads företag hade funnits hade det funnits andra kapitalister som betalade skatt.
Kamprad grundade inte ett företag för att han brann av en önskan att ge människor jobb, betala skatt och göra bra möbler. Han gjorde det för att han ville bli rik. Han hittade ett framgångskoncept men han gjorde det inte av en hängiven idealism. Att kalla honom ”hjälte” är fånigt.
Om inte Kamprads företag hade tillverkat möbler hade någon annan gjort det. Om inte IKEA hade funnits hade de som jobbade där inte varit arbetslösa för den sakens skull. .
Att kalla de som hittar på ett sätt att bli rika för hjältar är att missbruka ordet. Missbruka det mycket grovt.
Vad gäller Nysvenska Rörelsen var det en mycket obehaglig rörelse. Men det är lite tveksamt om den kunde definieras som nazistisk. Jag vet en del om den eftersom jag 1972 som sjuttonåring deltog i en aktion som lyckades slå sönder ett möte Nysvenska Rörelsen höll för att fira minnet av Gustav III:s statskupp 1772.
Den typen av minoritära våldsaktioner kan man diskutera, i just detta fall skulle jag idag nog inte deltagit i den.
1972 var fascismen inte något hot i Sverige, och aktionen var ganska poänglös.
Nåväl, jag blev lite nyfiken på vems möte vi hade slagit sönder. Så jag gick till KB och ögnade igenom alla nummer av nysvenskarnas tidning Vägen Framåt.
Nysvenska Rörelsen var fascistisk, och de beundrade Mussolini. De var inte nazister, även om de under andra världskriget började flirta med nazismen.
Engdahl var från början inte antisemit, men när han trodde att Hitler skulle vinna kriget började han producera antisemitiska artiklar. När Hitler förlorade ändrade han sig igen, och tog avstånd från antisemitism.
Men fascist förblev han livet ut.
Kamprad var aktiv i Nysvenska Rörelsen in i femtiotalet. Och så sent som 2011 menade han att Engdahl varit en stor man.
Och 1995 hävdade han att den etniska rensningen i Bosnien inte borde fördömas i sig, eftersom mångkultur inte fungerade var det bra att folkgrupper skildes åt.
Det betydde inte att han hyllade massakrerna, men han verkade se dem som överdrifter i något som annars i princip var nödvändigt.
Att ända in till slutet hävda att den cyniska (och opportunistiska ) fascisten Engdahl, som behändigt nog blev antisemit när han trodde att Hitler skulle segra, men tog avstånd när han såg att Hitler hade förlorat, talar inte direkt till Kamprads fördel.
Några är upprörda över att ”vänstern” "firar" Kamprads död. För min del vare sig firar jag eller – ännu mindre – sörjer.
Men om vi hade fått en fascistisk regim i Sverige hade Kamprad med all säkerhet stött den.
Om Tyskland hade ockuperat Sverige och börjat deportera och döda judar hade han i alla fall inte protesterat.
Att kalla honom hjälte är smaklöst.
Vi lever i en kultur idag där man hyllar de som blir rika och börjar med ”två tomma händer”. Nu hade inte Kamprad några tomma händer men själva inställningen äcklar mig.
Att någon lyckas göra sig rik gör inte hen till en hjälte.
Det är en vanlig åsikt idag, men var mindre vanlig på 60- coh 70-talen vilket kanske visas av Hootenany Singers ganska elaka sång ”Mårten Gås”. Hör den gärna här.
Några har dragit fram hans fascistiska förflutna, och att han så sent som på 50-talet var aktiv i Nysvenska Rörelsen.. På den andra sidan har vi de som tycker att de som kritiserar Kamprad är otacksamma. Han var en stor man, som bildade ett företag som gav en massa människor jobb, gjorde möbler och bidrog till statens skatteinkomster.
Tove Lifvendahl skrev i Svenska Dagbladet ungefär att det var otacksamt av Ung Vänster att kritisera Kamprad eftersom de fick statsbidrag, och dessa var möjliga genom att framgångsrika företagare som Kamprad betalade skatt. De borde i alla fall var LITE tacksamma. Om jag nu fattade henne rätt.
Om vi börjar med det sista är det ett exempel på ett närmast pinsamt borgerligt moraliserande. Ung Vänster skulle få statsbidrag vare sig Kamprad hade funnits eller inte. Om inte Kamprads företag hade funnits hade det funnits andra kapitalister som betalade skatt.
Kamprad grundade inte ett företag för att han brann av en önskan att ge människor jobb, betala skatt och göra bra möbler. Han gjorde det för att han ville bli rik. Han hittade ett framgångskoncept men han gjorde det inte av en hängiven idealism. Att kalla honom ”hjälte” är fånigt.
