"Den inre värdigheten"

Den 24 juli 2012, liksom den 26 juli samma år skrev jag inlägg om hur jag som 16-åring reagerade på an artikel av Jan Myrdal i Skriftställning 2, där han kritiserade Gösta Harding, som jag då gick i terapi hos. I inlägget från den 26 juli citerade jag utförligt från Myrdals artikel, men citerade den inte i sin helhet.

Men nu ser jag att på Wikipedias uppslagsord om Jan Myrdal  kan man läsa detta: "Jan Myrdal har under senare år kritiserat den nutida tillämpningen av upphovsrättslagstiftningen i Sverige och västvärlden, i samband med detta har han även uttryckt sin önskan att hans publicerade verk ska spridas fritt, även för kommersiellt bruk."

Nu finns det motsägelsefulla uppgifter på nätet om den upphovsrättsliga ställningen för Jan Myrdal-texter, men jag väljer ändå att här utgå från hans egna ord. Så jag publicerar här nedan den text som så djupt grep tag i mig kvällen den 12 mars 1971. Den är faktiskt värd att läsa.

Den inre värdigheten

Det som börjar i ett tryckfel kan sluta i en världsåskådning. Så
här:

Oktobernumret av KONKRET innehåller en lång intervju med
mig om fascismen. Den intervjun gjorde Lars Forssberg med
bandspelare. Den är riktig, jag står för den; utom i ett ord: Mot
slutet av intervjun står ”Värdig.”

”Men det finns också andra sätt att arbeta på: information,
agitation osv. Det viktigaste i Vietnamarbetet, såvitt jag sett, har
varit alla dessa tusentals personer som knackat på dörrar, som
stått i gathörn och på torg med bössor och bulletiner. Det ger en
värdig effekt.”

Det är inpratat på band. Alltså lite slarvigt formulerat. Men
slarv eller inte slarv, kan jag verkligen mena att agitation har en
”värdig” effekt? Att det är de många människornas tålmodiga
agitation som förändrar politiken — det är riktigt. Ty vad som
beslutats uppe i topparna eller efter överläggningar med
representanter — det blir bara apparatpolitik. Först när fotfolket sätter
sig i rörelse tvingas politiska och sociala förändringar fram. Så också
i frågan om Vietnam och svensk politik.

Det är inte ”politiker” som förändrat uppfattning och börjat
handla därefter; det är inte skribenter och diktare som ”öppnat
debatt”; det är folket som sagt ifrån — och då tvingas politiker
och publicister, ämbetsmän och organisationssekreterare att
klamra sig fast vid de nya uppfattningarna för att inte kastas av.

Detta gäller inte bara Vietnam. Detta gäller all politik. Ta en
annan bild:

En skål med riktig mjölk. Låt den stå svalt och friskt.

Mjölksyrebakterierna omvandlar färskmjölken till surmjölk. Om
temperaturen är normal sker detta spontant. Men om vi vill sätta
långmjölk, vad gör vi? Vi fyller skålen och vi tar täte. Men vad
är täte? Gammal långmjölk eller tätörtsslem. Då blir mjölken
lång. Men vi har inte kryddat mjölken lång. Täten bär
lång-mjölksbakterier och all mjölk i skålen blir lång och man kan
inte ur den långa mjölken urskilja den täte som inledde processen.

Så med agitation. De politiskt medvetna, de agiterande, de är
inte ”jordens salt”, de kryddar inte folket. De omvandlar och
omvandlas. Spontant surnar de förhärskande tankarna. Spontant
kommer ingen grundlig förändring. Den politiskt medvetna
agitationen är nödvändig. Men den kommer inte uppifrån som en
krydda, ett smakämne. Den består av dagliga diskussioner på
arbetsplatser, i gathörn, trappuppgångar. Den förändrar folket och
den verkar genom denna förändring; man kan inte skilja på
”agitatorer” och ”folk”; det är mjölken som blir lång. När idéerna
omfattas av massorna blir de mäktigare än någon vätebomb.

Men menar jag att detta är en ”värdig effekt”? Naturligtvis
inte. Värdighet är värdighet inom ett bestämt samhälle. För detta
samhälle blir alltid varje förändring ”ovärdig” ty den är
otillständig, oanständig, opassande.

