På den sista tiden har de "nationella" ofta fokuserat på två frågor. Hotet från islam och hotet mot "svenska traditioner".
Nu visar det sig senast att en av de "svenska" traditioner som anses vara "hotade" är några sekunders klipp i den amerikanskproducerade Kalle Anka-film som brukar sändas på jul. Pinsamt värre.
Men låt oss ändå ställa en väldigt konkret fråga i sammanhanget. Hotar "islam" det "svenska julfirandet"? Jag är medveten om att just den specifika frågan (ännu?) inte är i fokus för de "nationellas" utgjutelser men den ligger i linjen med de teman de för fram.
Det beror förstås på vad som menas med "svenskt julfirande". Om man talar om det specifikt svenska så måste man egentligen bortse från den utländska import som kom hit från Mellanöstern några hundra år efter vår tideräknings början. Alltså den här föreställningen om att en semitisk snickare som inte kunde tala svenska var "Guds son".
Det enda julfirandet som kan anses genuint svenskt är ju hedniskt midvinterfirande, kombinerat med blotande till Tor, Oden och andra entiteter. Och det är klart. De som vill ägna sig åt detta skulle förmodligen få det LITE kärvare om islam fick en MYCKET starkare ställning. I alla fall om det gick så långt att sharialagar infördes. Men dit kommer det aldrig att gå, utanför de feberyriga drömfantasierna hos Ingrid Carlqvist et consortes.
Men om man talar om kristet julfirande, (som förstås inte är "svenskt", i någon rimlig mening av ordet) är det förstås inte hotat av "islam". Koranen tillåter uttryckligen kristendom och judendom som legitima religioner.
Men dessutom finns det ju även muslimer som firar jul. Inte då endast av kulturella skäl, för att smälta in i det övriga samhället. Det finns muslimer som firar händelserna i Betlehem på ett "muslimskt" sätt. För Jesus var ju. trots allt, en profet enligt Koranen.
Inte nog med det. Koranen accepterar jungfrufödseln. Så även muslimer kan ju fira en mirakulös födelse, och att naturlagarna här sades ha upphävts av Gud.
Vad islam förstås inte accepterar är det andra stora miraklet i berättelsen om Jesus. Muslimer kan absolut inte fira kristen påsk. Inte på något sätt.
För muslimer anser förstås inte att Jesus uppstod. Det behöver de inte, eftersom de heller inte tror att han dog på korset. Enligt Koranen gjorde han inte det, även om den lite kryptiskt tillägger att det såg ut så. Att döden på korset inte ägde rum är en sympatisk idé för de som inte entydigt uppskattar att ha rituella offer i centrum för sin trosuppfattning,
Muslimer kan alltså här som sagt fira att en förmuslimsk profet föddes, till och med på ett övernaturligt sätt. Lite märkligt i alla fall, för det finns inga som helst övernaturliga berättelser om Muhammads födelse (eller död). Här ger även Koranen Jesus någon form av specialställning.
De som möjligen skulle kunna oroa sig för att deras julfirande är hotat av "islam" skulle då kanske vara Sveriges Asatrosamfund. Men det verkar de inte vara alls, vad jag kan se. Det beror nog på att de är mer förnuftiga än vad extremhögergrupperna är. De inser nog i motsats till dessa att det inte finns skuggan av en risk att vi i Sverige någonsin kommer att få sharialagar.
Det beror nog dessutom också på att Sveriges Asatrosamfund efter en rad infiltrationsförsök från högerextremister för mer än tio år sedan blev angelägen att hålla gränslinjen mot sådana grupper mycket klar... Paranoida rasister verkar inte vara välkomna i deras organisation.
Sanningen är att om det finns något som hotar "våra" jultraditioner är det kommersialismen, och inte något muslimskt hot. Julfirande a la Disney har nog i hög grad bidragit till att många "gamla" traditioner systematiskt vittrat sönder.'
Kapitalismen som ekonomiskt system, som ideologi, och som det raster som läggs på allt i vårt samhälle, är den stora förstöraren av traditioner och sedvänjor. På gott och ont, vill jag i och för sig tillägga (sedvänjor behöver ju inte vara bra för att de är gamla!).
Om det finns några risker för "traditionerna" förknippat med den muslimska invandringen är det snarare risker för muslimernas egna traditioner. I synnerhet de som kan ses som "extrema". När islam blir en minoritetskultur kommer den som alla andra kulturer att påverkas av omgivningen. Ju mer av välfärdsstat och ju mindre av råkapitalism som kommer att finnas desto snabbare kommer det att gå.
De som är rädda för att fanatiska wahabiter med al Qaida-idéer ska rota sig i Sverige borde stöda kampen mot den borgerliga regeringen (den regering som SD som bekant backar upp...) och för en välfärdspolitik. Med en radikal och effektiv sådan, och en positiv inställning till invandrare i samhället i stort, kommer de sektliknande extremt patriarkala dragen i vissa avarter inom islam att smälta som en snöboll en juilidag.
Men om vi får mer nyliberalism och utslagning kommer kanske de mest extrema formerna av islam att stärkas. Och då kommer, inte julen, men (de tynande) resterna av 1900-talets folkhemsideologi, att hotas av utrotning. Inte av islam - men av den otäcka bryggd av råkapitalism, etniskt hat och religiöst hat som är nyliberalismens oundvikliga slutprodukt!
torsdag 27 december 2012
torsdag 20 december 2012
En dispyt vid en FNL-insamling
Någon gång strax efter att jag blivit aktiv i Kungsholmens FNL-grupp hösten 1970 står jag tillsammans med några andra och samlar in pengar till FNL och säljer Vietnambulletinen. Då kommer en man fram och säger att man kan väl inte stöda FNL för om de vinner blir ju Vietnam kommunistiskt.
Jag svarar ungefär så här. Om vietnameserna väljer att vilja vara kommunister är det deras sak. De har rätt att välja det system de vill ha, och USA har ingen rätt att hindra dem.
Efter att mannen har gått får jag en tillsägelse av en skolad medlem. Han säger att så där kan man inte säga, för i FNL:s program står att man är för en fri marknadsekonomi. Man får inte göra några som helst eftergifter till idén att Sydvietnam skulle bli kommunistiskt om FNL segrar.
Det var förstås en logisk följd av DFFG:s linje. Man skulle föra ut vietnamesernas linje till punkt och pricka (när det inte handlade om synen på Sovjet, förstås!). Men jag förstod ingenting.
För i FNL:s program stod ju också att Sydvietnam skulle förenas med Nordvietnam, och bli ett enat Vietnam. Det är ju inte så svårt att räkna ut att ett enat Vietnam inte kan ha två ekonomiska system - ett i norr , och ett i söder - någon längre tid. Och att tro att ett Vietnam som enas på grund av att FNL segrar i söder kommer att bli kapitalistiskt - alltså att FNL:s seger omedelbart skulle leda till att kapitalismen återupprättas i Nordvietnam - lät ju ganska absurt.
För övrigt hade ju Vietminh också ett liknande program före 1954 - men Nordvietnam får en socialiserad ekonomi bara några år senare.
Nu var jag inte socialist när denna incident inträffade - det kom jag först att bli några månader senare.. Jag var snarare någon form av vänsterliberal, men jag hade ändå inga problem alls med att Vietnam skulle bli kommunistiskt om FNL segrade. Dels för att - som jag sade till mannen vid insamlingen - de hade rätt att välja själva - men dels nog också för att jag trodde att för just länder i tredje världen var nog kommunism trots allt det enda sättet att att skapa en ekonomi som gynnade de fattiga.
Men jag hade alltså för första gången konfronterats med KFML:s stalinistiska ortodoxi - i det här fallet stadieteorin...
Det tog mig kanske ett halvår att komma underfund med hur detta - till synes outgrundliga - idésystem var konstruerat. Och då var jag ju redan socialist.
Men när jag äntligen förstod, och kunde ta avstånd från KFML/DFFG:s idésystem på rationella grunder, hade jag tyvärr brutit samman psykiskt, och kunde inte AGERA speciellt rationellt. Jag valde istället ett sätt att agera som med oundviklighet ledde till uteslutning.
Det är först de senaste åren som jag insett hur tragiskt detta var. Om jag hade varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag nog gjort allt för att försöka vara kvar (och exempelvis inte sålt Mullvaden eller annan "trotskistisk" litteratur!), och gjort nytta i solidaritetsarbetet - och fört fram kritiken mer taktiskt och mindre provokativt.
Jag svarar ungefär så här. Om vietnameserna väljer att vilja vara kommunister är det deras sak. De har rätt att välja det system de vill ha, och USA har ingen rätt att hindra dem.
Efter att mannen har gått får jag en tillsägelse av en skolad medlem. Han säger att så där kan man inte säga, för i FNL:s program står att man är för en fri marknadsekonomi. Man får inte göra några som helst eftergifter till idén att Sydvietnam skulle bli kommunistiskt om FNL segrar.
Det var förstås en logisk följd av DFFG:s linje. Man skulle föra ut vietnamesernas linje till punkt och pricka (när det inte handlade om synen på Sovjet, förstås!). Men jag förstod ingenting.
För i FNL:s program stod ju också att Sydvietnam skulle förenas med Nordvietnam, och bli ett enat Vietnam. Det är ju inte så svårt att räkna ut att ett enat Vietnam inte kan ha två ekonomiska system - ett i norr , och ett i söder - någon längre tid. Och att tro att ett Vietnam som enas på grund av att FNL segrar i söder kommer att bli kapitalistiskt - alltså att FNL:s seger omedelbart skulle leda till att kapitalismen återupprättas i Nordvietnam - lät ju ganska absurt.
För övrigt hade ju Vietminh också ett liknande program före 1954 - men Nordvietnam får en socialiserad ekonomi bara några år senare.
Nu var jag inte socialist när denna incident inträffade - det kom jag först att bli några månader senare.. Jag var snarare någon form av vänsterliberal, men jag hade ändå inga problem alls med att Vietnam skulle bli kommunistiskt om FNL segrade. Dels för att - som jag sade till mannen vid insamlingen - de hade rätt att välja själva - men dels nog också för att jag trodde att för just länder i tredje världen var nog kommunism trots allt det enda sättet att att skapa en ekonomi som gynnade de fattiga.
Men jag hade alltså för första gången konfronterats med KFML:s stalinistiska ortodoxi - i det här fallet stadieteorin...
Det tog mig kanske ett halvår att komma underfund med hur detta - till synes outgrundliga - idésystem var konstruerat. Och då var jag ju redan socialist.
Men när jag äntligen förstod, och kunde ta avstånd från KFML/DFFG:s idésystem på rationella grunder, hade jag tyvärr brutit samman psykiskt, och kunde inte AGERA speciellt rationellt. Jag valde istället ett sätt att agera som med oundviklighet ledde till uteslutning.
Det är först de senaste åren som jag insett hur tragiskt detta var. Om jag hade varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag nog gjort allt för att försöka vara kvar (och exempelvis inte sålt Mullvaden eller annan "trotskistisk" litteratur!), och gjort nytta i solidaritetsarbetet - och fört fram kritiken mer taktiskt och mindre provokativt.
måndag 17 december 2012
11 september och konspirationsteorier
/Skrivet den 10 september 2011/
Det här ska bli ett kort inlägg. Jag kommer inte ha en genomgång av olika konspirationsteorier eller några längre djupsinniga resonemang,.
Bara några små reflektioner, och några länkar jag tycker är intressanta.
Nästan alla minns var de var när de först fick nyheten om 11 september- attacken. Jag satt i ett forskarrum på Stockholms Universitet vid en dator. Jag fick för mig att kolla Aftonbladets webbsida och såg plötsligt världskrigsrubriker om att USA var angripit, World Trade Center hade fallit och Pentagon stod i lågor.
Min första reaktion var att Aftonbladet.se hade hackats, så jag gick över till Expressen. Där stod i princip samma saker. Då gick jag över till CNN, som också hade samma nyhet. Jag drog snabbt slutsatsen att det var mer sannolikt att det hade hänt än att Aftonbladet, Expressen och CNN hade hackats samtidigt.
Redan samma dag, eller nästa dag, såg jag denna artikel på marxist.com om attacken. Jag tyckte den var tankeväckande. Jag tog upp den med flera personer jag kände, och några reagerade framförallt på ett avsnitt, som de ansåg innehöll an antydan till en konspirationsteori, ovärdig marxister. Jag syftar på detta stycke:
"How is it possible that the CIA was so ignorant and inept as to permit such a devastating attack on the nerve-centres of the nation? One possibility has not been mentioned - namely that it was the result of a provocation that went badly wrong. In the shadowy world of intrigue, provocation and counter-provocation that characterises the activities of the secret services, it is not beyond the bounds of possibility that a section of the US military Establishment decided to allow the terrorists to launch an attack inside America as a means of boosting public support for an aggressive policy and rearmament. This would explain the surprising failure of US intelligence, although the devastating nature of the attack would suggest that the provocation got out of hand."
Jag, för min del, tyckte att det inte alls skulle vara förvånande om det stämde. USA-imperialismens historia visar på hur de härskande under det senaste århundradet fört en poltik som kombinerat grov cynism med manipulationer och lögner.
Men, förstås, att det KAN ha gått till på det sättet är ju inget starkt belägg för att det verkligen har gjort det. Men nu verkar det som om en mängd fakta i hög grad visat sig stöda Woods och Grants framkastade idé. Några få av dessa har nyligen tagits upp i en artikel av Gunnar Wall på Passagen debatt.
Det finns betydligt fler fakta som stöder ett sådant scenario, som behandlas i hans nyutkomna bok, som jag kommer att återkomma till.
Men är detta inte en "konspirationsteori"? Tja, kanske, men so what? Konspirationer förekommer bevisligen, och på vilket sätt är det fel att göra teorier om sådana? Sedan är det en annan sak att det finns en helt uppsjö av vansinniga konspirationteorier, men, återigen, det innebär inte att just "konspirationsteorier" som kategori automatiskt måste vara något suspekt.
På några håll, exempelvis på VoF:s forum, som jag av någon sorts närmast masochistiska skäl följer någorlunda regelbundet, betraktas kategorin "konspirationsteorier" som någonting likvärdigt med att tro på Snömannen, det sjunkna Atlantis, eller ektoplasma. Jag har aldrig riktigt förstått varför.
