För ett tag sedan lade jag in en text som hette Från Likvidatorrådet till Revolutionära Elevförbundet. Den handlade om när vi hösten 1970 på vår skola bildade en mycket militant utbrytning från elevrådet.
Jag har inte kvar speciellt mycket av materialet från de händelserna, men för någon dag sedan hittade jag en märklig text som låg mellan några andra papper.
Denna text hittade vi först vid elevrådets stencileringsapparat
nån gång under den allra tidigaste REF-tiden (kanske till och med innan
vi bytte namn till R.E.F.!) . Det var ett utbrott av våldsamt hat mot REF,
som synes. Det var nog inte avsett att spridas, men det var faktiskt
stencilerat, inte handskrivet. Jag noterar att den anonyme
författaren tydligen inte kunde tänka sig en skoldans utan polis!
Annars kan man se hur texten genomgående använder sig av orden "FNL" och "FNL:are". I själva verket var endast tre aktiva medlemmar i R.E.F. samtidigt med i FNL-grupperna. Och många var inte ens vänster. I själva verket hade en av våra aktiva medlemmar nästan skrämmande högeråsikter....
För R.E.F. var en enhetsfront, där alla som aktivt ville kämpa för elevdemokrati, och ville ha en mer direktdemokratisk organisationsform än det korporativa elevrådet, var välkomna.
För i grunden var ju elevråden korporativa organisationer. Alla måste vara med, skolledningen bestämde ju ytterst villkoren för deras aktivitet.
R.E.F. var tvärtom ultrademokratisk till sin organisation. Stormöten var det högsta beslutande organet. Alla viktiga beslut fattades av alla medlemmar. Sådana organisationer kan i grunden endast existera så länge aktiviteten är mycket hög. R.E.F. varade också endast i sex månader - mellan oktober 1970 och mars 1971.
Den stencilerade lappen som citeras här kan ju verka bisarr, men den visar ju på hur polariserad (och vulgär!) debatten kunde bli på ett högstadium hösten 1970...
Så här såg alltså den stencilerade texten ut:
"Likvidationsråd HA HA HA!
Jaså skolan har tagits över av FNL HA HA HA!
Så FNL vill ha en punktstrejk HA HA HA!
FNL:are åk till VIETNAM och stanna där!
FNL säger vi vill ha en skoldans utan disciplin och vakter och polis HA HA HA!
FNL:arna i skolan säger att Elevrådet inte har gjort något på 10 år.
Själv har Rodenborg sätat längst av alla i Elevrådet HA HA HA!
Motståndare "
måndag 13 augusti 2012
Från Likvidatorrådet till Revolutionära Elevförbundet
/Skrivet 7 mars 2012/
Sitter och rotar i gamla pärmar och hittar ett flygblad som jag nästan är säker delades ut i januari 1971. Jag skrev det själv, så vitt jag minns, och det delades ut på Essingeskolan.
Det var undertecknat Revolutionära Elevförbundet (R.E.F.). Jag lägger ut texten till det under detta inlägg.
Det var nämligen så att i oktober 1970 gick jag i nionde klass och var ordförande för elevrådet på Essingeskolan. Då uppkom en form av kris eller inre konflikt som ledde till att jag i protest avgick som ordförande och tillsammans med tre andra bildade en utbrytargrupp. Vi valde att kalla den för "Likvidatorrådet".
Anledningen till detta märkliga namn var att jag var medlem i FNL-grupperna och därifrån hade lärt mig lite exotiska termer. Grupper som var i opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) och KFML brukade kallas "likvidatorer" varmed avsågs att de ville "likvidera" DFFG och/eller KFML. Det gav idén till namnet -"Likvidatorrådets" uppgift var att "likvidera" elevrådet och ersätta det med en kämpande organisation, byggd på direktdemokrati.
Krisen som ledde till detta drastiska beslut utlöstes av en skoldans. Det var nämligen några som var på denna som inte tillhörde skolan och en del av dem var lite bråkiga. Det skulle nog ha lösts, på något sätt, om det nu inte var så att rektorn plöstligt dök upp. Förstås inte för att dansa, utan för att kontrollera att vi skötte oss. Det tyckte han inte att vi gjorde så han tillkallade polis som upplöste skoldansen.
Jag var oerhört upprörd och på nästa elevrådsmöte föreslog jag att vi skulle protestera mot detta. Jag blev nedröstad, och så samlades jag och några som tyckte som mig och beslöt oss att bygga en ny organisation.
