Varför kom inte Sovjet först till månen?

Jag vet att jag blev besviken när USA kom först till månen. Jag skulle mycket hellre sett att Sovjetunionen gjorde det. USA höll just på att bomba Vietnam "tillbaka till stenåldern" och jag unnade dem verkligen inte en sådan framgång...

Men varför kom USA först? Det var inte alls självklart. Sovjet hade lett i allt bara några år tidigare. De sände upp den första sateliten (Sputnik 1957), den första levande varelsen i rymden (stackars Lajka!), men även de första hundar som sändes upp och sedan kom levande tillbaka (Strelka och Belka). De sände upp den första sond som lämnade jordens gravitationsfält (Luna 1). Vidare den första sond som krachlandade på månen (Luna 2 1959), den första som fotograferade månens baksida (Luna 3 1959), och den första som mjuklandade på månen (Luna 9 1966).

Vidare den första människan i rymden, Jurij Gagarin 1961, och förresten två år senare den första kvinnan i rymden, Valentina Teresjkova 1963. Och många andra saker, som den första människan som gjorde en rymdpromenad utanför kapseln, Alexej Leonov 1965.

Sedan kom som bekant USA först med en bemannad färd runt månen 1968 och den första landningen 1969.

Men det innebar inte, som många tror, att Sovjet efter detta var helt slaget. Faktum är att Sovjet efter detta lyckades prestera den första landningen/mjuklandingen på Mars (tyvärr slocknade kameran), och några år senare såväl den första krachlandningen som den första mjuklandningen på Venus - och de första och enda bilder som någonsin tagits från Venus yta. Bland annat.

I BBC:s dokumentärserie "Planeterna" från 1999, som jag köpte på Akademibokhandeln för några dar sen, får man ett oväntat svar på frågan varför USA kom först. De intervjuar sovjetiska forskare  och kosmonaouter och de ger ett ganska klart svar på frågan. Sovjet kunde inte tänka sig att skicka upp  människor  till månen innan de var hundraprocentigt säkra på att de skulle komma levande tillbaka.

Faktum är att Sovjet inte långt efter Apollos landning fick upp en obemannad sond till månen, som tog prover, och åkte tillbaka till jorden med dessa.

Dokumentären konstaterar att USA i månkapplöpningen var berett att ta klart större risker. Några hundrapocentiga garantier hade inte heller USA, men man ansåg att man måste ta riskerna.

Det här är anmärkningsvärt. En bild som ofta sprids om  Sovjet idag är den av ett  samhälle, som alltid var berett att hänsynslöst offra sina medborgares liv för att uppnå resultat. Och att det beror på att diktaturen i landet inte behövde ta hänsyn till opinionen.

Nu stämmer i stort sett inte detta, inte efter 1953 (då Stalin dog). Och i detta fall  ser vi ganska klart att Sovjetledningen absolut inte vågade ta risken att offra kosmonauters liv på ett sådant uppdrag. Ja, det dog ju ändå  kosmonauter i rymden, liksom också amerikanska astromauter. Men när det gällde ett så vågat projekt som en resa till månen var Sovjet mer rädd om sina kosmonauters liv än var USA var om sina astronauters.

Det är på många sätt både intressant och tankeväckande.


 Frimärke på Valentina Teresjkova, från Sovjet 1963.

Martinsson, Linderborg och "demokratin"

Roland Poirer Martinsson är en av de mer pinsamma aktörerna i den svenska massmediala politiska debatten, i tät konkurrens med Göran Skytte...

Martinson brukar ofta presentera sig själv som "filosof", men att han skulle vara det  märks då inte så ofta. Han verkar ofta på det mest märkliga sätt vara totalt oförmögen att förstå vad debattmotståndare egentligen menar. Han borde kanske gå på en kurs i argumentationsanalys.

Nu senast har han gett sig på Åsa Linderborg. Hon är en farlig antidemokrat och diktaturanhängare som borde avskedas från Aftonbladet. Tycker Martinsson.