Dessutom - när det gäller just 11 september kan man förvåna sig över att de som slår bakut inför även de mest försiktiga konspiratonstorier inte brukar reagera lika starkt mot de inte så få som antar att den ryska säkerhetstjänsten själva sprängde de bostadshus som de sedan använde som en förevändning för att angripa Tjetjenien.
Men det är klart, Ryssland ses kanske som ett skumt halvasiatiskt land medan USA självklart är en stor och upplyst västdemokrati. Eller?
Det här ska bli ett kort inlägg. Jag kommer inte ha en genomgång av olika konspirationsteorier eller några längre djupsinniga resonemang,.
Bara några små reflektioner, och några länkar jag tycker är intressanta.
Nästan alla minns var de var när de först fick nyheten om 11 september- attacken. Jag satt i ett forskarrum på Stockholms Universitet vid en dator. Jag fick för mig att kolla Aftonbladets webbsida och såg plötsligt världskrigsrubriker om att USA var angripit, World Trade Center hade fallit och Pentagon stod i lågor.
Min första reaktion var att Aftonbladet.se hade hackats, så jag gick över till Expressen. Där stod i princip samma saker. Då gick jag över till CNN, som också hade samma nyhet. Jag drog snabbt slutsatsen att det var mer sannolikt att det hade hänt än att Aftonbladet, Expressen och CNN hade hackats samtidigt.
Redan samma dag, eller nästa dag, såg jag denna artikel på marxist.com om attacken. Jag tyckte den var tankeväckande. Jag tog upp den med flera personer jag kände, och några reagerade framförallt på ett avsnitt, som de ansåg innehöll an antydan till en konspirationsteori, ovärdig marxister. Jag syftar på detta stycke:
"How is it possible that the CIA was so ignorant and inept as to permit such a devastating attack on the nerve-centres of the nation? One possibility has not been mentioned - namely that it was the result of a provocation that went badly wrong. In the shadowy world of intrigue, provocation and counter-provocation that characterises the activities of the secret services, it is not beyond the bounds of possibility that a section of the US military Establishment decided to allow the terrorists to launch an attack inside America as a means of boosting public support for an aggressive policy and rearmament. This would explain the surprising failure of US intelligence, although the devastating nature of the attack would suggest that the provocation got out of hand."
Jag, för min del, tyckte att det inte alls skulle vara förvånande om det stämde. USA-imperialismens historia visar på hur de härskande under det senaste århundradet fört en poltik som kombinerat grov cynism med manipulationer och lögner.
Men, förstås, att det KAN ha gått till på det sättet är ju inget starkt belägg för att det verkligen har gjort det. Men nu verkar det som om en mängd fakta i hög grad visat sig stöda Woods och Grants framkastade idé. Några få av dessa har nyligen tagits upp i en artikel av Gunnar Wall på Passagen debatt.
Det finns betydligt fler fakta som stöder ett sådant scenario, som behandlas i hans nyutkomna bok, som jag kommer att återkomma till.
Men är detta inte en "konspirationsteori"? Tja, kanske, men so what? Konspirationer förekommer bevisligen, och på vilket sätt är det fel att göra teorier om sådana? Sedan är det en annan sak att det finns en helt uppsjö av vansinniga konspirationteorier, men, återigen, det innebär inte att just "konspirationsteorier" som kategori automatiskt måste vara något suspekt.
På några håll, exempelvis på VoF:s forum, som jag av någon sorts närmast masochistiska skäl följer någorlunda regelbundet, betraktas kategorin "konspirationsteorier" som någonting likvärdigt med att tro på Snömannen, det sjunkna Atlantis, eller ektoplasma. Jag har aldrig riktigt förstått varför.
Dessutom - när det gäller just 11 september kan man förvåna sig över att de som slår bakut inför även de mest försiktiga konspiratonstorier inte brukar reagera lika starkt mot de inte så få som antar att den ryska säkerhetstjänsten själva sprängde de bostadshus som de sedan använde som en förevändning för att angripa Tjetjenien.
Men det är klart, Ryssland ses kanske som ett skumt halvasiatiskt land medan USA självklart är en stor och upplyst västdemokrati. Eller?
Heter vårt sagoland USA?
Jag misstänker att det är en krympande minoritet som ser USA som ett sagoland. De senaste dösdskjutningarna är bara ett av många tecken på att USA är ett ovanligt sjukt land.
Det har funnits flera perioder i Sverige då USA idealiserades. En var i slutet av 1800-talet, en annan var under 40- och 50-talen.
Sedan kom Vietnamkriget, och man trodde att den naiva sagobilden av USA var borta för alltid. Men konstigt nog kom den tillbaka hos många under 80-talet.
Och idag verkar en hel del i alliansen se sagolandet som en förebild.
USA är ett samhälle med en oerhört svag arbetarrörelse, vilket gjort att kapitalismen har kunnat utvecklats betydligt mer "fritt" än i Europa. Det utvecklades också från tidigt 1900-tal, till att bli världens starkaste imperialistiska stat.
Och, ja, jag tror definitivt att skolskjutningarna inte är någon slump utan ett av de sjuka uttrycken för just detta samhälle. Det är ingen tillfällighet att det öppna våldet är så frekvent i just USA. Det handlar inte endast om vapenlagarna - det är snarare så att vapenlagarna avspeglar det underliggande onda.
I en sång som heter just "Vårt sagoland" av FNL-gruppernas sånggrupp Freedom Singers (inte av Knutna Nävar, som det står i texten) från 1968, kontrasteras den naiva synen med USA med den hårda verkligheten. Lyssna gärna på texten, i synnerhet sista versen.
När jag lyssnar på sången har jag läst en artikel om just de senaste årens skolskjutningar i USA. Och lägger i någon sorts svart ironi i min fantasi till en extrarad till sångtexten: "Fast skolelev, nej, skolelev, det bör man inte vara"....
Det har funnits flera perioder i Sverige då USA idealiserades. En var i slutet av 1800-talet, en annan var under 40- och 50-talen.
Sedan kom Vietnamkriget, och man trodde att den naiva sagobilden av USA var borta för alltid. Men konstigt nog kom den tillbaka hos många under 80-talet.
Och idag verkar en hel del i alliansen se sagolandet som en förebild.
USA är ett samhälle med en oerhört svag arbetarrörelse, vilket gjort att kapitalismen har kunnat utvecklats betydligt mer "fritt" än i Europa. Det utvecklades också från tidigt 1900-tal, till att bli världens starkaste imperialistiska stat.
Och, ja, jag tror definitivt att skolskjutningarna inte är någon slump utan ett av de sjuka uttrycken för just detta samhälle. Det är ingen tillfällighet att det öppna våldet är så frekvent i just USA. Det handlar inte endast om vapenlagarna - det är snarare så att vapenlagarna avspeglar det underliggande onda.
I en sång som heter just "Vårt sagoland" av FNL-gruppernas sånggrupp Freedom Singers (inte av Knutna Nävar, som det står i texten) från 1968, kontrasteras den naiva synen med USA med den hårda verkligheten. Lyssna gärna på texten, i synnerhet sista versen.
När jag lyssnar på sången har jag läst en artikel om just de senaste årens skolskjutningar i USA. Och lägger i någon sorts svart ironi i min fantasi till en extrarad till sångtexten: "Fast skolelev, nej, skolelev, det bör man inte vara"....
lördag 15 december 2012
Marxism, global uppvärmning och "den stora konspirationen"
Världen styrs av härskande eliter. Så långt är jag (och andra marxister) överens med de mest extrema konspirationsteoretikerna. Men vad som skiljer från dessa är definitivt mer än vad som förenar.
Om man utgår från ett fenomen som den globala uppvärmningen kan man notera en av de mest väsentliga skillnaderna mellan teorier om "den stora konspirationen" och en marxistiskt influerad värdsbild.
Den globala uppvärmningen är i sig ett problem för de konspirationsteoretiker som postulerar en enhetlig ondskefull makt som styr världen. Därför tenderar många av dessa att bli "klimatskeptiker". Det är inte svårt att förstå varför.
För om man tror att Illuminati, eller "frimurarna", eller "reptilerna", eller (i de mest elakartade fallen) "den sionistiska världsregeringen" styr bakom kulisserna för att genomföra en diabolisk plan blir den globala uppvärmningen ett mysterium. Såvida inte konspiratörerna är utomjordingar med målet att utplåna allt mänskligt liv på jorden (men i så fall torde det ju finnas mer snabba och mindre omständiga metoder än en global uppvärmining).
För om det fanns en ondskefull generalplan någonstans, där ljusskygga konspirerande grupper planerade upprätta en ny ordning, skulle den inte innefatta scenarior som hotar livet på jorden. Det tyder i så fall på en usel planering. Milt sagt.
På den marxistiska webbsidan "In defence of marxism" fördes för några år sedan fram termen "New world disorder" som en medveten kontrast till begreppet "New world order". "New word order" är en term som använts av ledande USA- politiker för att beskriva den harmoniska framtiden under en USA-dominerad värdsordning. Men det är också en term som använts av allehanda konspirationsteoretiker för att beskriva en mörk framtid där ljusskygga mörkermän kommer att leda en satanisk världsordning.
Genom att använda termen "New word disorder" valde marxist.com att peka på att den imperialistiska borgarklass som styr världen är oförmögen att skapa någon verklig "ordning", ens någon "satanisk" sådan.
För kapitalismen är ett anarkiskt system. Det kan inte "styras" från en enda konspiratorisk central. Inte i grunden.
Naturligtvis vill inte de härskande (möjligen med ett eller annat psykopatiskt undantag) ha en värld som snabbt rör sig mot ett tillstånd där alla människor riskerar att dö.
Men det är just det som är grunden för just detta system. Nämligen att kapitalismen så länge den är kapitalism inte kan planeras. Inte av "frimurare", inte av "Illuminati", inte av någon. Konkurrensen och systemets logik driver den i riktningar som är oberoende av varje enskild kapitalists vilja. Och i grunden av alla kapitalisters vilja.
Så om mänskligheten om några hundra år eller så går under pga en global uppvärmning beror det inte på att "Illuminati" vill det. Utan på att vi har ett tillstånd där några lever gott på ett system som i stort sett inte GÅR att planera. Inte ens när det är nödvändigt för den härskande klassens egen överlevnad.
Om man utgår från ett fenomen som den globala uppvärmningen kan man notera en av de mest väsentliga skillnaderna mellan teorier om "den stora konspirationen" och en marxistiskt influerad värdsbild.
Den globala uppvärmningen är i sig ett problem för de konspirationsteoretiker som postulerar en enhetlig ondskefull makt som styr världen. Därför tenderar många av dessa att bli "klimatskeptiker". Det är inte svårt att förstå varför.
För om man tror att Illuminati, eller "frimurarna", eller "reptilerna", eller (i de mest elakartade fallen) "den sionistiska världsregeringen" styr bakom kulisserna för att genomföra en diabolisk plan blir den globala uppvärmningen ett mysterium. Såvida inte konspiratörerna är utomjordingar med målet att utplåna allt mänskligt liv på jorden (men i så fall torde det ju finnas mer snabba och mindre omständiga metoder än en global uppvärmining).
För om det fanns en ondskefull generalplan någonstans, där ljusskygga konspirerande grupper planerade upprätta en ny ordning, skulle den inte innefatta scenarior som hotar livet på jorden. Det tyder i så fall på en usel planering. Milt sagt.
På den marxistiska webbsidan "In defence of marxism" fördes för några år sedan fram termen "New world disorder" som en medveten kontrast till begreppet "New world order". "New word order" är en term som använts av ledande USA- politiker för att beskriva den harmoniska framtiden under en USA-dominerad värdsordning. Men det är också en term som använts av allehanda konspirationsteoretiker för att beskriva en mörk framtid där ljusskygga mörkermän kommer att leda en satanisk världsordning.
Genom att använda termen "New word disorder" valde marxist.com att peka på att den imperialistiska borgarklass som styr världen är oförmögen att skapa någon verklig "ordning", ens någon "satanisk" sådan.
För kapitalismen är ett anarkiskt system. Det kan inte "styras" från en enda konspiratorisk central. Inte i grunden.
Naturligtvis vill inte de härskande (möjligen med ett eller annat psykopatiskt undantag) ha en värld som snabbt rör sig mot ett tillstånd där alla människor riskerar att dö.
Men det är just det som är grunden för just detta system. Nämligen att kapitalismen så länge den är kapitalism inte kan planeras. Inte av "frimurare", inte av "Illuminati", inte av någon. Konkurrensen och systemets logik driver den i riktningar som är oberoende av varje enskild kapitalists vilja. Och i grunden av alla kapitalisters vilja.
Så om mänskligheten om några hundra år eller så går under pga en global uppvärmning beror det inte på att "Illuminati" vill det. Utan på att vi har ett tillstånd där några lever gott på ett system som i stort sett inte GÅR att planera. Inte ens när det är nödvändigt för den härskande klassens egen överlevnad.
söndag 9 december 2012
Palmefamiljen anmäler
Så nu har filmen Call Girl anmälts i alla fall. Och nu ska vi lära oss att när ledande politikers ord står mot utnyttjade tonårstjejer, så är det de förstnämnda vi ska tro på.
Och nu står nästan alla där och är överens. En polisprofessor som Leif GW Persson, en journalistisk ikon som Jan Guillou, en vänsterhistoriker som Kjell Östberg, en kulturchef på moderata SvD som Martin Jönsson, ledarskribenter på de stora tidningarna - alla flankerade av hundratals och åter hundratals kommentarer på nätet.
Ja, även Max Scharnberg drar sitt strå till stacken, i en kommentar på Nyhetsverket...
Jag blir så trött. Det var ett taktiskt misstag av filmen att fokusera så på Olof Palme, men när det nu är gjort, tycker jag inte den bör bli fälld för detta.
"Hedern" hos de tjejer som när det begav sig utnyttjades, sveks, och trasades sönder är för mig hundra gånger viktigare att försvara än den hos "fina" familjer och män från eliten.
De som nu i praktiken blir förtalade är tjejerna som berättade. För nu kommer alla att bli tvungna att utgå från att de var lögnare, inte endast när de talade om Palme utan också när de talade om de andra högt uppsatta.
För så måste det ju vara - om "hedern" hos maktens män ska räddas.
PS.
Och läs gärna Bordellhärvan av Deanne Rauscher och Gösta Elmquist (Pocketförlaget 2012), om ni vill veta vad det hela EGENTLIGEN handlar om.
Jag blir så trött. Det var ett taktiskt misstag av filmen att fokusera så på Olof Palme, men när det nu är gjort, tycker jag inte den bör bli fälld för detta.
