Helen Zahavis "Dirty Weekend"

/Från min huvudblogg 13/9 2009/'

Nedanstående recension skrev jag den 27 september 1992.

Redan sommaren detta år hade jag i den radikalfeministiska tidningen AKKA läst om ”Dirty Weekend”, boken om Bella, kvinnan som slutligen fick nog av manligt våld och började slå tillbaka. Jag brukade köpa AKKA på (den numera nedlagda) Kvinnobokhandeln Medusa. I denna tidning uppskattades ”Dirty Weekend”, som fick flera entusiastiska recensioner, som jag lite skrämt uppfattade som extrema.

Men trots att jag reagerade på dessa, blev jag mer och mer fascinerad av denna bok, fast jag inte hade läst den. Så slutligen, på eftermiddagen fredagen den 25 september 1992, köpte jag den – just på Medusa.

Jag satte mig, tror jag, på McDonalds, och började läsa de första kapitlen. Jag blev mer och mer fascinerad av Bella, och när jag kom till sista stycket, bokens sensmoral, som jag citerar i slutet av recensionen nedan, började jag gråta hejdlöst. Då hade jag redan kommit hem. Det berörde något mycket, mycket djupt i mig.

Så redan på lördagen skrev jag min entusiastiska recension. Jag skickade den till Internationalen, vars dåvarande redaktör tyckte den var alltför feministisk, och följaktligen strök flera avsnitt i den. Den version ni ser nedan är denna censurerade version, jag har inte kvar den första.

Och jag tycker fortfarande att ”Dirty Weekend” är en fantastisk bok.
......................

Manligt våld och kvinnligt motstånd

Recension av Helen Zahavis "Dirty Weekend". Publicerad i Internationalen 43/1992.

Som socialister vet vi att varje klassamhälle upprätthålls med en våldsmakt. Vad vi sällan reflekterar över, däremot, är det vardagliga våld som inte är kopplat till staten eller den härskande klassen. Är det en politisk fråga eller är det en privat?

Det manliga våld som riktar sig mot kvinnor skiljer sig i två avseenden från det som riktas mot andra män. Dels riktar det sig mot en grupp som av tradition anses värnlös och oförmögen att försvara sig, dels är våldet i hög grad (direkt i våldtäkter eller indirekt) sexualiserat. Kvinnor misshandlas i hög grad för att män ska kunna utöva sexuell kontroll över dem. Så var det troligen redan vid uppkomsten av de första militariserade patriarkaten och så är det än idag.


De drabbade
Mäns våld mot kvinnor har i stort sett nedtonats i skönlitteraturen. Det är först med kvinnorörelsens andra våg som ett antal kvinnliga författare mer utförligt försökt beskriva den speciella påträngande kombinationen av manlig sexualitet och aggressivitet som de flesta kvinnor drabbas av i vårt samhälle. Det handlar inte bara om våldet i sig utan om det underförstådda hotet om våld som ligger under så mycket av förhållandet mellan könen.

Helen Zahavis ”Dirty Weekend” (svensk översättning ”En jävla helg”, Wahlström och Widstrand 1992) går flera steg längre. Den nöjer sig inte med att beskriva det manliga våldet.

I en spännande bok för vi följa huvudpersonen Bella som ”vaknade en morgon och visste att hon fått nog”. Utsatt för ett ovanligt rått sexuellt hot från en man beslutar hon sig att slå tillbaka – och gör det också.

Under en intensiv helg utsätter hon sig sedan för den typen av situationer som kvinnor med all rätt försöker undvika. Hennes syfte är att slå tillbaka det manliga våldet och inte att undvika det.

Det är svårt att undvika att läsa boken med en känsla av alltmer stegrad tillfredställelse. Möjligen kan man tycka att Bellas offer nummer två drabbades lite orättvist, men här kan man trösta sig med att Bella verkar hålla med om den saken.

Den stilistiska kvaliteten är dessutom otroligt hög med tanke på att Zahavi faktiskt är en debutförfattare.

Ej underkastad
Det stora värdet med ”Dirty Weekend” är att den kombinerar en kallt realistisk bild av det manliga våldet med en vägran att underkasta sig det. Det är inte förvånande att de som förnekar eller idealiserar detta reagerar på Zahavis bok med obehag. Dit hör den reaktionäre psykiatern Anthony Storr som avfärdat boken som en ”löjligt, vild fantasi som inte bör bli tagen på allvar”.

Problemet för Storr och hans gelikar är den stora mängden läsare som uppenbarligen tar den på allvar.

I högstadiet har ett stort antal elever under många år tvingats att läsa den reaktionära romanen ”Flugornas herre”, med dess sensmoral att utan en fast vuxen auktoritet blir barn som vilddjur.