Hur Martinsons verklighetsbild ser ut visas nog redan i hans inledande mening: "När kommunisterna ville döda sina politiska motståndare vägleddes arbetarrörelsen av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti i riktning mot reform, via parlamentarism."

Jag misstänker att om han hade skrivit en uppsats på historiska institutionen på Stockholms Universitet och skulle beskriva splittringen i den tidiga arbetarrörelsen på detta sätt hade han fått underkänt. Om inte läraren varit helt vrickad - eller ovanligt mörkblå.

Med den utgångspunkten är det ju inte så konstigt att han sedan är rädd för att Åsa Linberborg "i accelererande fart håller på att föra AB Kultur i riktning mot avgrunden".

Med "riktning mot avgrunden"avser  han tydligen här, att åsikten att borgarklasen exploaterar abetarklassen, och att detta bör ändras, då och då får föras fram i Aftonbladet. , Han framställer sedan Linderborg som en blodtörstig revolutionsromantiker, vilket hon sannerligen inte är.

När Martinsson sedan skriver: "Det var 1914, förklarar Linderborg, som socialdemokratin ställde sig bakom högern" kan han uppenbarligen inte ens förstå hennes poäng. Alla som vet det minsta om vad om hände 1914 vet ju att det startades ett världskrig det året. Och det var högern inom arbetarrörelsen som stödde kriget, medan den vänster som Martinsson framställer som så blodtörstig, var emot det.

Det var det Linderborg helt explicit syftade på. Och det vet Martinsson. Men vill gäma förvilla sina läsare genom att inte låtsas om det.

Men sedan kommer det intressanta. Linderborg är enligt Martinsson extremt antidemokratisk för att hon tycker att arbetarrörelsen en gång gjorde fel för att de lät näringslivet sitta i orubbat bo (det där med "universiteten" och "kyrkorna" som Martinsson lägger till kan vi lämna därhän -låter mest som ett kufiskt sidospår!) . Vi ser alltså här att för Martinson är det extremt antidemokratiskt och blodtörstigt att inte vilja låta "näringslivet" sitta i orubbat bo.

Det är det enda väsentliga i hans inlägg. Det är själva kärnan.  Man kan i övrigt gott glida förbli hans trams, som till exempel hans påstående  att det är en helt vanvettig konspirationsteori att anse att "Dagens Nyheters kultursida lierat sig med högern" (vilka skulle de annars ha lierat sig med? vänstern?) eller att han helt fräckt påstår att Linderborg försvarar Stalin - detta utan skymten av belägg…

Den stora skillnaden mellan Martinsson och Linderborg är att Martinsson de facto förvarar att ekonomin styrs av en liten klick, som lever på att exploatera andra. Linderborg anser att ekonomin bör styras av folket.

Det är ett brott i borgerlighetens ögon. Efter murens fall hade den hoppats att sådana otäcka åsikter skulle begravas för all framtid. Men det har de ju inte alls.

Det spöke som Marx talade om redan 1848 lever än idag. Och hemsöker uppenbarligen på det mest plågsamma sätt Martinsson och hans gelikar. Och gör så att deras syn förvänds, så att de kan yra om hur blodtörstiga alla socialister måste vara. Dessa, nämligen, som är så demokratiska att de också vill demokratisera EKONOMIN - och gå längre än den formella borgerliga demokratin. Den borgerliga "demokrati" där alla visserligen får rösta - men där de viktiga besluten ändå tas av finanskapitalet och den privilegierade elit som lever i symbios med detta.

Man kan tycka vad man vill om Åsa Linderborg, men hon är de facto oändligt mycket mer demokratisk än Roland Poirer Martinsson….

Ämnesuppdelning

Om ni tittar på höger sida ser ni att bloggen numera har en lista där artiklarna är uppdelade i specifika ämnen. Så nu blir det nog lättare att hitta.