Sagt och gjort, vi delade ut flygblad där vi skrev att vi skulle krossa elevrådets samarbetspolitik och bygga något nytt. Vi undertecknade som sagt med Likvidatorrådet.
Rektorn blev galen. Han ägnade kvällen åt att förbereda ett möte för morgondagen. Syftet, fick jag reda på långt senare, var att försöka få igenom att jag förflyttades från skolan. Det lyckades han inte med, alla andra var emot, inklusive min klassföreståndare.
Nu hade vi redan samma kväll beslutat att byta namn till Revolutionära Elevförbundet. Och dagen efter gick vi till ett samarbetsnämndsmöte, där rektorn skrek att det vi gjorde var "vidrigt" och öste ur sig nästan alla invektiv han kunde komma på.
Men till sist blev han ändå tvungen att acceptera att vi fanns. Vi fick ganska många medlemmar, och startade bland annat en namninsamling mot kvarsittningar. Vi samlade namn bland högstadieeleverna och fick en klar majoritet av dem att skriva under. Trots detta så röstade elevrådet mot att avskaffa kvarsittningar, vilket stärkte oss i övertygelsen att de var förrädare och skolledningens lakejer. Och det var ju inte helt fel tänkt, det var de ju faktiskt.
Vi hade en del framgångar. Den främsta framgången är jag väl inte odelat glad åt så här många år senare. Vi lyckades på kort tid få igenom ett krav som elevrådet förgäves kämpat för i åratal. Vi drev igenom en rökruta. Från och med vårterminen 1971 fick eleverna röka på skolgården. Idag tycker jag nog att rökruta är en ovanligt dum idé, men på den tiden drev i stort sett alla elevråd det kravet.
Att vi lyckades där elevrådet inte gjorde det berodde förstås på att skolledningen såg oss som ett orosmoment och ville oskadliggöra oss genom eftergifter.
En annan sak vi lyckades med var att få till stånd en öppen debatt efter skoltid mellan elevrådet och R.E.F. i skolans aula. Jag vet inte exakt vad andra tyckte men jag skrev efteråt i min dagbok att vi krossade dem fullständigt…
Men någon gång i mars rann det hela ut i sanden. Elevrådet hade fått en ganska så hygglig ny ordförande, och vi var trötta. Dessutom blev det SACO-strejk och det gällde att organisera eleverna så vi hade något att göra när nästan alla lärare strejkade. Det kan nästan kallas för strejkbryteri, men det hade jag inget emot eftersom jag såg SACO-strejken som en elitistisk höglönestrejk, och alltså var helt emot den.
Men som sagt, det ställde nya krav, och elevrådet och R..E. F. slog ihop sig under namnet Elevförbundet. Vad som hände sen vet jag inte riktigt, Jag blev gradvis mer och mer psykiskt instabil och gled i maj-juni in i vad som nog skulle kunna definieras som en psykos.
De första flygbladen från Likvidatorrådet/R.E.F. har jag haft bort. Men nedanstående, som jag alltså är nästan säker på delades ut i januari 1971 kommer här. Det väldigt kort, men kärnfullt, eller hur?
----------------------------------------
"ELEV"RÅDET MOT AVSKAFFNING AV KVARSITTNINGAR!
En majoritet av eleverna på högstadiet i Essingeskolan skrev på namnlistan om avskaffning av kvarsittningar.
De flesta eleverna är alltså mot kvarsittningar."Elev"rådet påstår sig företräda elevernas intressen. Ändå gick dess representanter i ett möte mot elevkravet på avskaffning av kvarsittningar. Detta bevisar att "elev"-rådet INTE företräder några elevintressen. Det gör däremot R.E.F. - elevernas kamporganisation. R.E.F. har möte snart - titta på anslagstavlan - det kommer snart upp ett anslag.
STÄRK ELEVRÖRELSEN - GÅ IN I R.E.F.
Sitter och rotar i gamla pärmar och hittar ett flygblad som jag nästan är säker delades ut i januari 1971. Jag skrev det själv, så vitt jag minns, och det delades ut på Essingeskolan.
Det var undertecknat Revolutionära Elevförbundet (R.E.F.). Jag lägger ut texten till det under detta inlägg.
Det var nämligen så att i oktober 1970 gick jag i nionde klass och var ordförande för elevrådet på Essingeskolan. Då uppkom en form av kris eller inre konflikt som ledde till att jag i protest avgick som ordförande och tillsammans med tre andra bildade en utbrytargrupp. Vi valde att kalla den för "Likvidatorrådet".
