Det är segrarna som skriver historien. Sägs det. Det gäller nu inte alltid. Det gäller mycket ofta inte Vietnam. Inte i den litteratur som numera ges ut i västvärlden. Inte efter 1989-91.
Under de första åren efter FNL:s seger gällde det nog oftast. Men "kommunismens fall" i andra delar av världen har gjort att den typ av böcker som kom ut då, nu ofta har ersatts med böcker där skildringen av skeendet dragits in i en allmänt antikommunistisk diskurs.
Marco Smedberg är militärhistoriker med en bakgrund som officer. Hans "Vietnamkrigen 1880-1980" (Historiska media 2008) är en märklig bok. Tyvärr kan den uppfattas som en "objektiv" uppslagsbok om sitt ämne, vilket verkligen vore beklagligt.
Nej, boken är ingen öppen hyllning till USA:s krig . Något sådant är knappast möjligt att ge ut i Sverige efter 1975. Men bakom en förrädisk "objektivitet" suggererar den fram en bild som milt sagt är starkt vinklad.
Nedan följer några centrala egendomligheter i boken.
För det första, och framförallt, ges man det systematiska intrycket att båda sidor i kriget i närmast lika hög grad begick terror mot civilbefolkningen. Författaren medger faktiskt att FNL hade "större" folkligt stöd än USA och Saigonjuntan - men om man bara läser denna bok blir det nästan obegripligt varför, mer än att USA var "främlingar" men att nordvietnameserna inte var det.
Att tala om "större" folkligt stöd är ju milt sagt ett understatement - det "folkliga stödet" för de amerikanska ockupanterna och för marionettregimen i Saigon måste beskrivas som i princip obefintligt.
Men bokens metod när den diskuterar terror mot civilbefolkningen är märklig. Om man både kallar USA:s bitvis helt urskillningslösa dödande av bönder, vars enda fel var att de vid fel tillfällen råkade stå i vägen för fel amerikanska arméenheter, och det faktum att FNL till och från avrättade samarbetsmän med USA:s ockupationsarmé, för "terror mot civilbefolkningen", kan man ju få en sådan bild. Men på samma sätt skulle man i så fall komma fram till att de franska och italienska (för att inte tala om de jugoslaviska) partisamerna bedrev terror mot civilbefolkningen under andra världskriget. I befrielsekrig brukar samarbetsmän med ockupanterna råka illa ut. Det brukar sällan kallas för terror mot civilbefolkningen.
Märkligt är också hur författaren presenterar dödssiffror från de reguljära striderna. Under Vietnamkriget betraktades den amerikanska statistiken över dödade i strid allmänt som ett skämt. Men så uppenbarligen inte för Smedberg. Genom hela boken presenteras de amerikanska uppgifterna - sida efter sida, slag efter slag. I den amerikanska statistiken beskrevs förlustsiffrorna på FNL:s och Nordvietnams sida genomgående som cirka tio gånger högre än de på USA:s och Saigonjuntans sida. Det var helt konsekvent. Dessa siffror var för det mesta inget annat än fantasier - och amerikanska soldater brukade ibland beskriva hur dessa friserades. Men genom hela boken presenteras dessa helt okritiskt.
I själva verket hade USA små möjligheter att veta något om hur många soldater som dödades på motsidan i detta djungelkrig. De amerikanska förbanden överdrev konsekvent siffrorna på dödade motståndare, och USA:s trupper räknade i dessa sammanhang nästan rutinmässigt in civilbefolkningen som fientliga stridande.
Än mer bisarrt blir det när författaren försöker bedöma hur många procent av Sydvietnam som hölls av FNL. På sidan 248 får vi till exempel reda på att "kommunisterna" efter Tetoffensiven 1968 "ökade sin kontroll av sydvietnamesiskt territorium från nära fyra till nära tio procent". Ja, sådana låga siffror brukade USA presentera, Men även borgerliga tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet brukade publicera kartor som visade hur FNL de facto kontrollerade större delen av landet.
Ja, FNL förresten. Hela boken beskriver konsekvent hur FNL endast var ett bihang till "NVA" - den nordvietnamesiska armén. Det var USA:s officiella syn under hela kriget - man såg Vietnamkriget som en "nordvietnamesisk invasion". Visst stred reguljära nordvietnamesiska trupper i Sydvietnam (glöm inte att det faktiskt handlade om ETT land, som artificiellt delats av imperialismen) men inte förrän MÖJLIGEN i krigets absoluta slutfas torde verkligheten i Vietnam ha haft en avlägsen likhet med den bild som Smedberg ger.
Men det gör att författaren närmast verkar beklaga att USA inte gjorde det som enligt honom skulle lett till att de skulle ha vunnit kriget. Nämligen invaderade Nordvietnam. Då skulle den nordvietnamesiska infiltrationen upphört, och då skulle USA och Saigonjuntan ha kunnat segra. Själv tror jag snarare att om USA hade försökt sig på att dessutom ockupera Nordvietnam skulle de snabbt ha ställts inför närmast oöverskådliga nya problem. Det visste nog USA, och det var därför de inte gjorde det.
Över huvud taget ger boken ganska ofta ett pinsamt okunnigt intryck - exempelvis när man på sidan 253 får veta att FNL 1972 "nyligen antagit benämningen PRR". Det gjorde de nu aldrig, däremot upprättades PRR (den "provisoriska revolutionära regeringen") av FNL som ett regeringsalternativ till Saigonjuntan.
Sammanfattningsvis. Om "båda sidor" under Vietnamkriget bedrev en närmast likvärdig terror mot civilbefolkningen, om FNL och Nordvietnam under hela kriget, dag efter dag, slag efter slag, hade militära förluster som var tio gånger högre än USA och Saigonjuntan, om FNL ända fram till 1968 endast kontrollerade cirka fyra procent av Sydvietnam (och efter 1968 kanske tio procent!) - varför vann inte USA kriget? Under dessa förhållanden skulle FNL (och "NVA") inte ha haft en chans.
Boken är inte endast obehaglig - den är ganska så absurd.
lördag 28 september 2013
torsdag 19 september 2013
Återigen till FNL-grupperna
/Jag tror jag aldrig skrivit ett inlägg med så många stavfel som detta. Och har väntat oförlåtligt länge med att ta bort dem. Men nu har jag äntligen gjort något åt saken!!/
-------------------------------------------------------------------------------
FNL-grupperna var början på min politiska aktivitet. Jag blev aktivist i augusti 1970 - jag blev utesluten på ett allmänt medlemsmöte för Stockholms FNL-grupp i maj 1972. På senare tid har jag tänkt mycket på den perioden, både personligt och politiskt.
FNL-grupperna var dominerade av KFML. Det är ett uppenbart faktum, även om det ibland görs försök att förneka det. DFFG (De förenade FNL-grupperna) var KFML:s mest lyckade frontorganisation. I själva verket var deras ställning något nästan unikt.
Med det möjliga undantaget för USA under antikrigsrörelsens höjdpunkt var DFFG med all sannolikhet den organisation i världen som organiserade flest aktivister mot USA:s krig i förhållande till folkmängden. Och om man tar de organisationer som öppet förklarade att de stödde FNL (vilket antikrigsrörelsen i USA inte gjorde) så måste DFFG varit den största i världen - i förhållande till folkmängden.
Var detta KFML:s förtjänst? Det är svårt att säga, Ingen vet vad som skulle ha hänt om någon annan politisk kraft hade organiserat upp Vietnamrörelsen.
Den linje som KFML förde i DFFG var i princip denna. Organisationen var en enhetsfront. Den skulle vända sig till alla, även personer med borgerliga åsikter, och få dem att ena sig bakom tre paroller. Dessa var: USA ut ur Vietnam (senare Indokina), Stöd Vietnams (Indokinas) folk på dess egna villkor, och Bekämpa USA-imperialismen. Tonvikten skulle ligga på tålmodigt basarbete, med tidningsförsäljning, insamling till FNL, offentliga möten och demonstrationer.
DFFG hade också ett mer omfattade program som medlemmar, men inte aktivister, måste stöda. Det var lite problematiskt, vilket jag vill försöka visa senare.
Hur såg alternativen ut till denna linje? Man kan nog konstatera att nästan alla som aktivt drev en annan linje för Vietnamrörelsen hade mer fel än KFML.
För det första Svenska Kommitén för Vietnam (SKfV). Den hade stöd av (s) och (v) och var på papperet en enorm organisation. Den hade halva Organisationssverige bakom sig, och det såg väldigt bra ut. I praktiken var det en byråkratisk koloss vars insatser i solidaritetsarbetet kom att bli oerhört mycket mindre än DFFG:s. Dessutom drev den, i alla fall de första åren, inte kravet på att USA skulle lämna Vietnam utan det i grunden ganska menlösa kravet "Fred i Vietnam" - en paroll som alla, inklusive USA, sade sig stå bakom.
Det andra öppna alternativet till DFFG uppstod hösten 1970, Det var den linje som KFML(r) drev. Det gick i princip ut på att fronten skulle ta ställning till den "marxist-leninistiska organisationen" och skola medlemmarna i "marxismen-leninismen". En sådan linje skulle förstås ha lett till en katastrof.;På ett ögonblick skulle rörelsen ha förvandlats till en sekt.
KFML (r) var här delvis uppbackade av en annan organisation - "Förbundet Kommunist" (FK) (där bland andra Anders Carlberg var med). De var oerhört mycket mer sofistikerade än "errarna" i sin argumentering, men slutsatserna blev inte SÅ olika.. En solidaritetsfront måste ställa sig på "den proletära internationalismens grund" och för övrigt "föra ut förbundets politik på ett specifikt område", förklarade FK. . I praktiken skulle det blivit en allmänt antiimperialistisk, socialistisk front, där de olika vänstergrupperna öppet skulle ha kämpat om inflytandet.
Ett annat alternativ formulerades av "Revolutionära Marxistes Förbund" (RMF), som jag efter ett tag blev anhängare till. På papperet såg deras linje alldeles utmärkt ut. Alla som enade sig bakom DFFG:s paroller skulle kunna vara med i fronten, och man skulle inte behöva skriva under på DFFG:s (KFML-inspirerade) program för att bli medlem. Dessutom skulle det råda "tendensfrihet" vilket innebar att olika politiska strömningar inom fronten skulle få visa sina skillnader öppet. På papperet såg det bra ut, och visst kan en sådan front fungera. (Chilekommitén kom senare till stor del att bli uppbyggd efter den modellen).
Men problemet med RMF:s inriktning var nog här framförallt deras egen praktik. De kom till demonstrationerna under banderoller som förde fram särskiljande paroller, som "Seger åt den indokinesiska revolutionen". Genom detta ville man visa att det minsann var en revolution som man stödde, inte "bara" en nationell frihetskamp. Budskapet förstärktes av att man hade mängder av röda fanor, och uppträdde som en distinkt kolonn i demonstrationerna, om man inte stoppades av DFFG:s ordningsvakter. (Missförstå mig inte, jag anser inte att det var fel att föra ut ett socialistiskt perspektiv på Vietnam och Indokina., men här skedde det inte genom att "tålmodigt förklara" utan ofta på ett karikatyrartat och fetischistiskt sätt).
På sätt och vis motarbetade man sin egen enhetsfrontsmodell genom ett närmast sektartat uppträdande. För det mesta reagerade jag inte på det, eftersom jag psykiskt i vissa avseenden var borta från en del av verkligheten efter mitt psykotiska genombrott våren 1971, men ibland gjorde jag det.
Jag minns första-majdemonstrationen 1975, dagen efter FNL: slutseger i Vietnam. Dagen till ära strålade de olika demonstrationerna samman på en gemensamma mötesplats. Eller så minns jag det. I vilket fall som helst började demonstranterna att sjunga FNL:s "nationalsång" "Befria Södern". Men då började en kontingent av RMF:are demonstrativt att försöka överösta denna genom att istället sjunga "Internationalen" . Det är förstås inget fel att sjunga Internationalen, allra minst på första maj, men här var det så uppenbart att man ville profilera sig och den egna organisationen på bekostnad av enigheten denna fantastiska dag. .
