Detta var titeln på en intressant och läsvärd kommentar som Jan Myrdal skrev i början av 2008 då JK Göran Lambertz lade ner utredningen om bordellhärvan. (Att sedan Aftonbladets webbredaktion inte kunde stava är en helt annan sak - i pappersupplagan var rubriken rättstavad...).
Läs den gärna!
måndag 26 november 2012
lördag 24 november 2012
Sanningen som inte fick komma fram
/Om Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok "Makten, männen, mörkläggningen". Från Socialisten 71, december 2004./
Enligt ett reaktionärt, allmänt spritt, talesätt är prostitution "världens äldsta yrke". Det är naturligtvis inte sant. Prostitution existerade inte i de jämlika samhällen som existerade under mänsklighetens förhistoria. Det är först i och med uppkomsten av klassamhällen och kvinnoförtryck som prostitutionen uppstår.
De tidigaste dokumenterade beläggen för prostitution kommer från det klassamhälle som uppstod i Mesopotamien, nuvarande Irak, några tusen år f.Kr. Alltsedan dess har prostitutionen varit en integrerad del av klassamhället. Efter kristendomens seger i västvärlden har den officiella inställningen till prostitution varit ett formellt avståndstagande - kombinerat med ett de facto accepterande. Det faller sig också naturligt att de prostituerades kunder genom tiderna ofta har varit män från de högre samhällsskikten - om inte annat för att de i högre grad haft - och har - råd. Därför kan det knappast ses som förvånande att högt uppsatta män (och åtminstone en högt uppsatt kvinna) figurerade i listan på kunder i den så kallade bordellhärvan 1976.
Journalisterna Deanne Rauscher och (den framlidne) Janne Mattsson har i sin bok "Makten, männen, mörkläggningen" (Vertigo förlag, 2004) kartlagt denna anmärkningsvärda affär. Enligt vad de själva uppger blev de under arbetets gång utsatta för en rad hot. Det är inte heller speciellt förvånande.
Bordellhärvan inleddes 1976 när "bordellmamman" Doris Hopp arresterades och ställdes inför rätta, anklagad för koppleri. Som namngivna vittnen i historien inkallades prostituerade, som tvangs att offentligt schavottera med sina namn. Kunderna däremot tvangs aldrig att vittna och benämndes endast "kund 1", kund 2" osv. Varför? Rauscher och Mattsson har en förklaring: "bland kunderna utpekades kända personer inom nöjesvärlden, affärsmän, läkare, mediafolk, flera politiker i riksdagen, två landshövdingar, flera ministrar, militärer i ytterst känsliga positioner - en civilingenjör, en överste och en överstelöjtnant, en ledamot i Rikspolisstyrelsens ledning, en rotelchef inom Stockholmspolisen, ja, till och med en åklagare. Som extra krydda en riksdagskvinna." (Rauscher/Mattsson s. 281)
Namnen kommer såväl från bordellmammans anteckningar, intervjuer med prostituerade, som polisens spaning. Rauscher/Mattsson har publicerat en del av namnen, vilket har gjort att de utsatts för ganska hårda angrepp i pressen. Bland annat figurerar SAF-lobbyisten Björn Tarras-Wahlberg i materialet. Bland politikerna nämns Thorbjörn Fälldin, Lennart Geijer, Olof Johansson, Gunnar Sträng, Krister Wickman, Hjalmar Mehr, Ragnar Lassinanti, Cecilia Nettelbrandt - och Olof Palme.
I Doris Hopps verksamhet förekom även minderåriga flickor, de yngsta i 14-årsåldern. Dessa utnyttjades av flera av de politiker som nämns ovan. En person som erkände att han utnyttjade minderåriga flickor i denna härva var journalisten Sigvard Hammar, som dömdes villkorligt för koppleri. Trots hans erkännande dömdes han inte för utnyttjande av minderåriga.
En av de minderåriga flickorna bodde på ett behandlingshem och personalen har omvittnat hur hon, när hon såg Thorbjörn Fälldin på TV, fick utbrott, skrek "den där jävla grisen" och kastade saker omkring sig. (Raucher/Mattson, s. 289). Ganska tidigt började mörkläggningsförsöken. I dessa spelade för övrigt Hans Holmér och Ebbe Carlsson, senare bekanta från Palmemordet, "kurdspåret" och "Ebbe Carlsson-affären", en framträdande roll.
Hela affären blev en politisk skandal 1977 då journalisten Peter Bratt i en artikel i DN avslöjade att rikspolischefen Carl Persson skrivit ett PM där han utpekat justitieminister Lennart Geijer som en säkerhetsrisk för att han haft kontakt med prostituerade i Doris Hopps verksamhet. Det fanns nämligen kopplingar mellan några av de kvinnor som var inblandade i verksamheten och personal på polska ambassaden. Regeringen dementerade bestämt, och DN blev redan dagen efter tvingad till en förnedrande ursäkt.
Men under våren 1978 avslöjade TV:s "Studio S" att Bratts uppgifter faktiskt varit korrekta. Krav började resas på att namnen på de riksdagsledamöter som utpekats som bordellkunder skulle avslöjas. Och den 9 maj 1978 steg Thorbjörn Fälldin upp i riksdagens talarstol. Men istället för att avslöja namnen desarmerade han frågan på detta sätt: "Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgiva kunderna. Jag vill här skjuta in att jag inte avser att medverka till otillbörlig ryktesspridning genom att uppge något av de andra namnen" (Rauscher/Mattsson, s. 353)
Och med detta oväntade "avslöjande" lyckades det Fälldin att avvärja stormen. Hela riksdagen - inklusive oppositionsledaren Palme - slöt upp bakom Fälldin. De enda undantagen var Jörn Svensson och Per Gahrton, som båda hade en lite udda position inom sina egna partier. Sedan har det varit tyst - ända tills publiceringen av Rauscher/Mattsons bok. Den orsakade en del uppmärksamhet i pressen under några dagar - som dock förlorade intresset efter att Olof Johansson i ett TV-program viftade med ett papper som sades bevisa att han vid ett av de tillfällen han utpekades i själva verket var i USA. Att det papper han visade upp inte ens bevisade något sådant (se www.dagen.se/forum, underkategori övrigt, rubrik "Sanningen, nåden och journalister/författare") var det ingen som brydde sig om.
Men media fick en förevändning att vända sig från det brännbara ämnet, och övergick till att behandla det onekligen mer ofarliga "avslöjandet" att vänsterpartiet delvis hade varit ett sovjetvänligt parti under Sovjettiden...
Erik Rodenborg
Enligt ett reaktionärt, allmänt spritt, talesätt är prostitution "världens äldsta yrke". Det är naturligtvis inte sant. Prostitution existerade inte i de jämlika samhällen som existerade under mänsklighetens förhistoria. Det är först i och med uppkomsten av klassamhällen och kvinnoförtryck som prostitutionen uppstår.
De tidigaste dokumenterade beläggen för prostitution kommer från det klassamhälle som uppstod i Mesopotamien, nuvarande Irak, några tusen år f.Kr. Alltsedan dess har prostitutionen varit en integrerad del av klassamhället. Efter kristendomens seger i västvärlden har den officiella inställningen till prostitution varit ett formellt avståndstagande - kombinerat med ett de facto accepterande. Det faller sig också naturligt att de prostituerades kunder genom tiderna ofta har varit män från de högre samhällsskikten - om inte annat för att de i högre grad haft - och har - råd. Därför kan det knappast ses som förvånande att högt uppsatta män (och åtminstone en högt uppsatt kvinna) figurerade i listan på kunder i den så kallade bordellhärvan 1976.
Journalisterna Deanne Rauscher och (den framlidne) Janne Mattsson har i sin bok "Makten, männen, mörkläggningen" (Vertigo förlag, 2004) kartlagt denna anmärkningsvärda affär. Enligt vad de själva uppger blev de under arbetets gång utsatta för en rad hot. Det är inte heller speciellt förvånande.
Bordellhärvan inleddes 1976 när "bordellmamman" Doris Hopp arresterades och ställdes inför rätta, anklagad för koppleri. Som namngivna vittnen i historien inkallades prostituerade, som tvangs att offentligt schavottera med sina namn. Kunderna däremot tvangs aldrig att vittna och benämndes endast "kund 1", kund 2" osv. Varför? Rauscher och Mattsson har en förklaring: "bland kunderna utpekades kända personer inom nöjesvärlden, affärsmän, läkare, mediafolk, flera politiker i riksdagen, två landshövdingar, flera ministrar, militärer i ytterst känsliga positioner - en civilingenjör, en överste och en överstelöjtnant, en ledamot i Rikspolisstyrelsens ledning, en rotelchef inom Stockholmspolisen, ja, till och med en åklagare. Som extra krydda en riksdagskvinna." (Rauscher/Mattsson s. 281)
Namnen kommer såväl från bordellmammans anteckningar, intervjuer med prostituerade, som polisens spaning. Rauscher/Mattsson har publicerat en del av namnen, vilket har gjort att de utsatts för ganska hårda angrepp i pressen. Bland annat figurerar SAF-lobbyisten Björn Tarras-Wahlberg i materialet. Bland politikerna nämns Thorbjörn Fälldin, Lennart Geijer, Olof Johansson, Gunnar Sträng, Krister Wickman, Hjalmar Mehr, Ragnar Lassinanti, Cecilia Nettelbrandt - och Olof Palme.
I Doris Hopps verksamhet förekom även minderåriga flickor, de yngsta i 14-årsåldern. Dessa utnyttjades av flera av de politiker som nämns ovan. En person som erkände att han utnyttjade minderåriga flickor i denna härva var journalisten Sigvard Hammar, som dömdes villkorligt för koppleri. Trots hans erkännande dömdes han inte för utnyttjande av minderåriga.
En av de minderåriga flickorna bodde på ett behandlingshem och personalen har omvittnat hur hon, när hon såg Thorbjörn Fälldin på TV, fick utbrott, skrek "den där jävla grisen" och kastade saker omkring sig. (Raucher/Mattson, s. 289). Ganska tidigt började mörkläggningsförsöken. I dessa spelade för övrigt Hans Holmér och Ebbe Carlsson, senare bekanta från Palmemordet, "kurdspåret" och "Ebbe Carlsson-affären", en framträdande roll.
Hela affären blev en politisk skandal 1977 då journalisten Peter Bratt i en artikel i DN avslöjade att rikspolischefen Carl Persson skrivit ett PM där han utpekat justitieminister Lennart Geijer som en säkerhetsrisk för att han haft kontakt med prostituerade i Doris Hopps verksamhet. Det fanns nämligen kopplingar mellan några av de kvinnor som var inblandade i verksamheten och personal på polska ambassaden. Regeringen dementerade bestämt, och DN blev redan dagen efter tvingad till en förnedrande ursäkt.