Jag sade alltså ”väldig” och icke ”värdig”. Tag ett exempel på
värdighet, tag dr Gösta Harding.

Torsdagen 21-12-67 talade han i radio om demonstrationer. Han
lät presentera sig som ”psykiatriker av facket”. Han sade många
sällsamma ting. Hans uttalanden om demonstranter visade att han
var okunnig om de undersökningar som gjorts över olikheten
mellan ”demonstranter” och ”normalbefolkning”. Hade han varit
kunnig — vilket han som fackman borde ha varit — då hade han
vetat att olikheten består i att ”demonstranter” är mer kunniga,
mindre kriminella, mindre alkoholskadade, mindre narkotiserade
än motsvarande ”normalbefolkning”.

Han gjorde dock ett inpass som på ett intressant sätt avslöjade
den personliga basen för politiska värderingar. Det är ju så att
ingen av oss kan säga något utan att vi släpper fram de djupaste
personliga ”hemligheter”. Själva ser vi dem inte, de är ”icke
medvetna”, framträder just därför så starkt. Man väljer aldrig ett
exempel ”fritt” man väljer alltid bestämda exempel. Hör här:
”Harding... Ska man demonstrera ska det vara ett tyst tåg
med t ex bilder från eländet därborta, bilder som starkt angriper
kriget och tyst och stilla går man. Dom förnämsta
demonstrationer som har varit här i världen har väl alltid varit
tysta tåg, t.ex begravningståg där någon stupat i någon strid för
friheten och där en samling människor alltså tyst går fram ...”

Läs detta med omsorg. Det säger mycket. Märk den ryckiga
associationen. Harding talar om elände, om krig och sedan
plötsligt — bryts associationskedjan med ”t.ex” och orden vänder till
begravning och död. Det är inte logiskt genomtänkt. Ty om det
vore logiskt skulle Harding mena att det förnämsta vore att sörja
en död — förnämare till och med än att ha ”stupat i någon strid
för friheten”; sorgen har blivit sitt eget värde, ett värde högre än
det sörjda objektets. Där tränger starka och omedvetna
personliga affekter fram och stör tankegångarna utan att den
talande själv uppmärksammar vad han säger om sig själv.

Detta är inte oväsentligt. Den omedvetna människan är farlig.
Se än en gång på texten. Märk det patetiska kravet på tystnad:
”... ett tyst tåg ... tyst och stilla går man ... tysta tåg ... tyst går
fram...” Detta krav på tystnad växer i sats efter sats till ett skri
om tystnad. Det år intressant. Det tyder på en stark
aggressionshämning. Därav också valet av ordet ”förnämsta”
i samband med demonstrationer. Det är ju ett ovanligt ord i
sammanhanget. Men det förklaras genom texten: det ångestfyllda
 kravet på ”tystnad” och trånandet efter det ”förnäma”.

Men aggressionshämning är ju inte detsamma som fridsamhet.
Och den underkuvade aggressionen bryter fram i det konstiga
inpasset om begravning och död. Observera, andras begravning och
andras död. Heller ingen konkret begravning — se Papandreous
ljudliga, ”ovärdiga”, politiska begravning — utan en drömd
begravning, en drömd död.

Den privata psykologiska bakgrunden är alltså klar; även om de
individuella upplevelser under barnaåren som kan ligga till grund
för affekterna förblir oåtkomliga för den utomstående
betraktaren. Men denna privata konflikt får sociala konsekvenser.
Även ångest och rigiditet är smittosamma. Den djupt aggressiva
drömmen om andras död som kläs i ”förnämhet” är en farlig
dröm. Det visar sig om vi gör den konkret:

Låt oss säga att Sara Lidman råkade bli ihjälklubbad av en
eller annan motdemonstrant eller polis. Sådant kan hända. Visst
skulle det bli en mäktig manifestation vid hennes begravning. De
skulle gå där alla. Olof Lagercrantz och Gerard Bonnier och —
vem vet — till och med ett och annat statsråd. Det skulle kunna
bli den mäktigaste begravningen sedan Strindbergs. Men jag kan
inte se annat än att den levande, den ”ovärdiga”, den icke ”tysta”
Sara Lidman har betydligt större värde än den värdiga
begravningen av Sara Lidman.

