NMR har ingenting i Almedalen att göra

Jag tillhör inte de som anser att det bör finnas ett generellt förbud mot fascistiska organisationer. Jag tror att det skulle motverka sitt syfte, och dessutom få en rad andra obehagliga bieffekter.

Men det betyder ju inte att man ska se sig som tvungen att acceptera att alla sådana organisationer deltar i alla tänkbara evenemang...

Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) är ju en organisation med en milt sagt vedervärdig ideologi. De är öppna nazister, och betonar i synnerhet nazismens rasläror. De har öppet deklarerat sitt hat mot bland annat invandrare, judar,  HBTQ-människor och i stort sett alla sina politiska motståndare.

Men de är inte framförallt kända för sina "läror".

NMR (från början SMR - Svenska Motståndsrörelsen) bildades från början av en man som dömts till fängelse för att han dödade en antirasist. De blev mycket uppmärksammade när de fysiskt angrep en antirasistisk manifestation 2013.

Om NMR endast "yttrade" sig skulle problemet vara ytterst marginellt. Men saken är ju  den att de gör en hel del annat än att yttra sig... Många av deras medlemmar är dömda för en rad "politiskt" motiverade våldsbrott.

Nu har de tillåtits att delta i den politiska veckan i Almedalen.

Och helt nyligen kom ett tragiskt resultat av detta. RFSL meddelade att de ställer in större delen av sina aktiviteter i Almedalen. De vågar inte vara där, när NMR är där...

Att RFSL ställer in är helt rationellt. NMR är en klar säkerhetsrisk för dem. RFSL definierar sig numera som "Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter" och organiserar människor som NMR hatar intensivt

Frågan om  NMRs närvaro  på Almedalen har inget med "yttrandefrihet" att göra. NMR sprider skräck omkring sig, inte i första hand genom sina förvisso vidriga åsikter  utan genom sin våldspraktik.

Att de tilläts att delta i Almedalen var ett oförnuftigt beslut. Detta beslut borde ändras.

Per Gahrton besegrades - och jag blev psykotisk...

Just nu kan jag inte låta bli att ställa en på sätt och vis helt hisnande fråga. Den låter också helt absurd, men jag kan alltså inte låta bli.

Jag har tidigare skrivit om hur jag slutligen gick över till en öppen psykos omedelbart efter att Per Gahrton besegrades av Lars Leijonborg på FPU-kongressen i Falkenberg 1971.

Gahrtons nederlag kom söndagen den 13 juni 1971. Redan på måndagen den 14 juni samma år gick jag till akuten på Falkenbergs sjukhus och sa att min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån. De sa åt mig att komma tillbaks dagen efter. Då skrev de en remiss till psykkliniken på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Två dagar senare togs jag in där.

Det var precis den stunden jag förvandlades från en någorlunda "vanlig" tonåring till en person vars främsta identitet under många år blev en som psykpatient.

Det har jag som sagt skrivit om. Men vad skulle ha hänt om Lejonborg inte hade vunnit? Hade jag inte blivit psykotisk då? Finns det här utrymme för vad man ska kalla för en personligt kontrafaktisk historieskrivning?

Nu var det här ju droppen som kom bägaren att rinna över.

Det var visserligen så att rent intellektuellt såg jag mig från mitten av maj 1971 snarare som nån sorts "trotskist" än som gahrtonitisk vänsterliberal. Men rent känslomässigt var jag på många sätt fortfarande gahrtonit. Och jag hade verkligen hoppats på en gahrtonitisk seger vid kongressen.

När jag uteslöts från Kungsholmens FNL-grupp ett år senare, våren 1972, fanns det en fyndig formulering i ett av de två uttalanden som min lokalgrupp gjorde för att motivera min uteslutning. De skrev att jag våren 1971 hade börjar "klä min liberalism i vänsterfraser". I grunden var jag liberal, "trotskismen" var bara en förklädnad. Eller så tycktes de mena.

Det var ju inte sant. Men på något plan var det ändå träffande.

Jag hade nog länge sett fram emot ett oberoende FPU som kunde kombinera en "liberal" inställning till frihetsfrågor med en klar vänsterståndpunkt i jämlikhetsfrågor. Det var min egen magtraktskänsla för vad jag ville ha, och när Gahrton dök upp som politisk pol i och med att han blev FPU-ordförande 1969 hade det känts som ett uppfyllande av nån sorts dröm.

Sedan tyckte jag att han hade naiva illusioner om Folkpartiet. Och efter att jag gått med i FPU i augusti 1970 röstade jag ändå på VPK, i skolvalet samma år.

Men ett FPU som slitits löst från Folkpartiet och som kunde förverkliga nån sorts "anti-kapitalistisk liberalism", eller vad man nu skulle kalla det, var en sorts hägrande önskedröm.

