Kommunister mot barnaga 1966

Att barnaga förbjöds i Sverige 1979 vet många om. Om förbudets så att säga förhistoria vet nog inte många så mycket. Själv har jag i alla fall vetat att Folkpartiets Ungdomsförbund drev kravet 1970, på initiativ av dess dåvarande ordförande Per Gahrton, som förde fram kravet redan i sin bok "Barn i Sverige" 1968.

Men nu upptäcker jag att två framträdande medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti (numera Vänsterpartiet) motionerade om förbud mot barnaga redan 1966. I vårriksdagen detta år skrev partiordföranden CH Hernansson en motion tillsammans med Gunvor Ryding, där de krävde förbud mot att föräldrar har rätten att "på ett brutalt sätt under namnet aga utföra misshandel av försvarslösa barn."

Detta i anknytning till ett antal uppmärksammade misshandelsfall som pressen hade uppmärksammat. De noterar i motionen att "gränslinjen är svag mellan 'accepterad' aga och misshandel" och drar slutsatsen att "det enda konsekventa bör därför vara att helt förbjuda kroppsaga". Motionen avslogs med stor majoritet.

Om detta kan man läsa i partiets veckotidning Ny Dag nr 17/1966.

Att frågan sågs som en höger-vänster-fråga betonas av tidningen, som i en annan artikel refererar borgerliga politiker, som gick emot agaförbud, och menade att föräldrar hade rätt att aga barn.

Idag skulle få ledande politiker våga gå emot agaförbudet. Men 1966 var det i riksdagen en fråga som aktivt drevs endast av kommunisterna...

Det talas om "muren"...

Alltså muren som "föll" 1989. Det "fall" som historikern Francis Fukuyuma såg som inledningen till "historiens slut". Tidningarna hyllar "fallet" och de hjältar som genom sin kamp mot diktaturen bidrog till att muren föll, och att demokrati och frihet numera rådet i Europa. Och noterar att de murar som numera finns i stället är resta för att förhindra de som är utanför att ta sig in i vårt demokratiska och välmående paradis. Om det nu är ett sådant.

Då och då skymtar något annat förbi. Som att "hjältarna", de oppositionella i DDR, inte alls ville återförenas med Västtyskland. Det gäller till och med Angela Merkel 1989... De ville ha ett demokratiserat socialistiskt DDR. Många av dem tyckte också att DDR var bättre än Västtyskland.

Det gällde till exempel Wolf Bierman, som de östtyska byråkraterna förvisade till Västtyskland 1976. Han hade tillåtits att åka ut för att hålla konserter, men sedan fick han inte komma tillbaks. I en av de sånger han brukade sjunga fanns en vers om de båda Tyskland. Där sjöng han: "Jag lever i den bättre hälften och lider dubbelt mer".

Det var inga tomma ord. Han hade en gång frivilligt flyttat från Västtyskland till DDR för att han ville leva i "den bättre hälften". Nu visade det sig tyvärr att de som styrde i den bättre hälften inte ville att han skulle få bo kvar där. Att de sedan föll var ju ganska välförtjänt...

Men de oppositionella i DDR - deras drömmar sveks brutalt. När Berlinmuren öppnades den 9 november och alla kunde se hur överfyllda de västtyska varuhusens hyllar var, ville ingen längre lyssna på "idealistiska" dissidenter som ville ha ett bättre, men fortfarande socialistiskt DDR. De människor som välde in i Västberlin fick en förförisk bild av det överflöd de skulle få vid en återförening. De blev faktiskt mer eller mindre lurade, men det dröjde något år innan de flesta började inse det. .

En liten parentes. Själv hade jag 1989 diverse kontakter med en väldigt liten vänstersekt ("Förenade Socialister" som de kallade sig då) som hade gått på det där med "Tysklands återförening". De trodde underligt nog att denna återförening skulle öppna dörren till ett socialistiskt Europa, ett Europa som de i en ovanligt förryckt ledare i tidningen "Nybyggaren" ansåg skulle - som ett resultat av Tysklands återförening! - få vad de lyriskt kallade för... "ett gott hjärta". Låter det deliriskt? Ja, det var det också, och efter att ha skrivit två ganska långa texter drog jag mig bort från denna märkliga sekt. .

Den finns faktiskt kvar än idag, med säte i Norrbotten, och heter numera "Knegarkampanjen"...

Men för att återgå till DDR och murens fall. Vi var många som hoppades att de byråkratiska härskarnas fall skulle leda till socialistisk demokrati. Och många av oss kan nog fortfarande inte komma över att det istället blev som det blev.

"Murens fall blev inte en befrielse för alla"

"Många östtyskar längtade tillbaka till sitt liv i DDR, där staten visserligen hade hållit dem i ett järngrepp men i gengäld tagit hand om dem från vaggan till graven. De saknade solidariteten i det östtyska samhället, där alla hade hjälpt varandra för att kompensera bristerna i systemet: ”Om du lagar min radio fixar jag din cykel.” Klimatet i DDR hade kanske varit instängt och kvalmigt men det hade åtminstone varit varmt och tryggt. Nu stod östtyskarna skyddslösa i de kalla vindarna som blåste från väst. De var inte alls förberedda på den konkurrenskamp de tvingades föra och upplevde det kapitalistiska systemet som brutalt och själviskt." 

Från en understreckare den 3 november i - Svenska Dagbladet!