Men under våren 1978 avslöjade TV:s "Studio S" att Bratts uppgifter faktiskt varit korrekta. Krav började resas på att namnen på de riksdagsledamöter som utpekats som bordellkunder skulle avslöjas. Och den 9 maj 1978 steg Thorbjörn Fälldin upp i riksdagens talarstol. Men istället för att avslöja namnen desarmerade han frågan på detta sätt: "Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgiva kunderna. Jag vill här skjuta in att jag inte avser att medverka till otillbörlig ryktesspridning genom att uppge något av de andra namnen" (Rauscher/Mattsson, s. 353)
Och med detta oväntade "avslöjande" lyckades det Fälldin att avvärja stormen. Hela riksdagen - inklusive oppositionsledaren Palme - slöt upp bakom Fälldin. De enda undantagen var Jörn Svensson och Per Gahrton, som båda hade en lite udda position inom sina egna partier. Sedan har det varit tyst - ända tills publiceringen av Rauscher/Mattsons bok. Den orsakade en del uppmärksamhet i pressen under några dagar - som dock förlorade intresset efter att Olof Johansson i ett TV-program viftade med ett papper som sades bevisa att han vid ett av de tillfällen han utpekades i själva verket var i USA. Att det papper han visade upp inte ens bevisade något sådant (se www.dagen.se/forum, underkategori övrigt, rubrik "Sanningen, nåden och journalister/författare") var det ingen som brydde sig om.
Men media fick en förevändning att vända sig från det brännbara ämnet, och övergick till att behandla det onekligen mer ofarliga "avslöjandet" att vänsterpartiet delvis hade varit ett sovjetvänligt parti under Sovjettiden...
Erik Rodenborg
fredag 23 november 2012
Vilka pekades ut som sexköpare i bordellhärvan?
/Originalartiklarna från Socialisten juli 2005./
Lennart Geijer, Socialdemokratisk justitieminister och sexköpare
/Överst finns presentationen av de namn som pekas ut i Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Mannen, makten, mörkläggningen. Efter detta kommer den ledare som försvarade och motiverade publiceringen. /
-------------------------------------------------------------------------
1. Vilka var kunderna?
I rikspolischef Carl Perssons PM, som byggde på uppgifter från kriminalpolisen och Säpo, nämns sex personer med viktiga positioner i samhället (s 177, 238) Dessa var.
Lennart Geijer, justitieminister (s) fram till valet hösten 1976.
Att han verkligen var sexköpare vittnar många om. Han utpekades redan 1970 av en prostituerad kvinna, Lillemor Östlin, som hade ett långvarigt förhållande med honom och som nu kommit med en bok (Hinsehäxan) om sitt liv. Flera kvinnor som arbetade för Doris H. angav honom, inklusive en av småflickorna (Emelie, då15 år s.222) och en kvinna som senare blev riksdagsledamot (s.48). Också minst en kund nämner honom.
Thorbjörn Fälldin, Centerpartiets och den borgerliga oppositionens ledare fram till regeringsskiftet 1976. Därefter statsminister.
Flera prostituerade uppger att Fälldin var kund (s.383), bland andra den minderåriga Liv. Personalen på det behandlingshem där Liv bodde 1976 har berättat att Fälldins framträdande på TV väckte väldigt starka aggressioner hos henne, att hon bland annat skrek ”Den grisen!”
Även Emelie s.222.
Olof Frånstedt, dåvarande byråchef på Säpo, säger i boken: ”Thorbjörn Fälldin var bara en av de kända män som registerades av Säpo utanför bordellmammans bostad.” (s. 13, 61)
Vice talman Cecilia Nettelbrandt (Folkpartiet), hade ett förhållande med Doris Hopp. Finns med på avlyssniningsband (s 238). Lämnade alla uppdrag efter att Doris H fått sin dom.
Riksbankschef Krister Wickman
Landshövding Ragnar Lassinanti och borgarråd Hjalmar Mehr (s)
En icke namngiven person i Rikspolisstyrelsens ledningsfunktion.
Dessutom sägs i PM:2 att en av de prostituerade hävdat att hon ”väl känner de flickor som betjänat cå Stig Östberg”, det vill säga förundersökningsledaren i målet mot Hopp .
Carl Persson hade bara tagit med ett axplock av de namn som polisen och Säpo fått fram på olika sätt (telefonavlyssning, anteckningar i Hopps adressböcker, namn som de förhörda kvinnorna nämnt – trots att poliserna fått klara direktiv att inte fråga.) Utredarna skrev en förteckning på cirka 40 namn, som Östberg inte ville ha med att göra och som fortfarande är sekretessbelagd. Dessutom gjordes en mer omfattande lista i samarbete mellan Morgan Svensson och Säpos Karl Hugo Jansson. (Vad hände med den?)
Politiker som nämns av flera prostituerade är enligt boken:
Olof Johansson, (nämns på banden, och är enligt en kvinna ”en drömkund”) då vice ordförande för Centerpartiet. s177 VAR BL.A. TILLSAMMANS MED EMELIE
Gunnar Sträng, finansminister (s) till hösten 1976. Kallades ”killen som håller i pengarna” av de prostituerade.177, 183
Olof Palme, statsminister (s) fram till regimgiftet 1976. I boken ges ingen tydlig källa, men idag säger Deanne att bland andra ”Liv” namngivit honom ÄVEN EN MEDLEM AV DORIS HOPPS FAMILJ BEKRÄFTAR ATT HON TRÄFFAT HONOM I SAMMANHANG MED SYSTERN. FLERA KVINNOR HAR I INTERVJUER MED ANDRA JOURNALISTER BEKRÄFTAT HANS NAMN (se intervju).
Kunder från överklassen och samhällets övriga elit talas det mer tyst om. I boken nämns:
Erling Persson, huvudägare till ett av Sveriges största företag H&M (Han nämns flera gånger i de avlyssnade telefonsamtalen. Doris H var arg för att han inte betalade i tid. s. 66…)
Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Torsten Eriksson
Acke Asping ton, ägare till välrenommerat antikvariat i Gamla Stan, (s 199, 200, 208, 216 mm)
Bobo Dahlström, förmögen gallerist som enligt Doris H ”gått igenom hela registert, närmare 40 stycken” (s 69).
Annars heter det:
”den sörmländske slottsherrern, greven” (s.65).”Ett hovrättsråd”, ”en domare”, två höga domstolsjurister”, ”en kammaråklagare”, ”hovrättsrådet”( s. 47) ”en äldre herre som tillhörde den absoluta makteliten” (Emelie s 222)
”en av kungafamiljens främsta medlemmar” (inte kungen själv, dock), ”halva släkten i en känd bokförläggarfamilj” (enligt Doris gamle vän Olle s. 85). ”Noppe” (enligt bland andra polisen Erik Gunnarsson s. 69). ”Farbror Kalle”, känd adelsman med Sveriges största samling pornografi.
”en Wallenberg”;”ingen av de riktiga höjdarna men i allafall en Wallenberg”, s 157
Kriminella
Mr X, Leif Stenberg-Skiffer
Fleming Broman, krögare på Sandhamn, senare dömd för grovt narkotikabrott, s 152
------------------------------------
2. Ledaren i Socialisten juli 2005
Publiceringen av boken Männen, makten och mörkläggningen har uppmärksammats en hel del i media.
Men när man surfar på nätet för att läsa recensionerna av, och artiklarna om, boken märker man ganska snart att det är en sak som alla skribenter, vare sig de är positiva eller negativa till boken, har gemensamt. De tassar som katter runt den heta gröten när det gäller en central fråga: Vilka var bordellkunderna? Torskarna identifieras inte utan beskrivs som ”det högre skrået”, ”högt uppsatta män” eller ”politiker och andra kända personer”. Detta trots att många namnges i boken.
Kan det vara av juridiska skäl som alla skribenter är så återhållsamma? Är de rädda för att bli stämda för förtal? Kanske är det så i en del fall, de som inte har någon större publicistisk vana (som till exempel ROKS). De har helt enkelt låtit sig skrämmas av en papperstiger. För inte ens Olof Johansson, före detta ledare för Centerpartiet, som är en av de få som offentligt gjort ett försök att tillbakavisa uppgifterna i boken, har vågat driva saken till åtal. Han ursäktar detta genom att i Aftonbladet (29/9-2004) hävda att ”Boken är en sån sällsynt sörja. Jag vill inte åt deras skitiga pengar.” Björn Tarras-Wahlberg har hotat med skadestånd på en halv miljon kronor, men inget har hänt. Boken kom ut i september 2004 och fortfarande har ingen stämt Deanne Rauscher. Orsaken till att de flesta avstår från att publicera namnen är därför knappast rädslan för att bli stämda.
Udden i Thomas Kangers recension i DN (28/9-2004) riktas just mot publiceringen av namnen. Han fördömer det som en ”farsot” och ”skvaller”. Visst kan vi hålla med om att man ska vara återhållsam med att publicera detaljer om människors privatliv. Alla som har läst Socialisten under ett antal år vet också att vi är bland de sista att göra detta. Till skillnad från nästan alla andra som håller på med politik använder vi oss inte av personliga attacker mot våra politiska motståndare. Vi lyfter alltid fram sakfrågan, inte personen, och argumenterar med fakta och analys. Men vi anser det vara helt berättigat att publicera namnen på bordellkunderna, eftersom de visar på de starka band som finns mellan olika delar av eliten.Och så länge det hela döljs i anonymitet kan banden ifrågasättas och bagatelliseras.
En av marxismens grundteser är att ”staten och kapitalet sitter i samma båt”. Med detta menar vi förstås inte att undersköterskor som lever på en minimilön har något gemensamt med Wallenberg. Det är samhällets toppar – högre tjänstemän, ledande politiker, kapitalister, mediaägare, justitieråd, generaler – som har ett gemensamt intresse och i viss utsträckning agerar gemensamt (framförallt till försvar av det kapitalistiska systemet). Marxister attackeras för att vara konspirationsteoretiker när de hävdar detta. För det finns väl inga band mellan människor som är så olika?
Egentligen är denna invändning irrelevant, för det behöver inte finnas konkreta band mellan människor för att de ska agera gemensamt. Men normalt sett underlättar det. Och sådana band finns. Hur de ser ut och var de knyts samman är dock oklart och det är förstås i elitens intresse att bevara det så. Då och då skymtar de dock fram. Boken Männen, makten och mörkläggningen sätter ljuset på en del av dessa. Det framgår till exempel att efter ett sent plenum i riksdagen om budgetfrågor kring lucia 1974 finns det inga problem för politiker från motsatta parlamentariska skyttegravar att låta prostituerade ”förgylla” den gemensamma efterfesten.