"Hedern" hos de tjejer som när det begav sig utnyttjades, sveks, och trasades sönder är för mig hundra gånger viktigare att försvara än den hos "fina" familjer och män från eliten.
De som nu i praktiken blir förtalade är tjejerna som berättade. För nu kommer alla att bli tvungna att utgå från att de var lögnare, inte endast när de talade om Palme utan också när de talade om de andra högt uppsatta.
För så måste det ju vara - om "hedern" hos maktens män ska räddas.
PS.
Och läs gärna Bordellhärvan av Deanne Rauscher och Gösta Elmquist (Pocketförlaget 2012), om ni vill veta vad det hela EGENTLIGEN handlar om.
måndag 26 november 2012
Oantastligt - och skamligt
Detta var titeln på en intressant och läsvärd kommentar som Jan Myrdal skrev i början av 2008 då JK Göran Lambertz lade ner utredningen om bordellhärvan. (Att sedan Aftonbladets webbredaktion inte kunde stava är en helt annan sak - i pappersupplagan var rubriken rättstavad...).
Läs den gärna!
Läs den gärna!
lördag 24 november 2012
Sanningen som inte fick komma fram
/Om Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok "Makten, männen, mörkläggningen". Från Socialisten 71, december 2004./
Enligt ett reaktionärt, allmänt spritt, talesätt är prostitution "världens äldsta yrke". Det är naturligtvis inte sant. Prostitution existerade inte i de jämlika samhällen som existerade under mänsklighetens förhistoria. Det är först i och med uppkomsten av klassamhällen och kvinnoförtryck som prostitutionen uppstår.
De tidigaste dokumenterade beläggen för prostitution kommer från det klassamhälle som uppstod i Mesopotamien, nuvarande Irak, några tusen år f.Kr. Alltsedan dess har prostitutionen varit en integrerad del av klassamhället. Efter kristendomens seger i västvärlden har den officiella inställningen till prostitution varit ett formellt avståndstagande - kombinerat med ett de facto accepterande. Det faller sig också naturligt att de prostituerades kunder genom tiderna ofta har varit män från de högre samhällsskikten - om inte annat för att de i högre grad haft - och har - råd. Därför kan det knappast ses som förvånande att högt uppsatta män (och åtminstone en högt uppsatt kvinna) figurerade i listan på kunder i den så kallade bordellhärvan 1976.
Journalisterna Deanne Rauscher och (den framlidne) Janne Mattsson har i sin bok "Makten, männen, mörkläggningen" (Vertigo förlag, 2004) kartlagt denna anmärkningsvärda affär. Enligt vad de själva uppger blev de under arbetets gång utsatta för en rad hot. Det är inte heller speciellt förvånande.
Bordellhärvan inleddes 1976 när "bordellmamman" Doris Hopp arresterades och ställdes inför rätta, anklagad för koppleri. Som namngivna vittnen i historien inkallades prostituerade, som tvangs att offentligt schavottera med sina namn. Kunderna däremot tvangs aldrig att vittna och benämndes endast "kund 1", kund 2" osv. Varför? Rauscher och Mattsson har en förklaring: "bland kunderna utpekades kända personer inom nöjesvärlden, affärsmän, läkare, mediafolk, flera politiker i riksdagen, två landshövdingar, flera ministrar, militärer i ytterst känsliga positioner - en civilingenjör, en överste och en överstelöjtnant, en ledamot i Rikspolisstyrelsens ledning, en rotelchef inom Stockholmspolisen, ja, till och med en åklagare. Som extra krydda en riksdagskvinna." (Rauscher/Mattsson s. 281)
Namnen kommer såväl från bordellmammans anteckningar, intervjuer med prostituerade, som polisens spaning. Rauscher/Mattsson har publicerat en del av namnen, vilket har gjort att de utsatts för ganska hårda angrepp i pressen. Bland annat figurerar SAF-lobbyisten Björn Tarras-Wahlberg i materialet. Bland politikerna nämns Thorbjörn Fälldin, Lennart Geijer, Olof Johansson, Gunnar Sträng, Krister Wickman, Hjalmar Mehr, Ragnar Lassinanti, Cecilia Nettelbrandt - och Olof Palme.
I Doris Hopps verksamhet förekom även minderåriga flickor, de yngsta i 14-årsåldern. Dessa utnyttjades av flera av de politiker som nämns ovan. En person som erkände att han utnyttjade minderåriga flickor i denna härva var journalisten Sigvard Hammar, som dömdes villkorligt för koppleri. Trots hans erkännande dömdes han inte för utnyttjande av minderåriga.
En av de minderåriga flickorna bodde på ett behandlingshem och personalen har omvittnat hur hon, när hon såg Thorbjörn Fälldin på TV, fick utbrott, skrek "den där jävla grisen" och kastade saker omkring sig. (Raucher/Mattson, s. 289). Ganska tidigt började mörkläggningsförsöken. I dessa spelade för övrigt Hans Holmér och Ebbe Carlsson, senare bekanta från Palmemordet, "kurdspåret" och "Ebbe Carlsson-affären", en framträdande roll.
Hela affären blev en politisk skandal 1977 då journalisten Peter Bratt i en artikel i DN avslöjade att rikspolischefen Carl Persson skrivit ett PM där han utpekat justitieminister Lennart Geijer som en säkerhetsrisk för att han haft kontakt med prostituerade i Doris Hopps verksamhet. Det fanns nämligen kopplingar mellan några av de kvinnor som var inblandade i verksamheten och personal på polska ambassaden. Regeringen dementerade bestämt, och DN blev redan dagen efter tvingad till en förnedrande ursäkt.
Men under våren 1978 avslöjade TV:s "Studio S" att Bratts uppgifter faktiskt varit korrekta. Krav började resas på att namnen på de riksdagsledamöter som utpekats som bordellkunder skulle avslöjas. Och den 9 maj 1978 steg Thorbjörn Fälldin upp i riksdagens talarstol. Men istället för att avslöja namnen desarmerade han frågan på detta sätt: "Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgiva kunderna. Jag vill här skjuta in att jag inte avser att medverka till otillbörlig ryktesspridning genom att uppge något av de andra namnen" (Rauscher/Mattsson, s. 353)
Och med detta oväntade "avslöjande" lyckades det Fälldin att avvärja stormen. Hela riksdagen - inklusive oppositionsledaren Palme - slöt upp bakom Fälldin. De enda undantagen var Jörn Svensson och Per Gahrton, som båda hade en lite udda position inom sina egna partier. Sedan har det varit tyst - ända tills publiceringen av Rauscher/Mattsons bok. Den orsakade en del uppmärksamhet i pressen under några dagar - som dock förlorade intresset efter att Olof Johansson i ett TV-program viftade med ett papper som sades bevisa att han vid ett av de tillfällen han utpekades i själva verket var i USA. Att det papper han visade upp inte ens bevisade något sådant (se www.dagen.se/forum, underkategori övrigt, rubrik "Sanningen, nåden och journalister/författare") var det ingen som brydde sig om.
Men media fick en förevändning att vända sig från det brännbara ämnet, och övergick till att behandla det onekligen mer ofarliga "avslöjandet" att vänsterpartiet delvis hade varit ett sovjetvänligt parti under Sovjettiden...
Erik Rodenborg
Enligt ett reaktionärt, allmänt spritt, talesätt är prostitution "världens äldsta yrke". Det är naturligtvis inte sant. Prostitution existerade inte i de jämlika samhällen som existerade under mänsklighetens förhistoria. Det är först i och med uppkomsten av klassamhällen och kvinnoförtryck som prostitutionen uppstår.
De tidigaste dokumenterade beläggen för prostitution kommer från det klassamhälle som uppstod i Mesopotamien, nuvarande Irak, några tusen år f.Kr. Alltsedan dess har prostitutionen varit en integrerad del av klassamhället. Efter kristendomens seger i västvärlden har den officiella inställningen till prostitution varit ett formellt avståndstagande - kombinerat med ett de facto accepterande. Det faller sig också naturligt att de prostituerades kunder genom tiderna ofta har varit män från de högre samhällsskikten - om inte annat för att de i högre grad haft - och har - råd. Därför kan det knappast ses som förvånande att högt uppsatta män (och åtminstone en högt uppsatt kvinna) figurerade i listan på kunder i den så kallade bordellhärvan 1976.
Journalisterna Deanne Rauscher och (den framlidne) Janne Mattsson har i sin bok "Makten, männen, mörkläggningen" (Vertigo förlag, 2004) kartlagt denna anmärkningsvärda affär. Enligt vad de själva uppger blev de under arbetets gång utsatta för en rad hot. Det är inte heller speciellt förvånande.
Bordellhärvan inleddes 1976 när "bordellmamman" Doris Hopp arresterades och ställdes inför rätta, anklagad för koppleri. Som namngivna vittnen i historien inkallades prostituerade, som tvangs att offentligt schavottera med sina namn. Kunderna däremot tvangs aldrig att vittna och benämndes endast "kund 1", kund 2" osv. Varför? Rauscher och Mattsson har en förklaring: "bland kunderna utpekades kända personer inom nöjesvärlden, affärsmän, läkare, mediafolk, flera politiker i riksdagen, två landshövdingar, flera ministrar, militärer i ytterst känsliga positioner - en civilingenjör, en överste och en överstelöjtnant, en ledamot i Rikspolisstyrelsens ledning, en rotelchef inom Stockholmspolisen, ja, till och med en åklagare. Som extra krydda en riksdagskvinna." (Rauscher/Mattsson s. 281)
Namnen kommer såväl från bordellmammans anteckningar, intervjuer med prostituerade, som polisens spaning. Rauscher/Mattsson har publicerat en del av namnen, vilket har gjort att de utsatts för ganska hårda angrepp i pressen. Bland annat figurerar SAF-lobbyisten Björn Tarras-Wahlberg i materialet. Bland politikerna nämns Thorbjörn Fälldin, Lennart Geijer, Olof Johansson, Gunnar Sträng, Krister Wickman, Hjalmar Mehr, Ragnar Lassinanti, Cecilia Nettelbrandt - och Olof Palme.
I Doris Hopps verksamhet förekom även minderåriga flickor, de yngsta i 14-årsåldern. Dessa utnyttjades av flera av de politiker som nämns ovan. En person som erkände att han utnyttjade minderåriga flickor i denna härva var journalisten Sigvard Hammar, som dömdes villkorligt för koppleri. Trots hans erkännande dömdes han inte för utnyttjande av minderåriga.
En av de minderåriga flickorna bodde på ett behandlingshem och personalen har omvittnat hur hon, när hon såg Thorbjörn Fälldin på TV, fick utbrott, skrek "den där jävla grisen" och kastade saker omkring sig. (Raucher/Mattson, s. 289). Ganska tidigt började mörkläggningsförsöken. I dessa spelade för övrigt Hans Holmér och Ebbe Carlsson, senare bekanta från Palmemordet, "kurdspåret" och "Ebbe Carlsson-affären", en framträdande roll.
Hela affären blev en politisk skandal 1977 då journalisten Peter Bratt i en artikel i DN avslöjade att rikspolischefen Carl Persson skrivit ett PM där han utpekat justitieminister Lennart Geijer som en säkerhetsrisk för att han haft kontakt med prostituerade i Doris Hopps verksamhet. Det fanns nämligen kopplingar mellan några av de kvinnor som var inblandade i verksamheten och personal på polska ambassaden. Regeringen dementerade bestämt, och DN blev redan dagen efter tvingad till en förnedrande ursäkt.
Men under våren 1978 avslöjade TV:s "Studio S" att Bratts uppgifter faktiskt varit korrekta. Krav började resas på att namnen på de riksdagsledamöter som utpekats som bordellkunder skulle avslöjas. Och den 9 maj 1978 steg Thorbjörn Fälldin upp i riksdagens talarstol. Men istället för att avslöja namnen desarmerade han frågan på detta sätt: "Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgiva kunderna. Jag vill här skjuta in att jag inte avser att medverka till otillbörlig ryktesspridning genom att uppge något av de andra namnen" (Rauscher/Mattsson, s. 353)
Och med detta oväntade "avslöjande" lyckades det Fälldin att avvärja stormen. Hela riksdagen - inklusive oppositionsledaren Palme - slöt upp bakom Fälldin. De enda undantagen var Jörn Svensson och Per Gahrton, som båda hade en lite udda position inom sina egna partier. Sedan har det varit tyst - ända tills publiceringen av Rauscher/Mattsons bok. Den orsakade en del uppmärksamhet i pressen under några dagar - som dock förlorade intresset efter att Olof Johansson i ett TV-program viftade med ett papper som sades bevisa att han vid ett av de tillfällen han utpekades i själva verket var i USA. Att det papper han visade upp inte ens bevisade något sådant (se www.dagen.se/forum, underkategori övrigt, rubrik "Sanningen, nåden och journalister/författare") var det ingen som brydde sig om.
Men media fick en förevändning att vända sig från det brännbara ämnet, och övergick till att behandla det onekligen mer ofarliga "avslöjandet" att vänsterpartiet delvis hade varit ett sovjetvänligt parti under Sovjettiden...
Erik Rodenborg
fredag 23 november 2012
Vilka pekades ut som sexköpare i bordellhärvan?
/Originalartiklarna från Socialisten juli 2005./
Lennart Geijer, Socialdemokratisk justitieminister och sexköpare
/Överst finns presentationen av de namn som pekas ut i Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Mannen, makten, mörkläggningen. Efter detta kommer den ledare som försvarade och motiverade publiceringen. /
-------------------------------------------------------------------------
1. Vilka var kunderna?
I rikspolischef Carl Perssons PM, som byggde på uppgifter från kriminalpolisen och Säpo, nämns sex personer med viktiga positioner i samhället (s 177, 238) Dessa var.
Lennart Geijer, justitieminister (s) fram till valet hösten 1976.
Att han verkligen var sexköpare vittnar många om. Han utpekades redan 1970 av en prostituerad kvinna, Lillemor Östlin, som hade ett långvarigt förhållande med honom och som nu kommit med en bok (Hinsehäxan) om sitt liv. Flera kvinnor som arbetade för Doris H. angav honom, inklusive en av småflickorna (Emelie, då15 år s.222) och en kvinna som senare blev riksdagsledamot (s.48). Också minst en kund nämner honom.
Thorbjörn Fälldin, Centerpartiets och den borgerliga oppositionens ledare fram till regeringsskiftet 1976. Därefter statsminister.
