"Mao - den sanna historien"

JJag har just läst ut Jung Changs och Jon Hallidays bok "Mao - den sanna historien".

Den är på över 800 sidor och innehåller oerhört mycket fakta. Det ligger mycket research bakom den, men den bör inte rekommenderas som en tillförlitlig biografi över Mao Zedong (eller Mao Tse-tung som han genomgående kallas i boken) .

Saken är den att den inte är en biografi i normal mening. Dess tendens avspeglas baksidestexten: "Han /Mao/ var lika ond som Hitler och Stalin och begick lika stora brott mot mänskligheten". Hela bokens syfte är att försöka bevisa detta.

Redan i skildringen av Maos ungdom försöker författarna leda i bevis att Mao var ond. Med stöd från i stort sett inget annat än sina egna idéer om vad Mao "innerst inne" tänkte hävdas bland annat att Mao redan från början föraktade den bondeklass han kom från och att han inte brydde sig om att människor dog av svält.

Denna grundsyn genomsyrar även resten av boken. Författarna går utanför alla källor i sina försök att sida upp och sida ner berätta vad Mao "egentligen" tänkte. Begreppet "Mao Zedongs tänkande" får här en helt ny innebörd. Författarna tror sig veta allt om detta - och att det redan från början kännetecknades av total egoism, total brist på empati, maktlystnad och sadism.

Utifrån denna utgångspunkt beskriver de Maos liv. Han var aldrig det minsta intresserad av kommunismen, eller något annat utanför sig själv. I varenda valsituation valde han konsekvent allt som gynnade sin egen egoistiska och sadistiska läggning.

Jag har aldrig läst någon biografi - inte ens över Hitler! - som har en sådan karaktär.

Det vore mig fjärran att försöka "bevisa" att Mao "egentligen" styrdes av andra motiv. För i motsats till författarna gör jag inga anspråk på att ha en sådan unik typ av, ska man säga, retroaktiv telepati.

Nåväl. Det finns två väsentliga saker man kan säga om Mao. För det första stod han i ledningen för en revolution, som bevisligen förbättrade levnadsvillkoren för det kinesiska folket. Detta förnekar förstås författarna, men all tillgänglig statistik är här entydig. Siffrorna för (exempelvis) medellivslängd, barnadödlighet, och läs - och skrivkunnighet talar här ett helt entydigt språk. Liksom det faktum att det narkotikamissbruk som utgjort en så stor plåga sedan opiumkriget utrotades. Liksom att kvinnor för första gången på årtusenden befriades från åtminstone de mest öppna uttrycken för patriarkalt förtryck.

Dessutom fick Kina efter 1949 tillbaka den reella självständighet som det hade förlorat under 1800-talet. Kina hade under många år varit en de facto halvkoloni - nu bröts denna förnedring.

Men.... det finns också en annan sida av saken. Mao var också en stalinistisk härskare som stod i ledningen för ett privilegierat skikt som utövade makten över huvudet på befolkningen. Han använde mycket hårda metoder för att upprätthålla detta system. Från och med mitten av 60-talet började han dessutom använda lika hårda metoder för att slå ut konkurrerande fraktioner inom partiet.

Jag tror nu inte på de siffror som författarna presenterar för hur många som dog pga Mao. Men faktum kvarstår att många dog, i synnerhet under "Det stora språnget" 1958-61. Under denna period uppvisade Mao vad som måste ses som en anmärkningsvärt cynisk likgiltighet mot de människor som svalt ihjäl pga den verklighetsfrämmande linje som han själv hade drivit igenom - uppifrån och utan något som helst folkligt stöd.

Författarna har uppenbarligen också rätt i att några av Maos opponenter - som Liu Shaoqi och Peng Dehuai - drev en linje som uttryckte en vilja att försvara bondebefolkningen mot det lidande som detta hänsynslösa experiment utsatte dem för. (Jfr gärna med Peng Shuzis syn på skillnaderna mellan Mao och Liu!).

Både Liu Shaoqi och Peng Dehuai dog sedan i fångenskap, och förvägrades de mest elementära rättigheter, som livsviktig medicinsk vård. Det var Maos hämnd för att de hade vågat gå emot honom i avgörande frågor.

Så, ja, det kan delvis ligga något i författarnas karakterisering av Mao, även om den hos dem mer verkar byggas upp av deras tendentiösa fantasi än av någon form av vetenskaplig metod.

Men - bortsett från denna fråga - är boken också ett exempel på vad man skulle kunna kalla en idealistisk historieskrivning. Sociala processer, politiska skeenden, massrörelser - allt underordnas en närmast manipulativ världsbild där Maos demoniska geni ses som en grundförklaring till det mesta som händer. Det är inte speciellt övertygande.

Kritiken mot boken har varit hård från akademiska sinologer, och det finns en tjock volym med för det mesta mycket kritiska kommentarer från akademiskt håll .

Om man är intresserad av Kinas historia under Maos tid bör man nog inte börja med "Mao - den sanna historien". Däremot finns det som antytts en myriad av fakta i den, som ju kan vara av värde. Om man läser kritiskt. Mycket kritiskt.

Rorsmannen

De flesta progglåtar från 70-talet kan man hitta något bra med, men det finns några undantag.

Rorsmannen* är ett av dem. Det är en absurd hyllningssång till Mao Zedong, som spelades in av dåvarande KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävar 1971. Den har en svensk översättning av en kinesisk text och det är personkult av det mest tankedödande slag.

Kommer att tänka på den eftersom jag fick Jung Changs och Jon Hallidays bok Mao - den sanna historien till födelsedagspresent. Den är lite av en symmetrisk motsats till Rorsmannen. Om Rorsmannen beskriver Mao som en gud, ger Chang/Halliday närmast bilden av en demon från helvetet som föddes ond...

Det känns lite konstigt. På tidigt 70-tal fick man gång på gång diskutera med naiva maoister; nu får man istället konfrontera de som vill demonisera, inte endast Mao själv (som förvisso var en såväl maktfullkomlig som djupt olustig stalinistledare!!!) utan hela den kinesiska revolutionen.
-----------------------
*Låten dröjer några sekunder, först kommer några rader från en hyllningssång till KPMl(r), eller nåt.

"Rorsmannen" möter Tricky Dick...