Anledningen till detta märkliga namn var att jag var medlem i FNL-grupperna och därifrån hade lärt mig lite exotiska termer. Grupper som var i opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) och KFML brukade kallas "likvidatorer" varmed avsågs att de ville "likvidera" DFFG och/eller KFML. Det gav idén till namnet -"Likvidatorrådets" uppgift var att "likvidera" elevrådet och ersätta det med en kämpande organisation, byggd på direktdemokrati.
Krisen som ledde till detta drastiska beslut utlöstes av en skoldans. Det var nämligen några som var på denna som inte tillhörde skolan och en del av dem var lite bråkiga. Det skulle nog ha lösts, på något sätt, om det nu inte var så att rektorn plöstligt dök upp. Förstås inte för att dansa, utan för att kontrollera att vi skötte oss. Det tyckte han inte att vi gjorde så han tillkallade polis som upplöste skoldansen.
Jag var oerhört upprörd och på nästa elevrådsmöte föreslog jag att vi skulle protestera mot detta. Jag blev nedröstad, och så samlades jag och några som tyckte som mig och beslöt oss att bygga en ny organisation.
Sagt och gjort, vi delade ut flygblad där vi skrev att vi skulle krossa elevrådets samarbetspolitik och bygga något nytt. Vi undertecknade som sagt med Likvidatorrådet.
Rektorn blev galen. Han ägnade kvällen åt att förbereda ett möte för morgondagen. Syftet, fick jag reda på långt senare, var att försöka få igenom att jag förflyttades från skolan. Det lyckades han inte med, alla andra var emot, inklusive min klassföreståndare.
Nu hade vi redan samma kväll beslutat att byta namn till Revolutionära Elevförbundet. Och dagen efter gick vi till ett samarbetsnämndsmöte, där rektorn skrek att det vi gjorde var "vidrigt" och öste ur sig nästan alla invektiv han kunde komma på.
Men till sist blev han ändå tvungen att acceptera att vi fanns. Vi fick ganska många medlemmar, och startade bland annat en namninsamling mot kvarsittningar. Vi samlade namn bland högstadieeleverna och fick en klar majoritet av dem att skriva under. Trots detta så röstade elevrådet mot att avskaffa kvarsittningar, vilket stärkte oss i övertygelsen att de var förrädare och skolledningens lakejer. Och det var ju inte helt fel tänkt, det var de ju faktiskt.
Vi hade en del framgångar. Den främsta framgången är jag väl inte odelat glad åt så här många år senare. Vi lyckades på kort tid få igenom ett krav som elevrådet förgäves kämpat för i åratal. Vi drev igenom en rökruta. Från och med vårterminen 1971 fick eleverna röka på skolgården. Idag tycker jag nog att rökruta är en ovanligt dum idé, men på den tiden drev i stort sett alla elevråd det kravet.
Att vi lyckades där elevrådet inte gjorde det berodde förstås på att skolledningen såg oss som ett orosmoment och ville oskadliggöra oss genom eftergifter.
En annan sak vi lyckades med var att få till stånd en öppen debatt efter skoltid mellan elevrådet och R.E.F. i skolans aula. Jag vet inte exakt vad andra tyckte men jag skrev efteråt i min dagbok att vi krossade dem fullständigt…
Men någon gång i mars rann det hela ut i sanden. Elevrådet hade fått en ganska så hygglig ny ordförande, och vi var trötta. Dessutom blev det SACO-strejk och det gällde att organisera eleverna så vi hade något att göra när nästan alla lärare strejkade. Det kan nästan kallas för strejkbryteri, men det hade jag inget emot eftersom jag såg SACO-strejken som en elitistisk höglönestrejk, och alltså var helt emot den.
Men som sagt, det ställde nya krav, och elevrådet och R..E. F. slog ihop sig under namnet Elevförbundet. Vad som hände sen vet jag inte riktigt, Jag blev gradvis mer och mer psykiskt instabil och gled i maj-juni in i vad som nog skulle kunna definieras som en psykos.
De första flygbladen från Likvidatorrådet/R.E.F. har jag haft bort. Men nedanstående, som jag alltså är nästan säker på delades ut i januari 1971 kommer här. Det väldigt kort, men kärnfullt, eller hur?
----------------------------------------
"ELEV"RÅDET MOT AVSKAFFNING AV KVARSITTNINGAR!
En majoritet av eleverna på högstadiet i Essingeskolan skrev på namnlistan om avskaffning av kvarsittningar.
De flesta eleverna är alltså mot kvarsittningar."Elev"rådet påstår sig företräda elevernas intressen. Ändå gick dess representanter i ett möte mot elevkravet på avskaffning av kvarsittningar. Detta bevisar att "elev"-rådet INTE företräder några elevintressen. Det gör däremot R.E.F. - elevernas kamporganisation. R.E.F. har möte snart - titta på anslagstavlan - det kommer snart upp ett anslag.
