U-båtshysterin som kom av sig

Den här gången blev u-båtshysterin ovanligt kortvarig. Läs gärna en tänkvärd artikel i Internationalen om saken...

Ska Kuba betala exploatörerna?

Om det finns något definitivt "heligt" i denna egendomliga värld är det Mammon. Närmare bestämt den privata äganderätten.

Vad man än säger om det "östblock" som snabbt började vittra sönder i slutet av 80-talet (och, ja,  det innehöll en hel del förfärliga saker!) var det i alla fall en utmaning mot denna princip...

Men nu rullas allt upp igen. Äganderättten är heligare än någonsin och de som vågar sticka upp riskerar allvarliga repressalier.

Läser att Kuba nu förhandlar med USA om att ge miljarder i ersättning till de amerikanska företag som förlorade på nationaliseringarna efter revolutionen. Det sägs gälla allt från storföretag som Coca-Cola till mindre ägare.

Lade ut detta på Facebook och blev försäkrad, av en person som vet mer än jag om saken, att det inte kommer att ske.

Jag hoppas verkligen att han har rätt. Det kubanska folket bör definitivt inte BETALA  de företag som en gång sög ut landet!

Men ingenting skulle förvåna mig i en värld där allting ställs på huvudet i en allt snabbare takt.

Intressant artikel i ETC

I ETC idag kan man läsa en intressant presentation av en bok av Ann-Marie Ljungberg. Av döma av denna presentation är jag benägen att tycka att det låter vettigt.

I ingressen presenteras Ljungbergs åsikter så här: "Feminismen kämpar idag för kvotering till styrelseposter och delad föräldrapenning. Den vänder sig till den välmående medelklassen, menar författaren Ann-Marie Ljungberg. I hennes senaste bok efterlyser hon istället en prekärfeminism för de kvinnor som är utsatta på riktigt. – Individualiserad föräldraförsäkring är en nyliberal idé, säger hon."

Kravet på kvotering av styrelseposter ser jag definitivt som (för att nu använda ett slitet begrepp) småborgerligt, men i och för sig inte direkt skadligt. Det skadar i och för sig indirekt, då "feminism" av den typen inte kommer att vara angelägen för den överväldigande majoriteten av kvinnor. Om man ändå ska säga något positivt om det, är det i så fall att varje inskränkning i borgarklassens rätt att bestämma över sina egna domäner är lite välkommet.

Men individualiserad föräldraförsäkring har jag länge ansett vara något närmast entydigt skadligt, som försvårar för både kvinnor och barn. Och för övrigt också stärker fädernas makt över familjen (Ingrid Carlqvist har därför uttalat sig för den, vilket i sig borde få alla varningsklockor att ringa).

Det är ingen tillfällighet att alla opinionsundersökningar visar att den stora majoriteten av kvinnor är emot den.

I vilket fall som helst verkar Ljungbergs bok ställa väsentliga frågor, och man kan hoppas att den kommer att leda till en givande debatt.

Förbannelsen

Har just läst ut Ann-Marie Åshedens bok Förbannelsen: Hans Holmérs öde. Det är en på många sätt djärv bok. Att idag försvara både Hans Holmér och PKK-spåret är inget den som inte vill bli marginaliserad i den offentliga debatten borde göra. Men just det gör Åsheden.

Nej, jag tror inte en sekund på PKK-spåret. Men jag måste medge att Åsheden försvarar det bättre än jag sett någon annan göra. Och definitivt bättre än vad Hans Holmér gjorde själv i sin egen bok om Palmemordet från 1988.

Det är i stort sett omöjligt att försvara det, så det är lite imponerande att någon idag ger sig in i ett sådant försök.

Men det som fascinerar mig mest med boken är ett tema som avspeglas i dess titel. Holmérs öde framställs som ett antikt grekiskt drama, där han själv verkar vara ett hjälplöst offer för en ödets förbannelse. Åsheden citerar på ett ställe Holmér själv när han vid ett tillfälle utbrister "Jag är förbannad". Hon skriver att hon inte riktigt vet om han bara menade att han var arg eller om han verkligen menade att han var utsatt för en förbannelse.

Och hur konstigt det än kan verka - det ser ut att vara Åshedens huvudförklaring till att det gick så illa för Holmér. Han slutade sina dagar som isolerad, och alla vände sig emot honom. Eftersom Åsheden uppriktigt verkar tro att han egentligen inte gjorde något avgörande fel är hennes enda sätt att förklara att det gick som det gick - att dunkelt hänvisa till denna "förbannelse".