Eftersom jag gick i RMF:s avdelning skämdes jag faktiskt.
Men trots sitt sektbeteende hade RMF nog rätt i princip. Men det hjälpte liksom inte. I praktiken var det KFML som hade skapat en modell för solidaritetsarbete som var oerhört framgångsrik. Om man ville utmana den måste man även i praktiken visa sig bättre, inte endast i teorin. Och det var RMF totalt oförmögna till.
Men problemen med KFML-dominansen över DFFG fanns där under ytan. Jag nämnde att DFFG hade ett omfattande program som man måste acceptera för att bli medlem. Det innehöll bland annat en ekonomisk analys av imperialismen, byggd på Lenins teori. Visserligen måste man inte vara socialist för att bli medlem, men det enda logiska alternativet om man inte var det var att anse att kapitalismen måste gå tillbaks till perioden före monopolkapitalismen, dvs i praktiken till 1800-talet. Det var ju lite absurt.
Men än mer konstigt blev det när man efter Sovjets invasion i Tjeckoslovakien införlivade Kinas Kommunistiska Partis analys av Sovjet i sitt program. Sovjet var en imperialistisk stat - med en socialistisk retorik. Man kallade Sovjet för "socialimperialistiskt". Att det skapade problem när man ville få med VPK:are i solidaritetsarbetet brydde man sig inte om. Att det stred mot den officiella synen hos Nordvietnam och FNL brydde man sig heller inte om.
Men trots detta fungerade DFFG mycket bra. På många sätt. Ända till 1974. Då började det visa sig att DFFG:s stora problem - som sagt - var ledningens uppknytning till Kina. Ledningen stod alltså närmare Kina än Vietnam. Så fort det uppkom motsättningar mellan dessa länder valde DFFG:s ledning Kina, inte Vietnam.
1974 hade Kina börjat driva linjen att det var Sovjet som var den farligaste supermakten, inte USA. Då försökte DFFG:s ledning driva igenom "studier av världsläget", inspirerade av denna Kinas linje. Men då växte kritiken mot DFFG:s politik till en storm. Många av de personer som hade aktiverat sig för Vietnam, och alltid samarbetat med DFFG, protesterade. Ett exempel var författaren Sara Lidman. Och, framförallt, Nordvietnam och FNL ställde till sist ett ultimatum. Om DFFG skulle starta en sådan kampanj skulle vietnameserna tvingas öppet ta avstånd,
DFFG-ledningen tvingades att backa. Året efter tog kriget slut och DFFG ombildades till Vietnam- och Laosförbundet, medan de som ville bedriva "solidaritetsarbete" med Pol Pot-regimen kunde gå till "Vänskapsförbundet Sverige - Kampuchea". Men så invaderade (dessbättre) Vietnam till sist Kampuchea/Kambodja 1978-79, och gjorde slut på en av de värsta terrorregimerna i världshistorien. Saken var den att Kina stödde Pol Pot, och ledningen för Vietnam- och Laosförbundet var mer lojala med Kina än de var solidariska med Vietnam. Så i protest mot att Vietnam befriade Kampuchea/Kambodja så beslöt man sig för att ... upplösa Vietnam- och Laosförbundet.
Det var sannerligen ett tragiskt slut på en av de mest imponerande solidaritetsorganisationerna som funnits i vårt land.
-------------------------------------------------------------------------------
FNL-grupperna var början på min politiska aktivitet. Jag blev aktivist i augusti 1970 - jag blev utesluten på ett allmänt medlemsmöte för Stockholms FNL-grupp i maj 1972. På senare tid har jag tänkt mycket på den perioden, både personligt och politiskt.
FNL-grupperna var dominerade av KFML. Det är ett uppenbart faktum, även om det ibland görs försök att förneka det. DFFG (De förenade FNL-grupperna) var KFML:s mest lyckade frontorganisation. I själva verket var deras ställning något nästan unikt.
Med det möjliga undantaget för USA under antikrigsrörelsens höjdpunkt var DFFG med all sannolikhet den organisation i världen som organiserade flest aktivister mot USA:s krig i förhållande till folkmängden. Och om man tar de organisationer som öppet förklarade att de stödde FNL (vilket antikrigsrörelsen i USA inte gjorde) så måste DFFG varit den största i världen - i förhållande till folkmängden.
Var detta KFML:s förtjänst? Det är svårt att säga, Ingen vet vad som skulle ha hänt om någon annan politisk kraft hade organiserat upp Vietnamrörelsen.
Den linje som KFML förde i DFFG var i princip denna. Organisationen var en enhetsfront. Den skulle vända sig till alla, även personer med borgerliga åsikter, och få dem att ena sig bakom tre paroller. Dessa var: USA ut ur Vietnam (senare Indokina), Stöd Vietnams (Indokinas) folk på dess egna villkor, och Bekämpa USA-imperialismen. Tonvikten skulle ligga på tålmodigt basarbete, med tidningsförsäljning, insamling till FNL, offentliga möten och demonstrationer.
DFFG hade också ett mer omfattade program som medlemmar, men inte aktivister, måste stöda. Det var lite problematiskt, vilket jag vill försöka visa senare.
Hur såg alternativen ut till denna linje? Man kan nog konstatera att nästan alla som aktivt drev en annan linje för Vietnamrörelsen hade mer fel än KFML.
För det första Svenska Kommitén för Vietnam (SKfV). Den hade stöd av (s) och (v) och var på papperet en enorm organisation. Den hade halva Organisationssverige bakom sig, och det såg väldigt bra ut. I praktiken var det en byråkratisk koloss vars insatser i solidaritetsarbetet kom att bli oerhört mycket mindre än DFFG:s. Dessutom drev den, i alla fall de första åren, inte kravet på att USA skulle lämna Vietnam utan det i grunden ganska menlösa kravet "Fred i Vietnam" - en paroll som alla, inklusive USA, sade sig stå bakom.
Det andra öppna alternativet till DFFG uppstod hösten 1970, Det var den linje som KFML(r) drev. Det gick i princip ut på att fronten skulle ta ställning till den "marxist-leninistiska organisationen" och skola medlemmarna i "marxismen-leninismen". En sådan linje skulle förstås ha lett till en katastrof.;På ett ögonblick skulle rörelsen ha förvandlats till en sekt.
KFML (r) var här delvis uppbackade av en annan organisation - "Förbundet Kommunist" (FK) (där bland andra Anders Carlberg var med). De var oerhört mycket mer sofistikerade än "errarna" i sin argumentering, men slutsatserna blev inte SÅ olika.. En solidaritetsfront måste ställa sig på "den proletära internationalismens grund" och för övrigt "föra ut förbundets politik på ett specifikt område", förklarade FK. . I praktiken skulle det blivit en allmänt antiimperialistisk, socialistisk front, där de olika vänstergrupperna öppet skulle ha kämpat om inflytandet.
Ett annat alternativ formulerades av "Revolutionära Marxistes Förbund" (RMF), som jag efter ett tag blev anhängare till. På papperet såg deras linje alldeles utmärkt ut. Alla som enade sig bakom DFFG:s paroller skulle kunna vara med i fronten, och man skulle inte behöva skriva under på DFFG:s (KFML-inspirerade) program för att bli medlem. Dessutom skulle det råda "tendensfrihet" vilket innebar att olika politiska strömningar inom fronten skulle få visa sina skillnader öppet. På papperet såg det bra ut, och visst kan en sådan front fungera. (Chilekommitén kom senare till stor del att bli uppbyggd efter den modellen).
Men problemet med RMF:s inriktning var nog här framförallt deras egen praktik. De kom till demonstrationerna under banderoller som förde fram särskiljande paroller, som "Seger åt den indokinesiska revolutionen". Genom detta ville man visa att det minsann var en revolution som man stödde, inte "bara" en nationell frihetskamp. Budskapet förstärktes av att man hade mängder av röda fanor, och uppträdde som en distinkt kolonn i demonstrationerna, om man inte stoppades av DFFG:s ordningsvakter. (Missförstå mig inte, jag anser inte att det var fel att föra ut ett socialistiskt perspektiv på Vietnam och Indokina., men här skedde det inte genom att "tålmodigt förklara" utan ofta på ett karikatyrartat och fetischistiskt sätt).
På sätt och vis motarbetade man sin egen enhetsfrontsmodell genom ett närmast sektartat uppträdande. För det mesta reagerade jag inte på det, eftersom jag psykiskt i vissa avseenden var borta från en del av verkligheten efter mitt psykotiska genombrott våren 1971, men ibland gjorde jag det.
Jag minns första-majdemonstrationen 1975, dagen efter FNL: slutseger i Vietnam. Dagen till ära strålade de olika demonstrationerna samman på en gemensamma mötesplats. Eller så minns jag det. I vilket fall som helst började demonstranterna att sjunga FNL:s "nationalsång" "Befria Södern". Men då började en kontingent av RMF:are demonstrativt att försöka överösta denna genom att istället sjunga "Internationalen" . Det är förstås inget fel att sjunga Internationalen, allra minst på första maj, men här var det så uppenbart att man ville profilera sig och den egna organisationen på bekostnad av enigheten denna fantastiska dag. .
Eftersom jag gick i RMF:s avdelning skämdes jag faktiskt.
Men trots sitt sektbeteende hade RMF nog rätt i princip. Men det hjälpte liksom inte. I praktiken var det KFML som hade skapat en modell för solidaritetsarbete som var oerhört framgångsrik. Om man ville utmana den måste man även i praktiken visa sig bättre, inte endast i teorin. Och det var RMF totalt oförmögna till.
Men problemen med KFML-dominansen över DFFG fanns där under ytan. Jag nämnde att DFFG hade ett omfattande program som man måste acceptera för att bli medlem. Det innehöll bland annat en ekonomisk analys av imperialismen, byggd på Lenins teori. Visserligen måste man inte vara socialist för att bli medlem, men det enda logiska alternativet om man inte var det var att anse att kapitalismen måste gå tillbaks till perioden före monopolkapitalismen, dvs i praktiken till 1800-talet. Det var ju lite absurt.
Men än mer konstigt blev det när man efter Sovjets invasion i Tjeckoslovakien införlivade Kinas Kommunistiska Partis analys av Sovjet i sitt program. Sovjet var en imperialistisk stat - med en socialistisk retorik. Man kallade Sovjet för "socialimperialistiskt". Att det skapade problem när man ville få med VPK:are i solidaritetsarbetet brydde man sig inte om. Att det stred mot den officiella synen hos Nordvietnam och FNL brydde man sig heller inte om.
Men trots detta fungerade DFFG mycket bra. På många sätt. Ända till 1974. Då började det visa sig att DFFG:s stora problem - som sagt - var ledningens uppknytning till Kina. Ledningen stod alltså närmare Kina än Vietnam. Så fort det uppkom motsättningar mellan dessa länder valde DFFG:s ledning Kina, inte Vietnam.
1974 hade Kina börjat driva linjen att det var Sovjet som var den farligaste supermakten, inte USA. Då försökte DFFG:s ledning driva igenom "studier av världsläget", inspirerade av denna Kinas linje. Men då växte kritiken mot DFFG:s politik till en storm. Många av de personer som hade aktiverat sig för Vietnam, och alltid samarbetat med DFFG, protesterade. Ett exempel var författaren Sara Lidman. Och, framförallt, Nordvietnam och FNL ställde till sist ett ultimatum. Om DFFG skulle starta en sådan kampanj skulle vietnameserna tvingas öppet ta avstånd,
DFFG-ledningen tvingades att backa. Året efter tog kriget slut och DFFG ombildades till Vietnam- och Laosförbundet, medan de som ville bedriva "solidaritetsarbete" med Pol Pot-regimen kunde gå till "Vänskapsförbundet Sverige - Kampuchea". Men så invaderade (dessbättre) Vietnam till sist Kampuchea/Kambodja 1978-79, och gjorde slut på en av de värsta terrorregimerna i världshistorien. Saken var den att Kina stödde Pol Pot, och ledningen för Vietnam- och Laosförbundet var mer lojala med Kina än de var solidariska med Vietnam. Så i protest mot att Vietnam befriade Kampuchea/Kambodja så beslöt man sig för att ... upplösa Vietnam- och Laosförbundet.