Om inte Kamprads företag hade tillverkat möbler hade någon annan gjort det. Om inte IKEA hade funnits hade de som jobbade där inte varit arbetslösa för den sakens skull. .
Att kalla de som hittar på ett sätt att bli rika för hjältar är att missbruka ordet. Missbruka det mycket grovt.
Vad gäller Nysvenska Rörelsen var det en mycket obehaglig rörelse. Men det är lite tveksamt om den kunde definieras som nazistisk. Jag vet en del om den eftersom jag 1972 som sjuttonåring deltog i en aktion som lyckades slå sönder ett möte Nysvenska Rörelsen höll för att fira minnet av Gustav III:s statskupp 1772.
Den typen av minoritära våldsaktioner kan man diskutera, i just detta fall skulle jag idag nog inte deltagit i den.
1972 var fascismen inte något hot i Sverige, och aktionen var ganska poänglös.
Nåväl, jag blev lite nyfiken på vems möte vi hade slagit sönder. Så jag gick till KB och ögnade igenom alla nummer av nysvenskarnas tidning Vägen Framåt.
Nysvenska Rörelsen var fascistisk, och de beundrade Mussolini. De var inte nazister, även om de under andra världskriget började flirta med nazismen.
Engdahl var från början inte antisemit, men när han trodde att Hitler skulle vinna kriget började han producera antisemitiska artiklar. När Hitler förlorade ändrade han sig igen, och tog avstånd från antisemitism.
Men fascist förblev han livet ut.
Kamprad var aktiv i Nysvenska Rörelsen in i femtiotalet. Och så sent som 2011 menade han att Engdahl varit en stor man.
Och 1995 hävdade han att den etniska rensningen i Bosnien inte borde fördömas i sig, eftersom mångkultur inte fungerade var det bra att folkgrupper skildes åt.
Det betydde inte att han hyllade massakrerna, men han verkade se dem som överdrifter i något som annars i princip var nödvändigt.
Att ända in till slutet hävda att den cyniska (och opportunistiska ) fascisten Engdahl, som behändigt nog blev antisemit när han trodde att Hitler skulle segra, men tog avstånd när han såg att Hitler hade förlorat, talar inte direkt till Kamprads fördel.
Några är upprörda över att ”vänstern” "firar" Kamprads död. För min del vare sig firar jag eller – ännu mindre – sörjer.
Men om vi hade fått en fascistisk regim i Sverige hade Kamprad med all säkerhet stött den.
Om Tyskland hade ockuperat Sverige och börjat deportera och döda judar hade han i alla fall inte protesterat.
Att kalla honom hjälte är smaklöst.
Vi lever i en kultur idag där man hyllar de som blir rika och börjar med ”två tomma händer”. Nu hade inte Kamprad några tomma händer men själva inställningen äcklar mig.
Att någon lyckas göra sig rik gör inte hen till en hjälte.
Det är en vanlig åsikt idag, men var mindre vanlig på 60- coh 70-talen vilket kanske visas av Hootenany Singers ganska elaka sång ”Mårten Gås”. Hör den gärna här.
lördag 20 januari 2018
Dåtidens Wikileaks
Om man som jag går igenom SvD:s digitala arkiv för 100 år sedan ser man att det Wikileaks gör idag förbleknar mot vad bolsjevikregeringen gjorde efter oktoberrevolutionen.
Deras principiella linje var att de ville avskaffa all hemlig diplomati. Det ledde bland annat till att de publicerade all diplomatisk korrespondens som utbytts mellan Ryssland och deras tidigare allierade i ententen. Dag efter dag publicerade SvD nya avslöjanden om de ränker och intriger som förekommit på de allierades sida.
SvD verkade ganska nöjda över detta, eftersom tidningen ju var tyskvänlig.
Men bolsjevikerna var ju inte tyskvänliga. Så de underhandlingar som de förde med Tyskland och deras allierade i förhandlingarna i Brest-Litovsk gjordes hela tiden offentliga. Så pressen kunde hela tiden ta del av både de tyska och ryska delegaternas positioner i de fredsunderhandlingar som kontinuerligt pågick.
Det var något helt nytt. Tyvärr förvandlades ju Sovjets linje i denna principfråga 180 grader när stalinismen senare tog övr. Då ägnade man sig själv åt de mest skamliga hemliga intriger med andra stormakter,varav en del senare blivit offentliga genom memoarer, och andra dokument.
De som tror att stalinismen var en fortsättning av leninismen borde studera skillnaderna lite. Sovjet 1918 och Sovjet ex.vis 1938 var ju i det avseendet (liksom i så mycket annat) som natt och dag. Från att alla skulle få veta vad som avhandlades förvandlades politiken till att ingen skulle få veta vilka skändligheter som pågick i slutna rum.