STÄRK ELEVRÖRELSEN - GÅ IN I R.E.F.
söndag 5 augusti 2012
Växthuseffekt, konspirationsteorier och mänsklighetens framtid
Jag har just läst ut "The Living Cosmos: Our search for life in the universe" av Chris Impey. En sak som gör intryck på mig i den är när han diskuterar hur små förändringar som behövs för att livet, eller åtminstone alla högre livsformer, ska utrotas på jorden. Vid en ökning av solstrålningen med 10 procent kommer oceanerna att koka. Och eftersom solstrålningen gradvis har ökat under årmiljonerna är detta inte ett teoretiskt scenario. Förr eller senare står vi där.
Men han tillägger också att mänskligheten genom sina egna handlingar kan se till att vi kommer dit ännu snabbare. Han syftar på växthuseffekten. Han säger att det i stort sett finns lika mycket koldioxid på jorden som på Venus, det är bara det att i jorden är den bunden- exempelvis på havsbottnarna. Om all koldioxid på jorden skulle komma ut i atmosfären skulle vi få en dynamik som påminner om Venus.
Chris Impey är ingen extremist. Han håller sig så nära forskarkonsensus som han bara kan i alla tänkbara frågor. Ibland blir det lite irriterande. Men vad detta visar är ju att det inom forskarvärlden idag finns ett starkt konsensus om att växthuseffekten är ett hot. Ett mycket stort hot.
Men så finns ju förnekarna. De som är "skeptiska" till växthuseffekten. Mest verkar det vara medelklassintellektuella som oroar sig för den standardsänkning som skulle kunna komma om man tog växthuseffekten på allvar.
Själva säger dom ofta att det finns en konspiration av växthuseffektanhängare som dominerar den akademiska världen och att växthuseffekten troligen är en myt.
Mina kunskaper om frågan är begränsade. Men mina insikter om socials processer är aningen större. Och då vill jag säga detta.
Det är i och för sig inte alls omöjligt att tänka sig att en majoritet av akademiker av någon sorts utomvetenskapliga skäl skulle ansluta sig till en åsikt som är käpprätt åt helvete. Det har hänt förut, det händer med all säkerhet nu och det kommer att hända i framtiden. Men när händer sånt, och när händer inte sånt?
När nya forskningsrön är hotande för samhället, för sinnesron, för ekonomin, för maktstrukturer i samhället kan man ju tänka sig att majoriteten av akademiker vägrar att ta in det. Men här är det ju tvärtom. Det är teorin om den globala uppvärmningen som hotar det ekonomiska systemet, maktstrukturerna, nattsömnen och medelklassens livsstil. Inte tvärtom.
Om man tänker "konspiration"i den skalan måste man tänka "makt". Det finns inga tillräckligt mäktiga krafter i vårt samhälle som har intresse av att sprida en "myt" om en "global uppvärmning" om det inte fanns någon. Absolut inte. Om den överväldigande majoriteten i forskarvärlden stöder teorin om en av människor orsakad global uppvärmning torde det bero på att det finns mycket goda skäl att göra det.
Men - säger någon - är det verkligen hundraprocentig bevisat att växthuseffekten är ett verkligt hot mot mänskligheten? Det kan jag själv inte svara på med någon större auktoritet. . Men jag vill gärna berätta en sann historia.
Mellan 1996 och 2004 bodde jag mitt emot en kvinna i en studentkorridor vid Västra Skogen. En gång hade hon varit på semester i, tror jag, Thailand. Där hade hon blivit biten av en vildhund. Läkaren förklarade för henne att risken att hon skulle bli smittad av rabies var mycket liten. Kanske mindre än en procent. Men, å andra sidan, om hon fick rabies så.... Hon tog sprutan, trots att det inte var billigt. .
Det är på samma sätt här. Om klimatskeptikerna mot all förmodan skulle ha rätt och vi ändå vidtog åtgärder mot växthuseffekten skulle det ju inte vara en total katastrof. Men om de nu har fel, som alla vettiga människor tror, och man inte gör något - då vore det en katastrof.
Mänsklighetens möjlighet att överleva på kort sikt beror med all sannolikhet på om vi lyckas hejda växthuseffekten. Men egentligen köper vi oss ända bara en frist. Solens värme ökar gradvis och förr eller senare - låt vara om hundratals miljoner år - kommer oceanerna att koka - i alla fall.