Bordellhärvan visar också på den moral som rådde bland dem som bestämmer – att det var ok att köpa människor för sitt eget nöjes skull. Att en sån attityd fanns bland borgerliga parlamentariker kanske inte förvånar så många, fler blir nog besvikna över hur insyltade arbetarrörelsens representanter var. Uppenbarligen hade de redan då fjärmat sig långt från de flesta.
En sista orsak till varför vi publicerar namnen är att vi inte vill vara med i den obehagliga dubbelmoral som övrig media medverkar till. När bordellhärvan avslöjades på sjuttiotalet hängdes de prostituerade ut med namn, adresser och arbeten. För dem gällde inte den privata integriteten, de sålde ju redan sin kropp offentligt. Identitetsskyddet gällde bara för torskarna. Visserligen har en del hänt sedan dess. Arbetarrörelsens bas lyckades (mot ledningens vilja) driva igenom att kunderna kriminaliserades, men frågan är – har det blivit någon större förändring i samhällstoppen?
Jonathan Clyne
Mörkläggningen - så gick den till
/Ursprungligen publicerat i Socialisten juli 2005. Inlagt med författarens tillstånd./
Hur gick det till när bordellhärvan, som hade så många inblandade, tystades ned?
Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Makten, männen, mörkläggningen beskriver händelseförloppet. Det är en historia som avslöjar hur maktpositioner i regering, riksdag, media och rättsväsende kan användas för att hindra att obekväma påståenden utreds och att obehagliga frågor överhuvudtaget ställs.
Den 10 maj 1976 greps den så kallade bordellmamman Doris Hopp, misstänkt för grovt koppleri. Det var Stockholmspolisen som slog till efter att man en tid bevakat hennes lägenhet och avlyssnat hennes telefoner. Det som kommit fram tydde på att Hopp hade minst 28 kvinnor i sitt ”stall”. Själv avslöjade hon dock i ett telefonsamtal att det var ”närmare 40 stycken”.
Tipset om Hopps verksamhet hade stockholmspolisen fått från Säpo, som under sina spaningar på öststatsdiplomater upptäckt att polska prostituerade kvinnor arbetade för Hopp. Kvinnorna hade kontakter med polska ambassaden och samtidigt högt uppsatta svenska militärer som kunder. Säpo spanade också på den ryska nyhetsbyrån, som råkade ligga intill Hopps bostad, och noterade att en del kända män besökte henne.
”Ligga lågt”
Från första början stötte de poliser som skulle utreda härvan på motstånd. Det första tecknet var det besök polisintendent Kurt Nyblom fick av justitieminister Lennart Geijers informationssekreterare, Ebbe Carlsson, samma dag som Doris Hopp häktades. Carlsson förklarade ”Du, det där ärendet som ni började med i morse, det är inget stort, det ska ni inte hålla på med.” Kurt Nybloms kommentar till Expressens Per Wendel samma dag löd: ”Här kommer Ebbe Carlsson och säger att vi ska ligga lågt. Och tidningarna har inte ens kommit ut ännu. Då går det fort.”
Kriminalinspektör Ove Sjöstrand var den polis som först sattes att arbeta med fallet. Han tog både hand om beslagtaget material, som adresskalendrar och fickkalendrar, och lyssnade på Hopps bandinspelade telefonsamtal. Det var också han som senare förhörde kvinnorna, inklusive Hopp själv.
När förhören med Hopp och de prostituerade kvinnorna skulle börja kallades dock ytterligare en polis in, kriminalinspektör Morgan Svensson, som skulle stå för själva utredningen och hålla i kontakterna med överordnade inom polisväsendet. Han förhörde kunderna.
Morgan Svensson sågs av omgivningen som en lojal socialdemokrat och det var uppenbart att han plågades av att höra de prostituerade kvinnorna tala om att de hade kända socialdemokratiska politiker som kunder. Han ville inte tro på detta. Enligt Ove Sjöstrand ville han inte heller gärna lyssna på banden från telefonavlyssningen, där samma typ av information kom fram. Ändå fick han naturligtvis reda på vad som sades, och vid något tillfälle var de båda skakade utredarna överens om att om detta kom ut så skulle det bli ett konstigt val till hösten. I så fall skulle förmodligen småpartierna Kristen Demokratisk Samling och VPK (som inte verkade indragna i härvan) vinna, antog de.
Ove Sjöstrand som lyssnade på både band och kvinnor kommenterar: ”Jag satt inne med allting och jag tyckte att det var otäckt för det fanns en massa information som folk inte ville skulle komma fram. Morgan hade ju haft besök av Hans Holmér som då fortfarande var Säpo-chef. Efter de mötena sade Morgan hela tiden att namnen på banden var ovidkommande. Jag skulle inte skriva upp de namn som nämndes.”
Ove S. fick flera anledningar att känna obehag. Under utredningens gång upptäckte han att han var skuggad ett par gånger, bland annat av en bil som hyrts av Säpo. Han fick också ett anonymt telefonsamtal där hot riktades mot hans familj. Efter det blev han uppmanad av sin chef, Kurt Nyblom, att ständigt bära laddat vapen.
Åklagarna mörklägger
Chefsåklagare Erik Östberg var ansvarig för ärendet och spelar samtidigt en märklig roll i härvan. Samma dag som Doris Hopp greps sjukskrev sig Östberg och lämnade över till kammaråklagare Torsten Wolff. Sen hoppade Östberg ut och in i fallet på grund av semestrar, samtidigt som han gav klara direktiv: telefonkontrollen fick inte avslöjas i förhören, kundernas anonymitet skulle skyddas. Kvinnorna skulle förhöras men inte frågas om vilka de betjänat.
Utredarna fick uppgifter om kunder genom det kvinnorna berättade, anteckningarna i de beslagtagna kalendrarna (ofta bara initialer eller kodnamn) och telefonavlyssningen. Men när de skrev in namnen i en rapport till Östberg sa han att det var horribelt att skriva så, och att ”han inte var intresserad av en jävla massa skvaller.”
När Morgan Svensson inför rättegången i tingsrätten sammanställt protokoll från förundersökningen fick han besked från Östberg att utsagorna från det fåtal kunder som förhörts skulle redovisas i form av sammandrag, och att namnen inte skulle anges. Kunderna skulle bara betecknas med nummer. Kvinnornas namn och personnummer däremot skulle finnas med.
Det här förfaringssättet bröt helt mot normen. Morgan Svensson skrev senare i samband med JO:s utredning av ärendet att den här formen av redovisning var ny för honom eftersom det i tidigare förundersökningar rörande koppleri alltid redovisats namnen på aktuella kunder. Trots Östbergs anvisningar kom det under samtalen med kvinnorna ändå fram en hel del namn – inte i själva förhören som gav en friserad bild av verkligheten men vid sidan om, när bandspelarna var avstängda.
I utredningens slutskede fick förhörsledarna flera tips om att Doris Hopps brott var betydligt allvarligare än man först trott - hon skulle nämligen ha utnyttjat minderåriga flickor, under 15 år, i sin verksamhet. Om man kunde få fram bevis för detta skulle man även kunna åtala de kunder som utnyttjat flickorna för otukt med barn. Att utnyttja flickor under 18 år rubricerades ”förförelse av ungdom” och var också olagligt.
Ove Sjöstrand försökte få chefsåklagare Östberg att skjuta upp rättegången mot Hopp så att han skulle hinna undersöka uppgifterna om minderåriga flickor. Men Östberg satte sig på tvären. Han svarade: ”Varför rotar du i det där? Det påverkar inte påföljden.” Östberg menade att man redan kunde fälla Hopp, och eftersom det ännu inte fanns några bevis var han inte intresserad. Han körde på som planerat, och Ove S. uppmanades att gå tidigare på semester.
Anonymiseringen av kunderna och hanteringen av småflickorna ifrågasattes och ledde till två JO-anmälningar. I JO-utredningen som följde hävdade chefsåklagare Östberg att han före sin semester frågat utredarna om något kommit fram som tydde på att minderåriga flickor förekommit i Hopps verksamhet. Han sade sig ha fått veta att så ej var fallet. Men i samma JO-utredning ger utredaren Morgan Svensson rakt motsatt svar. Han säger att vid de spaningar som föregick ingripandet mot Hopp hade det framkommit att flickor i åldern 14-18 år ingick i organisationen. Polisen hade dock inte kunnat identifiera dem. Östberg hade informerats om detta förhållande. Med andra ord: Östberg visste att det gick att få fram allvarligare saker, men han valde att inte gräva vidare.
När det var dags för rättegång mot Doris Hopp, den 26 juni 1976, var Östberg på semester. Åter hade ärendet hamnat i kammaråklagare Wolffs knä. Han verkade inte glad över den uppgift han tilldelats, och hans agerande var också anmärkningsvärt. Enligt vad han själv rapporterat till Morgan Svensson sammanträffade han med Doris Hopp och hennes försvarsadvokat Leif Silbersky i arrestlokalen den 22 juni för att göra vissa ”överenskommelser” om hur målet skulle handläggas. Hopp hade gått med på att betala 250 000 kronor. Att åklagaren på detta sätt förhandlar med försvarsadvokaten och en tilltalad inför en rättegång strider mot all rättspraxis, och det mötet har väckt åtskilliga frågor. Idag ”minns inte” Leif Silbersky längre att mötet ägt rum – och det besöksblad från häktet som bekräftar mötet, och som Deanne Rauscher såg 2003 när hon granskade domen mot Hopp, har nu försvunnit spårlöst.
Huvudförhandlingen gick snabbt eftersom åklagaren inte yrkade på annan bevisning än Hopps egna uppgifter. Inga vittnen var uppe och talade. Påföljden stannade på minimistraffet för grovt koppleri, två års fängelse. Dessutom fick Hopp betala 200 000 kronor, vilket var 50 000 mindre än vad åklagaren yrkat på, och häpnadsväckande lite med tanke på de miljoner hon tjänat på sin koppleriverksamhet.
Doris Hopp var ändå inte nöjd. Hon ville inte acceptera att hennes koppleriverksamhet varit grov, och hon överklagade domen till Svea hovrätt. Om Wolff i det läget svarat med att i sin tur också överklaga skulle Hopps agerande ha varit riskfyllt. För i så fall skulle åklagaren kunnat ta in ta in nya uppgifter och få till stånd ett skärpt straff. Men Wolff förklarade sig nöjd med tingsrättens dom. Det betydde att hovrätten omöjligen kunde höja straffet, utan bara fastställa eller sänka det.