Deras principiella linje var att de ville avskaffa all hemlig diplomati. Det ledde bland annat till att de publicerade all diplomatisk korrespondens som utbytts mellan Ryssland och deras tidigare allierade i ententen. Dag efter dag publicerade SvD nya avslöjanden om de ränker och intriger som förekommit på de allierades sida.
SvD verkade ganska nöjda över detta, eftersom tidningen ju var tyskvänlig.
Men bolsjevikerna var ju inte tyskvänliga. Så de underhandlingar som de förde med Tyskland och deras allierade i förhandlingarna i Brest-Litovsk gjordes hela tiden offentliga. Så pressen kunde hela tiden ta del av både de tyska och ryska delegaternas positioner i de fredsunderhandlingar som kontinuerligt pågick.
Det var något helt nytt. Tyvärr förvandlades ju Sovjets linje i denna principfråga 180 grader när stalinismen senare tog övr. Då ägnade man sig själv åt de mest skamliga hemliga intriger med andra stormakter,varav en del senare blivit offentliga genom memoarer, och andra dokument.
De som tror att stalinismen var en fortsättning av leninismen borde studera skillnaderna lite. Sovjet 1918 och Sovjet ex.vis 1938 var ju i det avseendet (liksom i så mycket annat) som natt och dag. Från att alla skulle få veta vad som avhandlades förvandlades politiken till att ingen skulle få veta vilka skändligheter som pågick i slutna rum.
onsdag 10 januari 2018
När Kambodja befriades från Pol Pot
I dagarna är det 39 år sedan Kambodja befriades från Pol Pot-regimen Jag minns mycket väl de dagarna, och den glädje jag då kände.
Att använda ordet "befrielse" är i högsta grad adekvat. Den gerilla som leddes av Pol Pot och de så kallade röda khmererna hade visserligen fört en hård kamp mot USA och dess marionett, en militärdiktatur ledd av en viss Lon Nol, under flera år. De segrade och gick in i Phnom Penh den 17 april 1975.
Men det innebar ingen befrielse, inte ens i ordets mest bleka mening. Ledarskapet för de röda khmererna beslöt omedelbart efter segern att alla städer skulle utrymmas. Vad som sedan följde var var i princip fyra års de facto slavarbete på landsbyggden. Arbetet övervakades av militära styrkor, och var baserat på tvång och hot.
Och avrättningar. Hur många som dödades tvista de lärde om än idag, men det måste varit minst hundratusentals. troligen klart över en miljon. Och det i ett land med en mycket liten befolkning.
Det stöd som hade funnits under kampen mot USA smälte ned mycket snart.
Om någon betvivlar detta bör hen tänka på följande. Den armé som framgångsrikt hade bekämpat världens största militärmakt under fem år kollapsade efter kanske en vecka när Vietnam - med stöd av rebelliska kambodjanska styrkor - gick in i slutet av 1978
Den 7 januari 1979 befriades så Phnom Penh. Den nya regeringens första åtgärd var att tillåta befolkningen att återvända till städerna, och upphäva de tvångsäktenskap som Pol Pot-regimen infört...
Sedan skulle det kunnat bli en ganska så harmonisk fred, om det inte vore för en sak.
Det USA som hade använt Pol Pot-regimens illdåd för antikommunistisk propaganda började genast att under bordet ge ekonomiskt stöd till rester av den besegrade Pol Pot-regimen, som på så sätt under åratal kunde behålla terroristband på gränsen mellan Thailand och Kambodja. Dessa kunde när som helst fly till baser i Thailand, för att sedan på nytt göra räder in i Kambodja.
Ändå var det relativt lugnt och stabilt i Kambodja ända tills Sovjet föll samman, och Vietnam tvingades dra tillbaks sina styrkor från Kambodja. Resultatet blev en instabil och korrupt regim och ett Kambodja som under många år förföll – och till och med under en period blev ett av världens främsta centrum för barnsexhandel.
De antikommunister som under flera år hade använt Pol Pot-regimen som det kanske främsta exemplet på kommunismens illdåd stod nu inför situationen att detta skräckexempel kunde fortsätta föra en (låt vara tynande) tillvaro endast med hjälp av USA, högerdiktaturen i Thailand - och Kina! En ohelig allians, om något.
Nu var Kambodja under Pol Pot inget exempel på "kommunism" i någon vanlig mening av ordet. Inte ens i dess mest stalinistiska variant. För hur vidriga stalinistregimer än kunde vara byggde de i alla fall på en struktur där någon form av industri, med en välorganiserad, om än politiskt förtryckt, arbetarklass, utgjorde basen för samhället.
Kambodja avskaffade lönearbetet - inte för att införa en mer avancerad kommunism som en del naiva maoister tycktes tro - utan för att ersätta det med slavarbete.
