Den olyckliga konflikten mellan "marxism" och "religion"

Ett av de större misstagen, som jag ser det, hos stora delar av den marxistiskt inspirerade arbetarrörelsen i slutet av 18- och början av 1900-talet var att den gjorde  "dialektisk" materialism, ateism och religionskritik till en del av sin "linje".

Det var helt onödigt. Man kunde istället ha konstaterat, och respekterat, att Marx personligen filosofiskt hade varit ateist men sedan sagt att det var en privat uppfattning hos honom, som man kunde dela eller inte dela.  Men som inte hade något att göra med deras politiska ståndpunkter.

Då skulle man sluppit mycket ont - både religionsförföljelser i en del "kommunistska" länder och det sorgliga faktum att högern på många ställen kunde få stort folkligt stöd genom kampanjer mot de "gudlösa marxisterna".

Denna antagonism mellan "marxism" och "religion" har gett upphov till många tragedier. Det är möjligt att 1900-talets historia hade fått en mer positiv karaktär om det inte hade varit så.

En djärv tanke, men jag tror det ligger mycket i den.

Marxist.com om krisen i Venezuela

Att läsa vad DN och annan borgerlig media skriver om Venezuela ger en stark känsla av illamående. Så det känns lite som att komma ut i friska luften att läsa denna artikel.

Albaniens brytning med Kina...

...och de svenska maoisternas reaktioner.

Idag för 40 år sedan, var en av de största utrikesnyheterna i SvD att det albanska partiorganet Zëri i Popullit kommit med hårda angrepp mot den kinesiska utrikespolitiken.

Denna angreps för att vara högeropportunistisk. Närmare bestämt för huvudsakligen två saker. Dels att Kina numera såg Sovjet som en större fara än USA, vilket ledde till att de allierade sig med högerreaktionära regimer, och grupperingar, över hela världen - för att bekämpa Sovjet.

Dels mer allmänt för att Kinas stöd till tredje världen mot stormakterna i praktiken ledde till att man också stödde de mest reaktionära krafter i många länder. Albaniens KP tyckte också att man skulle stöda tredje världens kamp, men att man därför inte också skulle stöda förtryckarregimer i olika tredje världen-länder.

Det här slog ner som en bomb i delar av yttersta vänstern i världen och i Sverige. Närmare bestämt de delar som hade sina rötter i de maostalinistiska grupper som stött Kina och Albanien mot Sovjet från och med tidigt sextiotal. Nu tvingade de att välja sida.

Det gjorde de också, i alla fall efter ett tag.

Tidigast ute var nog KPML (r) (numera Kommunistiska Partiet) och Förbundet Kommunist (FK), som båda entusiastiskt stödde Albanien. "Errarnas" Proletären och FK:s Arbetarkamp kom nästan med en gång med ledare om saken.

Å andra sidan blev ingen av gruppernas entusiasm för Albaniens ståndpunkter speciellt långvarig. Det berodde på helt olika saker.

För errarnas del berodde det på att de gradvis höll på att närma sig Sovjet. Inte entydigt, utan mer av karaktären "kritiskt stöd" - men ändå. De ville gärna ha bra kontakter med militanta sovjetallierade ledarskap som kommunistpartiet i Vietnam, PFLP i Palestina, kommunistpartiet på Kuba - och till och med kommunistpartiet i Nordkorea. Albanien var visserligen mot att se Sovjet som den farligaste supermakten, men de såg ändå Sovjet som lika farligt som USA.

Denna ståndpunkt blev mer och mer obekväm för KPML(r) så det blev snart ganska tyst om Albanien.

För FK:s del handlade det om något helt annat. De hade fortfarande inte kommit över sorgen över att Maos änka och "de fyras gäng" störtades i oktober 1976. (De kom aldrig över den sorgen, de sörjde djupt ända tills de lades ner 1981!) Nu hoppades de att Albanien skulle anknyta till de störtade maoisterna

Men se det ville inte Albanien. Ganska snart började de hävda att Kina aldrig varit socialistiskt. Den kinesiska revolutionen 1949 hade varit en rent borgerlig revolution, och hela Kinas Kommunistiska Parti (inklusive "de fyra") hade alltid varit borgerligt. Så där hade FK inget att hämta...

Det bör tilläggas att det albanska ledarskapets nya ståndpunkt var märklig i många avseenden. Den innebar ju bland annat att de närmast idiotförklarade sig själva. De hade ju ända sedan 1949 hyllat "socialismen i Kina" och efter 1961 till och med sett KKP som vapenbröder i kampen mot den sovjetiska "revisionismen". Var verkligen Enver Hoxha o co så blinda, att de under nästan 30 år inte kunnat se skillnaden på en socialistisk och kapitalistisk stat? Tydligen var det så, om man tog deras nya ”analyser” på allvar,  men någon djupare självkritik för dessa misstag fick man vad jag vet aldrig ta del av....