Så när allt annat gick fel, terapin med Gösta Harding tog slut och min grundskoleklass upplöstes, (för att bara ta två helt uppenbara exempel på negativa saker som hände mig då) var tanken på ett brett och från Folkpartiet fristående FPU, som kunde stå för en sorts icke-auktoritär vänsterpolitik, en sorts innerligt sympatisk tanke. För mig denna vår.

Gahrtoniterna var i allmänhet sympatiska och empatiska. Och verkade resonera intelligent. Högerfalangen i FPU bestod av karriärister, som på ett typiskt sätt kombinerade cynism med naivitet.

Det var när jag insåg att även detta hopp var krossat - som jag alltså nästan med en gång tog det avgörande steget ned i ett psykiskt stup, bort från verkligheten.

Det är i alla fall så jag måste se på det när jag skriver detta – exakt 46 år senare.

Frågan om jag skulle kunnat undvika att bli psykotisk om den vacklande FPU:are som i sista sekunden övertalades att lägga ner sin röst istället för att rösta på Gahrton* istället hade avvisat leijonborgarnas påtryckningar, ser jag som en öppen fråga. Jag kan faktiskt inte helt utesluta att det skulle kunnat ha blivit så.

Visserligen fanns det givetvis underliggande orsaker som inte hade ett dugg med Gahrton och Leijonborg att göra, men det akuta genombrottet kanske skulle kunnat ha undvikits om omröstningen den 13 juni 1971 hade gått annorlunda...

I vilket fall som helst har jag sedan dess alltid mått illa när jag sett och hört Lars Leijonborg i radio, TV och andra medier.
---------------------------------------------------------------------
*Gahrton var sittande ordförande, det fanns 100 röstberättigade delegater. Leijonborg hade säkrat 50 röster, om Gahrton också hade fått 50 hade han, som sittande ordförande, suttit kvar. Men i sista sekunden lyckades leijionborgarna övertala en lättpåverkad gahrtonit att lägga ner sin röst för att inte "bli ansvarig för att FPU splittrades"! Tala om Murphys lag!

Macron vs Trump

Jag tillhör inte de som haft sympatier med Frankrikes nye president Emmanuel Macron. Jag är inte ens säker på att jag skulle kunnat förmå mig att rösta på denne ens för att stoppa Marine le Pen.

Men jag måste säga att jag faktiskt blev imponerad av Macrons uttalande efter Donald Trumps senaste skandalösa attentat mot klimatarbetet. Macron hotar faktiskt USA med vad som brukar kallas för "brain drain". Han säger att alla inom vetenskap och teknik som arbetar mot klimatkatastrofen kan lämna USA och i Frankrike få ett "andra hem".

Man kan lyssna på hans uttalande här.

Det är djärvt. Med detta uttalande placerar han på sätt och vis dagens USA i samma kategori som trettiotalets Tyskland, där en stor del av de intellektuella flydde till andra länder. Albert Einstein var väl det mest kända exemplet.

Annars brukar "brain drain” i våra dagar mest handla om att akademiker flyr från tredje världen-länder, till västimperialistiska länder, därför att det där finns bättre utsikter. Men nu uppmanar de facto Frankrikes president akademiker i USA som vill arbeta för miljön - att fly till Frankrike....

Den skada Trump vållat anseendet för världens mest avancerade imperialistiska stat kan knappast överskattas.

USA har under många år varit fruktat av många, beundrat av en hel del, och hatat av många andra. Men brukar inte betraktas som löjeväckande..

Det gör det ju nu. Vilket på sätt och vis gör det extra hotfullt. Världens mest avancerade imperialistiska stat har fått en ledare, som uppmuntrar till förakt för logiskt tänkande, ignorerar ett vetenskapligt konsensus runt världens viktigaste fråga, och som har en intellektuell nivå som mest av allt liknar Idi Amins.

Donald Trumps regim måste nog beskrivas som en global mardröm. Det går att skratta åt Trump, men skrattet fastnar mycket snart i halsen.

Trump♡MLO = sant?

Det fanns för ett tag sedan i Sverige en satanistgrupp, där två ledande medlemmar 1998 blev dömda för ett mord som de begick 1997. Den hette då MLO, Misantropiska Luciferorden, men bytte senare namn, och jag vet inte om den finns idag.

En av dess mer grundläggande idéer var att de ville verka för att mänskligheten skulle utrotas så att kaosmakterna skulle få råda oinskränkt.

Så vitt jag känner till hade de ingen avläggare i USA, men efter att ha läst om Donald Trumps senaste beslut börjar jag faktiskt undra om de inte ändå hade det.

Fast, allvarligt talat, så tror jag förstås inte en sekund att Trump är någon sorts MLO-medlem in disguise.

Det behövs ju inte som förklaring. Det räcker så bra med att han är jubelidiot.