Flera prostituerade uppger att Fälldin var kund (s.383), bland andra den minderåriga Liv. Personalen på det behandlingshem där Liv bodde 1976 har berättat att Fälldins framträdande på TV väckte väldigt starka aggressioner hos henne, att hon bland annat skrek ”Den grisen!”
Även Emelie s.222.
Olof Frånstedt, dåvarande byråchef på Säpo, säger i boken: ”Thorbjörn Fälldin var bara en av de kända män som registerades av Säpo utanför bordellmammans bostad.” (s. 13, 61)
Vice talman Cecilia Nettelbrandt (Folkpartiet), hade ett förhållande med Doris Hopp. Finns med på avlyssniningsband (s 238). Lämnade alla uppdrag efter att Doris H fått sin dom.
Riksbankschef Krister Wickman
Landshövding Ragnar Lassinanti och borgarråd Hjalmar Mehr (s)
En icke namngiven person i Rikspolisstyrelsens ledningsfunktion.
Dessutom sägs i PM:2 att en av de prostituerade hävdat att hon ”väl känner de flickor som betjänat cå Stig Östberg”, det vill säga förundersökningsledaren i målet mot Hopp .
Carl Persson hade bara tagit med ett axplock av de namn som polisen och Säpo fått fram på olika sätt (telefonavlyssning, anteckningar i Hopps adressböcker, namn som de förhörda kvinnorna nämnt – trots att poliserna fått klara direktiv att inte fråga.) Utredarna skrev en förteckning på cirka 40 namn, som Östberg inte ville ha med att göra och som fortfarande är sekretessbelagd. Dessutom gjordes en mer omfattande lista i samarbete mellan Morgan Svensson och Säpos Karl Hugo Jansson. (Vad hände med den?)
Politiker som nämns av flera prostituerade är enligt boken:
Olof Johansson, (nämns på banden, och är enligt en kvinna ”en drömkund”) då vice ordförande för Centerpartiet. s177 VAR BL.A. TILLSAMMANS MED EMELIE
Gunnar Sträng, finansminister (s) till hösten 1976. Kallades ”killen som håller i pengarna” av de prostituerade.177, 183
Olof Palme, statsminister (s) fram till regimgiftet 1976. I boken ges ingen tydlig källa, men idag säger Deanne att bland andra ”Liv” namngivit honom ÄVEN EN MEDLEM AV DORIS HOPPS FAMILJ BEKRÄFTAR ATT HON TRÄFFAT HONOM I SAMMANHANG MED SYSTERN. FLERA KVINNOR HAR I INTERVJUER MED ANDRA JOURNALISTER BEKRÄFTAT HANS NAMN (se intervju).
Kunder från överklassen och samhällets övriga elit talas det mer tyst om. I boken nämns:
Erling Persson, huvudägare till ett av Sveriges största företag H&M (Han nämns flera gånger i de avlyssnade telefonsamtalen. Doris H var arg för att han inte betalade i tid. s. 66…)
Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Torsten Eriksson
Acke Asping ton, ägare till välrenommerat antikvariat i Gamla Stan, (s 199, 200, 208, 216 mm)
Bobo Dahlström, förmögen gallerist som enligt Doris H ”gått igenom hela registert, närmare 40 stycken” (s 69).
Annars heter det:
”den sörmländske slottsherrern, greven” (s.65).”Ett hovrättsråd”, ”en domare”, två höga domstolsjurister”, ”en kammaråklagare”, ”hovrättsrådet”( s. 47) ”en äldre herre som tillhörde den absoluta makteliten” (Emelie s 222)
”en av kungafamiljens främsta medlemmar” (inte kungen själv, dock), ”halva släkten i en känd bokförläggarfamilj” (enligt Doris gamle vän Olle s. 85). ”Noppe” (enligt bland andra polisen Erik Gunnarsson s. 69). ”Farbror Kalle”, känd adelsman med Sveriges största samling pornografi.
”en Wallenberg”;”ingen av de riktiga höjdarna men i allafall en Wallenberg”, s 157
Kriminella
Mr X, Leif Stenberg-Skiffer
Fleming Broman, krögare på Sandhamn, senare dömd för grovt narkotikabrott, s 152
------------------------------------
2. Ledaren i Socialisten juli 2005
Publiceringen av boken Männen, makten och mörkläggningen har uppmärksammats en hel del i media.
Men när man surfar på nätet för att läsa recensionerna av, och artiklarna om, boken märker man ganska snart att det är en sak som alla skribenter, vare sig de är positiva eller negativa till boken, har gemensamt. De tassar som katter runt den heta gröten när det gäller en central fråga: Vilka var bordellkunderna? Torskarna identifieras inte utan beskrivs som ”det högre skrået”, ”högt uppsatta män” eller ”politiker och andra kända personer”. Detta trots att många namnges i boken.
Kan det vara av juridiska skäl som alla skribenter är så återhållsamma? Är de rädda för att bli stämda för förtal? Kanske är det så i en del fall, de som inte har någon större publicistisk vana (som till exempel ROKS). De har helt enkelt låtit sig skrämmas av en papperstiger. För inte ens Olof Johansson, före detta ledare för Centerpartiet, som är en av de få som offentligt gjort ett försök att tillbakavisa uppgifterna i boken, har vågat driva saken till åtal. Han ursäktar detta genom att i Aftonbladet (29/9-2004) hävda att ”Boken är en sån sällsynt sörja. Jag vill inte åt deras skitiga pengar.” Björn Tarras-Wahlberg har hotat med skadestånd på en halv miljon kronor, men inget har hänt. Boken kom ut i september 2004 och fortfarande har ingen stämt Deanne Rauscher. Orsaken till att de flesta avstår från att publicera namnen är därför knappast rädslan för att bli stämda.
Udden i Thomas Kangers recension i DN (28/9-2004) riktas just mot publiceringen av namnen. Han fördömer det som en ”farsot” och ”skvaller”. Visst kan vi hålla med om att man ska vara återhållsam med att publicera detaljer om människors privatliv. Alla som har läst Socialisten under ett antal år vet också att vi är bland de sista att göra detta. Till skillnad från nästan alla andra som håller på med politik använder vi oss inte av personliga attacker mot våra politiska motståndare. Vi lyfter alltid fram sakfrågan, inte personen, och argumenterar med fakta och analys. Men vi anser det vara helt berättigat att publicera namnen på bordellkunderna, eftersom de visar på de starka band som finns mellan olika delar av eliten.Och så länge det hela döljs i anonymitet kan banden ifrågasättas och bagatelliseras.
En av marxismens grundteser är att ”staten och kapitalet sitter i samma båt”. Med detta menar vi förstås inte att undersköterskor som lever på en minimilön har något gemensamt med Wallenberg. Det är samhällets toppar – högre tjänstemän, ledande politiker, kapitalister, mediaägare, justitieråd, generaler – som har ett gemensamt intresse och i viss utsträckning agerar gemensamt (framförallt till försvar av det kapitalistiska systemet). Marxister attackeras för att vara konspirationsteoretiker när de hävdar detta. För det finns väl inga band mellan människor som är så olika?
Egentligen är denna invändning irrelevant, för det behöver inte finnas konkreta band mellan människor för att de ska agera gemensamt. Men normalt sett underlättar det. Och sådana band finns. Hur de ser ut och var de knyts samman är dock oklart och det är förstås i elitens intresse att bevara det så. Då och då skymtar de dock fram. Boken Männen, makten och mörkläggningen sätter ljuset på en del av dessa. Det framgår till exempel att efter ett sent plenum i riksdagen om budgetfrågor kring lucia 1974 finns det inga problem för politiker från motsatta parlamentariska skyttegravar att låta prostituerade ”förgylla” den gemensamma efterfesten.
Bordellhärvan visar också på den moral som rådde bland dem som bestämmer – att det var ok att köpa människor för sitt eget nöjes skull. Att en sån attityd fanns bland borgerliga parlamentariker kanske inte förvånar så många, fler blir nog besvikna över hur insyltade arbetarrörelsens representanter var. Uppenbarligen hade de redan då fjärmat sig långt från de flesta.
En sista orsak till varför vi publicerar namnen är att vi inte vill vara med i den obehagliga dubbelmoral som övrig media medverkar till. När bordellhärvan avslöjades på sjuttiotalet hängdes de prostituerade ut med namn, adresser och arbeten. För dem gällde inte den privata integriteten, de sålde ju redan sin kropp offentligt. Identitetsskyddet gällde bara för torskarna. Visserligen har en del hänt sedan dess. Arbetarrörelsens bas lyckades (mot ledningens vilja) driva igenom att kunderna kriminaliserades, men frågan är – har det blivit någon större förändring i samhällstoppen?
Jonathan Clyne
Mörkläggningen - så gick den till
/Ursprungligen publicerat i Socialisten juli 2005. Inlagt med författarens tillstånd./
Hur gick det till när bordellhärvan, som hade så många inblandade, tystades ned?
Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Makten, männen, mörkläggningen beskriver händelseförloppet. Det är en historia som avslöjar hur maktpositioner i regering, riksdag, media och rättsväsende kan användas för att hindra att obekväma påståenden utreds och att obehagliga frågor överhuvudtaget ställs.
Den 10 maj 1976 greps den så kallade bordellmamman Doris Hopp, misstänkt för grovt koppleri. Det var Stockholmspolisen som slog till efter att man en tid bevakat hennes lägenhet och avlyssnat hennes telefoner. Det som kommit fram tydde på att Hopp hade minst 28 kvinnor i sitt ”stall”. Själv avslöjade hon dock i ett telefonsamtal att det var ”närmare 40 stycken”.
Tipset om Hopps verksamhet hade stockholmspolisen fått från Säpo, som under sina spaningar på öststatsdiplomater upptäckt att polska prostituerade kvinnor arbetade för Hopp. Kvinnorna hade kontakter med polska ambassaden och samtidigt högt uppsatta svenska militärer som kunder. Säpo spanade också på den ryska nyhetsbyrån, som råkade ligga intill Hopps bostad, och noterade att en del kända män besökte henne.
”Ligga lågt”
Från första början stötte de poliser som skulle utreda härvan på motstånd. Det första tecknet var det besök polisintendent Kurt Nyblom fick av justitieminister Lennart Geijers informationssekreterare, Ebbe Carlsson, samma dag som Doris Hopp häktades. Carlsson förklarade ”Du, det där ärendet som ni började med i morse, det är inget stort, det ska ni inte hålla på med.” Kurt Nybloms kommentar till Expressens Per Wendel samma dag löd: ”Här kommer Ebbe Carlsson och säger att vi ska ligga lågt. Och tidningarna har inte ens kommit ut ännu. Då går det fort.”
Kriminalinspektör Ove Sjöstrand var den polis som först sattes att arbeta med fallet. Han tog både hand om beslagtaget material, som adresskalendrar och fickkalendrar, och lyssnade på Hopps bandinspelade telefonsamtal. Det var också han som senare förhörde kvinnorna, inklusive Hopp själv.
När förhören med Hopp och de prostituerade kvinnorna skulle börja kallades dock ytterligare en polis in, kriminalinspektör Morgan Svensson, som skulle stå för själva utredningen och hålla i kontakterna med överordnade inom polisväsendet. Han förhörde kunderna.
Morgan Svensson sågs av omgivningen som en lojal socialdemokrat och det var uppenbart att han plågades av att höra de prostituerade kvinnorna tala om att de hade kända socialdemokratiska politiker som kunder. Han ville inte tro på detta. Enligt Ove Sjöstrand ville han inte heller gärna lyssna på banden från telefonavlyssningen, där samma typ av information kom fram. Ändå fick han naturligtvis reda på vad som sades, och vid något tillfälle var de båda skakade utredarna överens om att om detta kom ut så skulle det bli ett konstigt val till hösten. I så fall skulle förmodligen småpartierna Kristen Demokratisk Samling och VPK (som inte verkade indragna i härvan) vinna, antog de.
Ove Sjöstrand som lyssnade på både band och kvinnor kommenterar: ”Jag satt inne med allting och jag tyckte att det var otäckt för det fanns en massa information som folk inte ville skulle komma fram. Morgan hade ju haft besök av Hans Holmér som då fortfarande var Säpo-chef. Efter de mötena sade Morgan hela tiden att namnen på banden var ovidkommande. Jag skulle inte skriva upp de namn som nämndes.”
Ove S. fick flera anledningar att känna obehag. Under utredningens gång upptäckte han att han var skuggad ett par gånger, bland annat av en bil som hyrts av Säpo. Han fick också ett anonymt telefonsamtal där hot riktades mot hans familj. Efter det blev han uppmanad av sin chef, Kurt Nyblom, att ständigt bära laddat vapen.
Åklagarna mörklägger
Chefsåklagare Erik Östberg var ansvarig för ärendet och spelar samtidigt en märklig roll i härvan. Samma dag som Doris Hopp greps sjukskrev sig Östberg och lämnade över till kammaråklagare Torsten Wolff. Sen hoppade Östberg ut och in i fallet på grund av semestrar, samtidigt som han gav klara direktiv: telefonkontrollen fick inte avslöjas i förhören, kundernas anonymitet skulle skyddas. Kvinnorna skulle förhöras men inte frågas om vilka de betjänat.
Utredarna fick uppgifter om kunder genom det kvinnorna berättade, anteckningarna i de beslagtagna kalendrarna (ofta bara initialer eller kodnamn) och telefonavlyssningen. Men när de skrev in namnen i en rapport till Östberg sa han att det var horribelt att skriva så, och att ”han inte var intresserad av en jävla massa skvaller.”
När Morgan Svensson inför rättegången i tingsrätten sammanställt protokoll från förundersökningen fick han besked från Östberg att utsagorna från det fåtal kunder som förhörts skulle redovisas i form av sammandrag, och att namnen inte skulle anges. Kunderna skulle bara betecknas med nummer. Kvinnornas namn och personnummer däremot skulle finnas med.
Det här förfaringssättet bröt helt mot normen. Morgan Svensson skrev senare i samband med JO:s utredning av ärendet att den här formen av redovisning var ny för honom eftersom det i tidigare förundersökningar rörande koppleri alltid redovisats namnen på aktuella kunder. Trots Östbergs anvisningar kom det under samtalen med kvinnorna ändå fram en hel del namn – inte i själva förhören som gav en friserad bild av verkligheten men vid sidan om, när bandspelarna var avstängda.