Utredaren Ove Sjöstrand kommenterar i boken. ”Om jag varit åklagare hade jag sagt till min personal att ’ta ut så mycket övertid du vill och leta fram bevisen. Se bara till att jag får ett protokoll innan rättegången!’ Om det hade krävts mer tid så hade Wolff åtminstone kunnat överklaga i stället för att lägga sig platt med ett genmäle som gjorde att hon i slutändan slapp undan.” Åklagarna gjorde vare sig det ena eller det andra.
Småflickorna utmanövreras ur härvan
Ove S. hade själv en tonårsdotter och kunde inte släppa tanken på de omtalade småflickorna. När han kom tillbaka från semestern bestämde han sig för att leta rätt på dem. Han hade redan vissa uppgifter: en av dem skulle heta Liv (inte flickans riktiga namn) vara intagen på ett behandlingshem i Brommatrakten och ha en pappa som var polis.
När väl Ove fick tid att leta tog det inte mer än någon dag att hitta flickan. ”Mot givna order” åkte Ove till behandlingshemmet, och han fick med sig Morgan S. Där fick de sina farhågor bekräftade. Liv hade börjat arbeta för Hopp 1974 när hon var 14 år. Snart fick hon sällskap av sin 15-åriga kusin Emelie. De båda flickorna berättade var för sig om sina upplevelser, och berättelserna sammanföll. Enligt Liv hade de under en tid tillbringat flera dagar i veckan i Doris Hopps lägenhet på Ruddammsvägen, där de tog emot upp till sju kunder om dagen. Där fanns påsar med amfetamin, som stod till Livs förfogande.
”Alla kunde se att jag var minderårig” säger Liv i boken.”Jag hade nästan inga bröst, ingenting. Jag såg ut som ett barn.” Personalen på behandlingshemmet berättade att Liv på många sätt också betedde sig som ett barn. Hon ville till exempel gärna att man skulle läsa en saga för henne när hon gick till sängs.
Småflickorna var attraktiva på könsmarknaden, de drog in stora summor och Doris Hopp ringde ofta till det behandlingshem där de bodde för att anlita dem. Då kallade hon sig Sonja och sa till personalen att det gällde barnvaktsjobb. Personalen blev dock misstänksam på grund av alla pengar som flickorna hade, och så småningom berättade flickorna vad som verkligen pågick. Liv började bli deprimerad, hade skuldkänslor och kände äckel, men när hon ville dra sig ur verksamheten blev hon uppläxad av Hopp. Emelie berättade att Hopp talat om att hon kände torpeder och att man lätt kunde leja någon så att ”man hamnade på sjukhus i tre månader, ett halvår eller ett år”. Flickorna upplevde det som ett hot och de var rädda.
Inför rättegången i hovrätten presenterade Ove och Morgan sina nya bevis för chefsåklagare Östberg. Han hade återvänt från semestern efter att överklagningstiden gått ut, men beslöt nu att lämna in ett anslutningsvad och yrka på strängare straff (något som bara verkar vara ett spel för gallerierna eftersom åklagaren inte överklagat tingsrättens dom, och straffet alltså inte gick att skärpa). Östberg skrev att den nya omständigheten var att ”bland de personer, vars otuktiga levnadssätt Doris hopp främjat och utnyttjat, ingår minst två flickor under 15 år och minst ytterligare två under 17 år.” Åklagare Wolff, som åter fick gå upp i rätten, hävdade att flickorna tillsammans betjänat uppskattningsvis 70 män under loppet av sex månader.
Till huvudförhandlingen i Svea hovrätt den 17 augusti 1976 kallades Liv, Emelie och Livs kontaktkvinna Tina som vittnen. Liv var i Norrbotten tillsammans med sin pappa men åklagaren ansåg att förhandlingarna kunde genomföras utan henne.
Vittnena tyckte att de inte fick något som helst stöd av åklagaren under rättegången. De centrala frågorna om hur flickorna utnyttjats och om förekomsten av narkotika ställdes inte. När Emelie klagade för en journalist från Expressen vidarebefordrade han detta till Wolff i en paus. Men efter pausen meddelade Hopp sig plötsligt nöjd med tingsrättens dom. Eftersom åklagarsidan inte överklagat lades målet ner. Doris Hopp ställdes alltså aldrig till svars för den skada hon tillfogat dessa unga flickor, och de gavs inget tillfälle att berätta.
Något måste åklagarna ändå göra med de uppgifter man fått fram om utnyttjandet av småflickorna. En av de kunder som flickorna nämnt var TV-journalisten Sigvard Hammar. Eftersom han erkände att han haft sex med dem så kunde han inte gärna frias helt. Men domen som föll den 22 november 1977 blev mild: sex månader, villkorligt för medhjälp till koppleri. Han dömdes aldrig för otukt med barn eller förförelse av ungdom eftersom han hävdade att han trott att flickorna var äldre. (I boken säger åklagare Östberg att han kände Sigvard Hammar, och det framgår också av ett avlyssnat telefonsamtal att Doris Hopp visste i förväg att Hammar skulle få en mild dom). Hammar var den ende som dömdes -trots att Wolff själv sagt att omkring 70 män utnyttjat flickorna. I ett Studio S program medgav Wolff att bara tre av dessa 70 män överhuvudtaget hörts. Även när åklagaren kände till namn avstod han från att agera. Wolffs förklaring var att han ansåg det omöjligt att bevisa att de haft anledning att anta att flickan var minderårig.
Carl Perssons PM
Näste person att hamna i kläm i bordellhärvan var rikspolischef Carl Persson. Han hade fått uppgifter från Säpo, som i sin tur talat med kriminalen, om att det bland Doris Hopps kunder fanns ett antal kända politiker. Carl Perssons oro gällde risken för landet säkerhet (spioneri) och risken för utpressning. Efter att ha begärt, och fått, en sammanställning av information från Morgan Svensson skrev Persson tre PM till statminister Palme. Han säger där att Hopp nämnt en rad framstående politiker (se annan artikel). Persson tar inte ställning till sanningshalten, men menar att enligt utredarna är åtminstone vissa påståenden ”ägnade att väcka viss tilltro”, det vill säga trovärdiga. Han tar upp att det bland de prostituerade fanns kvinnor knutna till den polske generalkonsuln och militärattachén och kunder från utländska ambassader.
Vidare nämner Carl Persson risken för att kvinnorna i ilska över att ha blivit utlämnade till pressen ska börja lämna upplysningar. En av kvinnorna hade sagt till utredarna att hon kunde ”störta den sittande regeringen” genom att avslöja sin förnämsta kund, Lennart Geijer. Hon hade också sagt att hon kände flickor som betjänat åklagare Östberg.
Den tredje promemorian hade rubriken ”Synpunkter från rikspolischefen”. Där föreslår Persson att regeringen omedelbart skulle tillsätta en särskild undersökningskommission för att ”utreda vad som framkommit av betydelse ur säkerhetssynpunkt och för att granska hanteringen av ärendet”.
Promemoriorna överlämnades till Thage G. Peterson den 20 augusti, två veckor innan valet, för vidare befordran till Olof Palme. Ett möte hölls två dagare senare med statsminister Olof Palme, Thage G. Peterson, Carl Persson och Åke Magnusson (överdirektör på Rikspolisstyrelsen). Där talade man om innehållet i ”avspänd och vänlig atmosfär”, enligt Carl Persson. Sen hände ingenting. Palme tillsatte ingen undersökningskommission. Han diarieförde inte ens Perssons PM, utan lade dem i ett förseglat konvolut och låste in dem i ett kassaskåp. Efter den socialdemokratiska valförlusten överlämnade Palme konvolutet till Fälldin. Inte heller han registrerade dokumenten.
Ledande politiker dementerar
Men det fanns journalister som grävde fram information om bordellhärvan. Först att komma med ett stort avslöjande var Peter Bratt i DN den 18 november 1977. Han hävdade att Carl Persson skrivit ett PM som pekade ut Lennart Geijer som prostitutionskund och säkerhetsrisk. Bratt hade fel i några detaljer, som att PM:et skulle ha skrivits 1969, men rätt i stora drag.
Artikeln utlöste en storm av dementier. Geijer kallade i Aftonbladet påståendena lögn och förbannad dikt. Hans Holmér dementerade att Säpo i någon promemoria hävdat att Geijer var en säkerhetsrisk och att Geijers namn fanns med i någon bordellutredning. Samtidigt var allt material hemligstämplat i 20 år, så det var svårt för någon att gå ut och hävda motsatsen. Den 20 november publicerades en dementi i Dagens Nyheter som var undertecknad av Olof Palme. I boken om DN, Stormarnas hus, säger Ebbe Carlsson att det var han som höll i pennan, och att dementigruppen arbetade som en centralredaktion. Ebbe Carlsson som tidigare varit Geijers informationssekreterare var nu redaktör för Västgöta Demokraten. I samma tidning slog Geijer fast att allt som Peter Bratt skrivit var ”fullständig lögn”.
Trycket på DN blev för hårt. Samma dag som Palmes dementi publicerades bad tidningen om ursäkt. Peter Bratt skrev själv ”Samtliga beskyllningar mot Lennart Geijer är felaktiga.... Jag har brustit i omdöme.” Efter förlikning accepterade Geijer att DN avsatte 50 000 kronor till ett årligt stipendium ”till undersökande reportrars förkovran”. I stipendienämnden satt bland andra Ebbe Carlsson.
Men andra journalister fortsatte att söka information. Reportrarna i TV-programmet Studio S, bland andra Janne Mattson (medförfattare till boken Makten, männen, mörkläggningen) talade med inblandade prostituerade. Den 2 maj 1978 sände de sitt program om bordellmamman, och slog fast att flera statsråd fanns på hennes kundlista. Efter detta krävde den centerpartistiska riksdagskvinnan Gunilla André i en interpellation besked av statsminister Fälldin. Hon ville veta vilka politiker som pekats ut. ”Det har nämligen med människosyn att göra - väljarna har rätt att veta hur en politiker ser på oss kvinnor: som människa eller handelsvara.”
Mörkläggning för demokratin?
Några dagar senare gick Fälldin upp i talarstolen och höll sitt berömda tal där han erkände att PM:et fanns. Han sa att Palme gjort vissa efterforskningar men att det bara innehöll rykten. Han sa att bordellmamman uppgivit namn på kunder hon skulle ha haft och fortsatte ”Jag kunde på rak arm konstatera en lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgivna kunderna.”
Fälldin förklarade att han inte ville bidra till ryktesspridningen genom att lämna ut fler namn. Han hade diskuterat promemorian med folkpartiledaren Per Ahlmark och moderaternas ordförande Gösta Bohman. Alla var överens med Palme om att det saknades grund att gå vidare med en särskild kommission.