Det var sannerligen ett tragiskt slut på en av de mest imponerande solidaritetsorganisationerna som funnits i vårt land.
Som vänsterliberal i femtonårsåldern
Med en viss tvekan har jag nedan lagt upp lite texter om och från den period då jag identifierade mig som vänsterliberal. Det var en parentes, kan man säga.
Det började som en beundran för Per Gahrton. Den ledde mig till att vid femton års ålder bli medlem i FPU i augusti 1970. Ganska så snart upptäckte jag att FPU/Storstockholm vare sig var gahrtoniter eller överhuvudtaget vänsterliberaler, utan var tvättäkta högerliberaler som intrigerade för att bli kvitt Gahrton.
Då gick jag med i "Liberala Förbundet", en säregen f.d. akademikerorganisation (som strukit de akademiska kraven på medlemskap) , som kombinerade en abstrakt nominellt "vänsterliberal" (de facto utopiskt socialistisk) ideologi, med en medlemsbas som till stora delar kom från de övre mellanskikten.
Denna medlemsbas gjorde att deras linje blev just ... abstrakt. Utopisk socialism, utan klasskamp - så att säga. Det var till en början med inga problem för mig. Jag kom själv från mellanskikten och hade mycket dimmiga begrepp om klasskamp.
Men mycket snart insåg jag att det faktiskt var problematiskt. Åtminstone från någon gång i början av våren 1971. Men jag stannade kvar, huvudsakligen för att bedriva fraktionsverksamhet till förmån för en liten organisation på yttersta vänsterkanten, som jag ;sympatiserade med från och med maj 1971 och som jag slutligen öppet gick över till i april 1972.
Det började som en beundran för Per Gahrton. Den ledde mig till att vid femton års ålder bli medlem i FPU i augusti 1970. Ganska så snart upptäckte jag att FPU/Storstockholm vare sig var gahrtoniter eller överhuvudtaget vänsterliberaler, utan var tvättäkta högerliberaler som intrigerade för att bli kvitt Gahrton.
Då gick jag med i "Liberala Förbundet", en säregen f.d. akademikerorganisation (som strukit de akademiska kraven på medlemskap) , som kombinerade en abstrakt nominellt "vänsterliberal" (de facto utopiskt socialistisk) ideologi, med en medlemsbas som till stora delar kom från de övre mellanskikten.
Denna medlemsbas gjorde att deras linje blev just ... abstrakt. Utopisk socialism, utan klasskamp - så att säga. Det var till en början med inga problem för mig. Jag kom själv från mellanskikten och hade mycket dimmiga begrepp om klasskamp.
Men mycket snart insåg jag att det faktiskt var problematiskt. Åtminstone från någon gång i början av våren 1971. Men jag stannade kvar, huvudsakligen för att bedriva fraktionsverksamhet till förmån för en liten organisation på yttersta vänsterkanten, som jag ;sympatiserade med från och med maj 1971 och som jag slutligen öppet gick över till i april 1972.
onsdag 18 september 2013
Ett flygblad om KFML och SACO-strejken 1971
Från mim huvudblogg 29/10 2011./
/Det här är en text jag skrev i början av 1971, när jag nyss hade fyllt 16. Den var avsedd som ett flygblad att delas ut på kårhuset, vilket det också blev. Jag hade alltså nyss gått med i "Liberala Förbundet" , som i likhet med mig ogillade höglönestrejker. Så när jag föreslog att jag skulle skriva ett flygblad som kritiserade maoistiska KFML/Clartés stöd till SACO-strejken hade LF inget mot det. Formellt delades flygbladet ut av Kårpartiet Liberalerna, som styrdes av Liberala Förbundet. Texten är till mer än 90 procent skriven av mig, med ett tillägg och några omformuleringar. Jag ogillade tillägget - det på stycke fem. Det argumenterade för att akademiker som är anställda av staten av just den anledningen inte kan vara utsugna. Jag tyckte det var ett förenklat resonemang, som i sin förlängning skulle innebära exempelvis att arbetarna på LKAB inte skulle kunna vara utsugna. Men det var den enda ändring som påverkade något konkret i texten. I övrigt var det mest stilistiska ändringar - vanligtvis till det sämre….
Och vad tycker jag om texten idag? Nja, den var ju något förenklad, kan man väl säga. Det är sant att SACO såg sin strejk som en kamp mot "jämlikhetspolitiken", och de krävde också de största lönepåslagen för de mest högavlönade bland sina egna medlemmar - som generaldirektörer och andra chefer. Hela denna inriktning var naturligtvis värd att fördömas. Men trots allt tog de också ut exempelvis bibliotekarier i strejken, och det fanns väl inga direkta anledningar att gå emot deras lönekamp.
Och det är lite lustigt - en organisation som LF, som till den överväldigande majoriteten bestod av akademiker på väg upp i karriären, stod för det kanske våldsammaste angreppet på SACO-strejken denna vår. Deras (och min!) anti-SACO-retorik slog det mesta - se exempelvis andra parollen i slutet av flygbladet!/
----------------------------------------------------------
KFML OCH CLARTÉ AVSLÖJAR SIG!
Sviker arbetarklassen
I valet gick KFML ut med påståendet att de var de enda som företrädde arbetarklassens intressen. De andra partierna var företrädare för monopolkapitalet, sade man. Endast KFML skulle med sitt handlande visa sig vara arbetarklassens revolutionära parti. Men hur är det? Står KFML på arbetarklassens sida?
Ett avslöjande exempel. Just nu har Sveriges mest högavlönade inkomstgrupper - de inom SACO - gått i strejk. Anledningen är att de känner sig hotade av jämlikhetspolitiken och vill bevara sina privilegier samt höga löner. Denna strejk är inte värd någon som helst sympati. Den är en liten grupps motstånd mot en jämlikare inkomstfördelning.
Denna kamp stöds endast av några få grupper. Den yttersta högern och - KFML.
Struntar i höginkomsttagarna
KFML för fram teorin att alla löntagare är utsugna oberoende av inkomst. Om man tjänar 100.000:- eller 10.000:- spelar egentligen ingen roll. Men det resonemanget är fullkomligt absurt!
Då det gäller de statsanställda akademiker som strejker, kan man dessutom fråga sig: utsugna av vem? Det är ju inte monopolkapitalet utan staten som är arbetsgivare.
KFML:s egna akademiker
Den andra orsaken till KFML:s hållning är givetvis att många av KFML:s medlemmar och anhängare är akademiker själva. För dem är det naturligt att kämpa för egoistiska gruppintressen. Och om dom inte sammanfaller med arbetarnas - desto värre just för - arbetarna!
Ty det är givet att det inte ligger i arbetarnas intressen att en liten grupp högavlönade kämpar för sina egna privilegier. KFML sviker den arbetarklass det säger sig kämpa för.
Är detta KFML:s revolution? Att kämpa för läkare i 200.000-kronorsklassen?
I så fall har arbetarna all anledning att betacka sig!
NED MED KFML/CLARTÉS AUKTORITÄRA IDEOLOGI!
BEKÄMPA INKOMSTKLYFTORNA - BEKÄMPA SACO!
FRAM FÖR EN ÄRLIG RADIKALISM!
KÅRPARTIET LIBERALERNA
_________________________________
Se också "Folkpartiet i de maktägande minoriteternas tjänst" , som skrevs ungefär vid samma tid.
/Det här är en text jag skrev i början av 1971, när jag nyss hade fyllt 16. Den var avsedd som ett flygblad att delas ut på kårhuset, vilket det också blev. Jag hade alltså nyss gått med i "Liberala Förbundet" , som i likhet med mig ogillade höglönestrejker. Så när jag föreslog att jag skulle skriva ett flygblad som kritiserade maoistiska KFML/Clartés stöd till SACO-strejken hade LF inget mot det. Formellt delades flygbladet ut av Kårpartiet Liberalerna, som styrdes av Liberala Förbundet. Texten är till mer än 90 procent skriven av mig, med ett tillägg och några omformuleringar. Jag ogillade tillägget - det på stycke fem. Det argumenterade för att akademiker som är anställda av staten av just den anledningen inte kan vara utsugna. Jag tyckte det var ett förenklat resonemang, som i sin förlängning skulle innebära exempelvis att arbetarna på LKAB inte skulle kunna vara utsugna. Men det var den enda ändring som påverkade något konkret i texten. I övrigt var det mest stilistiska ändringar - vanligtvis till det sämre….
Och vad tycker jag om texten idag? Nja, den var ju något förenklad, kan man väl säga. Det är sant att SACO såg sin strejk som en kamp mot "jämlikhetspolitiken", och de krävde också de största lönepåslagen för de mest högavlönade bland sina egna medlemmar - som generaldirektörer och andra chefer. Hela denna inriktning var naturligtvis värd att fördömas. Men trots allt tog de också ut exempelvis bibliotekarier i strejken, och det fanns väl inga direkta anledningar att gå emot deras lönekamp.
Och det är lite lustigt - en organisation som LF, som till den överväldigande majoriteten bestod av akademiker på väg upp i karriären, stod för det kanske våldsammaste angreppet på SACO-strejken denna vår. Deras (och min!) anti-SACO-retorik slog det mesta - se exempelvis andra parollen i slutet av flygbladet!/
----------------------------------------------------------
KFML OCH CLARTÉ AVSLÖJAR SIG!
Sviker arbetarklassen
I valet gick KFML ut med påståendet att de var de enda som företrädde arbetarklassens intressen. De andra partierna var företrädare för monopolkapitalet, sade man. Endast KFML skulle med sitt handlande visa sig vara arbetarklassens revolutionära parti. Men hur är det? Står KFML på arbetarklassens sida?
Ett avslöjande exempel. Just nu har Sveriges mest högavlönade inkomstgrupper - de inom SACO - gått i strejk. Anledningen är att de känner sig hotade av jämlikhetspolitiken och vill bevara sina privilegier samt höga löner. Denna strejk är inte värd någon som helst sympati. Den är en liten grupps motstånd mot en jämlikare inkomstfördelning.
Denna kamp stöds endast av några få grupper. Den yttersta högern och - KFML.
Struntar i höginkomsttagarna
KFML för fram teorin att alla löntagare är utsugna oberoende av inkomst. Om man tjänar 100.000:- eller 10.000:- spelar egentligen ingen roll. Men det resonemanget är fullkomligt absurt!
Då det gäller de statsanställda akademiker som strejker, kan man dessutom fråga sig: utsugna av vem? Det är ju inte monopolkapitalet utan staten som är arbetsgivare.
KFML:s egna akademiker
Den andra orsaken till KFML:s hållning är givetvis att många av KFML:s medlemmar och anhängare är akademiker själva. För dem är det naturligt att kämpa för egoistiska gruppintressen. Och om dom inte sammanfaller med arbetarnas - desto värre just för - arbetarna!
Ty det är givet att det inte ligger i arbetarnas intressen att en liten grupp högavlönade kämpar för sina egna privilegier. KFML sviker den arbetarklass det säger sig kämpa för.
Är detta KFML:s revolution? Att kämpa för läkare i 200.000-kronorsklassen?
I så fall har arbetarna all anledning att betacka sig!
NED MED KFML/CLARTÉS AUKTORITÄRA IDEOLOGI!
BEKÄMPA INKOMSTKLYFTORNA - BEKÄMPA SACO!
FRAM FÖR EN ÄRLIG RADIKALISM!
KÅRPARTIET LIBERALERNA
_________________________________
Se också "Folkpartiet i de maktägande minoriteternas tjänst" , som skrevs ungefär vid samma tid.