Nu antar jag förstås att hon menar detta rent metaforiskt. Men anledningen till att jag antar detta är i princip endast det faktum att inga personer som velat bli tagna  på allvar de senaste, låt oss säga, tre hundra åren, skulle använda en bokstavlig förbannelse som en förklaring till ett skeende.

Men jag är ändå inte helt säker. Om man läser texten rakt upp och ner ser det faktiskt ut som om hon menar att en ond ödesmakt styrt Holmér mot ett oerhört tragiskt slut.

Inte mig emot. Förklaringen är visserligen lite för-modern, men det finns nog många som så där rent privat brukar använda sig av den typen av förklaringsmodeller när det går dåligt.

Men vad hon missar är ju i så fall lik förbannat (!) att skeendet inte kan förklaras helt oberoende av Holmérs egna handlingar. Om det nu fanns en ödesmakt som ville störta den förre detta SÄPO-chefen i fördärvet verkade den i så fall inte enbart genom ett helt abstrakt öde utan genom Holmérs egna prioriteringar som chef för Palmegruppen.

Men förstås. Att Holmér verkligen trodde att han skulle kunna få framgång med sin plan att låta hela utredningen kretsa runt hans egen PKK-fantasi behöver ju inte nödvändigtvis förklaras med att hans sinne hade fördunklats av en övernaturlig förbannelse. Men, det medges, det skulle på sätt och vis kunna göra det absurda skeendet lite mer logiskt...

Den stora förnekelsen

Ovanstående titel är också rubriken på en artikel på Aftonbladets kultursida om försöken att förklara bort massakern i Srebrenica. Under rubriken kan vi läsa ingressen: "Serbiske författaren Vladimir Arsenijevic om försöken att förminska folkmordet trots alla motbjudande bevis".

Det är alltså en serbisk författare som här går emot de storserbiska nationalistiska myterna. Som inte endast sprids av serbiska nationalister...

Arsenijevic tar upp Carl Bildt som ett exempel på hur detta förnekande även frodas långt utanför de nationalistiska storserbiska kretsarna. Bildt är här definitivt en historierevisionist, vilket inte är förvånande om man vet något om hur han agerade när det begav sig.

Det är en viktig artikel, som bör läsas.

Grekland idag - absurditet och tragedi

Situationen i Grekland idag är både absurd och tragisk. Vill just nu inte skriva något själv, men länkar här till en mycket tankeväckande artikel av Stathis Kouvelakis, medlem av Syrizas ledning och en av ledarna för vänsteroppositionen inom denna organisation.  .

Läs den gärna!

Göran Greider, SYRIZA och euron

Läs gärna denna tankeväckande artikel av Göran Greider. Han tar upp en sak jag skrivit om tidigare här, nämligen SYRIZAs skräck för att lämna euron, "Grexit".

SYRIZA kombinerar alltså en politik mot åtstramningar utifrån en socialistisk grundsyn med en vilja att till nästan vilket pris som helst stanna kvar i eurosamarbetet. Frågan är ju om dessa två saker kan kombineras någon längre tid eller om SYRIZA antingen måste överge det ena - eller det andra?

Det borde stå klart att eurosamarbetet inte endast är en neutral teknisk fråga - det är en del av den europeiska imperialistiska borgarklassens övergripande projekt. Det finns inom detta med all säkerhet inget utrymme för de åtgärder som rimligen måste tas för att stoppa åtstramningspolitiken i Grekland.

Eller tror någon verkligen att Grekland skulle kunna få stanna kvar om de konfiskerade bankerna, utan ersättning, och förklarade att landet inte alls godkänner den skuld som skapats av de tidigare regeringarnas agerande, och att man inte har några planer att betala ett öre av den?

Jag tror det inte. Alternativen blir troligen mycket snart - Grexit eller kapitulation. Jag hoppas verkligen på det förstnämnda.
------------------------------------------------
PS. Just nu ser det ut som att SYRIZA förbereder något som mycket liknar en kapitulation. Deras senaste förslag kan man läsa om här.

Blir de ansvariga för folkmordet aldrig dömda?

Ratko Mladic och Radovan Karadzic är två av de ansvariga för folkmordet mot bosniska muslimer under kriget 1992-1995. Efter att Slobodan Milosevic dog, är dessa två de kanske mest ansvariga.