I utredningens slutskede fick förhörsledarna flera tips om att Doris Hopps brott var betydligt allvarligare än man först trott - hon skulle nämligen ha utnyttjat minderåriga flickor, under 15 år, i sin verksamhet. Om man kunde få fram bevis för detta skulle man även kunna åtala de kunder som utnyttjat flickorna för otukt med barn. Att utnyttja flickor under 18 år rubricerades ”förförelse av ungdom” och var också olagligt.
Ove Sjöstrand försökte få chefsåklagare Östberg att skjuta upp rättegången mot Hopp så att han skulle hinna undersöka uppgifterna om minderåriga flickor. Men Östberg satte sig på tvären. Han svarade: ”Varför rotar du i det där? Det påverkar inte påföljden.” Östberg menade att man redan kunde fälla Hopp, och eftersom det ännu inte fanns några bevis var han inte intresserad. Han körde på som planerat, och Ove S. uppmanades att gå tidigare på semester.
Anonymiseringen av kunderna och hanteringen av småflickorna ifrågasattes och ledde till två JO-anmälningar. I JO-utredningen som följde hävdade chefsåklagare Östberg att han före sin semester frågat utredarna om något kommit fram som tydde på att minderåriga flickor förekommit i Hopps verksamhet. Han sade sig ha fått veta att så ej var fallet. Men i samma JO-utredning ger utredaren Morgan Svensson rakt motsatt svar. Han säger att vid de spaningar som föregick ingripandet mot Hopp hade det framkommit att flickor i åldern 14-18 år ingick i organisationen. Polisen hade dock inte kunnat identifiera dem. Östberg hade informerats om detta förhållande. Med andra ord: Östberg visste att det gick att få fram allvarligare saker, men han valde att inte gräva vidare.
När det var dags för rättegång mot Doris Hopp, den 26 juni 1976, var Östberg på semester. Åter hade ärendet hamnat i kammaråklagare Wolffs knä. Han verkade inte glad över den uppgift han tilldelats, och hans agerande var också anmärkningsvärt. Enligt vad han själv rapporterat till Morgan Svensson sammanträffade han med Doris Hopp och hennes försvarsadvokat Leif Silbersky i arrestlokalen den 22 juni för att göra vissa ”överenskommelser” om hur målet skulle handläggas. Hopp hade gått med på att betala 250 000 kronor. Att åklagaren på detta sätt förhandlar med försvarsadvokaten och en tilltalad inför en rättegång strider mot all rättspraxis, och det mötet har väckt åtskilliga frågor. Idag ”minns inte” Leif Silbersky längre att mötet ägt rum – och det besöksblad från häktet som bekräftar mötet, och som Deanne Rauscher såg 2003 när hon granskade domen mot Hopp, har nu försvunnit spårlöst.
Huvudförhandlingen gick snabbt eftersom åklagaren inte yrkade på annan bevisning än Hopps egna uppgifter. Inga vittnen var uppe och talade. Påföljden stannade på minimistraffet för grovt koppleri, två års fängelse. Dessutom fick Hopp betala 200 000 kronor, vilket var 50 000 mindre än vad åklagaren yrkat på, och häpnadsväckande lite med tanke på de miljoner hon tjänat på sin koppleriverksamhet.
Doris Hopp var ändå inte nöjd. Hon ville inte acceptera att hennes koppleriverksamhet varit grov, och hon överklagade domen till Svea hovrätt. Om Wolff i det läget svarat med att i sin tur också överklaga skulle Hopps agerande ha varit riskfyllt. För i så fall skulle åklagaren kunnat ta in ta in nya uppgifter och få till stånd ett skärpt straff. Men Wolff förklarade sig nöjd med tingsrättens dom. Det betydde att hovrätten omöjligen kunde höja straffet, utan bara fastställa eller sänka det.
Utredaren Ove Sjöstrand kommenterar i boken. ”Om jag varit åklagare hade jag sagt till min personal att ’ta ut så mycket övertid du vill och leta fram bevisen. Se bara till att jag får ett protokoll innan rättegången!’ Om det hade krävts mer tid så hade Wolff åtminstone kunnat överklaga i stället för att lägga sig platt med ett genmäle som gjorde att hon i slutändan slapp undan.” Åklagarna gjorde vare sig det ena eller det andra.
Småflickorna utmanövreras ur härvan
Ove S. hade själv en tonårsdotter och kunde inte släppa tanken på de omtalade småflickorna. När han kom tillbaka från semestern bestämde han sig för att leta rätt på dem. Han hade redan vissa uppgifter: en av dem skulle heta Liv (inte flickans riktiga namn) vara intagen på ett behandlingshem i Brommatrakten och ha en pappa som var polis.
När väl Ove fick tid att leta tog det inte mer än någon dag att hitta flickan. ”Mot givna order” åkte Ove till behandlingshemmet, och han fick med sig Morgan S. Där fick de sina farhågor bekräftade. Liv hade börjat arbeta för Hopp 1974 när hon var 14 år. Snart fick hon sällskap av sin 15-åriga kusin Emelie. De båda flickorna berättade var för sig om sina upplevelser, och berättelserna sammanföll. Enligt Liv hade de under en tid tillbringat flera dagar i veckan i Doris Hopps lägenhet på Ruddammsvägen, där de tog emot upp till sju kunder om dagen. Där fanns påsar med amfetamin, som stod till Livs förfogande.
”Alla kunde se att jag var minderårig” säger Liv i boken.”Jag hade nästan inga bröst, ingenting. Jag såg ut som ett barn.” Personalen på behandlingshemmet berättade att Liv på många sätt också betedde sig som ett barn. Hon ville till exempel gärna att man skulle läsa en saga för henne när hon gick till sängs.
Småflickorna var attraktiva på könsmarknaden, de drog in stora summor och Doris Hopp ringde ofta till det behandlingshem där de bodde för att anlita dem. Då kallade hon sig Sonja och sa till personalen att det gällde barnvaktsjobb. Personalen blev dock misstänksam på grund av alla pengar som flickorna hade, och så småningom berättade flickorna vad som verkligen pågick. Liv började bli deprimerad, hade skuldkänslor och kände äckel, men när hon ville dra sig ur verksamheten blev hon uppläxad av Hopp. Emelie berättade att Hopp talat om att hon kände torpeder och att man lätt kunde leja någon så att ”man hamnade på sjukhus i tre månader, ett halvår eller ett år”. Flickorna upplevde det som ett hot och de var rädda.
Inför rättegången i hovrätten presenterade Ove och Morgan sina nya bevis för chefsåklagare Östberg. Han hade återvänt från semestern efter att överklagningstiden gått ut, men beslöt nu att lämna in ett anslutningsvad och yrka på strängare straff (något som bara verkar vara ett spel för gallerierna eftersom åklagaren inte överklagat tingsrättens dom, och straffet alltså inte gick att skärpa). Östberg skrev att den nya omständigheten var att ”bland de personer, vars otuktiga levnadssätt Doris hopp främjat och utnyttjat, ingår minst två flickor under 15 år och minst ytterligare två under 17 år.” Åklagare Wolff, som åter fick gå upp i rätten, hävdade att flickorna tillsammans betjänat uppskattningsvis 70 män under loppet av sex månader.
Till huvudförhandlingen i Svea hovrätt den 17 augusti 1976 kallades Liv, Emelie och Livs kontaktkvinna Tina som vittnen. Liv var i Norrbotten tillsammans med sin pappa men åklagaren ansåg att förhandlingarna kunde genomföras utan henne.
Vittnena tyckte att de inte fick något som helst stöd av åklagaren under rättegången. De centrala frågorna om hur flickorna utnyttjats och om förekomsten av narkotika ställdes inte. När Emelie klagade för en journalist från Expressen vidarebefordrade han detta till Wolff i en paus. Men efter pausen meddelade Hopp sig plötsligt nöjd med tingsrättens dom. Eftersom åklagarsidan inte överklagat lades målet ner. Doris Hopp ställdes alltså aldrig till svars för den skada hon tillfogat dessa unga flickor, och de gavs inget tillfälle att berätta.
Något måste åklagarna ändå göra med de uppgifter man fått fram om utnyttjandet av småflickorna. En av de kunder som flickorna nämnt var TV-journalisten Sigvard Hammar. Eftersom han erkände att han haft sex med dem så kunde han inte gärna frias helt. Men domen som föll den 22 november 1977 blev mild: sex månader, villkorligt för medhjälp till koppleri. Han dömdes aldrig för otukt med barn eller förförelse av ungdom eftersom han hävdade att han trott att flickorna var äldre. (I boken säger åklagare Östberg att han kände Sigvard Hammar, och det framgår också av ett avlyssnat telefonsamtal att Doris Hopp visste i förväg att Hammar skulle få en mild dom). Hammar var den ende som dömdes -trots att Wolff själv sagt att omkring 70 män utnyttjat flickorna. I ett Studio S program medgav Wolff att bara tre av dessa 70 män överhuvudtaget hörts. Även när åklagaren kände till namn avstod han från att agera. Wolffs förklaring var att han ansåg det omöjligt att bevisa att de haft anledning att anta att flickan var minderårig.
Carl Perssons PM
Näste person att hamna i kläm i bordellhärvan var rikspolischef Carl Persson. Han hade fått uppgifter från Säpo, som i sin tur talat med kriminalen, om att det bland Doris Hopps kunder fanns ett antal kända politiker. Carl Perssons oro gällde risken för landet säkerhet (spioneri) och risken för utpressning. Efter att ha begärt, och fått, en sammanställning av information från Morgan Svensson skrev Persson tre PM till statminister Palme. Han säger där att Hopp nämnt en rad framstående politiker (se annan artikel). Persson tar inte ställning till sanningshalten, men menar att enligt utredarna är åtminstone vissa påståenden ”ägnade att väcka viss tilltro”, det vill säga trovärdiga. Han tar upp att det bland de prostituerade fanns kvinnor knutna till den polske generalkonsuln och militärattachén och kunder från utländska ambassader.
Vidare nämner Carl Persson risken för att kvinnorna i ilska över att ha blivit utlämnade till pressen ska börja lämna upplysningar. En av kvinnorna hade sagt till utredarna att hon kunde ”störta den sittande regeringen” genom att avslöja sin förnämsta kund, Lennart Geijer. Hon hade också sagt att hon kände flickor som betjänat åklagare Östberg.
Den tredje promemorian hade rubriken ”Synpunkter från rikspolischefen”. Där föreslår Persson att regeringen omedelbart skulle tillsätta en särskild undersökningskommission för att ”utreda vad som framkommit av betydelse ur säkerhetssynpunkt och för att granska hanteringen av ärendet”.
Promemoriorna överlämnades till Thage G. Peterson den 20 augusti, två veckor innan valet, för vidare befordran till Olof Palme. Ett möte hölls två dagare senare med statsminister Olof Palme, Thage G. Peterson, Carl Persson och Åke Magnusson (överdirektör på Rikspolisstyrelsen). Där talade man om innehållet i ”avspänd och vänlig atmosfär”, enligt Carl Persson. Sen hände ingenting. Palme tillsatte ingen undersökningskommission. Han diarieförde inte ens Perssons PM, utan lade dem i ett förseglat konvolut och låste in dem i ett kassaskåp. Efter den socialdemokratiska valförlusten överlämnade Palme konvolutet till Fälldin. Inte heller han registrerade dokumenten.
Ledande politiker dementerar
Men det fanns journalister som grävde fram information om bordellhärvan. Först att komma med ett stort avslöjande var Peter Bratt i DN den 18 november 1977. Han hävdade att Carl Persson skrivit ett PM som pekade ut Lennart Geijer som prostitutionskund och säkerhetsrisk. Bratt hade fel i några detaljer, som att PM:et skulle ha skrivits 1969, men rätt i stora drag.
Artikeln utlöste en storm av dementier. Geijer kallade i Aftonbladet påståendena lögn och förbannad dikt. Hans Holmér dementerade att Säpo i någon promemoria hävdat att Geijer var en säkerhetsrisk och att Geijers namn fanns med i någon bordellutredning. Samtidigt var allt material hemligstämplat i 20 år, så det var svårt för någon att gå ut och hävda motsatsen. Den 20 november publicerades en dementi i Dagens Nyheter som var undertecknad av Olof Palme. I boken om DN, Stormarnas hus, säger Ebbe Carlsson att det var han som höll i pennan, och att dementigruppen arbetade som en centralredaktion. Ebbe Carlsson som tidigare varit Geijers informationssekreterare var nu redaktör för Västgöta Demokraten. I samma tidning slog Geijer fast att allt som Peter Bratt skrivit var ”fullständig lögn”.
Trycket på DN blev för hårt. Samma dag som Palmes dementi publicerades bad tidningen om ursäkt. Peter Bratt skrev själv ”Samtliga beskyllningar mot Lennart Geijer är felaktiga.... Jag har brustit i omdöme.” Efter förlikning accepterade Geijer att DN avsatte 50 000 kronor till ett årligt stipendium ”till undersökande reportrars förkovran”. I stipendienämnden satt bland andra Ebbe Carlsson.
Men andra journalister fortsatte att söka information. Reportrarna i TV-programmet Studio S, bland andra Janne Mattson (medförfattare till boken Makten, männen, mörkläggningen) talade med inblandade prostituerade. Den 2 maj 1978 sände de sitt program om bordellmamman, och slog fast att flera statsråd fanns på hennes kundlista. Efter detta krävde den centerpartistiska riksdagskvinnan Gunilla André i en interpellation besked av statsminister Fälldin. Hon ville veta vilka politiker som pekats ut. ”Det har nämligen med människosyn att göra - väljarna har rätt att veta hur en politiker ser på oss kvinnor: som människa eller handelsvara.”
Mörkläggning för demokratin?
Några dagar senare gick Fälldin upp i talarstolen och höll sitt berömda tal där han erkände att PM:et fanns. Han sa att Palme gjort vissa efterforskningar men att det bara innehöll rykten. Han sa att bordellmamman uppgivit namn på kunder hon skulle ha haft och fortsatte ”Jag kunde på rak arm konstatera en lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgivna kunderna.”
Fälldin förklarade att han inte ville bidra till ryktesspridningen genom att lämna ut fler namn. Han hade diskuterat promemorian med folkpartiledaren Per Ahlmark och moderaternas ordförande Gösta Bohman. Alla var överens med Palme om att det saknades grund att gå vidare med en särskild kommission.