Palme gick också upp i talarstolen och sa att man undersökt frågan och funnit att det bara handlade om illvilliga rykten. Undersökningen han syftade på var att Hans Holmérs tittat på PM:en någon dag och sen avfärdat dem. ”Utredningen” redovisades bara för Palme och Thage G. Peterson. Någon skriftlig rapport verkar överhuvudtaget inte finnas.
Palme underströk att politiker inte ska falla undan för ryktesspridare. Det var ett viktigt led i värnet av demokratins vitalitet. ”Det finns alltid de som är villiga att springa med sladdret i sin mun och låtsas ha speciella insikter och göra sig märkvärdiga inför omgivningen.”
Gunilla André var nöjd med svaret, liksom praktiskt taget hela riksdagen. Bara Per Gahrton och Vpk:s Jörn Svensson, som båda stod utanför maktens inre kretsar, protesterade. De ifrågasatte hemlighetsmakeriet, att de utpekade friade sig själva och polisens roll. Palme replikerade ”Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior. Det är den enkla sanningen.”
”Alla ansvariga politiker” (folkpartiledaren Ola Ullstens uttryck) var alltså plötsligt helt eniga, och nu handlade det om tron på de förtroendevalda, ja, på hela det demokratiska systemet. Man kan förstå att de flesta reagerade som Morgan Svensson – de ville inte/kunde inte tro att folkvalda var lögnare som höll upp en falsk fasad. Och många som visste eller anade – de lade locket på.
Karl-Hugo Jansson, kommissarie på Säpo, säger i boken: ”Det mörklades. Sverige skulle rasat samman som ett korthus om sanningen kommit fram. Man försökte komma runt det här på alla sätt utan att det skulle braka fullständigt åt helvete.”
Efter riksdagsdebatten flyttades all uppmärksamhet från politikernas eventuella bordellbesök till Carl Persson.”Nu skulle budbäraren dödas”, som han själv kärvt skriver i sina memoarer. Hans motiv ifrågasattes och flera tidningar framställde honom som en provokatör. Aftonbladet undrade varför han inte avskedats omedelbart, vilket naturligtvis vore en befogad fråga om den bild som gavs av Carl Persson vore riktig. Samma tidning skrev ”Det finns gränser för vad polisen får utnyttjas till. Polisen får inte bli en stat i staten som skaffar sig upplysningar som kan användas som utpressning mot den politiska ledningen i landet...”
Persson, vars enda förslag ju var att påståendena skulle undersökas, såg bara en väg att bli rentvådd. Han anmälde sig själv för att låta Justitiekanslern (JK) utreda om han handlat felaktigt. JK Ingvar Gullnäs gick igenom hela polis-utredningen i bordellaffären och Säpos utredningsmaterial plus mycket mer. Han förhörde elva inblandade poliser. Hans slutsats blev att Carl Persson handlat korrekt, och även att vissa av uppgifterna i hans PM var tillförlitliga. Men hans konstaterande väckte inget medialt intresse.
I sina memoarer Utan omsvep skriver Carl Persson: ”En fråga kvarstår: om nu Olof Palme verkligen ansåg att ”promemorian” var att beteckna som strunt – vilket påstås ha bekräftats av Holmérs utredning, vart den nu tog vägen – varför avskrevs då inte ärendet genast och arkiverades i vanlig ordning? I stället låstes handlingarna in i ett kassaskåp på statsrådsberedningen och överlämnades till den nye statsministern, Thorbjörn Fälldin, under högtidliga former i ett förseglat kuvert mot särskilt kvitto. Varför denna behandling av ”strunt” och ”skvaller”?
Kerstin Alfredsson,
/Från Socialisten nr 74. Först ublicerad på Internet 051003/.
Socialisten har fått läsa delar av Deanne Rauschers källmaterial och vi har också talat med personer hon citerar.
Till oss säger Ove Sjöstrand, idag pensionerad kriminalinpektör, att han står för allt han säger i Makten, männen, mörkläggningen.
– Deanne har jobbat bra, säger han, men hon har inte fått fram 100 procent eftersom det gått så lång tid sen det hände.
Ove var den som förhörde de prostituerade kvinnorna och han blev så småningom övertygad om att det de sa var sant.
– De berättade helt spontant – vi skulle ju inte fråga om kunderna – och fast många av dem inte kände varandra stämde deras historier överens. De beskrev också sina kunder i detalj.
– Flickorna behandlades väldigt illa, säger Ove. Tidningen Se publicerade deras namn, personnummer och yrken. (De här kvinnorna hade i allmänhet vanliga yrken vid sidan om.) Dessutom skönstaxerades kvinnorna av skattemyndigheten efter rättegången. Flera av dem tvingades ta lån för att betala.
Fakta:
Deannes källor
Deanne Rauscher har gått igenom arkiven och läst: Domen och hela förundersökningen, inklusive den hemligstämplade delen. Den motsägelsefulla JO-utredningen om fallet. Justitiekanslerns (JK) utredning, som kom fram till att Carl Persson handlat korrekt (men där har viktiga sidor försvunnit). Hemligstämplat material på SÄPO. Rikspolischef Carl Perssons PM och hans memoarer Utan omsvep. Andra böcker som skrivits om ämnet: Jan Guillous Nya berättelser, Leif GW Perssons bok.
Hon har lyssnat igenom omkring 50 timmars hemlig telefonavlyssning av Doris Hopp.
Hon har talat med alla poliser som var inblandade och som fortfarande lever: Utredarna Morgan Svensson och Ove Sjöstrand, Säpos Karl-Hugo Jansson och Olof Frånstedt, den före detta rikspolischefen Carl Persson. Vidare med: Politiker, riksdagsledamöter – inte Fälldin dock. Prostituerade kvinnor som nämns i förundersökningen och även andra kvinnor som var prostituerade vid samma tid, bland dem till exempel ”Inga”, som senare blev riksdagskvinna. Lillemor Östlin (sålde under lång tid sex till L. Geijer, gav 2005 ut boken Hinsehäxan). Deanne har haft många samtal med två av ”småflickorna” i Doris Hopps stall, liksom med Livs pappa, personal och övriga ungdomar på de behandlingshem där de minderåriga flickorna bodde.
Dessutom: Fängelsedirektörer, den så kallade kanslihusflickan, folk i den militära säkerhetstjänsten. Grannar, vänner, släktingar till Doris Hopp. Dåvarande justitiekansler Gullnäs, jurister och journalister som bevakat frågan. Fick tillgång till hela Studio S research-material.
Det ter sig ytterst märkligt att så många i samhällets topp tyckte att det var nödvändigt att ljuga, hota och förtala för att mörklägga bordellhärvan. Trots allt var det på 1970-talet inte olagligt att köpa kvinnor, och sexliberalismens vindar blåste starkt. Att minder-åriga var inblandade förklarar en del, men mörkläggningens ramar sträckte sig långt bortom detta. Bakom agerandet ligger en komplex väv av attityder och intressen.
Allt material ovan publicerades i Socialisten nr 74. Publicerat på Internet 051003.
Hur gick det till när bordellhärvan, som hade så många inblandade, tystades ned?
Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Makten, männen, mörkläggningen beskriver händelseförloppet. Det är en historia som avslöjar hur maktpositioner i regering, riksdag, media och rättsväsende kan användas för att hindra att obekväma påståenden utreds och att obehagliga frågor överhuvudtaget ställs.
Den 10 maj 1976 greps den så kallade bordellmamman Doris Hopp, misstänkt för grovt koppleri. Det var Stockholmspolisen som slog till efter att man en tid bevakat hennes lägenhet och avlyssnat hennes telefoner. Det som kommit fram tydde på att Hopp hade minst 28 kvinnor i sitt ”stall”. Själv avslöjade hon dock i ett telefonsamtal att det var ”närmare 40 stycken”.
Tipset om Hopps verksamhet hade stockholmspolisen fått från Säpo, som under sina spaningar på öststatsdiplomater upptäckt att polska prostituerade kvinnor arbetade för Hopp. Kvinnorna hade kontakter med polska ambassaden och samtidigt högt uppsatta svenska militärer som kunder. Säpo spanade också på den ryska nyhetsbyrån, som råkade ligga intill Hopps bostad, och noterade att en del kända män besökte henne.
”Ligga lågt”
Från första början stötte de poliser som skulle utreda härvan på motstånd. Det första tecknet var det besök polisintendent Kurt Nyblom fick av justitieminister Lennart Geijers informationssekreterare, Ebbe Carlsson, samma dag som Doris Hopp häktades. Carlsson förklarade ”Du, det där ärendet som ni började med i morse, det är inget stort, det ska ni inte hålla på med.” Kurt Nybloms kommentar till Expressens Per Wendel samma dag löd: ”Här kommer Ebbe Carlsson och säger att vi ska ligga lågt. Och tidningarna har inte ens kommit ut ännu. Då går det fort.”
Kriminalinspektör Ove Sjöstrand var den polis som först sattes att arbeta med fallet. Han tog både hand om beslagtaget material, som adresskalendrar och fickkalendrar, och lyssnade på Hopps bandinspelade telefonsamtal. Det var också han som senare förhörde kvinnorna, inklusive Hopp själv.
När förhören med Hopp och de prostituerade kvinnorna skulle börja kallades dock ytterligare en polis in, kriminalinspektör Morgan Svensson, som skulle stå för själva utredningen och hålla i kontakterna med överordnade inom polisväsendet. Han förhörde kunderna.
Morgan Svensson sågs av omgivningen som en lojal socialdemokrat och det var uppenbart att han plågades av att höra de prostituerade kvinnorna tala om att de hade kända socialdemokratiska politiker som kunder. Han ville inte tro på detta. Enligt Ove Sjöstrand ville han inte heller gärna lyssna på banden från telefonavlyssningen, där samma typ av information kom fram. Ändå fick han naturligtvis reda på vad som sades, och vid något tillfälle var de båda skakade utredarna överens om att om detta kom ut så skulle det bli ett konstigt val till hösten. I så fall skulle förmodligen småpartierna Kristen Demokratisk Samling och VPK (som inte verkade indragna i härvan) vinna, antog de.
Ove Sjöstrand som lyssnade på både band och kvinnor kommenterar: ”Jag satt inne med allting och jag tyckte att det var otäckt för det fanns en massa information som folk inte ville skulle komma fram. Morgan hade ju haft besök av Hans Holmér som då fortfarande var Säpo-chef. Efter de mötena sade Morgan hela tiden att namnen på banden var ovidkommande. Jag skulle inte skriva upp de namn som nämndes.”
Ove S. fick flera anledningar att känna obehag. Under utredningens gång upptäckte han att han var skuggad ett par gånger, bland annat av en bil som hyrts av Säpo. Han fick också ett anonymt telefonsamtal där hot riktades mot hans familj. Efter det blev han uppmanad av sin chef, Kurt Nyblom, att ständigt bära laddat vapen.