Nu var FK udda i det maoistiska sällskapet. för i motsats till de andra grupperna tog de avstånd från stalinismen. Medan de andra maoisterna i Sverige såg en kontinuitet mellan Stalin och Mao försökte FK se ett brott. FK var överhuvudtaget aningen mer teoretiskt sofistikerade (eller åtminstone sofistiska...) än de andra svenska maoisterna och var nog inte direkt benägen att svälja det albanska partiets halsbrytande 180-graderssvängning. Speciellt inte som den innebar att de förkastade FK:s favoriter i "de fyras gäng".

Det fanns två klart definierade  maostalinistiska organisationer i Sverige 1977 (KPML(r) var förvisso stalinister, med hade redan 1975 börjat uttrycka en försiktig kritik mot den kinesiska politiken).

Den ena var Sveriges Kommunistiska Parti (SKP, f.d. KFML), den andra var Marxist-leninistiska Kampförbundet (MLK). Hur MLK omedelbart reagerade på Albaniens brytning minns jag inte - min gissning är att de med en gång öppet slöt upp bakom Kina.

Det gjorde däremot inte SKP. De höll tyst och tyst och tyst - i nästan exakt ett år. Så - på årsdagen av den albanska brytningen - kom de med ett uttalande där de fördömde Albaniens linje som "sekteristisk" (och faktiskt också som "trotskistisk") och förklarade sitt stöd för Kina.

SKP hade även andra problem i juli 1977. För ungefär samtidigt som Albanien bröt med Kina rehabiliterade den kinesiska ledningen Deng Xiaoping, som bara lite över ett år tidigare hade fördömts i de hårdaste ordalag. Inte nog med det, han invaldes också på nytt i den högsta ledningen. Ett och ett halvt år tidigare hade SKP fallit in i hatkampanjen mot Deng, men omedelbart efter att han rehabiliterades prisades han närmast devot i en ledare i Gnistan.

Själv var jag ju trotskist, och stod utanför de inomstalinistiska striderna. Möjligen kunde jag väl tycka att Albanien hade en aningen bättre utrikespolitik än Kina, och att Kina hade en aningen bättre inrikespolitik än det (som jag såg det) nästan helt monolitiska Albanien.

Men framförallt var jag glad över att stalinisterna gjorde bort sig. Jag trodde att den fördjupade krisen för de byråkratiska "kommunistiska" ledarskapen i Sovjet, Östeuropa, Kina och Albanien skulle gå hand i hand med en fördjupad kris för kapitalismen i världsmåttstock. Och att vi om ett tag skulle få ett genuint socialistiskt alternativ i världsskala.

Så blev det ju inte. De byråkratiska ledarkapens kris ledde istället till att kapitalismen återupprättades i både Sovjet och Östeuropa (och, ja, även i Albanien). Inte vilken kapitalism som helst, utan den värsta roffarkapitalism.

Och Kina gick sin egen väg med en säregen blandning av planekonomi och kapitalism

Kort sagt, det blev inte direkt som jag hade trott. Eller hoppats.




Kinesisk affisch från kulturrevolutionen, föreställande den eviga vänskapen mellan de kinesiska och albanska folken. Representerade av deras ledare Mao Zedong och Enver Hoxha.

Lenins resa

För någon månad sedan såg jag i en bokhandels skyltfönster en bok med titeln "Lenin on train".  Jag blev lite förbryllad över vad den kunde handla om. Var det en bok om hur Lenin såg på tåget som kommunikationsform? En sådan bok skulle kanske eventuellt kunnat getts ut på sjuttiotalet av ”Institutet för marxism-leninism vid SUKP:s CK”, men nu var det ju 2017. Så jag var helt förbryllad.

Men nu när den svenska upplagan, ”Lenins resa : vägen till revolutionen 1917”, av Catherine Merridale, (Historiska Media, 2017), kommit ut har jag köpt och läst den. Den handlar ju istället (bland annat....) om året 1917 och den dramatiska tågresa Lenin gjorde genom Tyskland och Sverige, för att komma hem till det revolutionära Ryssland. I Tyskland visste man att Lenin var en ettrig motståndare till att Ryssland fortsatte kriget mot Tyskland, så tyskarna tillät hans genomresa.

Boken är märklig, Å ena sidan är författaren antikommunist, och kallar på flera ställen Lenin för "massmördare”. På sidan 15 konkretiseras detta på följande sätt: "redan vid Lenins tid vid makten mördades tiotusentals. En del dog för att de hade begått det vidriga brottet att äga ett par glasögon." Detta helt utan några referenser...

Den andra meningen är förstås helt absurd. Det förekom med all säkerhet att människor sköts på mycket tvivelaktiga grunder under perioden 1917-1924 i Ryssland, men definitivt inte för att någon ägde ett par glasögon. Man kan kanske – som ett minimum - begära av en historiker att hen ändå kan skilja mellan Lenin och Pol Pot..