Den största massakern under det bosniska kriget inträffade i Srebrenica den 11 juli 1995, för snart exakt 20 år sedan.  Efter att de serbiska styrkorna erövrat staden, dödade de 8000 obeväpnade bosniska män, och pojkar.

Karadzic greps 2008, Mladic 2011. Både sitter i fängelse i Haag. Det sägs att de båda har ställts inför rätta. Det verkar dock handla om rättegångar vars manus skulle kunna ha skrivits av författaren till "I väntan på Godot". Karadzic lyckades fördröja rättegången många år, men om man får tro Wikipedia började till sist rättegångarna mot både honom och Mladic 2012. Det är för tre år sedan.

Tydligen pågår de, man man hör inget om dem. De verkar pågå i en sorts overklig snigelfart, där allt gå i slow motion. Det är obegripligt. Som jämförelse kan nämnas att rättegången mot nazistiska krigsförbrytare efter andra världskriget var avklarad på nästan exakt ett år.

Vad beror det Godot-liknade stillaståendet på? Jag har ingen aning. Kan det finnas krafter som inte vill ha en avslutad rättegång? I så fall kan man ju undra sig varför.

I vilket fall som helst kommer några av de i en djupare mening huvudansvariga ändå aldrig att dömas. Nämligen de europeiska politiker som gjorde massakrerna möjliga genom att aktivt hindra Bosnien att försvara sig. Det var mer än märkligt. Först uppmuntrades Kroatien och Bosnien att frigöra sig från Jugoslavien, men när de väl hade gjort de upptäckte de att de förbjöds och aktivt hindrades att skaffa vapen för att försvara sig.

Kroatien lyckades kringgå förbudet, men det omringade Bosnien hade ingen chans. Så under tre år massakrerades dåligt beväpnade bosniska muslimer av de serbiska styrkor som satt på det forna Jugoslaviens vapenarsenal. För detta var som sagt ledande europeiska politiker - inklusive Carl Bildt! - ansvariga. Något som idag tas upp i en debattartikel i SvD .

Är det kanske ytterst därför som det går så trögt att döma krigsförbrytarna i Bosnien? För att de huvudsansvariga fanns någon annanstans, i den europeiska politiska maktens centrum?

Eller har det någon svårbegriplig men ändå helt "naturlig" förklaring?

Konstigt är det i alla fall.

Gunnar Hökmarks mardrömmar

Svenska Dagbladets ledarsida har publicerat ett blogginlägg skrivet av den moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark om det grekiska valet. Där målar han upp vad han ser som ett verkligt skräckscenario för Grekland.

Det verkar ge honom mardrömmar, eller har han kanske i valresultatet sett kapitalismens "Mene tekel" skrivet på väggen?

Han föreställer sig alltså det värsta han kan tänka sig. "Det andra som kan hända är att kapitalkontrollen fortsätter och utvecklas till en kommandoekonomi där staten styr en allt större del av affärstransaktioner och avtal. Däri kan också ingå förstatliganden av de finansiella marknaderna och stora privata företag. Det ska inte uteslutas att det är detta som Syriza ser som en möjlighet, och inte som en risk. Vi kan få se framväxten av en socialistisk ekonomi av ett slag som vi inte trodde skulle återkomma i Europa."

Det är ju lite märkligt. Hökmarks mardrömmar verkar sammanfalla med mina önskedrömmar. Och det scenario han målar upp är förmodligen det bästa som kan hända för Grekland - och Europa.

Grexit - en väg till Hades?

En av de saker som förbryllar mig vad gäller den grekiska krisen är hur möjligheten att Grekland lämnar, eller tvingas lämna, euron, framställs som ett steg ned i en avgrund, som om det handlade om att påbörja vägen ned mot Hades.

Det brukar kallas "Grexit". Alla verkar livrädda för denna utväg, inklusive grekerna själva, och ibland får man intrycket att den grekiska regeringen är beredd till de mest långtgående eftergifter för att få stanna kvar. i euron.

Det konstigaste av allt är när även svenska debattörer verkar dela denna skräck. Behöver det verkligen påpekas att Sverige inte är med i eurosamarbetet själva, och att vi 2003 i en folkomröstning beslöt att stå utanför? Jag har hittills inte stött på någon som framställt det som om vi 2003 störtade ner i en avgrund.