Åklagarna mörklägger
Chefsåklagare Erik Östberg var ansvarig för ärendet och spelar samtidigt en märklig roll i härvan. Samma dag som Doris Hopp greps sjukskrev sig Östberg och lämnade över till kammaråklagare Torsten Wolff. Sen hoppade Östberg ut och in i fallet på grund av semestrar, samtidigt som han gav klara direktiv: telefonkontrollen fick inte avslöjas i förhören, kundernas anonymitet skulle skyddas. Kvinnorna skulle förhöras men inte frågas om vilka de betjänat.
Utredarna fick uppgifter om kunder genom det kvinnorna berättade, anteckningarna i de beslagtagna kalendrarna (ofta bara initialer eller kodnamn) och telefonavlyssningen. Men när de skrev in namnen i en rapport till Östberg sa han att det var horribelt att skriva så, och att ”han inte var intresserad av en jävla massa skvaller.”
När Morgan Svensson inför rättegången i tingsrätten sammanställt protokoll från förundersökningen fick han besked från Östberg att utsagorna från det fåtal kunder som förhörts skulle redovisas i form av sammandrag, och att namnen inte skulle anges. Kunderna skulle bara betecknas med nummer. Kvinnornas namn och personnummer däremot skulle finnas med.
Det här förfaringssättet bröt helt mot normen. Morgan Svensson skrev senare i samband med JO:s utredning av ärendet att den här formen av redovisning var ny för honom eftersom det i tidigare förundersökningar rörande koppleri alltid redovisats namnen på aktuella kunder. Trots Östbergs anvisningar kom det under samtalen med kvinnorna ändå fram en hel del namn – inte i själva förhören som gav en friserad bild av verkligheten men vid sidan om, när bandspelarna var avstängda.
I utredningens slutskede fick förhörsledarna flera tips om att Doris Hopps brott var betydligt allvarligare än man först trott - hon skulle nämligen ha utnyttjat minderåriga flickor, under 15 år, i sin verksamhet. Om man kunde få fram bevis för detta skulle man även kunna åtala de kunder som utnyttjat flickorna för otukt med barn. Att utnyttja flickor under 18 år rubricerades ”förförelse av ungdom” och var också olagligt.
Ove Sjöstrand försökte få chefsåklagare Östberg att skjuta upp rättegången mot Hopp så att han skulle hinna undersöka uppgifterna om minderåriga flickor. Men Östberg satte sig på tvären. Han svarade: ”Varför rotar du i det där? Det påverkar inte påföljden.” Östberg menade att man redan kunde fälla Hopp, och eftersom det ännu inte fanns några bevis var han inte intresserad. Han körde på som planerat, och Ove S. uppmanades att gå tidigare på semester.
Anonymiseringen av kunderna och hanteringen av småflickorna ifrågasattes och ledde till två JO-anmälningar. I JO-utredningen som följde hävdade chefsåklagare Östberg att han före sin semester frågat utredarna om något kommit fram som tydde på att minderåriga flickor förekommit i Hopps verksamhet. Han sade sig ha fått veta att så ej var fallet. Men i samma JO-utredning ger utredaren Morgan Svensson rakt motsatt svar. Han säger att vid de spaningar som föregick ingripandet mot Hopp hade det framkommit att flickor i åldern 14-18 år ingick i organisationen. Polisen hade dock inte kunnat identifiera dem. Östberg hade informerats om detta förhållande. Med andra ord: Östberg visste att det gick att få fram allvarligare saker, men han valde att inte gräva vidare.
När det var dags för rättegång mot Doris Hopp, den 26 juni 1976, var Östberg på semester. Åter hade ärendet hamnat i kammaråklagare Wolffs knä. Han verkade inte glad över den uppgift han tilldelats, och hans agerande var också anmärkningsvärt. Enligt vad han själv rapporterat till Morgan Svensson sammanträffade han med Doris Hopp och hennes försvarsadvokat Leif Silbersky i arrestlokalen den 22 juni för att göra vissa ”överenskommelser” om hur målet skulle handläggas. Hopp hade gått med på att betala 250 000 kronor. Att åklagaren på detta sätt förhandlar med försvarsadvokaten och en tilltalad inför en rättegång strider mot all rättspraxis, och det mötet har väckt åtskilliga frågor. Idag ”minns inte” Leif Silbersky längre att mötet ägt rum – och det besöksblad från häktet som bekräftar mötet, och som Deanne Rauscher såg 2003 när hon granskade domen mot Hopp, har nu försvunnit spårlöst.
Huvudförhandlingen gick snabbt eftersom åklagaren inte yrkade på annan bevisning än Hopps egna uppgifter. Inga vittnen var uppe och talade. Påföljden stannade på minimistraffet för grovt koppleri, två års fängelse. Dessutom fick Hopp betala 200 000 kronor, vilket var 50 000 mindre än vad åklagaren yrkat på, och häpnadsväckande lite med tanke på de miljoner hon tjänat på sin koppleriverksamhet.
Doris Hopp var ändå inte nöjd. Hon ville inte acceptera att hennes koppleriverksamhet varit grov, och hon överklagade domen till Svea hovrätt. Om Wolff i det läget svarat med att i sin tur också överklaga skulle Hopps agerande ha varit riskfyllt. För i så fall skulle åklagaren kunnat ta in ta in nya uppgifter och få till stånd ett skärpt straff. Men Wolff förklarade sig nöjd med tingsrättens dom. Det betydde att hovrätten omöjligen kunde höja straffet, utan bara fastställa eller sänka det.
Utredaren Ove Sjöstrand kommenterar i boken. ”Om jag varit åklagare hade jag sagt till min personal att ’ta ut så mycket övertid du vill och leta fram bevisen. Se bara till att jag får ett protokoll innan rättegången!’ Om det hade krävts mer tid så hade Wolff åtminstone kunnat överklaga i stället för att lägga sig platt med ett genmäle som gjorde att hon i slutändan slapp undan.” Åklagarna gjorde vare sig det ena eller det andra.
Småflickorna utmanövreras ur härvan
Ove S. hade själv en tonårsdotter och kunde inte släppa tanken på de omtalade småflickorna. När han kom tillbaka från semestern bestämde han sig för att leta rätt på dem. Han hade redan vissa uppgifter: en av dem skulle heta Liv (inte flickans riktiga namn) vara intagen på ett behandlingshem i Brommatrakten och ha en pappa som var polis.
När väl Ove fick tid att leta tog det inte mer än någon dag att hitta flickan. ”Mot givna order” åkte Ove till behandlingshemmet, och han fick med sig Morgan S. Där fick de sina farhågor bekräftade. Liv hade börjat arbeta för Hopp 1974 när hon var 14 år. Snart fick hon sällskap av sin 15-åriga kusin Emelie. De båda flickorna berättade var för sig om sina upplevelser, och berättelserna sammanföll. Enligt Liv hade de under en tid tillbringat flera dagar i veckan i Doris Hopps lägenhet på Ruddammsvägen, där de tog emot upp till sju kunder om dagen. Där fanns påsar med amfetamin, som stod till Livs förfogande.
”Alla kunde se att jag var minderårig” säger Liv i boken.”Jag hade nästan inga bröst, ingenting. Jag såg ut som ett barn.” Personalen på behandlingshemmet berättade att Liv på många sätt också betedde sig som ett barn. Hon ville till exempel gärna att man skulle läsa en saga för henne när hon gick till sängs.
Småflickorna var attraktiva på könsmarknaden, de drog in stora summor och Doris Hopp ringde ofta till det behandlingshem där de bodde för att anlita dem. Då kallade hon sig Sonja och sa till personalen att det gällde barnvaktsjobb. Personalen blev dock misstänksam på grund av alla pengar som flickorna hade, och så småningom berättade flickorna vad som verkligen pågick. Liv började bli deprimerad, hade skuldkänslor och kände äckel, men när hon ville dra sig ur verksamheten blev hon uppläxad av Hopp. Emelie berättade att Hopp talat om att hon kände torpeder och att man lätt kunde leja någon så att ”man hamnade på sjukhus i tre månader, ett halvår eller ett år”. Flickorna upplevde det som ett hot och de var rädda.
Inför rättegången i hovrätten presenterade Ove och Morgan sina nya bevis för chefsåklagare Östberg. Han hade återvänt från semestern efter att överklagningstiden gått ut, men beslöt nu att lämna in ett anslutningsvad och yrka på strängare straff (något som bara verkar vara ett spel för gallerierna eftersom åklagaren inte överklagat tingsrättens dom, och straffet alltså inte gick att skärpa). Östberg skrev att den nya omständigheten var att ”bland de personer, vars otuktiga levnadssätt Doris hopp främjat och utnyttjat, ingår minst två flickor under 15 år och minst ytterligare två under 17 år.” Åklagare Wolff, som åter fick gå upp i rätten, hävdade att flickorna tillsammans betjänat uppskattningsvis 70 män under loppet av sex månader.
Till huvudförhandlingen i Svea hovrätt den 17 augusti 1976 kallades Liv, Emelie och Livs kontaktkvinna Tina som vittnen. Liv var i Norrbotten tillsammans med sin pappa men åklagaren ansåg att förhandlingarna kunde genomföras utan henne.
Vittnena tyckte att de inte fick något som helst stöd av åklagaren under rättegången. De centrala frågorna om hur flickorna utnyttjats och om förekomsten av narkotika ställdes inte. När Emelie klagade för en journalist från Expressen vidarebefordrade han detta till Wolff i en paus. Men efter pausen meddelade Hopp sig plötsligt nöjd med tingsrättens dom. Eftersom åklagarsidan inte överklagat lades målet ner. Doris Hopp ställdes alltså aldrig till svars för den skada hon tillfogat dessa unga flickor, och de gavs inget tillfälle att berätta.
Något måste åklagarna ändå göra med de uppgifter man fått fram om utnyttjandet av småflickorna. En av de kunder som flickorna nämnt var TV-journalisten Sigvard Hammar. Eftersom han erkände att han haft sex med dem så kunde han inte gärna frias helt. Men domen som föll den 22 november 1977 blev mild: sex månader, villkorligt för medhjälp till koppleri. Han dömdes aldrig för otukt med barn eller förförelse av ungdom eftersom han hävdade att han trott att flickorna var äldre. (I boken säger åklagare Östberg att han kände Sigvard Hammar, och det framgår också av ett avlyssnat telefonsamtal att Doris Hopp visste i förväg att Hammar skulle få en mild dom). Hammar var den ende som dömdes -trots att Wolff själv sagt att omkring 70 män utnyttjat flickorna. I ett Studio S program medgav Wolff att bara tre av dessa 70 män överhuvudtaget hörts. Även när åklagaren kände till namn avstod han från att agera. Wolffs förklaring var att han ansåg det omöjligt att bevisa att de haft anledning att anta att flickan var minderårig.