Palme gick också upp i talarstolen och sa att man undersökt frågan och funnit att det bara handlade om illvilliga rykten. Undersökningen han syftade på var att Hans Holmérs tittat på PM:en någon dag och sen avfärdat dem. ”Utredningen” redovisades bara för Palme och Thage G. Peterson. Någon skriftlig rapport verkar överhuvudtaget inte finnas.
Palme underströk att politiker inte ska falla undan för ryktesspridare. Det var ett viktigt led i värnet av demokratins vitalitet. ”Det finns alltid de som är villiga att springa med sladdret i sin mun och låtsas ha speciella insikter och göra sig märkvärdiga inför omgivningen.”
Gunilla André var nöjd med svaret, liksom praktiskt taget hela riksdagen. Bara Per Gahrton och Vpk:s Jörn Svensson, som båda stod utanför maktens inre kretsar, protesterade. De ifrågasatte hemlighetsmakeriet, att de utpekade friade sig själva och polisens roll. Palme replikerade ”Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior. Det är den enkla sanningen.”
”Alla ansvariga politiker” (folkpartiledaren Ola Ullstens uttryck) var alltså plötsligt helt eniga, och nu handlade det om tron på de förtroendevalda, ja, på hela det demokratiska systemet. Man kan förstå att de flesta reagerade som Morgan Svensson – de ville inte/kunde inte tro att folkvalda var lögnare som höll upp en falsk fasad. Och många som visste eller anade – de lade locket på.
Karl-Hugo Jansson, kommissarie på Säpo, säger i boken: ”Det mörklades. Sverige skulle rasat samman som ett korthus om sanningen kommit fram. Man försökte komma runt det här på alla sätt utan att det skulle braka fullständigt åt helvete.”
Efter riksdagsdebatten flyttades all uppmärksamhet från politikernas eventuella bordellbesök till Carl Persson.”Nu skulle budbäraren dödas”, som han själv kärvt skriver i sina memoarer. Hans motiv ifrågasattes och flera tidningar framställde honom som en provokatör. Aftonbladet undrade varför han inte avskedats omedelbart, vilket naturligtvis vore en befogad fråga om den bild som gavs av Carl Persson vore riktig. Samma tidning skrev ”Det finns gränser för vad polisen får utnyttjas till. Polisen får inte bli en stat i staten som skaffar sig upplysningar som kan användas som utpressning mot den politiska ledningen i landet...”
Persson, vars enda förslag ju var att påståendena skulle undersökas, såg bara en väg att bli rentvådd. Han anmälde sig själv för att låta Justitiekanslern (JK) utreda om han handlat felaktigt. JK Ingvar Gullnäs gick igenom hela polis-utredningen i bordellaffären och Säpos utredningsmaterial plus mycket mer. Han förhörde elva inblandade poliser. Hans slutsats blev att Carl Persson handlat korrekt, och även att vissa av uppgifterna i hans PM var tillförlitliga. Men hans konstaterande väckte inget medialt intresse.
I sina memoarer Utan omsvep skriver Carl Persson: ”En fråga kvarstår: om nu Olof Palme verkligen ansåg att ”promemorian” var att beteckna som strunt – vilket påstås ha bekräftats av Holmérs utredning, vart den nu tog vägen – varför avskrevs då inte ärendet genast och arkiverades i vanlig ordning? I stället låstes handlingarna in i ett kassaskåp på statsrådsberedningen och överlämnades till den nye statsministern, Thorbjörn Fälldin, under högtidliga former i ett förseglat kuvert mot särskilt kvitto. Varför denna behandling av ”strunt” och ”skvaller”?
Kerstin Alfredsson,
/Från Socialisten nr 74. Först ublicerad på Internet 051003/.
Socialisten har fått läsa delar av Deanne Rauschers källmaterial och vi har också talat med personer hon citerar.
Till oss säger Ove Sjöstrand, idag pensionerad kriminalinpektör, att han står för allt han säger i Makten, männen, mörkläggningen.
– Deanne har jobbat bra, säger han, men hon har inte fått fram 100 procent eftersom det gått så lång tid sen det hände.
Ove var den som förhörde de prostituerade kvinnorna och han blev så småningom övertygad om att det de sa var sant.
– De berättade helt spontant – vi skulle ju inte fråga om kunderna – och fast många av dem inte kände varandra stämde deras historier överens. De beskrev också sina kunder i detalj.
– Flickorna behandlades väldigt illa, säger Ove. Tidningen Se publicerade deras namn, personnummer och yrken. (De här kvinnorna hade i allmänhet vanliga yrken vid sidan om.) Dessutom skönstaxerades kvinnorna av skattemyndigheten efter rättegången. Flera av dem tvingades ta lån för att betala.
Fakta:
Deannes källor
Deanne Rauscher har gått igenom arkiven och läst: Domen och hela förundersökningen, inklusive den hemligstämplade delen. Den motsägelsefulla JO-utredningen om fallet. Justitiekanslerns (JK) utredning, som kom fram till att Carl Persson handlat korrekt (men där har viktiga sidor försvunnit). Hemligstämplat material på SÄPO. Rikspolischef Carl Perssons PM och hans memoarer Utan omsvep. Andra böcker som skrivits om ämnet: Jan Guillous Nya berättelser, Leif GW Perssons bok.
Hon har lyssnat igenom omkring 50 timmars hemlig telefonavlyssning av Doris Hopp.
Hon har talat med alla poliser som var inblandade och som fortfarande lever: Utredarna Morgan Svensson och Ove Sjöstrand, Säpos Karl-Hugo Jansson och Olof Frånstedt, den före detta rikspolischefen Carl Persson. Vidare med: Politiker, riksdagsledamöter – inte Fälldin dock. Prostituerade kvinnor som nämns i förundersökningen och även andra kvinnor som var prostituerade vid samma tid, bland dem till exempel ”Inga”, som senare blev riksdagskvinna. Lillemor Östlin (sålde under lång tid sex till L. Geijer, gav 2005 ut boken Hinsehäxan). Deanne har haft många samtal med två av ”småflickorna” i Doris Hopps stall, liksom med Livs pappa, personal och övriga ungdomar på de behandlingshem där de minderåriga flickorna bodde.
Dessutom: Fängelsedirektörer, den så kallade kanslihusflickan, folk i den militära säkerhetstjänsten. Grannar, vänner, släktingar till Doris Hopp. Dåvarande justitiekansler Gullnäs, jurister och journalister som bevakat frågan. Fick tillgång till hela Studio S research-material.
Det ter sig ytterst märkligt att så många i samhällets topp tyckte att det var nödvändigt att ljuga, hota och förtala för att mörklägga bordellhärvan. Trots allt var det på 1970-talet inte olagligt att köpa kvinnor, och sexliberalismens vindar blåste starkt. Att minder-åriga var inblandade förklarar en del, men mörkläggningens ramar sträckte sig långt bortom detta. Bakom agerandet ligger en komplex väv av attityder och intressen.
Allt material ovan publicerades i Socialisten nr 74. Publicerat på Internet 051003.
Hur gick det till när bordellhärvan, som hade så många inblandade, tystades ned?
Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Makten, männen, mörkläggningen beskriver händelseförloppet. Det är en historia som avslöjar hur maktpositioner i regering, riksdag, media och rättsväsende kan användas för att hindra att obekväma påståenden utreds och att obehagliga frågor överhuvudtaget ställs.
Den 10 maj 1976 greps den så kallade bordellmamman Doris Hopp, misstänkt för grovt koppleri. Det var Stockholmspolisen som slog till efter att man en tid bevakat hennes lägenhet och avlyssnat hennes telefoner. Det som kommit fram tydde på att Hopp hade minst 28 kvinnor i sitt ”stall”. Själv avslöjade hon dock i ett telefonsamtal att det var ”närmare 40 stycken”.
Tipset om Hopps verksamhet hade stockholmspolisen fått från Säpo, som under sina spaningar på öststatsdiplomater upptäckt att polska prostituerade kvinnor arbetade för Hopp. Kvinnorna hade kontakter med polska ambassaden och samtidigt högt uppsatta svenska militärer som kunder. Säpo spanade också på den ryska nyhetsbyrån, som råkade ligga intill Hopps bostad, och noterade att en del kända män besökte henne.
”Ligga lågt”
Från första början stötte de poliser som skulle utreda härvan på motstånd. Det första tecknet var det besök polisintendent Kurt Nyblom fick av justitieminister Lennart Geijers informationssekreterare, Ebbe Carlsson, samma dag som Doris Hopp häktades. Carlsson förklarade ”Du, det där ärendet som ni började med i morse, det är inget stort, det ska ni inte hålla på med.” Kurt Nybloms kommentar till Expressens Per Wendel samma dag löd: ”Här kommer Ebbe Carlsson och säger att vi ska ligga lågt. Och tidningarna har inte ens kommit ut ännu. Då går det fort.”
Kriminalinspektör Ove Sjöstrand var den polis som först sattes att arbeta med fallet. Han tog både hand om beslagtaget material, som adresskalendrar och fickkalendrar, och lyssnade på Hopps bandinspelade telefonsamtal. Det var också han som senare förhörde kvinnorna, inklusive Hopp själv.
När förhören med Hopp och de prostituerade kvinnorna skulle börja kallades dock ytterligare en polis in, kriminalinspektör Morgan Svensson, som skulle stå för själva utredningen och hålla i kontakterna med överordnade inom polisväsendet. Han förhörde kunderna.
Morgan Svensson sågs av omgivningen som en lojal socialdemokrat och det var uppenbart att han plågades av att höra de prostituerade kvinnorna tala om att de hade kända socialdemokratiska politiker som kunder. Han ville inte tro på detta. Enligt Ove Sjöstrand ville han inte heller gärna lyssna på banden från telefonavlyssningen, där samma typ av information kom fram. Ändå fick han naturligtvis reda på vad som sades, och vid något tillfälle var de båda skakade utredarna överens om att om detta kom ut så skulle det bli ett konstigt val till hösten. I så fall skulle förmodligen småpartierna Kristen Demokratisk Samling och VPK (som inte verkade indragna i härvan) vinna, antog de.
Ove Sjöstrand som lyssnade på både band och kvinnor kommenterar: ”Jag satt inne med allting och jag tyckte att det var otäckt för det fanns en massa information som folk inte ville skulle komma fram. Morgan hade ju haft besök av Hans Holmér som då fortfarande var Säpo-chef. Efter de mötena sade Morgan hela tiden att namnen på banden var ovidkommande. Jag skulle inte skriva upp de namn som nämndes.”
Ove S. fick flera anledningar att känna obehag. Under utredningens gång upptäckte han att han var skuggad ett par gånger, bland annat av en bil som hyrts av Säpo. Han fick också ett anonymt telefonsamtal där hot riktades mot hans familj. Efter det blev han uppmanad av sin chef, Kurt Nyblom, att ständigt bära laddat vapen.
Åklagarna mörklägger
Chefsåklagare Erik Östberg var ansvarig för ärendet och spelar samtidigt en märklig roll i härvan. Samma dag som Doris Hopp greps sjukskrev sig Östberg och lämnade över till kammaråklagare Torsten Wolff. Sen hoppade Östberg ut och in i fallet på grund av semestrar, samtidigt som han gav klara direktiv: telefonkontrollen fick inte avslöjas i förhören, kundernas anonymitet skulle skyddas. Kvinnorna skulle förhöras men inte frågas om vilka de betjänat.
Utredarna fick uppgifter om kunder genom det kvinnorna berättade, anteckningarna i de beslagtagna kalendrarna (ofta bara initialer eller kodnamn) och telefonavlyssningen. Men när de skrev in namnen i en rapport till Östberg sa han att det var horribelt att skriva så, och att ”han inte var intresserad av en jävla massa skvaller.”
När Morgan Svensson inför rättegången i tingsrätten sammanställt protokoll från förundersökningen fick han besked från Östberg att utsagorna från det fåtal kunder som förhörts skulle redovisas i form av sammandrag, och att namnen inte skulle anges. Kunderna skulle bara betecknas med nummer. Kvinnornas namn och personnummer däremot skulle finnas med.
Det här förfaringssättet bröt helt mot normen. Morgan Svensson skrev senare i samband med JO:s utredning av ärendet att den här formen av redovisning var ny för honom eftersom det i tidigare förundersökningar rörande koppleri alltid redovisats namnen på aktuella kunder. Trots Östbergs anvisningar kom det under samtalen med kvinnorna ändå fram en hel del namn – inte i själva förhören som gav en friserad bild av verkligheten men vid sidan om, när bandspelarna var avstängda.
I utredningens slutskede fick förhörsledarna flera tips om att Doris Hopps brott var betydligt allvarligare än man först trott - hon skulle nämligen ha utnyttjat minderåriga flickor, under 15 år, i sin verksamhet. Om man kunde få fram bevis för detta skulle man även kunna åtala de kunder som utnyttjat flickorna för otukt med barn. Att utnyttja flickor under 18 år rubricerades ”förförelse av ungdom” och var också olagligt.
Ove Sjöstrand försökte få chefsåklagare Östberg att skjuta upp rättegången mot Hopp så att han skulle hinna undersöka uppgifterna om minderåriga flickor. Men Östberg satte sig på tvären. Han svarade: ”Varför rotar du i det där? Det påverkar inte påföljden.” Östberg menade att man redan kunde fälla Hopp, och eftersom det ännu inte fanns några bevis var han inte intresserad. Han körde på som planerat, och Ove S. uppmanades att gå tidigare på semester.
Anonymiseringen av kunderna och hanteringen av småflickorna ifrågasattes och ledde till två JO-anmälningar. I JO-utredningen som följde hävdade chefsåklagare Östberg att han före sin semester frågat utredarna om något kommit fram som tydde på att minderåriga flickor förekommit i Hopps verksamhet. Han sade sig ha fått veta att så ej var fallet. Men i samma JO-utredning ger utredaren Morgan Svensson rakt motsatt svar. Han säger att vid de spaningar som föregick ingripandet mot Hopp hade det framkommit att flickor i åldern 14-18 år ingick i organisationen. Polisen hade dock inte kunnat identifiera dem. Östberg hade informerats om detta förhållande. Med andra ord: Östberg visste att det gick att få fram allvarligare saker, men han valde att inte gräva vidare.
