"Polens president Andrzej Duda har i dag undertecknat en ny lag som förbjuder referenser till kommunismen i namn på platser. Mellan 1 200 och 1 400 gator, broar och torg kommer att behöva döpas om, skriver AFP." Citatet hämtat från denna nyhetsnotis från SvD.
Det låter extremt. Jag menar inte att namn ändras i sig, utan att direkt förbjuda en viss typ av platsnamn.
Inte ens de nitiska kristna för tusen år sedan, eller de än mer nitiska protestanterna för femhundra år sedan, gjorde så extrema saker, och därför påminner oss ortnamn, för att inte tala om veckodagar och namn på månader, varje dag om hedniska gudar. Det tycker jag är bra, för på det sättet kan det gamla leva kvar i det nya.
Det de gör i Polen idag liknar snarare kulturrevolutionen i Kina, där de också försökte förbjuda alla politiskt inkorrekta namn. I Ryssland har de förstås ändrat många namn efter 1991, men de har ändå inget direkt förbud mot "kommunistiska" namn, och därför har ex.vis namnet på staden Kaliningrad fått vara kvar. Men i Polen bedriver den katolska högerregeringen en symbolpolitik som har närmast totalitära drag,
lördag 21 maj 2016
måndag 9 maj 2016
Identitetspolitik
Jag har aldrig läst Jan Lööfs serieböckar och har ingen åsikt om dem.
Men det finns något som är konstigt med hela den ska man säga identitetspolitiska diskursen, för att nu snobba med fina ord.
På något sätt har delar av vänstern gett upp kampen för att förbättra utsatta och missgynnade människors reella villkor och ersatt den med en kamp för att människor som står långt ner i hierarkin ska slippa uppleva subjektiva kränkningar.
Det är lite av en kapitulation - det är som att säga "ja, vi kan inte göra något åt att världen är ojämlik, men vi kan arbeta för att de som redan har det taskigt slipper att få höra saker som får dem att känna sig kränkta."
Det ska sedan uppfattas som betryggande. Om du tillhör en grupp som av olika orsaker blir missgynnade i olika sammanhang ska du åtminstone veta att det finns eldsjälar som arbetar för att den grupp du tillhör aldrig ska få beskrivas nedlåtande i en barnbok, eller serietidning. Eller i nåt annat sammanhang.
Sedan kan den reella ojämlikheten få fortsätta, medan de som skulle kunnat lagt ner kraft för att förändra denna ägnar sig åt att skriva om serietidningar, eller byta namn på glassar, eller vad det nu kan handla om.
Men det finns något som är konstigt med hela den ska man säga identitetspolitiska diskursen, för att nu snobba med fina ord.
På något sätt har delar av vänstern gett upp kampen för att förbättra utsatta och missgynnade människors reella villkor och ersatt den med en kamp för att människor som står långt ner i hierarkin ska slippa uppleva subjektiva kränkningar.
Det är lite av en kapitulation - det är som att säga "ja, vi kan inte göra något åt att världen är ojämlik, men vi kan arbeta för att de som redan har det taskigt slipper att få höra saker som får dem att känna sig kränkta."
Det ska sedan uppfattas som betryggande. Om du tillhör en grupp som av olika orsaker blir missgynnade i olika sammanhang ska du åtminstone veta att det finns eldsjälar som arbetar för att den grupp du tillhör aldrig ska få beskrivas nedlåtande i en barnbok, eller serietidning. Eller i nåt annat sammanhang.
Sedan kan den reella ojämlikheten få fortsätta, medan de som skulle kunnat lagt ner kraft för att förändra denna ägnar sig åt att skriva om serietidningar, eller byta namn på glassar, eller vad det nu kan handla om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)