Carl Perssons PM
Näste person att hamna i kläm i bordellhärvan var rikspolischef Carl Persson. Han hade fått uppgifter från Säpo, som i sin tur talat med kriminalen, om att det bland Doris Hopps kunder fanns ett antal kända politiker. Carl Perssons oro gällde risken för landet säkerhet (spioneri) och risken för utpressning. Efter att ha begärt, och fått, en sammanställning av information från Morgan Svensson skrev Persson tre PM till statminister Palme. Han säger där att Hopp nämnt en rad framstående politiker (se annan artikel). Persson tar inte ställning till sanningshalten, men menar att enligt utredarna är åtminstone vissa påståenden ”ägnade att väcka viss tilltro”, det vill säga trovärdiga. Han tar upp att det bland de prostituerade fanns kvinnor knutna till den polske generalkonsuln och militärattachén och kunder från utländska ambassader.
Vidare nämner Carl Persson risken för att kvinnorna i ilska över att ha blivit utlämnade till pressen ska börja lämna upplysningar. En av kvinnorna hade sagt till utredarna att hon kunde ”störta den sittande regeringen” genom att avslöja sin förnämsta kund, Lennart Geijer. Hon hade också sagt att hon kände flickor som betjänat åklagare Östberg.
Den tredje promemorian hade rubriken ”Synpunkter från rikspolischefen”. Där föreslår Persson att regeringen omedelbart skulle tillsätta en särskild undersökningskommission för att ”utreda vad som framkommit av betydelse ur säkerhetssynpunkt och för att granska hanteringen av ärendet”.
Promemoriorna överlämnades till Thage G. Peterson den 20 augusti, två veckor innan valet, för vidare befordran till Olof Palme. Ett möte hölls två dagare senare med statsminister Olof Palme, Thage G. Peterson, Carl Persson och Åke Magnusson (överdirektör på Rikspolisstyrelsen). Där talade man om innehållet i ”avspänd och vänlig atmosfär”, enligt Carl Persson. Sen hände ingenting. Palme tillsatte ingen undersökningskommission. Han diarieförde inte ens Perssons PM, utan lade dem i ett förseglat konvolut och låste in dem i ett kassaskåp. Efter den socialdemokratiska valförlusten överlämnade Palme konvolutet till Fälldin. Inte heller han registrerade dokumenten.
Ledande politiker dementerar
Men det fanns journalister som grävde fram information om bordellhärvan. Först att komma med ett stort avslöjande var Peter Bratt i DN den 18 november 1977. Han hävdade att Carl Persson skrivit ett PM som pekade ut Lennart Geijer som prostitutionskund och säkerhetsrisk. Bratt hade fel i några detaljer, som att PM:et skulle ha skrivits 1969, men rätt i stora drag.
Artikeln utlöste en storm av dementier. Geijer kallade i Aftonbladet påståendena lögn och förbannad dikt. Hans Holmér dementerade att Säpo i någon promemoria hävdat att Geijer var en säkerhetsrisk och att Geijers namn fanns med i någon bordellutredning. Samtidigt var allt material hemligstämplat i 20 år, så det var svårt för någon att gå ut och hävda motsatsen. Den 20 november publicerades en dementi i Dagens Nyheter som var undertecknad av Olof Palme. I boken om DN, Stormarnas hus, säger Ebbe Carlsson att det var han som höll i pennan, och att dementigruppen arbetade som en centralredaktion. Ebbe Carlsson som tidigare varit Geijers informationssekreterare var nu redaktör för Västgöta Demokraten. I samma tidning slog Geijer fast att allt som Peter Bratt skrivit var ”fullständig lögn”.
Trycket på DN blev för hårt. Samma dag som Palmes dementi publicerades bad tidningen om ursäkt. Peter Bratt skrev själv ”Samtliga beskyllningar mot Lennart Geijer är felaktiga.... Jag har brustit i omdöme.” Efter förlikning accepterade Geijer att DN avsatte 50 000 kronor till ett årligt stipendium ”till undersökande reportrars förkovran”. I stipendienämnden satt bland andra Ebbe Carlsson.
Men andra journalister fortsatte att söka information. Reportrarna i TV-programmet Studio S, bland andra Janne Mattson (medförfattare till boken Makten, männen, mörkläggningen) talade med inblandade prostituerade. Den 2 maj 1978 sände de sitt program om bordellmamman, och slog fast att flera statsråd fanns på hennes kundlista. Efter detta krävde den centerpartistiska riksdagskvinnan Gunilla André i en interpellation besked av statsminister Fälldin. Hon ville veta vilka politiker som pekats ut. ”Det har nämligen med människosyn att göra - väljarna har rätt att veta hur en politiker ser på oss kvinnor: som människa eller handelsvara.”
Mörkläggning för demokratin?
Några dagar senare gick Fälldin upp i talarstolen och höll sitt berömda tal där han erkände att PM:et fanns. Han sa att Palme gjort vissa efterforskningar men att det bara innehöll rykten. Han sa att bordellmamman uppgivit namn på kunder hon skulle ha haft och fortsatte ”Jag kunde på rak arm konstatera en lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgivna kunderna.”
Fälldin förklarade att han inte ville bidra till ryktesspridningen genom att lämna ut fler namn. Han hade diskuterat promemorian med folkpartiledaren Per Ahlmark och moderaternas ordförande Gösta Bohman. Alla var överens med Palme om att det saknades grund att gå vidare med en särskild kommission.
Palme gick också upp i talarstolen och sa att man undersökt frågan och funnit att det bara handlade om illvilliga rykten. Undersökningen han syftade på var att Hans Holmérs tittat på PM:en någon dag och sen avfärdat dem. ”Utredningen” redovisades bara för Palme och Thage G. Peterson. Någon skriftlig rapport verkar överhuvudtaget inte finnas.
Palme underströk att politiker inte ska falla undan för ryktesspridare. Det var ett viktigt led i värnet av demokratins vitalitet. ”Det finns alltid de som är villiga att springa med sladdret i sin mun och låtsas ha speciella insikter och göra sig märkvärdiga inför omgivningen.”
Gunilla André var nöjd med svaret, liksom praktiskt taget hela riksdagen. Bara Per Gahrton och Vpk:s Jörn Svensson, som båda stod utanför maktens inre kretsar, protesterade. De ifrågasatte hemlighetsmakeriet, att de utpekade friade sig själva och polisens roll. Palme replikerade ”Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior. Det är den enkla sanningen.”
”Alla ansvariga politiker” (folkpartiledaren Ola Ullstens uttryck) var alltså plötsligt helt eniga, och nu handlade det om tron på de förtroendevalda, ja, på hela det demokratiska systemet. Man kan förstå att de flesta reagerade som Morgan Svensson – de ville inte/kunde inte tro att folkvalda var lögnare som höll upp en falsk fasad. Och många som visste eller anade – de lade locket på.
Karl-Hugo Jansson, kommissarie på Säpo, säger i boken: ”Det mörklades. Sverige skulle rasat samman som ett korthus om sanningen kommit fram. Man försökte komma runt det här på alla sätt utan att det skulle braka fullständigt åt helvete.”
Efter riksdagsdebatten flyttades all uppmärksamhet från politikernas eventuella bordellbesök till Carl Persson.”Nu skulle budbäraren dödas”, som han själv kärvt skriver i sina memoarer. Hans motiv ifrågasattes och flera tidningar framställde honom som en provokatör. Aftonbladet undrade varför han inte avskedats omedelbart, vilket naturligtvis vore en befogad fråga om den bild som gavs av Carl Persson vore riktig. Samma tidning skrev ”Det finns gränser för vad polisen får utnyttjas till. Polisen får inte bli en stat i staten som skaffar sig upplysningar som kan användas som utpressning mot den politiska ledningen i landet...”
Persson, vars enda förslag ju var att påståendena skulle undersökas, såg bara en väg att bli rentvådd. Han anmälde sig själv för att låta Justitiekanslern (JK) utreda om han handlat felaktigt. JK Ingvar Gullnäs gick igenom hela polis-utredningen i bordellaffären och Säpos utredningsmaterial plus mycket mer. Han förhörde elva inblandade poliser. Hans slutsats blev att Carl Persson handlat korrekt, och även att vissa av uppgifterna i hans PM var tillförlitliga. Men hans konstaterande väckte inget medialt intresse.
I sina memoarer Utan omsvep skriver Carl Persson: ”En fråga kvarstår: om nu Olof Palme verkligen ansåg att ”promemorian” var att beteckna som strunt – vilket påstås ha bekräftats av Holmérs utredning, vart den nu tog vägen – varför avskrevs då inte ärendet genast och arkiverades i vanlig ordning? I stället låstes handlingarna in i ett kassaskåp på statsrådsberedningen och överlämnades till den nye statsministern, Thorbjörn Fälldin, under högtidliga former i ett förseglat kuvert mot särskilt kvitto. Varför denna behandling av ”strunt” och ”skvaller”?
Kerstin Alfredsson,
/Från Socialisten nr 74. Först ublicerad på Internet 051003/.
Socialisten har fått läsa delar av Deanne Rauschers källmaterial och vi har också talat med personer hon citerar.
Till oss säger Ove Sjöstrand, idag pensionerad kriminalinpektör, att han står för allt han säger i Makten, männen, mörkläggningen.
– Deanne har jobbat bra, säger han, men hon har inte fått fram 100 procent eftersom det gått så lång tid sen det hände.
Ove var den som förhörde de prostituerade kvinnorna och han blev så småningom övertygad om att det de sa var sant.
– De berättade helt spontant – vi skulle ju inte fråga om kunderna – och fast många av dem inte kände varandra stämde deras historier överens. De beskrev också sina kunder i detalj.
– Flickorna behandlades väldigt illa, säger Ove. Tidningen Se publicerade deras namn, personnummer och yrken. (De här kvinnorna hade i allmänhet vanliga yrken vid sidan om.) Dessutom skönstaxerades kvinnorna av skattemyndigheten efter rättegången. Flera av dem tvingades ta lån för att betala.
Fakta:
Deannes källor
Deanne Rauscher har gått igenom arkiven och läst: Domen och hela förundersökningen, inklusive den hemligstämplade delen. Den motsägelsefulla JO-utredningen om fallet. Justitiekanslerns (JK) utredning, som kom fram till att Carl Persson handlat korrekt (men där har viktiga sidor försvunnit). Hemligstämplat material på SÄPO. Rikspolischef Carl Perssons PM och hans memoarer Utan omsvep. Andra böcker som skrivits om ämnet: Jan Guillous Nya berättelser, Leif GW Perssons bok.