Lite mer om Liberala Förbundet
/Från min huvudblogg 27/10 2011./
Eftersom det inte går någon klar linje från min aktivitet i Liberala Förbundet till vad jag gjort senare har jag inte tänkt så oerhört mycket på denna period i mitt liv. Men nu har jag börjat tänka desto mer…
Innan jag gick med i LF strax innan jag fyllde 16 i december 1970 bestod mina politiska erfarenheter dels av de KFML-dominerade FNL-grupperna och dels av ett kort besök i det Leijonborg-dominerade FPU Storstockholm. Jag var inte stalinist, och kunde aldrig tänka mig att bli det. Jag var heller inte folkpartist, och kunde inte heller tänka mig att bli det.
Men en vänsterliberalism a la Gahrton tilltalade mig.
När jag sedan såg utfallen mot Liberala Förbundet i FPU Storstockholms medlemstidning blev jag fascinerad. Så en dag ringde jag till LF och bad att få beställa material.
Det kom, och det var ganska mycket. Där fanns en hel del intressant, bland annat en liten pamflett som hette "Moderaterna kallar oss marxister, maoisterna kalla oss borgare. Döm själv!" Den visade sig senare vara skriven av en av de mest vänsterinriktade av LF:s medlemmar, med vissa sympatier för trotskismen.
Men av någon anledning var det nog den tidigare nämnda artikeln av Ingela Söderbaum som jag fick mest sympatier för. Den avspeglade en önskan att lämna den akademiska stilen och verkligen nå ut till vanliga människor.
Jag betalade in medlemsavgiften och gick sedan på stockholmsavdelningens årsmöte den 12 december 1970. Efteråt samlades vi hemma hos någon av medlemmarna och hade livliga diskussioner långt in på natten. Och inte bara om politik. Jag minns en lång diskussion med Richard Murray om determinism och fri vilja.
En del av de som var där höll på att lämna LF. De såg sig nog som trotskister, och hade tröttnat på att vara med i ett "liberalt" förbund. De flesta av dem kom tillbaka nästa vår, men då med närmast entristiska avsikter.
När jag kom hem på natten till den 13 skrev jag i min dagbok: "Bra - radikal - stämning. De flesta röstade på VPK! Många intressanta diskussioner. En hel del av dom som var där höll på att bli socialister. Gick därifrån c:a halv ett. Gick som i en dimma hem. Tydligen trött!"
Efter ett tag kom jag in i Stockholmsstyrelsen. Jag fick nyckel till lokalen och roade mig en hel natt i mars 1971 med att läsa igenom gamla protokoll och tidningsurklipp.
Jag var inte marxist, men jag hade ett mycket radikalt jämlikhetspatos. Så idén om "lika konsumtionsmöjligheter" passade mig mycket bra!
Driven av sin idé om total inkomstutjämning tog LF avstånd från SACO-strejken våren 71, vilket också passade mig utmärkt. Jag skrev själv till stora delar ett mycket militant anti-SACO-flygblad som kårpartiet Liberalerna delade ut under strejken (jag har kvar det, lägger kanske ut det på bloggen nån gång) . Jag skrev också, så vitt jag minns, ett uttalande om SACO-strejken som togs på konferensen 1971. Det sista är jag lite osäker på, men jag tror att uttalandet i så fall fanns i ett nummer av Liberal Debatt detta år.
LF var då, som sagt, reformister. Det var jag med. Det var lite av sossarnas "ökad jämlikhet"-kampanj driven till sin yttersta spets. Men faktum är att LF:s fördelningspolitiska program inte bara låg till vänster om SAP och VPK, utan även i stort sett alla vänstergrupper, möjligen med undantag av någon anarkistsekt.
Med marxistiska termer skulle man kunna säga att de ville gå direkt till kommunismens högsta fas - "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Utan revolution, utan "proletariatets diktatur" och utan en mellanliggande "socialistisk" fas.
Detta var LF:s så att säga renodlade period, efter att de slutade att vara ett studentförbund. Sedan bröts det hela sönder i olika fraktioner, bland annat en trotskistisk grupp, som jag själv blev en del av efter maj 1971.
Till sist blev de någon form av anarkosyndikalister, och bytte namn till Frihetliga Socialisters Förbund. Men då var jag redan utanför.
Men det är det renodlade LF 1970-71, med sin kompromisslösa (men reformistiska) egalitarism som fascinerar mig. Tyvärr har jag haft bort nästan allt material från dem. Men "Liberal Debatt" som gavs ut av LF, innan den bytte namn till Frihetlig Socialistisk Tidskrift, finns ju på bibliotek.
Jag skrev att det inte går någon rak linje från LF till vad jag gjorde senare. Men på ett sätt fanns det nog något kvar. Deras motstånd mot höglönestrejker bar jag med mig, och gjorde att jag långt senare hamnade i konflikt i vänstergrupper varje gång de ville stöda SACO i deras lönekamp.
LF var som sagt en parentes, och inte bara för mig. Det skulle förvåna mig mycket om man kan träffa på någon idag som säger "jag stöder Liberala Förbundets linje, som den uttrycktes i program och resolutioner 1970-71."
Därför kan man nog inte heller förvänta sig att någon skulle vilja skriva förbundets historia. Troligen är dessutom deras arkiv borta för alltid.
Men om någon vet något om deras arkiv, eller om deras medlemstidningar eller utåtriktade material finns kvar, kan ni gärna höra av er!
Eftersom det inte går någon klar linje från min aktivitet i Liberala Förbundet till vad jag gjort senare har jag inte tänkt så oerhört mycket på denna period i mitt liv. Men nu har jag börjat tänka desto mer…
Innan jag gick med i LF strax innan jag fyllde 16 i december 1970 bestod mina politiska erfarenheter dels av de KFML-dominerade FNL-grupperna och dels av ett kort besök i det Leijonborg-dominerade FPU Storstockholm. Jag var inte stalinist, och kunde aldrig tänka mig att bli det. Jag var heller inte folkpartist, och kunde inte heller tänka mig att bli det.
Men en vänsterliberalism a la Gahrton tilltalade mig.
När jag sedan såg utfallen mot Liberala Förbundet i FPU Storstockholms medlemstidning blev jag fascinerad. Så en dag ringde jag till LF och bad att få beställa material.
Det kom, och det var ganska mycket. Där fanns en hel del intressant, bland annat en liten pamflett som hette "Moderaterna kallar oss marxister, maoisterna kalla oss borgare. Döm själv!" Den visade sig senare vara skriven av en av de mest vänsterinriktade av LF:s medlemmar, med vissa sympatier för trotskismen.
Men av någon anledning var det nog den tidigare nämnda artikeln av Ingela Söderbaum som jag fick mest sympatier för. Den avspeglade en önskan att lämna den akademiska stilen och verkligen nå ut till vanliga människor.
Jag betalade in medlemsavgiften och gick sedan på stockholmsavdelningens årsmöte den 12 december 1970. Efteråt samlades vi hemma hos någon av medlemmarna och hade livliga diskussioner långt in på natten. Och inte bara om politik. Jag minns en lång diskussion med Richard Murray om determinism och fri vilja.
En del av de som var där höll på att lämna LF. De såg sig nog som trotskister, och hade tröttnat på att vara med i ett "liberalt" förbund. De flesta av dem kom tillbaka nästa vår, men då med närmast entristiska avsikter.
När jag kom hem på natten till den 13 skrev jag i min dagbok: "Bra - radikal - stämning. De flesta röstade på VPK! Många intressanta diskussioner. En hel del av dom som var där höll på att bli socialister. Gick därifrån c:a halv ett. Gick som i en dimma hem. Tydligen trött!"
Efter ett tag kom jag in i Stockholmsstyrelsen. Jag fick nyckel till lokalen och roade mig en hel natt i mars 1971 med att läsa igenom gamla protokoll och tidningsurklipp.
Jag var inte marxist, men jag hade ett mycket radikalt jämlikhetspatos. Så idén om "lika konsumtionsmöjligheter" passade mig mycket bra!
Driven av sin idé om total inkomstutjämning tog LF avstånd från SACO-strejken våren 71, vilket också passade mig utmärkt. Jag skrev själv till stora delar ett mycket militant anti-SACO-flygblad som kårpartiet Liberalerna delade ut under strejken (jag har kvar det, lägger kanske ut det på bloggen nån gång) . Jag skrev också, så vitt jag minns, ett uttalande om SACO-strejken som togs på konferensen 1971. Det sista är jag lite osäker på, men jag tror att uttalandet i så fall fanns i ett nummer av Liberal Debatt detta år.
LF var då, som sagt, reformister. Det var jag med. Det var lite av sossarnas "ökad jämlikhet"-kampanj driven till sin yttersta spets. Men faktum är att LF:s fördelningspolitiska program inte bara låg till vänster om SAP och VPK, utan även i stort sett alla vänstergrupper, möjligen med undantag av någon anarkistsekt.
Med marxistiska termer skulle man kunna säga att de ville gå direkt till kommunismens högsta fas - "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Utan revolution, utan "proletariatets diktatur" och utan en mellanliggande "socialistisk" fas.
Detta var LF:s så att säga renodlade period, efter att de slutade att vara ett studentförbund. Sedan bröts det hela sönder i olika fraktioner, bland annat en trotskistisk grupp, som jag själv blev en del av efter maj 1971.
Till sist blev de någon form av anarkosyndikalister, och bytte namn till Frihetliga Socialisters Förbund. Men då var jag redan utanför.
Men det är det renodlade LF 1970-71, med sin kompromisslösa (men reformistiska) egalitarism som fascinerar mig. Tyvärr har jag haft bort nästan allt material från dem. Men "Liberal Debatt" som gavs ut av LF, innan den bytte namn till Frihetlig Socialistisk Tidskrift, finns ju på bibliotek.
Jag skrev att det inte går någon rak linje från LF till vad jag gjorde senare. Men på ett sätt fanns det nog något kvar. Deras motstånd mot höglönestrejker bar jag med mig, och gjorde att jag långt senare hamnade i konflikt i vänstergrupper varje gång de ville stöda SACO i deras lönekamp.
LF var som sagt en parentes, och inte bara för mig. Det skulle förvåna mig mycket om man kan träffa på någon idag som säger "jag stöder Liberala Förbundets linje, som den uttrycktes i program och resolutioner 1970-71."
Därför kan man nog inte heller förvänta sig att någon skulle vilja skriva förbundets historia. Troligen är dessutom deras arkiv borta för alltid.
Men om någon vet något om deras arkiv, eller om deras medlemstidningar eller utåtriktade material finns kvar, kan ni gärna höra av er!
Lika konsumtionsmöjligheter
/Från min huvudblogg 25/10 2011./
Idag lånade jag en bok som jag egentligen borde ha läst 1971, men som jag aldrig läste. Förmodligen för att den verkade lite tråkig. Den heter "Jämlikt och olikt", kom ut 1970 på Bonniers förlag, och är skriven av Richard Murray, Ingela Söderbaum och Arne Granholm. Dessa tre personer presenteras i inledningen till boken som ordförande, vice ordförande, respektive f.d. ordförande i Liberala Förbundet.
När jag bröt med Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) i slutet av 1970 skulle jag snart fylla 16. Jag hade blivit besviken på de intrigerande högervridna leijonborgarna i FPU:s stockholmsdistrikt och ville hitta något som var mer vänster och mindre pinsamt och kälkborgerligt.
Så jag gick med i Liberala Förbundet (LF). Det var f.d. Liberala Studentförbundet , som hade avskaffat de akademiska kraven för medlemskap. Men de var också långt till vänster om liberalismen, enligt alla rimliga definitioner. Deras två huvudkrav var löntagarstyrda företag och lika konsumtionsmöjligheter. Den första delen av programmet skulle kanske kunna förenas med någon form av liberalism, men knappast den andra.
Det handlade nämligen om något så drastiskt som en löne- och förmögenhetspolitik som avskaffade alla, säger alla, inkomstklyftor. Eller rättare sagt alla som inte berodde på att vissa människor måste ha mer pengar på grund av nödvändiga utgifter , som till exempel livsviktiga läkarbesök. Men det konsumtionsutrymme som fann kvar efter dessa nödvändiga utgifter skulle vara lika för alla.
