Är den som berikat sig själv den bäste statschefen?

Att rika personer ställer upp till val till posten som statschef är ju inte ovanligt. Att just ledande storföretagare gör det är kanske inte riktigt lika vanligt, men det förekommer inte så sällan.

Däremot är det inte så oerhört vanligt att kapitalister ställer upp i den typen av val och i sin valpropaganda öppet spelar på temat "eftersom jag är så bra på att göra mig själv rik är jag också bra för landets ekonomi". Men det gör Donald Trump.

Den typen av valkampanjer är ändå inte något helt och hållet nytt. Men när det hänt har det nästan alltid handlat om tredje världen-länder och i några fall i Östeuropa efter Sovjetblockets fall. I avancerade kapitalistiska västländer brukar det inte förekomma på samma sätt.

Ett sådant kampanjtema är nog inte heller, om man tänker efter, ett uttryck för klassisk borgerlig ideologi. Den borgerliga ideologin är oftast lite mer krass än så. De som har kommit upp sig i den borgerliga hierarkin vet mycket väl om att det inte nödvändigtvis är så att de egenskaper som behövs för att berika en enskild kapitalist är desamma som de som behövs för att bygga upp välstånd för ett land – eller för den delen bra villkor för kapitalistklassen som helhet....

Att ha en statschef som samtidigt är storkapitalist gynnar inte nödvändigtvis borgarklassen som helhet. Det fick många företagsledare lära sig i Nicaragua under Somozaregimens slutfas. Det somozistiska flyg som skulle bomba sandinisterna passade också på att bomba de företag som ägdes av konkurrenter till Somozaklanen.

Så om en sådan naiv kampanj inte spelar på borgerlig ideologi i ordets egentliga mening - vad gör den framgångsrik? Jag tror att det stöd den kan få är ett uttryck för en naivt småborgerlig beundran av de framgångsrika företagsledare som ”arbetat upp sig” ända till toppen. Människor som själv skulle vilja komma till denna topp, men som i realiteten inte har en chans att nå den,  idealiserar de som lyckats, och utrustar dem i sin fantasi med närmast övernaturliga krafter.

Det är alltså ingen tillfällighet att den typen av illusioner har funnits mest i relativt nyindustrialiserade tredje världen-länder och det post"kommunistiska" Östeuropa. I de länder där kapitalismen har funnit längst har de för nästan alla tett sig som det naiva trams det är.

Det är kanske ett tecken på den djupa krisen i den borgerliga samhället i USA att en kandidat som öppet spelar på den typen av naiva småborgerliga illusioner numera kan ha en chans att bli president...

Man får intrycket att den ideologiska överbyggnaden i det land som brukar ses som världskapitalismens flaggskepp och motor håller på att förändras. Frågan är bara till vad.

Mardrömmen "the Donald"

Har inte sovit eftersom jag tittade på debatten mellan "The Donald" och Hillary. Jag tyckte Clinton vann den, men å andra sidan tyckte jag att Göran Persson vann debatten mot Reinfeldt 2006, och så gick det som det gick.

Jag fick panikångest inför perspektivet av en Reinfeldt-seger 2006, men valet i USA detta år är mycket viktigare än något val i Sverige.

Det är ett val mellan ett mycket dåligt och ett totalt fasansfullt alternativ. Jag hoppas det mycket dåliga vinner över det totalt fasansfulla.

För att undvika alla missförstånd, det är "the Donald" som ger mig mardrömmar. Att så pass många i USA är beredda att rösta på den mannen säger en del saker om det politiska klimatet i det landet.

PS. Och han ljög medvetet när han förnekade att han sagt att begreppet global uppvärmning är en kinesisk komplott mot USA:s industri.

PPS. Och det var ju inte det enda han ljög om. USA-media har redan räknat till 15 lögner.

Dags för ett nytt namnbyte?

Det s.k. Folkpartiet beslöt för ett tag sedan att byta namn till Liberalerna, ett namnbyte jag kommenterade här.

Men sedan dess har mycket vatten hunnit flyta under de liberala broarna. Nu kräver ledande liberaler att Birgitta Ohlsson ska lämna partistyrelsen, framförallt för att hon offentligt gått emot major Jan Björklunds öppning för ett samarbete med Sverigedemokraterna.

Snart ter sig kanske namnet "Liberalerna" lika missvisande som någonsin Folkpartiet.

Det kanske är dags för ett nytt namnbyte, för att underlätta samarbetet med de "nationella". Kanske Sverigeliberalerna skulle vara ett mer passande namn?