Vad gäller det första påståendet vet jag inte om just den siffran stämmer eller inte, men man bör förstås påpeka att det mellan 1918 och 1921 rådde ett inbördeskrig i Ryssland, där dödandes skedde på båda sidor. Troligen dog minst lika många anhängare till Lenins regering i den vita terrorn, som kontrarevolutionärer dog i den röda. Om man adderar dödstal utan att se till det historiska sammanhanget hamnat man alltid fel.

Men å andra sidan. Bilden av Lenin i boken är i andra avseenden trovärdig, och bygger uppenbrligen på en omfattande research. Och den bild som ges är inte den som brukar vara vanlig i den borgerliga diskursen efter "murens fall".

Det intryck man får är minst av allt en maktlysten diktator in spe som förbereder en "kupp". (Merridale kallar faktiskt på ett ställe oktoberrevolutionen för just en kupp, men eftersom bokens beskrivning slutar nån gång på sensommaren 1917., påverka detta inte handlingen...)

Lenin beskrivs i och för sig som en fanatiker, som mot alla odds trodde att det skulle vara möjligt för sovjeterna att ta makten och störta den borgerliga regering som tillsattes efter tsarens fall. Men eftersom alla vet att det ju faktiskt var det som senare hände, framstår ju "fanatismen" här mest av allt som... realism.

Den bild av Lenin som framkommer är annars framförallt den av en person som osjälviskt offrar sig själv, sin bekvämlighet, sitt anseende, sin sinnesro - för hoppet om en socialistisk revolution. I Ryssland, och i hela världen. En man som exempelvis inte brydde sig om hur han var klädd. När han kom till Stockholm fick några av hans vänner övertala honom att köpa en jacka på PUB - som han sedan av döma av bilderna på honom från åren efter - behöll i flera år... även efter maktövetagandet...

När hans vänner tyckte att han borde handla lite mer kläder snäste han av dem med att han inte tänkte åka till Ryssland får att starta en herrekipering utan för att starta en revolution...

Om han inte brydde sig speciellt om kläder, verkade han heller inte bry sig speciellt mycket om mat. När de andra åt var han ofta så intensivt upptagen av att läsa de senare nyheterna i dagstidningarna att han inte fick i sig speciellt mycket. Någon gourmet var han minst av allt.

Han tvekade inte att sätta sig i en minoritet om så behövdes. I själva verket var han nästan konstant i minoritet. När han kom tillbaks till Ryssland fick han reda på att bolsjevikpartiet - på förlag av Stalin och Kamenev - bestämt sig för linjen att stöda den provisoriska regeringen. Lenin vägrade godta detta, och var till en början nästan ensam om att driva linjen att sovjeterna istället skulle ta makten för att  bilda en ren arbetarregering. Han sågs som närmast galen, men efter någon månad hade han genom en ettrig argumentering lyckats vinna majoriteten. Och sedan gick de ju som det gick...

Var detta något negativt? Det anser ju författaren och man man läser hennes sista kapitel kan man ibland komma på tanken att hon kanske ändå hade rätt... För där får man veta på vad som senare hände med alla de människor som hon skildrat. Det är en dyster, på gränsen till mardrömslik skildring. I stort sett alla avrättades under Stalinregimen. Lenins änka Krupskaja klarade sig - det skulle se för illa ut att avrätta just henne - men hon tvingades vara mycket tyst i slutet av sitt liv.

Men detta visar ju också att de som säger att stalinismen var en följd av leninismen har begått ett stort tankefel. För att Stalin skulle segra var det nödvändigt att i stort sett alla de som genomförde revolutionen hade likviderats.  Undantagen var närmast typ en handfull.

Det fanns i Stalins samhälle ingen plats i toppen för de som var mer intresserade av att läsa tidningar och arbeta för revolutionen än av mat och kläder... Det som nu gällde för dessa var istället ett överflöd av mat (gärna gourmetmat!) och dyra kläder.... De som blev kvar i toppen var karriärister som ville vara där för att de ville leva ett liv i bekvämlig lyx. Och de som aktivt ville något annat måste avrättas.

Men - undrar någon - var ändå inte stalinismen på något sätt nödvändig på sikt?  Men i så fall får man börja reflektera över en annan av Lenins enligt Merridale  "fixa idéer". Nämligen att revolutionen måste spridas utanför Ryssland för att segern skulle kunna vara säker.

Där hade han också rätt, men där lyckades det sämre. Så efter ett förödande inbördeskrig stod ett fattigt land med en med nödvändighet halvgången "socialism". På alla håll omgivna av fiender.

Detta var stalinismens grogrund. Om revolutionen verkligen HADE spridits till de mer utvecklade länderna i Europa skulle stalinismen inte haft en chans.

Nu är kontrafaktisk historieskrivning allitd vanskligt, men just här känner jag mig alldeles ovanligt säker på min sak...