Om det också gällde de som inte hade arbete minns jag inte, och jag har inte läst så mycket i boken ännu att jag kan svara på den frågan. Det är helt klart att de var för att alla, även de som inte arbetade, skulle ha en garanterad inkomst, men hur stor den skulle vara för de sistnämnda har jag ännu inte upptäckt.
Men att lika konsumtionsmöjligheter i alla fall skulle gälla för alla löntagare var helt klart. Boken diskuterar i detalj hur man kan komma dit, men endast i rent tekniskt-ekonomiska termer.
För väl att märka, författarna var reformister. De utgick från att man med politiska beslut relativt friktionsfritt skulle kunna skapa ett sådant samhälle. Det fanns inga diskussioner om borgarklassens motstånd, och klasskampen lyste helt med sin frånvaro i boken.
En sak som är intressant är att de flesta aktiva medlemmar i Liberala Förbundet (åtminstone så vitt jag fattade det då!) antingen var, eller var på väg att bli, höginkomsttagare av något slag. (Jag var väl ett av undantagen...) De hade alltså en politisk linje som om den genomfördes drastiskt skulle slå mot deras egen ekonomi (eller framtida ekonomi). Det var på sätt och vis sympatiskt. Och på sätt och vis typiskt för det tidiga 70-talet.
Vänstervågen var alltså så stark att ett borgerligt studentförbund inom loppet av några år hade svängt från liberalism till en linje som i princip var en antites till allt vad marknadsekonomi heter. Och som alltså skulle ha slagit sönder de egna medlemmarnas ekonomiska framtidsutsikter om den hade genomförts.
Jag träffade alla bokens tre författare när det begav sig. Arne Granholm kanske bara en eller två gånger, Ingela Söderbaum då och då, och Richard Murray ganska så ofta.
Den som jag spontant fick mest sympatier för var nog Ingela Söderbaum. Det var hon som skrev den första artikel jag läste i det gedigna material jag fick från LF på posten redan november 1970. Det var en sympatiskt hållen reflektion över den svårtillgängliga texten i LF:s publikationer. Ingela insåg att deras vänsterlinje måste få till följden att de riktade sig till större massor än de nu nådde ut till, och hon hade använt något test som kallades för "läsbarhetsindex" på deras publikationer. Hur man räknar ut det har jag glömt, men hon kom i alla fall fram till att LF borde förbättra läsbarheten om de ville nå flera.
Dessutom minns jag med en stark nostalgikänsla hur roligt det var att sitta och småprata med henne på Liberala Förbundets konferens 28-30 mars 1971.
Men tiden förändras ju. Arne Granholm lämnade så vitt jag kan se politiken, och förbundets främste teoretiker, Richard Murray, blev sedemera ledande i Stockholmspartiet. Vad jag kan se drev han vare sig frågan om löntagarstyrda företag eller lika konsumtionsmöjligheter i Stockholms stadshus...
Och Ingela Söderbaum blev efter några årtionden aktiv medlem i Folkpariet Liberalerna, vars politik ju inte direkt går ut på att förverkliga dåvarande Liberala Förbundets program….
Ja, det var andra tider då. Då kunde borgerliga studenter vända in och ut på den borgerliga politiken och komma ut organiserat med att aktivt arbeta mot sina egna ekonomiska intressen.
För att parafrasera Cornelis Vreeswijk: "Visst är det beklagligt att den tiden försvann"...
Idag lånade jag en bok som jag egentligen borde ha läst 1971, men som jag aldrig läste. Förmodligen för att den verkade lite tråkig. Den heter "Jämlikt och olikt", kom ut 1970 på Bonniers förlag, och är skriven av Richard Murray, Ingela Söderbaum och Arne Granholm. Dessa tre personer presenteras i inledningen till boken som ordförande, vice ordförande, respektive f.d. ordförande i Liberala Förbundet.
När jag bröt med Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) i slutet av 1970 skulle jag snart fylla 16. Jag hade blivit besviken på de intrigerande högervridna leijonborgarna i FPU:s stockholmsdistrikt och ville hitta något som var mer vänster och mindre pinsamt och kälkborgerligt.
Så jag gick med i Liberala Förbundet (LF). Det var f.d. Liberala Studentförbundet , som hade avskaffat de akademiska kraven för medlemskap. Men de var också långt till vänster om liberalismen, enligt alla rimliga definitioner. Deras två huvudkrav var löntagarstyrda företag och lika konsumtionsmöjligheter. Den första delen av programmet skulle kanske kunna förenas med någon form av liberalism, men knappast den andra.
Det handlade nämligen om något så drastiskt som en löne- och förmögenhetspolitik som avskaffade alla, säger alla, inkomstklyftor. Eller rättare sagt alla som inte berodde på att vissa människor måste ha mer pengar på grund av nödvändiga utgifter , som till exempel livsviktiga läkarbesök. Men det konsumtionsutrymme som fann kvar efter dessa nödvändiga utgifter skulle vara lika för alla.
Om det också gällde de som inte hade arbete minns jag inte, och jag har inte läst så mycket i boken ännu att jag kan svara på den frågan. Det är helt klart att de var för att alla, även de som inte arbetade, skulle ha en garanterad inkomst, men hur stor den skulle vara för de sistnämnda har jag ännu inte upptäckt.
Men att lika konsumtionsmöjligheter i alla fall skulle gälla för alla löntagare var helt klart. Boken diskuterar i detalj hur man kan komma dit, men endast i rent tekniskt-ekonomiska termer.
För väl att märka, författarna var reformister. De utgick från att man med politiska beslut relativt friktionsfritt skulle kunna skapa ett sådant samhälle. Det fanns inga diskussioner om borgarklassens motstånd, och klasskampen lyste helt med sin frånvaro i boken.
En sak som är intressant är att de flesta aktiva medlemmar i Liberala Förbundet (åtminstone så vitt jag fattade det då!) antingen var, eller var på väg att bli, höginkomsttagare av något slag. (Jag var väl ett av undantagen...) De hade alltså en politisk linje som om den genomfördes drastiskt skulle slå mot deras egen ekonomi (eller framtida ekonomi). Det var på sätt och vis sympatiskt. Och på sätt och vis typiskt för det tidiga 70-talet.
Vänstervågen var alltså så stark att ett borgerligt studentförbund inom loppet av några år hade svängt från liberalism till en linje som i princip var en antites till allt vad marknadsekonomi heter. Och som alltså skulle ha slagit sönder de egna medlemmarnas ekonomiska framtidsutsikter om den hade genomförts.
Jag träffade alla bokens tre författare när det begav sig. Arne Granholm kanske bara en eller två gånger, Ingela Söderbaum då och då, och Richard Murray ganska så ofta.
Den som jag spontant fick mest sympatier för var nog Ingela Söderbaum. Det var hon som skrev den första artikel jag läste i det gedigna material jag fick från LF på posten redan november 1970. Det var en sympatiskt hållen reflektion över den svårtillgängliga texten i LF:s publikationer. Ingela insåg att deras vänsterlinje måste få till följden att de riktade sig till större massor än de nu nådde ut till, och hon hade använt något test som kallades för "läsbarhetsindex" på deras publikationer. Hur man räknar ut det har jag glömt, men hon kom i alla fall fram till att LF borde förbättra läsbarheten om de ville nå flera.
Dessutom minns jag med en stark nostalgikänsla hur roligt det var att sitta och småprata med henne på Liberala Förbundets konferens 28-30 mars 1971.
Men tiden förändras ju. Arne Granholm lämnade så vitt jag kan se politiken, och förbundets främste teoretiker, Richard Murray, blev sedemera ledande i Stockholmspartiet. Vad jag kan se drev han vare sig frågan om löntagarstyrda företag eller lika konsumtionsmöjligheter i Stockholms stadshus...
Och Ingela Söderbaum blev efter några årtionden aktiv medlem i Folkpariet Liberalerna, vars politik ju inte direkt går ut på att förverkliga dåvarande Liberala Förbundets program….
Ja, det var andra tider då. Då kunde borgerliga studenter vända in och ut på den borgerliga politiken och komma ut organiserat med att aktivt arbeta mot sina egna ekonomiska intressen.
För att parafrasera Cornelis Vreeswijk: "Visst är det beklagligt att den tiden försvann"...
Per Gahrton, Lars Leijonborg – och ett psykotiskt sammanbrott
/Från min huvudblogg 31/7 2009/
Någon gång 1969 började jag bli fascinerad av Per Gahrton. Han valdes till ordförande i folkpartiets ungdomsförbund detta år, och blev hårt angripen av många. Det passade sig inte att ordföranden i ett borgerligt ungdomsförbund stödde palestinierna och FNL. Och hårt kritiserade representanter för det svenska näringslivet.
Men det som kanske mest av allt fascinerade mig var att han hade ett barnperspektiv. 1968 hade han gett ut boken ”Barn i Sverige”, där han lade fram ett program för att bryta föräldrarnas nästan totala makt över barnen. Jag var imponerad.
1970 drev FPU, under Gahrtons ledning, en barnkampanj. Ett av de främsta kraven de drev var ett förbud mot barnaga. Jag blev än mer entusiastisk.
Nu var jag inte alls speciellt förtjust i folkpartiet, eller någon annat borgerligt parti. Men Gahrton var så pass radikal att jag tänkte att om han får sitta kvar kommer FPU nog i slutändan att slita sig loss från folkpartiet och bilda något eget. Så någon gång i augusti 1970 blev jag medlem i FPU.
Jag blev besviken nästan med en gång. Det visade sig nämligen att FPU Storstockholm var ett fäste för FPU:s högerflygel, karriärister som hatade Gahrton och konspirerade med folkpartiet för att bli kvitt honom. Jag gick bara på ett möte, den 27 september 1970. Det var en obehaglig stämning tyckte jag.
Så vad skulle jag göra? I FPU Storstockholms medlemstidning fanns hårda utfall mot något som hette ”Liberala förbundet”. (LF). Det var f.d. Liberala studentförbundet som bytt namn efter att ha slopat de akademiska kraven på medlemskap. De verkade stå till långt till vänster, så jag beställde material från dem.
De visade sig knappast vara liberala alls, deras två huvudfrågor var löntagarstyrda företag och något som kallades lika konsumtionsmöjligheter. Det sista innebar att alla människor när nödvändiga utgifter var betalda skulle ha lika mycelet kvar att konsumera för. Jag var hårt för jämlikhet så det var helt OK för mig. Och, ja, två år senare bytte de faktiskt namn till Frihetliga socialisters förbund, men då var jag redan borta ur sammanhanget
Så jag gick med i LF, och blev snart invald i Stockholmsavdelningens styrelse. Jag sågs nog som ett ovanligt tillskott eftersom jag bara var 15 år och gick i grundskolan.
Men nu blev det så att våren 1971 förlorade jag gradvis fästet i verkligheten. Jag utvecklades mot en psykos, även om jag på ytan var ganska så normal. Jag hoppade av skolan, för att jag inte orkade med den, men politiskt arbete orkade jag med.
Då fick vi reda på att motståndarna till Gahrton lanserade Lars Leijonborg som motkandidat till förbundsordförandeposten. Det hela skulle avgöras på FPU:s kongress i Falkenberg i juni. Jag ville vara med när den stora striden skulle hållas, och ville göra mitt för att bekämpa Leijonborg.
Kongressen skulle hållas 12-14 juni. Jag hade hoppats att få åka med någon av medlemmarna i Liberala Förbundet i bil. Men det fanns inte plats för mig, så jag fick åka i en nattbuss natten till den 12, abonnerad av leijonborgarna. Det var en sannskyldig mardröm, och jag sov inte på hela natten.
Det var så att säga fientligt territorium, och leijonborgarna skrålade kampsånger hela natten. Den jag minns bäst var en som gick ”Broiler är min man, Broiler är din man, från södra Skåne till norra Lappland”. Till melodin av ”This land is your land”. Broiler var deras smeknamn på Leijonborg. Jag tyckte det var passande.
Jag sov som sagt inte på hela natten men när jag kom dit lyckades jag sova några timmar i ett tält, som Liberala Förbundet hade.