När det var dags för rättegång mot Doris Hopp, den 26 juni 1976, var Östberg på semester. Åter hade ärendet hamnat i kammaråklagare Wolffs knä. Han verkade inte glad över den uppgift han tilldelats, och hans agerande var också anmärkningsvärt. Enligt vad han själv rapporterat till Morgan Svensson sammanträffade han med Doris Hopp och hennes försvarsadvokat Leif Silbersky i arrestlokalen den 22 juni för att göra vissa ”överenskommelser” om hur målet skulle handläggas. Hopp hade gått med på att betala 250 000 kronor. Att åklagaren på detta sätt förhandlar med försvarsadvokaten och en tilltalad inför en rättegång strider mot all rättspraxis, och det mötet har väckt åtskilliga frågor. Idag ”minns inte” Leif Silbersky längre att mötet ägt rum – och det besöksblad från häktet som bekräftar mötet, och som Deanne Rauscher såg 2003 när hon granskade domen mot Hopp, har nu försvunnit spårlöst.
Huvudförhandlingen gick snabbt eftersom åklagaren inte yrkade på annan bevisning än Hopps egna uppgifter. Inga vittnen var uppe och talade. Påföljden stannade på minimistraffet för grovt koppleri, två års fängelse. Dessutom fick Hopp betala 200 000 kronor, vilket var 50 000 mindre än vad åklagaren yrkat på, och häpnadsväckande lite med tanke på de miljoner hon tjänat på sin koppleriverksamhet.
Doris Hopp var ändå inte nöjd. Hon ville inte acceptera att hennes koppleriverksamhet varit grov, och hon överklagade domen till Svea hovrätt. Om Wolff i det läget svarat med att i sin tur också överklaga skulle Hopps agerande ha varit riskfyllt. För i så fall skulle åklagaren kunnat ta in ta in nya uppgifter och få till stånd ett skärpt straff. Men Wolff förklarade sig nöjd med tingsrättens dom. Det betydde att hovrätten omöjligen kunde höja straffet, utan bara fastställa eller sänka det.
Utredaren Ove Sjöstrand kommenterar i boken. ”Om jag varit åklagare hade jag sagt till min personal att ’ta ut så mycket övertid du vill och leta fram bevisen. Se bara till att jag får ett protokoll innan rättegången!’ Om det hade krävts mer tid så hade Wolff åtminstone kunnat överklaga i stället för att lägga sig platt med ett genmäle som gjorde att hon i slutändan slapp undan.” Åklagarna gjorde vare sig det ena eller det andra.
Småflickorna utmanövreras ur härvan
Ove S. hade själv en tonårsdotter och kunde inte släppa tanken på de omtalade småflickorna. När han kom tillbaka från semestern bestämde han sig för att leta rätt på dem. Han hade redan vissa uppgifter: en av dem skulle heta Liv (inte flickans riktiga namn) vara intagen på ett behandlingshem i Brommatrakten och ha en pappa som var polis.
När väl Ove fick tid att leta tog det inte mer än någon dag att hitta flickan. ”Mot givna order” åkte Ove till behandlingshemmet, och han fick med sig Morgan S. Där fick de sina farhågor bekräftade. Liv hade börjat arbeta för Hopp 1974 när hon var 14 år. Snart fick hon sällskap av sin 15-åriga kusin Emelie. De båda flickorna berättade var för sig om sina upplevelser, och berättelserna sammanföll. Enligt Liv hade de under en tid tillbringat flera dagar i veckan i Doris Hopps lägenhet på Ruddammsvägen, där de tog emot upp till sju kunder om dagen. Där fanns påsar med amfetamin, som stod till Livs förfogande.
”Alla kunde se att jag var minderårig” säger Liv i boken.”Jag hade nästan inga bröst, ingenting. Jag såg ut som ett barn.” Personalen på behandlingshemmet berättade att Liv på många sätt också betedde sig som ett barn. Hon ville till exempel gärna att man skulle läsa en saga för henne när hon gick till sängs.
Småflickorna var attraktiva på könsmarknaden, de drog in stora summor och Doris Hopp ringde ofta till det behandlingshem där de bodde för att anlita dem. Då kallade hon sig Sonja och sa till personalen att det gällde barnvaktsjobb. Personalen blev dock misstänksam på grund av alla pengar som flickorna hade, och så småningom berättade flickorna vad som verkligen pågick. Liv började bli deprimerad, hade skuldkänslor och kände äckel, men när hon ville dra sig ur verksamheten blev hon uppläxad av Hopp. Emelie berättade att Hopp talat om att hon kände torpeder och att man lätt kunde leja någon så att ”man hamnade på sjukhus i tre månader, ett halvår eller ett år”. Flickorna upplevde det som ett hot och de var rädda.
Inför rättegången i hovrätten presenterade Ove och Morgan sina nya bevis för chefsåklagare Östberg. Han hade återvänt från semestern efter att överklagningstiden gått ut, men beslöt nu att lämna in ett anslutningsvad och yrka på strängare straff (något som bara verkar vara ett spel för gallerierna eftersom åklagaren inte överklagat tingsrättens dom, och straffet alltså inte gick att skärpa). Östberg skrev att den nya omständigheten var att ”bland de personer, vars otuktiga levnadssätt Doris hopp främjat och utnyttjat, ingår minst två flickor under 15 år och minst ytterligare två under 17 år.” Åklagare Wolff, som åter fick gå upp i rätten, hävdade att flickorna tillsammans betjänat uppskattningsvis 70 män under loppet av sex månader.
Till huvudförhandlingen i Svea hovrätt den 17 augusti 1976 kallades Liv, Emelie och Livs kontaktkvinna Tina som vittnen. Liv var i Norrbotten tillsammans med sin pappa men åklagaren ansåg att förhandlingarna kunde genomföras utan henne.
Vittnena tyckte att de inte fick något som helst stöd av åklagaren under rättegången. De centrala frågorna om hur flickorna utnyttjats och om förekomsten av narkotika ställdes inte. När Emelie klagade för en journalist från Expressen vidarebefordrade han detta till Wolff i en paus. Men efter pausen meddelade Hopp sig plötsligt nöjd med tingsrättens dom. Eftersom åklagarsidan inte överklagat lades målet ner. Doris Hopp ställdes alltså aldrig till svars för den skada hon tillfogat dessa unga flickor, och de gavs inget tillfälle att berätta.
Något måste åklagarna ändå göra med de uppgifter man fått fram om utnyttjandet av småflickorna. En av de kunder som flickorna nämnt var TV-journalisten Sigvard Hammar. Eftersom han erkände att han haft sex med dem så kunde han inte gärna frias helt. Men domen som föll den 22 november 1977 blev mild: sex månader, villkorligt för medhjälp till koppleri. Han dömdes aldrig för otukt med barn eller förförelse av ungdom eftersom han hävdade att han trott att flickorna var äldre. (I boken säger åklagare Östberg att han kände Sigvard Hammar, och det framgår också av ett avlyssnat telefonsamtal att Doris Hopp visste i förväg att Hammar skulle få en mild dom). Hammar var den ende som dömdes -trots att Wolff själv sagt att omkring 70 män utnyttjat flickorna. I ett Studio S program medgav Wolff att bara tre av dessa 70 män överhuvudtaget hörts. Även när åklagaren kände till namn avstod han från att agera. Wolffs förklaring var att han ansåg det omöjligt att bevisa att de haft anledning att anta att flickan var minderårig.
Carl Perssons PM
Näste person att hamna i kläm i bordellhärvan var rikspolischef Carl Persson. Han hade fått uppgifter från Säpo, som i sin tur talat med kriminalen, om att det bland Doris Hopps kunder fanns ett antal kända politiker. Carl Perssons oro gällde risken för landet säkerhet (spioneri) och risken för utpressning. Efter att ha begärt, och fått, en sammanställning av information från Morgan Svensson skrev Persson tre PM till statminister Palme. Han säger där att Hopp nämnt en rad framstående politiker (se annan artikel). Persson tar inte ställning till sanningshalten, men menar att enligt utredarna är åtminstone vissa påståenden ”ägnade att väcka viss tilltro”, det vill säga trovärdiga. Han tar upp att det bland de prostituerade fanns kvinnor knutna till den polske generalkonsuln och militärattachén och kunder från utländska ambassader.
Vidare nämner Carl Persson risken för att kvinnorna i ilska över att ha blivit utlämnade till pressen ska börja lämna upplysningar. En av kvinnorna hade sagt till utredarna att hon kunde ”störta den sittande regeringen” genom att avslöja sin förnämsta kund, Lennart Geijer. Hon hade också sagt att hon kände flickor som betjänat åklagare Östberg.
Den tredje promemorian hade rubriken ”Synpunkter från rikspolischefen”. Där föreslår Persson att regeringen omedelbart skulle tillsätta en särskild undersökningskommission för att ”utreda vad som framkommit av betydelse ur säkerhetssynpunkt och för att granska hanteringen av ärendet”.
Promemoriorna överlämnades till Thage G. Peterson den 20 augusti, två veckor innan valet, för vidare befordran till Olof Palme. Ett möte hölls två dagare senare med statsminister Olof Palme, Thage G. Peterson, Carl Persson och Åke Magnusson (överdirektör på Rikspolisstyrelsen). Där talade man om innehållet i ”avspänd och vänlig atmosfär”, enligt Carl Persson. Sen hände ingenting. Palme tillsatte ingen undersökningskommission. Han diarieförde inte ens Perssons PM, utan lade dem i ett förseglat konvolut och låste in dem i ett kassaskåp. Efter den socialdemokratiska valförlusten överlämnade Palme konvolutet till Fälldin. Inte heller han registrerade dokumenten.
Ledande politiker dementerar
Men det fanns journalister som grävde fram information om bordellhärvan. Först att komma med ett stort avslöjande var Peter Bratt i DN den 18 november 1977. Han hävdade att Carl Persson skrivit ett PM som pekade ut Lennart Geijer som prostitutionskund och säkerhetsrisk. Bratt hade fel i några detaljer, som att PM:et skulle ha skrivits 1969, men rätt i stora drag.
Artikeln utlöste en storm av dementier. Geijer kallade i Aftonbladet påståendena lögn och förbannad dikt. Hans Holmér dementerade att Säpo i någon promemoria hävdat att Geijer var en säkerhetsrisk och att Geijers namn fanns med i någon bordellutredning. Samtidigt var allt material hemligstämplat i 20 år, så det var svårt för någon att gå ut och hävda motsatsen. Den 20 november publicerades en dementi i Dagens Nyheter som var undertecknad av Olof Palme. I boken om DN, Stormarnas hus, säger Ebbe Carlsson att det var han som höll i pennan, och att dementigruppen arbetade som en centralredaktion. Ebbe Carlsson som tidigare varit Geijers informationssekreterare var nu redaktör för Västgöta Demokraten. I samma tidning slog Geijer fast att allt som Peter Bratt skrivit var ”fullständig lögn”.
Trycket på DN blev för hårt. Samma dag som Palmes dementi publicerades bad tidningen om ursäkt. Peter Bratt skrev själv ”Samtliga beskyllningar mot Lennart Geijer är felaktiga.... Jag har brustit i omdöme.” Efter förlikning accepterade Geijer att DN avsatte 50 000 kronor till ett årligt stipendium ”till undersökande reportrars förkovran”. I stipendienämnden satt bland andra Ebbe Carlsson.
Men andra journalister fortsatte att söka information. Reportrarna i TV-programmet Studio S, bland andra Janne Mattson (medförfattare till boken Makten, männen, mörkläggningen) talade med inblandade prostituerade. Den 2 maj 1978 sände de sitt program om bordellmamman, och slog fast att flera statsråd fanns på hennes kundlista. Efter detta krävde den centerpartistiska riksdagskvinnan Gunilla André i en interpellation besked av statsminister Fälldin. Hon ville veta vilka politiker som pekats ut. ”Det har nämligen med människosyn att göra - väljarna har rätt att veta hur en politiker ser på oss kvinnor: som människa eller handelsvara.”
Mörkläggning för demokratin?
Några dagar senare gick Fälldin upp i talarstolen och höll sitt berömda tal där han erkände att PM:et fanns. Han sa att Palme gjort vissa efterforskningar men att det bara innehöll rykten. Han sa att bordellmamman uppgivit namn på kunder hon skulle ha haft och fortsatte ”Jag kunde på rak arm konstatera en lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgivna kunderna.”
Fälldin förklarade att han inte ville bidra till ryktesspridningen genom att lämna ut fler namn. Han hade diskuterat promemorian med folkpartiledaren Per Ahlmark och moderaternas ordförande Gösta Bohman. Alla var överens med Palme om att det saknades grund att gå vidare med en särskild kommission.
Palme gick också upp i talarstolen och sa att man undersökt frågan och funnit att det bara handlade om illvilliga rykten. Undersökningen han syftade på var att Hans Holmérs tittat på PM:en någon dag och sen avfärdat dem. ”Utredningen” redovisades bara för Palme och Thage G. Peterson. Någon skriftlig rapport verkar överhuvudtaget inte finnas.
Palme underströk att politiker inte ska falla undan för ryktesspridare. Det var ett viktigt led i värnet av demokratins vitalitet. ”Det finns alltid de som är villiga att springa med sladdret i sin mun och låtsas ha speciella insikter och göra sig märkvärdiga inför omgivningen.”
Gunilla André var nöjd med svaret, liksom praktiskt taget hela riksdagen. Bara Per Gahrton och Vpk:s Jörn Svensson, som båda stod utanför maktens inre kretsar, protesterade. De ifrågasatte hemlighetsmakeriet, att de utpekade friade sig själva och polisens roll. Palme replikerade ”Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior. Det är den enkla sanningen.”
”Alla ansvariga politiker” (folkpartiledaren Ola Ullstens uttryck) var alltså plötsligt helt eniga, och nu handlade det om tron på de förtroendevalda, ja, på hela det demokratiska systemet. Man kan förstå att de flesta reagerade som Morgan Svensson – de ville inte/kunde inte tro att folkvalda var lögnare som höll upp en falsk fasad. Och många som visste eller anade – de lade locket på.
Karl-Hugo Jansson, kommissarie på Säpo, säger i boken: ”Det mörklades. Sverige skulle rasat samman som ett korthus om sanningen kommit fram. Man försökte komma runt det här på alla sätt utan att det skulle braka fullständigt åt helvete.”
Efter riksdagsdebatten flyttades all uppmärksamhet från politikernas eventuella bordellbesök till Carl Persson.”Nu skulle budbäraren dödas”, som han själv kärvt skriver i sina memoarer. Hans motiv ifrågasattes och flera tidningar framställde honom som en provokatör. Aftonbladet undrade varför han inte avskedats omedelbart, vilket naturligtvis vore en befogad fråga om den bild som gavs av Carl Persson vore riktig. Samma tidning skrev ”Det finns gränser för vad polisen får utnyttjas till. Polisen får inte bli en stat i staten som skaffar sig upplysningar som kan användas som utpressning mot den politiska ledningen i landet...”
