Liberalt hyckleri om Venezuela

Folkpartisten Christer Winbäck vill i ett debattinlägg i SvD idag att regeringen Reinfeldt aktivt ska ta ställning för den borgerliga oppositionen i Venezuela och deras obevisade och politiskt motiverade anklagelser om "valfusk".

Oppositionens bedriver inte endast en kampanj - efter att de på svaga eller obefintiga grunder vägrat att erkänna valresultatet har de de facto agerat för att bereda marken för en kontrarevolutionär kupp .

Att Winbäck stöder detta förvånar inte i sig. Att han känner solidaritet med sina klassbröder i Venezuela är ju inte konstigt...

Men det blir direkt osmakligt när han mot slutet lägger in denna hycklande formulering:

"För oss liberaler är frihet det övergripande målet, i biståndet och i utrikespolitiken. Frihet skapas genom demokrati. Demokrati sätter dessutom press på stater att skapa förutsättningar för välstånd och välfärd, vilket är viktigt i flera latinamerikanska länder där inkomstskillnaderna är stora och fattigdomen utbredd."

Och detta efter att han angripit den regering som under mer än ett årtionde systematiskt arbetat för att skapa välstånd, utrota fattigdom och minska inkomstskillnader - och försvarar den "opposition" som representerar det system av ojämlikhet och  exploatering som Chavezregeringen försökt bekämpa.

Det sägs att vara liberal är att vara kluven. Men Winbäck är inte kluven, han står entydigt på de rikas sida. . Och kombinerar detta med en såväl ohederlig som hycklande retorik.

När Angela Merkel var för demokratisk socialism

Jag visste inte att jag och Angela Merkel hade något gemensamt. Mer än allmänna saker som exempelvis att vi båda är av släktet Homo Sapiens och tillhör den indoeuropeiska språkgruppen.

Men nu verkar det vara så att vi båda 1989 hade samma åsikter om Tysklands återförening . Då var hon inte för återföreningen - hon förespråkade istället en demokratisk socialism i ett självständigt Östtyskland.

Skillnaden mellan henne och mig är förstås att jag fortfarande anser att det hade varit det bästa alternativet, medan hon nog snabbt insåg att det inte var en åsikt man kunde göra karriär på i ett återförenat kapitalistiskt Tyskland.

Möjligen hade hon kunnat bli en ledande aktivist i det reformerade kommunistpartiets efterföljare Die Linke - istället för att bli den förbundskansler som sätter skräck i Europas fattiga länder (och den högste ansvariga i ett samhällssystem som har skapat fattigdom, arbetslöshet och otrygghet hos stora delar av befolkningen i det gamla DDR).

Hennes eftermäle skulle förstås bli mycket trevligare om hon hade valt det förra.