På kongressen höll jag en del inlägg, som till en del blev uppmärksammande. En lokaltidning skrev till och med om mig och kallade mig för en ”krullhårig pamp” i Liberala Förbundet! Och jag var nog inte till någon större glädje för gahrtoniterna, då jag var så långt till vänster att leijonborgarna kunde använda mig som avskräckande exempel. En gick till och med upp i talarstolen och sa att ”två år till med Gahrton som ordförande så kommer nästa ordförande i FPU att heta Erik Rodenborg”.
Men Gahrton förlorade. Lejonborgs team lyckades skrämma slag på en man som hade tänkt rösta på Gahrton - de sa att han skulle bli skyldig till att FPU splittrades om han inte avstod från att rösta. Så han avstod och resultatet blev 50-49 till Leijonborg, och en nedlagd röst. Om det hade blivit 50-50 hade Gahrton suttit kvar, eftersom han var sittande ordförande.
De intrigerande leijonborgarna hade inte ljugit – om Gahrton hade vunnit planerade de en splittring och resultatet hade nog blivit att folkpartiet efter ett tag skulle ha brutit med det gahrtonitiska FPU, som i det läget nog hade gått mycket snabbt åt vänster, Det hade ju blivit ett mycket intressant läge.
För min del kändes det som om allt rämnade. Det var sista strået. De psykotiska drag som jag hade lyckats hålla i schack bröt igenom med full kraft. Så den sista dagen på kongressen gick jag till sjukhuset och sa att jag ville bli röntgad i hjärnan. Jag hade nämligen plötsligt börjat tro att min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån.
Istället gav de mig en sömntablett och sa att jag skulle komma till psyket dagen efter. Där skrev de en remiss till S:t Göran i Stockholm.
Det sorgligaste enskilda minnet jag har från detta sammanbrott var nog när jag satt på tågstationen i Falkenberg och väntade på tåget till Stockholm. Då kom det fram en tjej, som var gahrtonit, och hade gillat mina inlägg på kongressen. Hon verkade väldigt trevlig. Jag hade inte vett att hålla mina psykotiska vanföreställningar för mig själv så jag började prata om hur min hjärna ruttnade bort bakifrån. Hon blev helt förskräckt och mumlade något om hur hemskt det var med knark. Jag svarade helt sanningsenligt att jag inte knarkade och hon såg än mer förskräckt ut, och försvann snabbt.
Jag tycker än idag att det var oerhört sorgligt att jag gjorde henne både besviken och förskräckt.
Minnet av just det samtalet dyker upp då och då, som en plåga.
Se också Kungsholmens FNL-grupp.
Någon gång 1969 började jag bli fascinerad av Per Gahrton. Han valdes till ordförande i folkpartiets ungdomsförbund detta år, och blev hårt angripen av många. Det passade sig inte att ordföranden i ett borgerligt ungdomsförbund stödde palestinierna och FNL. Och hårt kritiserade representanter för det svenska näringslivet.
Men det som kanske mest av allt fascinerade mig var att han hade ett barnperspektiv. 1968 hade han gett ut boken ”Barn i Sverige”, där han lade fram ett program för att bryta föräldrarnas nästan totala makt över barnen. Jag var imponerad.
1970 drev FPU, under Gahrtons ledning, en barnkampanj. Ett av de främsta kraven de drev var ett förbud mot barnaga. Jag blev än mer entusiastisk.
Nu var jag inte alls speciellt förtjust i folkpartiet, eller någon annat borgerligt parti. Men Gahrton var så pass radikal att jag tänkte att om han får sitta kvar kommer FPU nog i slutändan att slita sig loss från folkpartiet och bilda något eget. Så någon gång i augusti 1970 blev jag medlem i FPU.
Jag blev besviken nästan med en gång. Det visade sig nämligen att FPU Storstockholm var ett fäste för FPU:s högerflygel, karriärister som hatade Gahrton och konspirerade med folkpartiet för att bli kvitt honom. Jag gick bara på ett möte, den 27 september 1970. Det var en obehaglig stämning tyckte jag.
Så vad skulle jag göra? I FPU Storstockholms medlemstidning fanns hårda utfall mot något som hette ”Liberala förbundet”. (LF). Det var f.d. Liberala studentförbundet som bytt namn efter att ha slopat de akademiska kraven på medlemskap. De verkade stå till långt till vänster, så jag beställde material från dem.
De visade sig knappast vara liberala alls, deras två huvudfrågor var löntagarstyrda företag och något som kallades lika konsumtionsmöjligheter. Det sista innebar att alla människor när nödvändiga utgifter var betalda skulle ha lika mycelet kvar att konsumera för. Jag var hårt för jämlikhet så det var helt OK för mig. Och, ja, två år senare bytte de faktiskt namn till Frihetliga socialisters förbund, men då var jag redan borta ur sammanhanget
Så jag gick med i LF, och blev snart invald i Stockholmsavdelningens styrelse. Jag sågs nog som ett ovanligt tillskott eftersom jag bara var 15 år och gick i grundskolan.
Men nu blev det så att våren 1971 förlorade jag gradvis fästet i verkligheten. Jag utvecklades mot en psykos, även om jag på ytan var ganska så normal. Jag hoppade av skolan, för att jag inte orkade med den, men politiskt arbete orkade jag med.
Då fick vi reda på att motståndarna till Gahrton lanserade Lars Leijonborg som motkandidat till förbundsordförandeposten. Det hela skulle avgöras på FPU:s kongress i Falkenberg i juni. Jag ville vara med när den stora striden skulle hållas, och ville göra mitt för att bekämpa Leijonborg.
Kongressen skulle hållas 12-14 juni. Jag hade hoppats att få åka med någon av medlemmarna i Liberala Förbundet i bil. Men det fanns inte plats för mig, så jag fick åka i en nattbuss natten till den 12, abonnerad av leijonborgarna. Det var en sannskyldig mardröm, och jag sov inte på hela natten.
Det var så att säga fientligt territorium, och leijonborgarna skrålade kampsånger hela natten. Den jag minns bäst var en som gick ”Broiler är min man, Broiler är din man, från södra Skåne till norra Lappland”. Till melodin av ”This land is your land”. Broiler var deras smeknamn på Leijonborg. Jag tyckte det var passande.
Jag sov som sagt inte på hela natten men när jag kom dit lyckades jag sova några timmar i ett tält, som Liberala Förbundet hade.
På kongressen höll jag en del inlägg, som till en del blev uppmärksammande. En lokaltidning skrev till och med om mig och kallade mig för en ”krullhårig pamp” i Liberala Förbundet! Och jag var nog inte till någon större glädje för gahrtoniterna, då jag var så långt till vänster att leijonborgarna kunde använda mig som avskräckande exempel. En gick till och med upp i talarstolen och sa att ”två år till med Gahrton som ordförande så kommer nästa ordförande i FPU att heta Erik Rodenborg”.
Men Gahrton förlorade. Lejonborgs team lyckades skrämma slag på en man som hade tänkt rösta på Gahrton - de sa att han skulle bli skyldig till att FPU splittrades om han inte avstod från att rösta. Så han avstod och resultatet blev 50-49 till Leijonborg, och en nedlagd röst. Om det hade blivit 50-50 hade Gahrton suttit kvar, eftersom han var sittande ordförande.
De intrigerande leijonborgarna hade inte ljugit – om Gahrton hade vunnit planerade de en splittring och resultatet hade nog blivit att folkpartiet efter ett tag skulle ha brutit med det gahrtonitiska FPU, som i det läget nog hade gått mycket snabbt åt vänster, Det hade ju blivit ett mycket intressant läge.
För min del kändes det som om allt rämnade. Det var sista strået. De psykotiska drag som jag hade lyckats hålla i schack bröt igenom med full kraft. Så den sista dagen på kongressen gick jag till sjukhuset och sa att jag ville bli röntgad i hjärnan. Jag hade nämligen plötsligt börjat tro att min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån.
Istället gav de mig en sömntablett och sa att jag skulle komma till psyket dagen efter. Där skrev de en remiss till S:t Göran i Stockholm.
Det sorgligaste enskilda minnet jag har från detta sammanbrott var nog när jag satt på tågstationen i Falkenberg och väntade på tåget till Stockholm. Då kom det fram en tjej, som var gahrtonit, och hade gillat mina inlägg på kongressen. Hon verkade väldigt trevlig. Jag hade inte vett att hålla mina psykotiska vanföreställningar för mig själv så jag började prata om hur min hjärna ruttnade bort bakifrån. Hon blev helt förskräckt och mumlade något om hur hemskt det var med knark. Jag svarade helt sanningsenligt att jag inte knarkade och hon såg än mer förskräckt ut, och försvann snabbt.
Jag tycker än idag att det var oerhört sorgligt att jag gjorde henne både besviken och förskräckt.
Minnet av just det samtalet dyker upp då och då, som en plåga.
Se också Kungsholmens FNL-grupp.
Folkpartiet - i de maktägande minoriteternas tjänst
/Denna artikel skrev jag när jag var 16 år, i mars 1971. Jag hade lämnat FPU och gått med i "Liberala Förbundet", kallade mig ännu vänsterliberal, men var på väg att bli socialist. Artikeln publicerades i Liberala Förbundets medlemstidning "Radikalt Alternativ". Den blev faktiskt hårt angripen av personer i FPU:s högerflygel - en skribent kallade den för "ohämmad folkpartihets"! Är väl på något sätt ett tidsdokument... /
I nummer 6/70 av "Radikalt forum", Fpu Storstockholms allt annat än radikala tidning, har Björn Rydberg (nyvald disktriktsorförande) skrivit en artikel om förhållandet mellan Folkpartiet och Fpu. Rydberg kritiserar Liberal Debatt för att den skrivit att Fp:s politik är konservativ och prokapitalistisk. Liberal Debatts påhopp känns som en kniv i ryggen tycker han. Fp har alltid varit ett radikalt reformparti. Om Fp:s förslag gick igenom "skulle (det) innebära ett klart steg framåt i radikal riktning". "Att", skriver Rydberg, "påstå att folkpartiet står i de maktägandes tjänst är ohederligt och djupt lögnaktigt."
Rydbergs påståenden är inte speciellt övertygande. För att "bevisa" att Fp alltid varit ett radikalt parti drag han upp några exempel på att Fp vid några tillfällen kämpat för politisk demokrati. Och det är riktigt - när det gäller den formella politiska strukturen har Fp i många fall kämpat för demokratisering. I början av seklet kämpade liberaler och socialdemokrater tillsammans för formell politisk demokrati. Därefter bröts samarbetet - därför att liberalerna inte ville gå vidare, arbeta också för ekonomisk demokrati. Därmed var också liberalismens progressiva roll slut. Sedan dess har i stället "liberaler" och Fp spelat en i huvudsak konservativ roll - som försvarare av det privatkapitalistiska systemet och som motståndare till ekonomisk demokrati.
På 30-talet skrämde "liberala" tidningar som Dagens Nyheter med kommunistfaran för att ta röster från socialdemokraterna. Under 40- och 50-talem bekämpade Fp jämlikhetsskapande skatter med motiveringen att "det måste löna sig att arbeta". Andra "radikala" krav som Fp ställde under denna tid var sänkt bolags- och förmögenhetsskatt. Annars kännetecknades Fp:s poltik under denna tid främst av en hysterisk kommunistskräck och ett intimt samarbete med högern.
Folkpartiet har alltså inte som Rydberg påstår några speciellt "radikala" idétraditioner att falla tillbaka på. Och när det gäller ekonomiska och jämlikhetsfrågor är det t.o.m. tvärtom - i dessa frågor har Fp drivit en klart reaktionär politik - i de makt- och kapitalägande minoriteternas tjänst! Under hela den tid det existerat har Fp motarbetat varje försök att bryta kapitalets makt, och under en långt tid också bekämpat varje förslag att via ökad skatteprogression öka den ekonomiska jämlikheten. Så sent som 1966 skriver Fp i sin politiska handbok om "socialdemokraternas överdrivna intresse för ekonomisk nivellering"!