Pol Pot-regimen var en anomali, som inte hörde hemma i något av de två ekonomiska system som under kalla kriget hade delat upp världen mellan sig. En ekonomi byggd på agrart statsslaveri var under 1900-talet som sagt en anomali- ett instabilt system som endast kunde upprätthållas med en gradvis upptrappad terror. Den skulle ändå fallit samman förr eller senare - och den vietnamesiska invasionen räddade förmodligen livet på kanske en miljon människor.
Så den 7 januari 1979 vart en glädjedag. En av de få dagarna under 1900-talet som kan ses som ett entydigt och närmast underbart framsteg. Det kan möjligen jämföras med den 7 maj 1945 - då Nazi-Tyskland kapitulerade - eller den 30 april 1975 - då FNL befriade Saigon.
Att använda ordet "befrielse" är i högsta grad adekvat. Den gerilla som leddes av Pol Pot och de så kallade röda khmererna hade visserligen fört en hård kamp mot USA och dess marionett, en militärdiktatur ledd av en viss Lon Nol, under flera år. De segrade och gick in i Phnom Penh den 17 april 1975.
Men det innebar ingen befrielse, inte ens i ordets mest bleka mening. Ledarskapet för de röda khmererna beslöt omedelbart efter segern att alla städer skulle utrymmas. Vad som sedan följde var var i princip fyra års de facto slavarbete på landsbyggden. Arbetet övervakades av militära styrkor, och var baserat på tvång och hot.
Och avrättningar. Hur många som dödades tvista de lärde om än idag, men det måste varit minst hundratusentals. troligen klart över en miljon. Och det i ett land med en mycket liten befolkning.
Det stöd som hade funnits under kampen mot USA smälte ned mycket snart.
Om någon betvivlar detta bör hen tänka på följande. Den armé som framgångsrikt hade bekämpat världens största militärmakt under fem år kollapsade efter kanske en vecka när Vietnam - med stöd av rebelliska kambodjanska styrkor - gick in i slutet av 1978
Den 7 januari 1979 befriades så Phnom Penh. Den nya regeringens första åtgärd var att tillåta befolkningen att återvända till städerna, och upphäva de tvångsäktenskap som Pol Pot-regimen infört...
Sedan skulle det kunnat bli en ganska så harmonisk fred, om det inte vore för en sak.
Det USA som hade använt Pol Pot-regimens illdåd för antikommunistisk propaganda började genast att under bordet ge ekonomiskt stöd till rester av den besegrade Pol Pot-regimen, som på så sätt under åratal kunde behålla terroristband på gränsen mellan Thailand och Kambodja. Dessa kunde när som helst fly till baser i Thailand, för att sedan på nytt göra räder in i Kambodja.
Ändå var det relativt lugnt och stabilt i Kambodja ända tills Sovjet föll samman, och Vietnam tvingades dra tillbaks sina styrkor från Kambodja. Resultatet blev en instabil och korrupt regim och ett Kambodja som under många år förföll – och till och med under en period blev ett av världens främsta centrum för barnsexhandel.
De antikommunister som under flera år hade använt Pol Pot-regimen som det kanske främsta exemplet på kommunismens illdåd stod nu inför situationen att detta skräckexempel kunde fortsätta föra en (låt vara tynande) tillvaro endast med hjälp av USA, högerdiktaturen i Thailand - och Kina! En ohelig allians, om något.
Nu var Kambodja under Pol Pot inget exempel på "kommunism" i någon vanlig mening av ordet. Inte ens i dess mest stalinistiska variant. För hur vidriga stalinistregimer än kunde vara byggde de i alla fall på en struktur där någon form av industri, med en välorganiserad, om än politiskt förtryckt, arbetarklass, utgjorde basen för samhället.
Kambodja avskaffade lönearbetet - inte för att införa en mer avancerad kommunism som en del naiva maoister tycktes tro - utan för att ersätta det med slavarbete.
Pol Pot-regimen var en anomali, som inte hörde hemma i något av de två ekonomiska system som under kalla kriget hade delat upp världen mellan sig. En ekonomi byggd på agrart statsslaveri var under 1900-talet som sagt en anomali- ett instabilt system som endast kunde upprätthållas med en gradvis upptrappad terror. Den skulle ändå fallit samman förr eller senare - och den vietnamesiska invasionen räddade förmodligen livet på kanske en miljon människor.
Så den 7 januari 1979 vart en glädjedag. En av de få dagarna under 1900-talet som kan ses som ett entydigt och närmast underbart framsteg. Det kan möjligen jämföras med den 7 maj 1945 - då Nazi-Tyskland kapitulerade - eller den 30 april 1975 - då FNL befriade Saigon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)