Det vore bättre om ”Dirty Weekend” vore obligatorisk kurslitteratur. Det skulle inte direkt skada om alla presumtiva våldtäktsmän och kvinnomisshandlare såväl som alla offer hade fått ta del av sensmoralen i ”Dirty Weekend”:

”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.

Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”.


Erik Rodenborg

"Den röda vargen" - och 60- och 70-talens maoism

Har just sett Den röda vargen, en film från 2012 som bygger på Liza Marklunds bok med samma namn.

Jag har inte läst boken,  men så vitt jag fattar följer filmen den ganska nära.

Dess handling är i stort sett denna. "Den röda vargen", en (fiktiv) svensk maoistgrupp, utvecklas till en terrorganisation och spränger ett militärplan i luften 1972. 40 år senare inleds en serie mord som alla har en gemensam nämnare. De mördade har alla fått motta anonyma brev med Maocitat...

Det visar sig att morden har kopplingar till den 40 år gamla, och för länge sedan avsomnade, maoistgruppen.

Mycket mer vill jag inte avslöja ifall någon tänker se den - den är bitvis riktigt spännande.

Men samtidigt är dess bild av den tidens maoism både ytlig och absurd. Av döma av intervjuer med Marklund verkar det som om hennes "research" nästan enbart bestått i att läsa Torbjörn Säfves "Rebellerna i Sverige".

I själva verket fanns det inte en enda maoistgrupp i Sverige som ens kom i närheten av att bli terrorister. Inte heller den mest extrema av dem alla - den "rebellrörelse" som Säfve skriver om och som Marklunds story verkar ha inspirerats av. Visst var den gruppen milt sagt snurrig, men någon terroristpotential hade den då inte.

Den kult av "Röda Vargens" ledare som Liza Marklund beskriver, där före detta medlemmar till och med 40 år senare på det mest sjukliga sätt förblir fixerade vid honom, ter sig också milt sagt orealistisk. Ja, det är förvisso sant att just i rebellrörelsen lyckades den karismatiske Francisco Sarrion under några febriga månader skapa en de facto kult kring sin person. Men den satt inte speciellt djupt - den föll samman totalt när gruppen upplöstes.

Det närmaste "terrorism" som utvecklades ur resterna från 60- och 70-tals-maoismen i Skandinavien var en grupp i Danmark, som 1978 bröt sig ut från Gotfred Appels "Kommunistisk Arbejdskrets". Under åttiotalet började den råna banker för att ge pengar till palestinska PFLP, tills den slutligen avslöjades. Men inte heller den gruppen hade ens avlägsna likheter med det som Marklund beskriver.

Jag tycker nog att man bör försöka sätta sig in i hur man faktiskt tänkte i yttersta vänstern under denna period, om man nu vill skriva deckare på temat. Det har inte Liza Marklund gjort.

Det märks tyvärr.

Fortsatta pessimistiska betraktelser

Jag inser att en islamofob kan läsa mitt förra inlägg och sedan triumferande säga: "Ja, just det, vi går mot en värld av fundamentalism och irrationalitet - och det är ... muslimernas fel."

Nej, det är det inte. Utvecklingen mot en värld där religiöst hat, etniskt hat, och almän irrationalitet växer sker parallellt över hela världen. Det är till stor del resultatet av "vänsterns" kollaps och oförmåga att bli ett alternativ.

"Nyliberalismens" triumftåg - som en form av ekonomisk "rationalitet" för de superrika - har sin motsvarighet i veritabla orgier i irrationellt hat.

Anledningen är till stor del  att det knappast finns en mer andefattig "rationalitet" än de superrikas nyliberalism. Då "socialismen" ses som död uppstår istället andra "alternativ". Som inte är några alternativ alls, utan otäcka irrationella komplement till den härskande pseudorationaliteten.

"Marknadsekonomin" har fått sin historiska seger, och några av dess anhängare började på tidigt 90-tal att tala om historiens slut. Sedan kom Bin Ladin - och Anders Breivik.

Men redan innan dess hade ett ideologiskt tomrum skapat den kristna högern i USA. Och vi har idag hindufundamentalism i Indien - och etnisk rensning riktad mot muslimer i Burma.

"Socialismens" fall i Jugoslavien ledde till Ratko Mladic och till Srerbernica....

Vad jag vill säga, på detta osammanhängande sätt, är att 1971 skulle ingen vettig människa någonsin ha kommit på tanken att det var så här världen skulle bli.

De som skulle trott på detta skulle ha varit helt galna.

Och, ja, det var "galningarna" som fick rätt.

Men sen finns de ju de som tror att lösningen är att med aggressivitet propagera mot religion och "vidskepelse". De går med i Humanisterna och VoF och propagerar för "ateism" och "vetenskap"(eller vetenskapstro). Men det är till syvende og sisdt endast att skapa en ny typ av religionskrig... ("Tack gode icke-gud för att jag är vetenskaplig och rationell och inte som dessa vidskepliga idioter"!)