Men - tillhör inte detta en svunnen tid, är inte Fp nu enormt radikalt, planerar inte Fp nu "en revolution på svenska"? Rydberg tycks tro detta och för att bevisa det så drar han upp en del "radikala reformer" som Fp föreslagit. Och visst är några av dessa reformer bra - men det gemensamma för dem är att de inte på något sätt förändrar maktstrukturen i samhället - de bara häller olja i maskineriet, om ens det. Dessutom har många av dem redan föreslagits av andra partier. Punkten om stöd till befrielserörelser t.ex har innan Fp tagits upp av SAP, VPK och KFML. Fp:s skattepolitik är ett annat exempel. Där innebär Fp:s senkomna "radikalism" bara att det accepterar den politik som SAP drivit länge - mot Fp:s aktiva motstånd. Och totalt kan man inte säga att Fp är ett speciellt radikalt parti. Tvärtom - det är näst moderaterna det privatkapitalistiska systemets mest öppna försvarare. Det är - vad Rydberg än påstår - ett parti i de makt- och kapitalägande minoriteternas tjänst.
Men är ändå inte Fp den enda möjligheten för en radikal liberal, är ändå inte den enda möjligheten att bygga på Fp om man vill bygga ett "radikalliberalt" alternativ? Detta har länge ansetts som en given sak av även i övrigt radikala "vänsterliberaler".
Man har menat att även om Fp:s poltik inte är så speciellt radikal så är den i alla fall den som ligger den radikala liberalismen närmast, den som lättast kan utvecklas. Men är det verkligen så?
Ja, det beror naturligtvis på vad som menas med radikalism. Om man - som Björn Rydberg gör - med "radikalism" menar en vilja att genomföra en del punktrefomer så är det kanske möjligt att bygga med Fp som bas (men även då vore det nog lämpligt att bygga på ex.vis centern istället). Men om man däremot med radikalism menar en vilja till en genomgripande förvandling av samhället så är det klart att det är helt omöjligt att bygga på ett så pass konservativt parti som Fp. Om man gör det kommer de radikala människor som man annars skulle nå att skrämmas bort av Fp-anknytningen.
Vänster-"liberalismen" blir på så sätt en närmast löjeväckande radikal utväxt från Folkpartiet. Att ha ett så radikalt program som Liberala Förbundet t.ex. och samtidigt uppmana "rösta på folkpartiet" - det vore en inkonsekvens utan like.
Nej, om vänsterliberalismen ska bli en kraft att räkna med i den politiska utvecklingen måste den slutgiltigt bryta med sin karaktär av folkpartibihang. I stället borde den i högre grad än nu gå in för ett samarbete med den demokratiskt socialistiska vänstern. Endast då kan ett progressivt, decentraliserat vänsteralternativ skapas.
I nummer 6/70 av "Radikalt forum", Fpu Storstockholms allt annat än radikala tidning, har Björn Rydberg (nyvald disktriktsorförande) skrivit en artikel om förhållandet mellan Folkpartiet och Fpu. Rydberg kritiserar Liberal Debatt för att den skrivit att Fp:s politik är konservativ och prokapitalistisk. Liberal Debatts påhopp känns som en kniv i ryggen tycker han. Fp har alltid varit ett radikalt reformparti. Om Fp:s förslag gick igenom "skulle (det) innebära ett klart steg framåt i radikal riktning". "Att", skriver Rydberg, "påstå att folkpartiet står i de maktägandes tjänst är ohederligt och djupt lögnaktigt."
Rydbergs påståenden är inte speciellt övertygande. För att "bevisa" att Fp alltid varit ett radikalt parti drag han upp några exempel på att Fp vid några tillfällen kämpat för politisk demokrati. Och det är riktigt - när det gäller den formella politiska strukturen har Fp i många fall kämpat för demokratisering. I början av seklet kämpade liberaler och socialdemokrater tillsammans för formell politisk demokrati. Därefter bröts samarbetet - därför att liberalerna inte ville gå vidare, arbeta också för ekonomisk demokrati. Därmed var också liberalismens progressiva roll slut. Sedan dess har i stället "liberaler" och Fp spelat en i huvudsak konservativ roll - som försvarare av det privatkapitalistiska systemet och som motståndare till ekonomisk demokrati.
På 30-talet skrämde "liberala" tidningar som Dagens Nyheter med kommunistfaran för att ta röster från socialdemokraterna. Under 40- och 50-talem bekämpade Fp jämlikhetsskapande skatter med motiveringen att "det måste löna sig att arbeta". Andra "radikala" krav som Fp ställde under denna tid var sänkt bolags- och förmögenhetsskatt. Annars kännetecknades Fp:s poltik under denna tid främst av en hysterisk kommunistskräck och ett intimt samarbete med högern.
Folkpartiet har alltså inte som Rydberg påstår några speciellt "radikala" idétraditioner att falla tillbaka på. Och när det gäller ekonomiska och jämlikhetsfrågor är det t.o.m. tvärtom - i dessa frågor har Fp drivit en klart reaktionär politik - i de makt- och kapitalägande minoriteternas tjänst! Under hela den tid det existerat har Fp motarbetat varje försök att bryta kapitalets makt, och under en långt tid också bekämpat varje förslag att via ökad skatteprogression öka den ekonomiska jämlikheten. Så sent som 1966 skriver Fp i sin politiska handbok om "socialdemokraternas överdrivna intresse för ekonomisk nivellering"!
Men - tillhör inte detta en svunnen tid, är inte Fp nu enormt radikalt, planerar inte Fp nu "en revolution på svenska"? Rydberg tycks tro detta och för att bevisa det så drar han upp en del "radikala reformer" som Fp föreslagit. Och visst är några av dessa reformer bra - men det gemensamma för dem är att de inte på något sätt förändrar maktstrukturen i samhället - de bara häller olja i maskineriet, om ens det. Dessutom har många av dem redan föreslagits av andra partier. Punkten om stöd till befrielserörelser t.ex har innan Fp tagits upp av SAP, VPK och KFML. Fp:s skattepolitik är ett annat exempel. Där innebär Fp:s senkomna "radikalism" bara att det accepterar den politik som SAP drivit länge - mot Fp:s aktiva motstånd. Och totalt kan man inte säga att Fp är ett speciellt radikalt parti. Tvärtom - det är näst moderaterna det privatkapitalistiska systemets mest öppna försvarare. Det är - vad Rydberg än påstår - ett parti i de makt- och kapitalägande minoriteternas tjänst.
Men är ändå inte Fp den enda möjligheten för en radikal liberal, är ändå inte den enda möjligheten att bygga på Fp om man vill bygga ett "radikalliberalt" alternativ? Detta har länge ansetts som en given sak av även i övrigt radikala "vänsterliberaler".
Man har menat att även om Fp:s poltik inte är så speciellt radikal så är den i alla fall den som ligger den radikala liberalismen närmast, den som lättast kan utvecklas. Men är det verkligen så?
Ja, det beror naturligtvis på vad som menas med radikalism. Om man - som Björn Rydberg gör - med "radikalism" menar en vilja att genomföra en del punktrefomer så är det kanske möjligt att bygga med Fp som bas (men även då vore det nog lämpligt att bygga på ex.vis centern istället). Men om man däremot med radikalism menar en vilja till en genomgripande förvandling av samhället så är det klart att det är helt omöjligt att bygga på ett så pass konservativt parti som Fp. Om man gör det kommer de radikala människor som man annars skulle nå att skrämmas bort av Fp-anknytningen.
Vänster-"liberalismen" blir på så sätt en närmast löjeväckande radikal utväxt från Folkpartiet. Att ha ett så radikalt program som Liberala Förbundet t.ex. och samtidigt uppmana "rösta på folkpartiet" - det vore en inkonsekvens utan like.
Nej, om vänsterliberalismen ska bli en kraft att räkna med i den politiska utvecklingen måste den slutgiltigt bryta med sin karaktär av folkpartibihang. I stället borde den i högre grad än nu gå in för ett samarbete med den demokratiskt socialistiska vänstern. Endast då kan ett progressivt, decentraliserat vänsteralternativ skapas.
måndag 9 september 2013
Minns du förra året?
Någon gång hösten 1970 köpte jag NJA-gruppens skiva "Hör upp allt folk". Den var ganska omtalad när den kom, och den spelades ofta i radio. NJA-gruppen var i själva verket en proggrupp som sympatiserade med KFML. Senare bytte den namn till "Fria Proteatern".
En av de låtar jag föll för direkt för var nog "Minns du förra året?". Den var både elak, rolig och tankeväckande. Tyckte jag. Samtidigt hade den en form av tidstypisk optimism. Den byggde på föreställningen att arbetarklassen och folket reser sig mer och mer. I en folklig våg utmanas kapitalet, och de som bygger sin politiska karriär på att samarbeta med det.
De senare skulle få det svårare och svårare. I den sista versen uttalas förhoppningen att det kommer att bli "hårt för den som är kapitalets lakej".
Så blev det ju inte riktigt. Ungefär en 8-10 år efter att skivan kom startade en motreaktion mot vänstervågen, som efter ett tag gjorde att det blev lättare och lättare att bli "kapitalets lakej". Och svårare och svårare för de som hade en världsbild som ens avlägset liknade den som förmedlades på NJA-gruppens LP.
Men, för att anknyta till vad jag skrivit i ett annat sammanhang. För mig är 1970 i vissa avseenden mer nutid än vad 2013 är. Inte endast upplevelsemässigt, utan även i en djupare mening.
------------------------------------------------------------------------------
/Nedan kommer texten till låten. Jag beklagar att den inte finns på You Tube, för det är en sång, inte en dikt. Den ska helst höras, inte läsas. Men missar mycket om man endast läser den.../
Minns du förra året?
Minns du förra året, när kungen sa:
"Sveriges relationer till utlandet är bra,
ordningen i landet är klanderfri,
välfärden för folket är så hög som den kan bli. "
Och LO-chefen sa: "Håll era krav tillbaks,
vi måste vara våra direktörer till lags,
vår industri går back det är synd och skam,
våra direktörer tvingas tigga sig fram",
Han meddelade vidare så blek och tärd,
"det blir ett väldigt dåligt lönavtal i år tyvärr",
Men LO-chefens dystra tal var bara båg,
så höga vinster som i fjol var länge sen man såg.
Och minns du Gunnar Sträng han spekulerade,
i aktier och herreslott han investerade,
sen åkte han iväg till kompanjonerna,
i Västerås på Arosmässan stod han upp och sa:
"I Sverige jobbar arbetarna utan knyst,
en jobbare i Sverige håller takten och är tyst,
till er som påstår motsatsen, nu som bär skägg,
ni bör nog inte yttra er, ni slippslösa drägg"
Och alla direktörerna de hurrade,
de skrattade och sjöng och applåder dånade.
så sade och så talade Gunnar Sträng,
och visade med ord hur han är kapitalets dräng.
Men i gruvan var det hårt och kallt,
och Volvo höjer takten hundrafalt.
Från hamn och verkstad hörs ett dån,
från byggen överallt ifrån
i hela landet höjs en mäktig röst:
"Nu är gränsen nådd, nu ska pamparna på knä,
nu facket vårt förtroende har mist.
Ja nu strejkar vi till sist".
"VA! HAR DET BLITT STREJK!"
Nu blev det fart på Sträng.
Och fart blev på envoyen och på hans rövargäng.
"DET ÄR OLAGLIGT!" skrek Geijer, "ni får återgå".
Ja, Wallenbergs lakejer hade nu ett fasligt sjå.
Som jojon får nu ombudsmännen landet runt.
Upp och ner och härs och tvärs dom for och prata strunt.
Åke Nilsson sa: "det är utlänningarnas fel, inte vårt".
Ja, aldrig har väl ombudsmän fått jobba lika hårt.
Vad blir det nu av allt det här, vad kan vi se?
Ja, slutet har vi inte sett men räkna säkert med.
Nu när arbetarna börjat formera sig,
Blir det hårt för den som är kapitalets lakej.
En av de låtar jag föll för direkt för var nog "Minns du förra året?". Den var både elak, rolig och tankeväckande. Tyckte jag. Samtidigt hade den en form av tidstypisk optimism. Den byggde på föreställningen att arbetarklassen och folket reser sig mer och mer. I en folklig våg utmanas kapitalet, och de som bygger sin politiska karriär på att samarbeta med det.