Så - om man nu inte litar på ett gudomligt eller annat utomjordiskt ingripande - är faktiskt mänsklighetens enda chans att rädda sig efter att vi har klarat av växthuseffekten - att utveckla en teknologi som gör att vi kan överleva utanför jorden...
Men det ligger ju långt fram i tiden. Och om vi lyckas hejda den globala uppvärmningen kommer vi nog också att lyckas med att ta oss ut i rymden...
Men han tillägger också att mänskligheten genom sina egna handlingar kan se till att vi kommer dit ännu snabbare. Han syftar på växthuseffekten. Han säger att det i stort sett finns lika mycket koldioxid på jorden som på Venus, det är bara det att i jorden är den bunden- exempelvis på havsbottnarna. Om all koldioxid på jorden skulle komma ut i atmosfären skulle vi få en dynamik som påminner om Venus.
Chris Impey är ingen extremist. Han håller sig så nära forskarkonsensus som han bara kan i alla tänkbara frågor. Ibland blir det lite irriterande. Men vad detta visar är ju att det inom forskarvärlden idag finns ett starkt konsensus om att växthuseffekten är ett hot. Ett mycket stort hot.
Men så finns ju förnekarna. De som är "skeptiska" till växthuseffekten. Mest verkar det vara medelklassintellektuella som oroar sig för den standardsänkning som skulle kunna komma om man tog växthuseffekten på allvar.
Själva säger dom ofta att det finns en konspiration av växthuseffektanhängare som dominerar den akademiska världen och att växthuseffekten troligen är en myt.
Mina kunskaper om frågan är begränsade. Men mina insikter om socials processer är aningen större. Och då vill jag säga detta.
Det är i och för sig inte alls omöjligt att tänka sig att en majoritet av akademiker av någon sorts utomvetenskapliga skäl skulle ansluta sig till en åsikt som är käpprätt åt helvete. Det har hänt förut, det händer med all säkerhet nu och det kommer att hända i framtiden. Men när händer sånt, och när händer inte sånt?
När nya forskningsrön är hotande för samhället, för sinnesron, för ekonomin, för maktstrukturer i samhället kan man ju tänka sig att majoriteten av akademiker vägrar att ta in det. Men här är det ju tvärtom. Det är teorin om den globala uppvärmningen som hotar det ekonomiska systemet, maktstrukturerna, nattsömnen och medelklassens livsstil. Inte tvärtom.
Om man tänker "konspiration"i den skalan måste man tänka "makt". Det finns inga tillräckligt mäktiga krafter i vårt samhälle som har intresse av att sprida en "myt" om en "global uppvärmning" om det inte fanns någon. Absolut inte. Om den överväldigande majoriteten i forskarvärlden stöder teorin om en av människor orsakad global uppvärmning torde det bero på att det finns mycket goda skäl att göra det.
Men - säger någon - är det verkligen hundraprocentig bevisat att växthuseffekten är ett verkligt hot mot mänskligheten? Det kan jag själv inte svara på med någon större auktoritet. . Men jag vill gärna berätta en sann historia.
Mellan 1996 och 2004 bodde jag mitt emot en kvinna i en studentkorridor vid Västra Skogen. En gång hade hon varit på semester i, tror jag, Thailand. Där hade hon blivit biten av en vildhund. Läkaren förklarade för henne att risken att hon skulle bli smittad av rabies var mycket liten. Kanske mindre än en procent. Men, å andra sidan, om hon fick rabies så.... Hon tog sprutan, trots att det inte var billigt. .
Det är på samma sätt här. Om klimatskeptikerna mot all förmodan skulle ha rätt och vi ändå vidtog åtgärder mot växthuseffekten skulle det ju inte vara en total katastrof. Men om de nu har fel, som alla vettiga människor tror, och man inte gör något - då vore det en katastrof.
Mänsklighetens möjlighet att överleva på kort sikt beror med all sannolikhet på om vi lyckas hejda växthuseffekten. Men egentligen köper vi oss ända bara en frist. Solens värme ökar gradvis och förr eller senare - låt vara om hundratals miljoner år - kommer oceanerna att koka - i alla fall.
Så - om man nu inte litar på ett gudomligt eller annat utomjordiskt ingripande - är faktiskt mänsklighetens enda chans att rädda sig efter att vi har klarat av växthuseffekten - att utveckla en teknologi som gör att vi kan överleva utanför jorden...
Men det ligger ju långt fram i tiden. Och om vi lyckas hejda den globala uppvärmningen kommer vi nog också att lyckas med att ta oss ut i rymden...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)