Och medan de härskands klassernas ambitioner är att berika sig - medan många av de som över hela världen skulle ha kunnat verka för ett rättvist samhälle dras in i irrationella hatkampanjer eller passiviseras - fortsätter växthuseffekten. Venus nästa?

Är 2012 "nutid" - eller medeltid?

Råkade upptäcka ett antal anti-muslimska "kontrajihadistiska" svenska bloggar. Och inser att även om det är en ytterst liten del av befolkningen som delar deras nattsvarta delirium så verkar de bli fler, och mer extrema.

Nej, jag tänker inte länka till dem, men man behöver inte leta så länge för att hitta sådana.

Jag blir alldeles matt. Här har vi en propaganda som är lika delirisk som exempelvis den nazistiska och antisemitiska men som verkar ha en betydligt större potential att sprida sig.

Jag undrar vilken värld jag befinner mig i.

Mer allmänt.

Eftersom det hände så dramatiska saker för mig första halvåret 1971 är det en stor del av mig som hela tiden ser det tidiga 1971 som "nutid", alldeles oavsett vilket datum som står på dagens tidning.

Och utifrån detta perspektiv ser dagens värld ut som något så oerhört konstigt. Oerhört konstigt.

1971 var "modernt" i jämförelse med 2012. Den politiska debatten handlade om - politik. Och om ekonomi, fördelning, socioekonomiska system.

Det fanns ju folk som var rädda för Sovjet, eller för USA, eller för Kina. Denna rädsla var aldrig HELT irrationell. För vad man än tyckte om begrepp som "USA-imperialismen" eller "den sovjetiska kommunismen" kunde ingen förneka att de motsvarade reellt existerande fenomen i en reellt existerande värld. Vilka man var mest rädda för var också (nästan) helt rationellt - det berodde på vilket ekonomiskt och socialt system man ville ha.

Politiken handlade om denna värld, inte om en annan.

Till och med de mest extrema konspirationteorier man hörde talas om då var ganska realistiska.

Nu är det (exempelvis) "jihad" versus "kontra-jihad". Nu har vi högergrupper som inte talar  om att deras fiender får pengar från Moskva, eller Peking, utan om att deras fiender är en del av en muslimsk  1400 år gammal konspiration.

1971 såg de flesta både "ras" och "religion" som I GRUNDEN underordnade begrepp i politiken - den överväldigande majoriteten verkade inse att det ytterst handlar om klasser, ekonomi, sociala villkor.

Idag verkar det som om vi på en del sätt flyttats tusen år tillbaks i tiden.

Nu går vi mer och mer ekonomiskt mot en omänsklig (och "rationell") nyliberalism - men strax under ytan får vi en växande irrationalitet - som tar sig uttryck i exempelvis främlingshat och religionshat.

Medvetenheten om existensen av sexualiserat våld  och övergrepp mot kvinnor och barn har i och för sig ökat, och det är oerhört positivt. Men de praktiska resultaten av dessa insikter låter vänta på sig. Och nu har vi dessutom alltmer aggressiva grupper som försöker få oss att tro att orsaken till sexualiserat våld  heter "muslimer" och "invandrare" och att det nästan inte finns något sådant bland äkta svenskar!

Och internet sen! På kommentarsfälten under allehanda debattsidor fylkas diverse nattsvarta reaktionärer, som hatar muslimer, hatar feminister, hatar allt vad vänster heter och frivilligt har valt att avstå från att använda den stora hjärnan - de verkar föredra ryggmärgen.

Och de andra - de som verkar ha mindre förstörda hjärnor - ligger oftast väldigt lågt på dessa forum.

Osv. Osv.

I det tidiga 1971 trodde jag att världen skulle gå mot mer jämlikhet, mer rationalitet, mindre religiös fanatism. I riktning mot en demokratisk form av socialism. Fundamentalism, religionskrig, kvinnohat och rashat var rester av det förflutna som gradvis höll på att dö bort.

Det blev tvärtom.

Kan ingen väcka mig och berätta att jag har sovit mycket länge - och att detta som jag ser inte är något annat än en ovanligt långvarig mardröm.

"Julian Assange, free speech and rape"

På sidan "Marxist Revival" har man lagt upp en läsvärd artikel som undviker att falla i de fällor många faller i när de försöker att formulera en linje i Assangefallet.

Artikeln försvarar Wikileaks och Assange mot USA utan att därför hamna i försvar för Assange mot våldtäktsanklagelserna. Tvärtom kritiserar man delar av vänstern för att ha gjort just detta.

Läs den gärna.