De senare skulle få det svårare och svårare. I den sista versen uttalas förhoppningen att det kommer att bli "hårt för den som är kapitalets lakej".
Så blev det ju inte riktigt. Ungefär en 8-10 år efter att skivan kom startade en motreaktion mot vänstervågen, som efter ett tag gjorde att det blev lättare och lättare att bli "kapitalets lakej". Och svårare och svårare för de som hade en världsbild som ens avlägset liknade den som förmedlades på NJA-gruppens LP.
Men, för att anknyta till vad jag skrivit i ett annat sammanhang. För mig är 1970 i vissa avseenden mer nutid än vad 2013 är. Inte endast upplevelsemässigt, utan även i en djupare mening.
------------------------------------------------------------------------------
/Nedan kommer texten till låten. Jag beklagar att den inte finns på You Tube, för det är en sång, inte en dikt. Den ska helst höras, inte läsas. Men missar mycket om man endast läser den.../
Minns du förra året?
Minns du förra året, när kungen sa:
"Sveriges relationer till utlandet är bra,
ordningen i landet är klanderfri,
välfärden för folket är så hög som den kan bli. "
Och LO-chefen sa: "Håll era krav tillbaks,
vi måste vara våra direktörer till lags,
vår industri går back det är synd och skam,
våra direktörer tvingas tigga sig fram",
Han meddelade vidare så blek och tärd,
"det blir ett väldigt dåligt lönavtal i år tyvärr",
Men LO-chefens dystra tal var bara båg,
så höga vinster som i fjol var länge sen man såg.
Och minns du Gunnar Sträng han spekulerade,
i aktier och herreslott han investerade,
sen åkte han iväg till kompanjonerna,
i Västerås på Arosmässan stod han upp och sa:
"I Sverige jobbar arbetarna utan knyst,
en jobbare i Sverige håller takten och är tyst,
till er som påstår motsatsen, nu som bär skägg,
ni bör nog inte yttra er, ni slippslösa drägg"
Och alla direktörerna de hurrade,
de skrattade och sjöng och applåder dånade.
så sade och så talade Gunnar Sträng,
och visade med ord hur han är kapitalets dräng.
Men i gruvan var det hårt och kallt,
och Volvo höjer takten hundrafalt.
Från hamn och verkstad hörs ett dån,
från byggen överallt ifrån
i hela landet höjs en mäktig röst:
"Nu är gränsen nådd, nu ska pamparna på knä,
nu facket vårt förtroende har mist.
Ja nu strejkar vi till sist".
"VA! HAR DET BLITT STREJK!"
Nu blev det fart på Sträng.
Och fart blev på envoyen och på hans rövargäng.
"DET ÄR OLAGLIGT!" skrek Geijer, "ni får återgå".
Ja, Wallenbergs lakejer hade nu ett fasligt sjå.
Som jojon får nu ombudsmännen landet runt.
Upp och ner och härs och tvärs dom for och prata strunt.
Åke Nilsson sa: "det är utlänningarnas fel, inte vårt".
Ja, aldrig har väl ombudsmän fått jobba lika hårt.
Vad blir det nu av allt det här, vad kan vi se?
Ja, slutet har vi inte sett men räkna säkert med.
Nu när arbetarna börjat formera sig,
Blir det hårt för den som är kapitalets lakej.
onsdag 4 september 2013
En politisk sekt med lång livslängd
Religiösa sekter kan bestå nästan hur länge som helst. Politiska dito brukar bli mer kortlivade.
En sak som förvånar mig är hur länge den organisation som idag kallar sig "Kommunistiska Partiet" lyckats bestå.
När den bildades 1970 hette den KFML(r). Det betydde Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna). Det var en utbrytning från KFML (Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna).
Nu var det så att jag blev indragen i det hela för jag var aktiv i DFFG (De Förenade FNL-grupperna). En dag hösten 1970 när jag var på ett möte fick vi ett papper där det stod att "Motsättningarna inom DFFG är allvarliga". Det lät dramatiskt, nästan lite kusligt.
Vad hade hänt? Jo, eftersom KFML dominerade FNL-grupperna avspeglades splittringar i denna organisation nästan automatiskt i DFFG. Och nu hade de som några månader senare skulle bli KFML(r) bland annat drivit linjen att DFFG borde uttala sitt stöd för KFML i valet 1970...Det var ju rena nippran. Det skulle verkligen innebära att den kanske mäktigaste solidaritetsorganisation med en kamp i ett annat land som vi någonsin sett i Sverige på en sekund skulle ha reducerats till en ren sekt.
En annan sak som KFML(r) drev var att kampen mot den svenska imperialismen borde bli huvudprioriteringen för DFFG.
De som kom att stå kvar i KFML gick alltså emot detta. Det talar faktiskt till deras fördel.
Överhuvudtaget var (r):arna (som de kom att kallas) ganska så bisarra. När de lämnat DFFG bildade de en egen "front" - SFIF (Solidaritetsfronten för Indokinas folk). Det var endast en front till namnet. I princip var det KFML(r):s utskott för Indokinafrågor. Efter kanske ett halvår lades detta också ner.
Även utanför Indokinafrågan var (r) extremt sekteristiska. Bland annat gjorde de märken man kunde sätta på jackan med bilder på Stalin. Nu var även KFML på sitt sätt stalinister (de sa att Stalin var 70 procent bra och 30 procent dålig - en "beräkning" som de hämtat från Kinas Kommunistiska Parti /KKP/). Men de bedrev ingen direkt kult av Stalin .
(r):arna delade också ut något de kallade "Månadens ishacka" till organisationer och personer de inte gillade. Anledningen till det där med ishacka var att Trotskij dödades med en ishacka.
De ville inte jobba fackligt, de sa att facket skulle ställas åt sidan. De var emot att KFML hade kravet "Fri strejkrätt"- istället ville de föra fram parollen "Leve de vilda strejkerna - fram mot den socialistiska revolutionen".
De gjorde sig lustiga över att KFML i ett kommunalval hade parollen "Regelbundna bussturer till Valsätra". De frågade ironiskt om KFML:s arbetsutskotts slutmål verkligen var Valsätra, och tillade att för deras egen del var slutmålet inte Valsätra, utan .. det klasslösa kommunistiska samhället.
Och så vidare.
Själv var min inställning till KFML någon form av närmast skräckblandad respekt. Medan min inställning till KFML (r) väl närmast var skräckblandad icke-respekt. Jag trodde att KFML skulle överleva sin bisarra utbrytning men det blev tvärtom. KFML bytte namn till SKP, och sedan Solidaritetspartiet. Sedan lades de ner. KFML(r) blev efter ett tag KPML(r) och nu alltså "Kommunistiska Partiet". Och är idag det enda parti i Sverige som ser det härskande partiet i Nordkorea som en sorts broderorganisation.
Anledningen till att (r) klarade sig längre var nog att de efter ett tag övergav den slaviska lojaliteten med Kina och blev någon sorts allmänstalinister. Så slapp de följa med alla Kinas svängningar. KFML höll genom sina namnbyten fast vid Kina, vilket till sist blev dess undergång.
Även om KFML var maostalinister tror jag att det finns en del av deras erfarenheter man kan lära sig av. KFML (r) var nog bara ett avskräckande exempel på sektlogik. Som tyvärr blev långvarigt.
En sak som förvånar mig är hur länge den organisation som idag kallar sig "Kommunistiska Partiet" lyckats bestå.
När den bildades 1970 hette den KFML(r). Det betydde Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna). Det var en utbrytning från KFML (Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna).
Nu var det så att jag blev indragen i det hela för jag var aktiv i DFFG (De Förenade FNL-grupperna). En dag hösten 1970 när jag var på ett möte fick vi ett papper där det stod att "Motsättningarna inom DFFG är allvarliga". Det lät dramatiskt, nästan lite kusligt.
Vad hade hänt? Jo, eftersom KFML dominerade FNL-grupperna avspeglades splittringar i denna organisation nästan automatiskt i DFFG. Och nu hade de som några månader senare skulle bli KFML(r) bland annat drivit linjen att DFFG borde uttala sitt stöd för KFML i valet 1970...Det var ju rena nippran. Det skulle verkligen innebära att den kanske mäktigaste solidaritetsorganisation med en kamp i ett annat land som vi någonsin sett i Sverige på en sekund skulle ha reducerats till en ren sekt.
En annan sak som KFML(r) drev var att kampen mot den svenska imperialismen borde bli huvudprioriteringen för DFFG.
De som kom att stå kvar i KFML gick alltså emot detta. Det talar faktiskt till deras fördel.
Överhuvudtaget var (r):arna (som de kom att kallas) ganska så bisarra. När de lämnat DFFG bildade de en egen "front" - SFIF (Solidaritetsfronten för Indokinas folk). Det var endast en front till namnet. I princip var det KFML(r):s utskott för Indokinafrågor. Efter kanske ett halvår lades detta också ner.
Även utanför Indokinafrågan var (r) extremt sekteristiska. Bland annat gjorde de märken man kunde sätta på jackan med bilder på Stalin. Nu var även KFML på sitt sätt stalinister (de sa att Stalin var 70 procent bra och 30 procent dålig - en "beräkning" som de hämtat från Kinas Kommunistiska Parti /KKP/). Men de bedrev ingen direkt kult av Stalin .
(r):arna delade också ut något de kallade "Månadens ishacka" till organisationer och personer de inte gillade. Anledningen till det där med ishacka var att Trotskij dödades med en ishacka.
De ville inte jobba fackligt, de sa att facket skulle ställas åt sidan. De var emot att KFML hade kravet "Fri strejkrätt"- istället ville de föra fram parollen "Leve de vilda strejkerna - fram mot den socialistiska revolutionen".
De gjorde sig lustiga över att KFML i ett kommunalval hade parollen "Regelbundna bussturer till Valsätra". De frågade ironiskt om KFML:s arbetsutskotts slutmål verkligen var Valsätra, och tillade att för deras egen del var slutmålet inte Valsätra, utan .. det klasslösa kommunistiska samhället.
Och så vidare.
Själv var min inställning till KFML någon form av närmast skräckblandad respekt. Medan min inställning till KFML (r) väl närmast var skräckblandad icke-respekt. Jag trodde att KFML skulle överleva sin bisarra utbrytning men det blev tvärtom. KFML bytte namn till SKP, och sedan Solidaritetspartiet. Sedan lades de ner. KFML(r) blev efter ett tag KPML(r) och nu alltså "Kommunistiska Partiet". Och är idag det enda parti i Sverige som ser det härskande partiet i Nordkorea som en sorts broderorganisation.
Anledningen till att (r) klarade sig längre var nog att de efter ett tag övergav den slaviska lojaliteten med Kina och blev någon sorts allmänstalinister. Så slapp de följa med alla Kinas svängningar. KFML höll genom sina namnbyten fast vid Kina, vilket till sist blev dess undergång.
Även om KFML var maostalinister tror jag att det finns en del av deras erfarenheter man kan lära sig av. KFML (r) var nog bara ett avskräckande exempel på sektlogik. Som tyvärr blev långvarigt.
tisdag 3 september 2013
Och, ja, jag ska delta...
... i den demonstration som samlas på Medborgarplatsen klockan 17 på onsdag den 4, inför Barack Obamas besök.
Trots "freds"pristagarens mer "progressiva" retorik finns det inga kvalitativa skillnader mellan Obamas politik och George W Bushs, Ronald Reagans eller Lyndon Johnsons....
Förenta Staterna är och förblir världsimperialismens ledande makt - och den främsta garanten för en orättvis och exploaterande världsordning.
Trots "freds"pristagarens mer "progressiva" retorik finns det inga kvalitativa skillnader mellan Obamas politik och George W Bushs, Ronald Reagans eller Lyndon Johnsons....
Förenta Staterna är och förblir världsimperialismens ledande makt - och den främsta garanten för en orättvis och exploaterande världsordning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)