Hon har lyssnat igenom omkring 50 timmars hemlig telefonavlyssning av Doris Hopp.
Hon har talat med alla poliser som var inblandade och som fortfarande lever: Utredarna Morgan Svensson och Ove Sjöstrand, Säpos Karl-Hugo Jansson och Olof Frånstedt, den före detta rikspolischefen Carl Persson. Vidare med: Politiker, riksdagsledamöter – inte Fälldin dock. Prostituerade kvinnor som nämns i förundersökningen och även andra kvinnor som var prostituerade vid samma tid, bland dem till exempel ”Inga”, som senare blev riksdagskvinna. Lillemor Östlin (sålde under lång tid sex till L. Geijer, gav 2005 ut boken Hinsehäxan). Deanne har haft många samtal med två av ”småflickorna” i Doris Hopps stall, liksom med Livs pappa, personal och övriga ungdomar på de behandlingshem där de minderåriga flickorna bodde.
Dessutom: Fängelsedirektörer, den så kallade kanslihusflickan, folk i den militära säkerhetstjänsten. Grannar, vänner, släktingar till Doris Hopp. Dåvarande justitiekansler Gullnäs, jurister och journalister som bevakat frågan. Fick tillgång till hela Studio S research-material.
Det ter sig ytterst märkligt att så många i samhällets topp tyckte att det var nödvändigt att ljuga, hota och förtala för att mörklägga bordellhärvan. Trots allt var det på 1970-talet inte olagligt att köpa kvinnor, och sexliberalismens vindar blåste starkt. Att minder-åriga var inblandade förklarar en del, men mörkläggningens ramar sträckte sig långt bortom detta. Bakom agerandet ligger en komplex väv av attityder och intressen.
Allt material ovan publicerades i Socialisten nr 74. Publicerat på Internet 051003.
Kjell Östberg och bordellhärvan
Kan bara notera att Kjell Östberg, en numera ganska känd historiker knuten till Socialistiska Partiet, låter sig användas till ett försvar för de intressen som vill avfärda vad de utnyttjade tjejerna själva berättade om ledande politiker i bordellhärvan.
I Dagens Nyheters kulturbilaga uttalar han sig om det klara utpekandet av Olof Palme: "– Det finns inga belägg. Jag har gått igenom Rauschers bok och har inte funnit någon som helst anledning att tro att detta är sannolikt."
Väldigt vagt, väldigt bekvämt. Att Palme identifierades av flera av de utnyttjade tonårstjejerna redan i mitten av 70-talet är inget att bry sig om, tycker vår professor. Att deras utpekanden stöds av Doris Hopps syster struntar han också i. Att de utsatta flickornas utpekanden av andra politiker och högt uppsatta män har visat sig stämma med vad man fått fram på annat sätt bryr han sig heller inte om.
Det är tydligen så att i valet mellan att tro på en reformistisk byråkrat, och tillika statschefen för en imperialistisk stat som Sverige, eller att tro på utnyttjade och utsatta tonårstjejer - väljer han tveklöst det förra.
Det är ganska så tragiskt, men av olika anledningar förvånar det mig inte alls.
Leif GW Persson mindre självsäker
Noterar att GW gradvis tonar mer sina självsäkra påståenden om bordellhärvan. Det var inte så länge sedan som han med ett outhärdligt tvärsäkert tonfall slog fast att det absolut inte fanns några politiker alls inblandade i bordellhärvan - utom förstås Lennart Geijer.
Nu har han skrivit om saken i Expressen.
Trots den magistralt självsäkra rubriken (som, liksom hela artikeln, endast handlar om Palme, inte om de andra utpekade politikerna, som GW plötsligt har blivit väldigt tyst om!) blir han betydligt mer spak i själva texten.
Där låter det så här. Under underrubriken "Eva Bengtsson-spaning" skriver han:
"Jag säger inte att Eva Bengtsson ljuger - i den meningen att hon skulle tala mot bättre vetande - när hon påstår att hon haft Olof Palme som kund men det finns en betydande risk för att hon kan ha misstagit sig."
Ja, det gäller ju alla. Alltså att man kan missta sig. Det verkar ju också ganska ofta finnas en "betydande risk" för att GW Persson misstar sig om ett och annat. För att uttrycka det alltför försiktigt.
Nu har han skrivit om saken i Expressen.
Trots den magistralt självsäkra rubriken (som, liksom hela artikeln, endast handlar om Palme, inte om de andra utpekade politikerna, som GW plötsligt har blivit väldigt tyst om!) blir han betydligt mer spak i själva texten.
Där låter det så här. Under underrubriken "Eva Bengtsson-spaning" skriver han:
"Jag säger inte att Eva Bengtsson ljuger - i den meningen att hon skulle tala mot bättre vetande - när hon påstår att hon haft Olof Palme som kund men det finns en betydande risk för att hon kan ha misstagit sig."
Ja, det gäller ju alla. Alltså att man kan missta sig. Det verkar ju också ganska ofta finnas en "betydande risk" för att GW Persson misstar sig om ett och annat. För att uttrycka det alltför försiktigt.
"GW hindrar att sanningen om bordellhärvan kommer fram"
Läs gärna Deanne Rauschers och Gösta Elmquists läsvärda artikel på Newsmill idag om Leif GW Perssons systematiska mörkläggning av ledande poltikers roll i bordellhärvan.
Själv har jag inget att tillägga - för tillfället. Mer än att bordellhärvan inte är det enda exemplet på hur GW Persson mörkar och skyler över i fall som innefattar sexuellt utnyttjande.
torsdag 15 november 2012
Bordellhärvan
Har just läst ut Bordellhärvan av Deanne Rauscher, Gösta Elmquist, och Janne Mattsson (Pocketförlaget 2012). Den bygger på Raucher/Mattssons bok från 2004, men är till stora delar omskriven. Den är betydligt bättre skriven, och mer pedagogisk, än versionen från 2004.
Författarnas agenda är framförallt en önskan att berätta sanningen. Där skiljer de sig från alla de som skriver om härvan, i en önskan att försvara alla eller en del, av de inblandade kunderna.
Författarnas material är intervjuer med de utsatta, med poliser som deltog i spaningsarbetet och med många andra vittnen. Men dessutom också material från avlyssning och säpo-spaning. Den som läser boken grundligt inser att de som påstår att utpekandet av många högt uppsatta män i härvan "bara" skulle komma från de utnyttjade tjejerna har helt fel.. Det är en lögn som upprepats så många gånger att den närmast har fått karaktären av vandringssägen.
En av de som idag är ledande i backlashen i fallet är ironiskt nog den f.d. polisprofessorn Leif GW Persson. Ironiskt eftersom han var en av de som en gång gjorde att härvan först uppmärksammats. För det hamnade han i kylan och verkar efter det ha strävat efter att få vara kvar i värmen runt de mäktiga männens brasa - för alltid.
Han demaskeras mycket bra i boken. Den visar hur han gång på gång presenterar rena felaktigheter som fakta, och hans glidande, undvikande och märkliga agerande i fallet.
En anmärkningsvärd sak är hur det faktum att Olof Palme tillhörde de utpekade endast berörs som hastigast i förbigående. Detta i motsats till hur exempelvis Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson behandlas . Det tycker jag faktiskt är lite svagt. Varför skulle just frågan om Palme vara så extremt känslig?
När man närmar sig slutet kan man ta del av ett lysande avsnitt om debatten och reaktionerna som följde på avslöjandena i Studio S 1978. Där kan var och en se den skrämda, smått hysteriska reaktionen från maktens män. Så agerar inte oskyldiga... är min spontana reaktion.
Ett annat avsnitt som bör nämnas är det som handlar om den välorganiserade hetskampanj som Deanne Rauscher fått utstå - bland annat på Flahback. Det bör här påpekas att hon ingalunda är ensam. . De som tar upp frågor om sexuellt utnyttjande utsätts ofta för hetskampanjer, drivna av de mest ljusskygga individer. Och ett av de främsta forumen för sådant har sedan många år tillbaka varit just Flashback.
Avslutningsvis kan jag bara bara uppmana er som är engagerade i frågor som sexuell exploatering, maktmissbruk och organiserade mörkläggningar att läsa boken. Det är den värd.
Författarnas agenda är framförallt en önskan att berätta sanningen. Där skiljer de sig från alla de som skriver om härvan, i en önskan att försvara alla eller en del, av de inblandade kunderna.
Författarnas material är intervjuer med de utsatta, med poliser som deltog i spaningsarbetet och med många andra vittnen. Men dessutom också material från avlyssning och säpo-spaning. Den som läser boken grundligt inser att de som påstår att utpekandet av många högt uppsatta män i härvan "bara" skulle komma från de utnyttjade tjejerna har helt fel.. Det är en lögn som upprepats så många gånger att den närmast har fått karaktären av vandringssägen.
En av de som idag är ledande i backlashen i fallet är ironiskt nog den f.d. polisprofessorn Leif GW Persson. Ironiskt eftersom han var en av de som en gång gjorde att härvan först uppmärksammats. För det hamnade han i kylan och verkar efter det ha strävat efter att få vara kvar i värmen runt de mäktiga männens brasa - för alltid.
Han demaskeras mycket bra i boken. Den visar hur han gång på gång presenterar rena felaktigheter som fakta, och hans glidande, undvikande och märkliga agerande i fallet.
En anmärkningsvärd sak är hur det faktum att Olof Palme tillhörde de utpekade endast berörs som hastigast i förbigående. Detta i motsats till hur exempelvis Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson behandlas . Det tycker jag faktiskt är lite svagt. Varför skulle just frågan om Palme vara så extremt känslig?
När man närmar sig slutet kan man ta del av ett lysande avsnitt om debatten och reaktionerna som följde på avslöjandena i Studio S 1978. Där kan var och en se den skrämda, smått hysteriska reaktionen från maktens män. Så agerar inte oskyldiga... är min spontana reaktion.
Ett annat avsnitt som bör nämnas är det som handlar om den välorganiserade hetskampanj som Deanne Rauscher fått utstå - bland annat på Flahback. Det bör här påpekas att hon ingalunda är ensam. . De som tar upp frågor om sexuellt utnyttjande utsätts ofta för hetskampanjer, drivna av de mest ljusskygga individer. Och ett av de främsta forumen för sådant har sedan många år tillbaka varit just Flashback.
Avslutningsvis kan jag bara bara uppmana er som är engagerade i frågor som sexuell exploatering, maktmissbruk och organiserade mörkläggningar att läsa boken. Det är den värd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)