Att jag alltså sade ”väldig” och icke ”värdig” har en bakgrund
som inte är privat utan allmän. Hade jag valt ordet ”värdig”
utan att mena ”något med det”, så hade detta haft en privat
bakgrund (mitt individuella psyke), men min omedvetenhet hade
fått sociala effekter.

All agitation kräver medvetenhet och insikt för att bli
verkningsfull. Den omedvetna ångesten stärker blott det bestående.

AB 10-11-68

Segrarna skriver historien

Idag var jag på Södertälje stadsbibliotek. Jag råkade gå förbi hyllan om Kina. Där fanns böcker om Kinas historia de senaste 500 åren och så, och böcker om hur dagens Kina öppnar sig mot väst. Det fanns en enda bok om Maotiden, och den handlade om den massvält som skapades av regimens  felslagna industrialiseringsprojekt "Det stora språnget framåt" 1958-62.

Der var den värsta perioden under hela den maoistiska eran, och den vara förvisso fruktansvärd. Men det är knappast en tillfällighet att det på biblioteket endast var denna som representerades av en bok.

Men  den som vill sätta det hela i ett vidare sammanhang rekommenderas att läsa en artikel av Magnus Rei-Ho Lundgren i Clarté .

Där kan man bland annat läsa: "Men det finns också andra historier som miljoner kinesiska familjer kan relatera till. Historier om hur bönder i avlägsna trakter för första gången fick tillgång till anständig primärsjukvård genom barfotadoktorer. Om hur mammor med nyfödda barn för första gången kunde besöka mödravårdscentraler. Om fattiga bönder och arbetare som lärde sig läsa. Om kvinnor som inte bara slapp, utan förbjöds att få sina fötter bundna, och fick legal rätt att skilja sig och göra abort. Historier om barn som slapp langa knark till sina föräldrar. Dessa historier är det helt tyst om i svenska medier varje gång Mao Zedong och Kinesiska Kommunistpartiets historia kommer på tal.

Spädbarnsdödligheten mer än halverades under Mao-åren. Medellivslängden 1949 låg på 35 år, 1979 hade den ökat till 69 år, enligt WHO. Läskunnigheten 1949 låg på omkring 10 procent, 1980 kunde nästan 70 procent läsa, 2008 91 procent.

Om man räknar de som dog i förtid till följd av Maos politik, bör man inte då också räkna med den ökande levnadstid som möjliggjordes genom till exempel utbyggnaden av sjukvården som en följd av Maos politik? Ökningen av medellivslängden och minskningen av spädbarnsdödligheten var liksom de 30 miljoner som svalt ihjäl under Det stora språnget en effekt av Maos politik. Men bara det senare nämns när svenska medier ska ge ett omdöme om Mao och den kinesiska revolutionen.""

Segrarna skriver historien. I detta fall de som internationellt segrade i "det kalla kriget". Om det maoistiska Kina får representeras på detta sätt på ett genomsnittligt bibliotek, kan man ju också studera vilka böcker som idag läses om Sovjetunioen. De handlar nästan enbart om Stalins regim 1928-1953, med ett fokus på terrorn. Det är ju den värsta perioden i Sovjetunionens historia. Om de stora framsteg som gjordes mellan 1917 och 1928 får man inte läsa på ett ordinärt bibliotek. Och inte heller om hur terrorsystemet avvecklades och om det sakta ökande välstånd som präglade perioden efter Stalins död.

I tidigt 70-tal såg bibliotekens hyllor lite annorlunda ut. I synnerhet  om Kina. Då fanns det många idylliska böcker om hur oerhört bra det var. De var, förstås, ofta naiva. Idyllbilderna av maoismen hade ju spritt sig långt utanför de snävare vänsterkretsarna.

Men dagens populärt hållna litteratur är inte mindre naiv. Tvärtom. Den präglas av den godtrogna tilltron till den förhärskande ideologi som sprids av de som segrade i kalla kriget. En förvriden världsbild som kan  beskrivas så här. "Privat ägande = välstånd och demokrati.  Offentlig ägande = Gulag, terror och svält".

Nåja, bilden ovan är ju inte entydig. Den som går till forskningsbibliotek kan, om hen letar riktigt länge, finna en hel del väldokumenterade motbilder.  Men hur många som vill ha riktig info om ex.vis Kina brukar gå till exempelvis Stockholms Universitetsbibliotek för att ägna en timme åt att leta bland hyllorna där?