Persson, vars enda förslag ju var att påståendena skulle undersökas, såg bara en väg att bli rentvådd. Han anmälde sig själv för att låta Justitiekanslern (JK) utreda om han handlat felaktigt. JK Ingvar Gullnäs gick igenom hela polis-utredningen i bordellaffären och Säpos utredningsmaterial plus mycket mer. Han förhörde elva inblandade poliser. Hans slutsats blev att Carl Persson handlat korrekt, och även att vissa av uppgifterna i hans PM var tillförlitliga. Men hans konstaterande väckte inget medialt intresse.
I sina memoarer Utan omsvep skriver Carl Persson: ”En fråga kvarstår: om nu Olof Palme verkligen ansåg att ”promemorian” var att beteckna som strunt – vilket påstås ha bekräftats av Holmérs utredning, vart den nu tog vägen – varför avskrevs då inte ärendet genast och arkiverades i vanlig ordning? I stället låstes handlingarna in i ett kassaskåp på statsrådsberedningen och överlämnades till den nye statsministern, Thorbjörn Fälldin, under högtidliga former i ett förseglat kuvert mot särskilt kvitto. Varför denna behandling av ”strunt” och ”skvaller”?
Kerstin Alfredsson,
/Från Socialisten nr 74. Först ublicerad på Internet 051003/.
Socialisten har fått läsa delar av Deanne Rauschers källmaterial och vi har också talat med personer hon citerar.
Till oss säger Ove Sjöstrand, idag pensionerad kriminalinpektör, att han står för allt han säger i Makten, männen, mörkläggningen.
– Deanne har jobbat bra, säger han, men hon har inte fått fram 100 procent eftersom det gått så lång tid sen det hände.
Ove var den som förhörde de prostituerade kvinnorna och han blev så småningom övertygad om att det de sa var sant.
– De berättade helt spontant – vi skulle ju inte fråga om kunderna – och fast många av dem inte kände varandra stämde deras historier överens. De beskrev också sina kunder i detalj.
– Flickorna behandlades väldigt illa, säger Ove. Tidningen Se publicerade deras namn, personnummer och yrken. (De här kvinnorna hade i allmänhet vanliga yrken vid sidan om.) Dessutom skönstaxerades kvinnorna av skattemyndigheten efter rättegången. Flera av dem tvingades ta lån för att betala.
Fakta:
Deannes källor
Deanne Rauscher har gått igenom arkiven och läst: Domen och hela förundersökningen, inklusive den hemligstämplade delen. Den motsägelsefulla JO-utredningen om fallet. Justitiekanslerns (JK) utredning, som kom fram till att Carl Persson handlat korrekt (men där har viktiga sidor försvunnit). Hemligstämplat material på SÄPO. Rikspolischef Carl Perssons PM och hans memoarer Utan omsvep. Andra böcker som skrivits om ämnet: Jan Guillous Nya berättelser, Leif GW Perssons bok.
Hon har lyssnat igenom omkring 50 timmars hemlig telefonavlyssning av Doris Hopp.
Hon har talat med alla poliser som var inblandade och som fortfarande lever: Utredarna Morgan Svensson och Ove Sjöstrand, Säpos Karl-Hugo Jansson och Olof Frånstedt, den före detta rikspolischefen Carl Persson. Vidare med: Politiker, riksdagsledamöter – inte Fälldin dock. Prostituerade kvinnor som nämns i förundersökningen och även andra kvinnor som var prostituerade vid samma tid, bland dem till exempel ”Inga”, som senare blev riksdagskvinna. Lillemor Östlin (sålde under lång tid sex till L. Geijer, gav 2005 ut boken Hinsehäxan). Deanne har haft många samtal med två av ”småflickorna” i Doris Hopps stall, liksom med Livs pappa, personal och övriga ungdomar på de behandlingshem där de minderåriga flickorna bodde.
Dessutom: Fängelsedirektörer, den så kallade kanslihusflickan, folk i den militära säkerhetstjänsten. Grannar, vänner, släktingar till Doris Hopp. Dåvarande justitiekansler Gullnäs, jurister och journalister som bevakat frågan. Fick tillgång till hela Studio S research-material.
Det ter sig ytterst märkligt att så många i samhällets topp tyckte att det var nödvändigt att ljuga, hota och förtala för att mörklägga bordellhärvan. Trots allt var det på 1970-talet inte olagligt att köpa kvinnor, och sexliberalismens vindar blåste starkt. Att minder-åriga var inblandade förklarar en del, men mörkläggningens ramar sträckte sig långt bortom detta. Bakom agerandet ligger en komplex väv av attityder och intressen.
Allt material ovan publicerades i Socialisten nr 74. Publicerat på Internet 051003.
Kjell Östberg och bordellhärvan
Kan bara notera att Kjell Östberg, en numera ganska känd historiker knuten till Socialistiska Partiet, låter sig användas till ett försvar för de intressen som vill avfärda vad de utnyttjade tjejerna själva berättade om ledande politiker i bordellhärvan.
I Dagens Nyheters kulturbilaga uttalar han sig om det klara utpekandet av Olof Palme: "– Det finns inga belägg. Jag har gått igenom Rauschers bok och har inte funnit någon som helst anledning att tro att detta är sannolikt."
Väldigt vagt, väldigt bekvämt. Att Palme identifierades av flera av de utnyttjade tonårstjejerna redan i mitten av 70-talet är inget att bry sig om, tycker vår professor. Att deras utpekanden stöds av Doris Hopps syster struntar han också i. Att de utsatta flickornas utpekanden av andra politiker och högt uppsatta män har visat sig stämma med vad man fått fram på annat sätt bryr han sig heller inte om.
Det är tydligen så att i valet mellan att tro på en reformistisk byråkrat, och tillika statschefen för en imperialistisk stat som Sverige, eller att tro på utnyttjade och utsatta tonårstjejer - väljer han tveklöst det förra.
Det är ganska så tragiskt, men av olika anledningar förvånar det mig inte alls.
Leif GW Persson mindre självsäker
Noterar att GW gradvis tonar mer sina självsäkra påståenden om bordellhärvan. Det var inte så länge sedan som han med ett outhärdligt tvärsäkert tonfall slog fast att det absolut inte fanns några politiker alls inblandade i bordellhärvan - utom förstås Lennart Geijer.
Nu har han skrivit om saken i Expressen.
Trots den magistralt självsäkra rubriken (som, liksom hela artikeln, endast handlar om Palme, inte om de andra utpekade politikerna, som GW plötsligt har blivit väldigt tyst om!) blir han betydligt mer spak i själva texten.
Där låter det så här. Under underrubriken "Eva Bengtsson-spaning" skriver han:
"Jag säger inte att Eva Bengtsson ljuger - i den meningen att hon skulle tala mot bättre vetande - när hon påstår att hon haft Olof Palme som kund men det finns en betydande risk för att hon kan ha misstagit sig."
Ja, det gäller ju alla. Alltså att man kan missta sig. Det verkar ju också ganska ofta finnas en "betydande risk" för att GW Persson misstar sig om ett och annat. För att uttrycka det alltför försiktigt.
Nu har han skrivit om saken i Expressen.
Trots den magistralt självsäkra rubriken (som, liksom hela artikeln, endast handlar om Palme, inte om de andra utpekade politikerna, som GW plötsligt har blivit väldigt tyst om!) blir han betydligt mer spak i själva texten.
Där låter det så här. Under underrubriken "Eva Bengtsson-spaning" skriver han:
"Jag säger inte att Eva Bengtsson ljuger - i den meningen att hon skulle tala mot bättre vetande - när hon påstår att hon haft Olof Palme som kund men det finns en betydande risk för att hon kan ha misstagit sig."
Ja, det gäller ju alla. Alltså att man kan missta sig. Det verkar ju också ganska ofta finnas en "betydande risk" för att GW Persson misstar sig om ett och annat. För att uttrycka det alltför försiktigt.
"GW hindrar att sanningen om bordellhärvan kommer fram"
Läs gärna Deanne Rauschers och Gösta Elmquists läsvärda artikel på Newsmill idag om Leif GW Perssons systematiska mörkläggning av ledande poltikers roll i bordellhärvan.
Själv har jag inget att tillägga - för tillfället. Mer än att bordellhärvan inte är det enda exemplet på hur GW Persson mörkar och skyler över i fall som innefattar sexuellt utnyttjande.
torsdag 15 november 2012
Bordellhärvan
Har just läst ut Bordellhärvan av Deanne Rauscher, Gösta Elmquist, och Janne Mattsson (Pocketförlaget 2012). Den bygger på Raucher/Mattssons bok från 2004, men är till stora delar omskriven. Den är betydligt bättre skriven, och mer pedagogisk, än versionen från 2004.
Författarnas agenda är framförallt en önskan att berätta sanningen. Där skiljer de sig från alla de som skriver om härvan, i en önskan att försvara alla eller en del, av de inblandade kunderna.
Författarnas material är intervjuer med de utsatta, med poliser som deltog i spaningsarbetet och med många andra vittnen. Men dessutom också material från avlyssning och säpo-spaning. Den som läser boken grundligt inser att de som påstår att utpekandet av många högt uppsatta män i härvan "bara" skulle komma från de utnyttjade tjejerna har helt fel.. Det är en lögn som upprepats så många gånger att den närmast har fått karaktären av vandringssägen.
En av de som idag är ledande i backlashen i fallet är ironiskt nog den f.d. polisprofessorn Leif GW Persson. Ironiskt eftersom han var en av de som en gång gjorde att härvan först uppmärksammats. För det hamnade han i kylan och verkar efter det ha strävat efter att få vara kvar i värmen runt de mäktiga männens brasa - för alltid.
Han demaskeras mycket bra i boken. Den visar hur han gång på gång presenterar rena felaktigheter som fakta, och hans glidande, undvikande och märkliga agerande i fallet.
En anmärkningsvärd sak är hur det faktum att Olof Palme tillhörde de utpekade endast berörs som hastigast i förbigående. Detta i motsats till hur exempelvis Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson behandlas . Det tycker jag faktiskt är lite svagt. Varför skulle just frågan om Palme vara så extremt känslig?
När man närmar sig slutet kan man ta del av ett lysande avsnitt om debatten och reaktionerna som följde på avslöjandena i Studio S 1978. Där kan var och en se den skrämda, smått hysteriska reaktionen från maktens män. Så agerar inte oskyldiga... är min spontana reaktion.
Ett annat avsnitt som bör nämnas är det som handlar om den välorganiserade hetskampanj som Deanne Rauscher fått utstå - bland annat på Flahback. Det bör här påpekas att hon ingalunda är ensam. . De som tar upp frågor om sexuellt utnyttjande utsätts ofta för hetskampanjer, drivna av de mest ljusskygga individer. Och ett av de främsta forumen för sådant har sedan många år tillbaka varit just Flashback.
Avslutningsvis kan jag bara bara uppmana er som är engagerade i frågor som sexuell exploatering, maktmissbruk och organiserade mörkläggningar att läsa boken. Det är den värd.
Författarnas agenda är framförallt en önskan att berätta sanningen. Där skiljer de sig från alla de som skriver om härvan, i en önskan att försvara alla eller en del, av de inblandade kunderna.
Författarnas material är intervjuer med de utsatta, med poliser som deltog i spaningsarbetet och med många andra vittnen. Men dessutom också material från avlyssning och säpo-spaning. Den som läser boken grundligt inser att de som påstår att utpekandet av många högt uppsatta män i härvan "bara" skulle komma från de utnyttjade tjejerna har helt fel.. Det är en lögn som upprepats så många gånger att den närmast har fått karaktären av vandringssägen.
En av de som idag är ledande i backlashen i fallet är ironiskt nog den f.d. polisprofessorn Leif GW Persson. Ironiskt eftersom han var en av de som en gång gjorde att härvan först uppmärksammats. För det hamnade han i kylan och verkar efter det ha strävat efter att få vara kvar i värmen runt de mäktiga männens brasa - för alltid.
Han demaskeras mycket bra i boken. Den visar hur han gång på gång presenterar rena felaktigheter som fakta, och hans glidande, undvikande och märkliga agerande i fallet.
En anmärkningsvärd sak är hur det faktum att Olof Palme tillhörde de utpekade endast berörs som hastigast i förbigående. Detta i motsats till hur exempelvis Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson behandlas . Det tycker jag faktiskt är lite svagt. Varför skulle just frågan om Palme vara så extremt känslig?
När man närmar sig slutet kan man ta del av ett lysande avsnitt om debatten och reaktionerna som följde på avslöjandena i Studio S 1978. Där kan var och en se den skrämda, smått hysteriska reaktionen från maktens män. Så agerar inte oskyldiga... är min spontana reaktion.
Ett annat avsnitt som bör nämnas är det som handlar om den välorganiserade hetskampanj som Deanne Rauscher fått utstå - bland annat på Flahback. Det bör här påpekas att hon ingalunda är ensam. . De som tar upp frågor om sexuellt utnyttjande utsätts ofta för hetskampanjer, drivna av de mest ljusskygga individer. Och ett av de främsta forumen för sådant har sedan många år tillbaka varit just Flashback.
Avslutningsvis kan jag bara bara uppmana er som är engagerade i frågor som sexuell exploatering, maktmissbruk och organiserade mörkläggningar att läsa boken. Det är den värd.
söndag 28 oktober 2012
När jag var sexliberal
/Något ändrad version av ett inlägg från min huvudblogg 25 aprik 2008. /
Jag har faktiskt varit ”sexliberal” själv. Det är länge sedan nu och det varade inte länge. Det var ungefär i tre års tid, mellan 1968 och 1970. När jag var mellan 13 och 15 år.
Jag läste allt jag kom över om sex, inklusive Kinseyrapporten. Jag tittade fascinerat på denna rapports diagram över frekvensen av olika sexuella läggningar. Jag var fascinerad av statistik, det verkade så ”objektivt” och ”vetenskapligt”.
Jag var en militant anhängare av såväl porr som prostitution. Jag läste aldrig grov porr själv, utan nöjde mig med att ibland köpa ”herrtidningar” som FiB/Aktuellt. Deras bilder var verkligen försiktiga, om man jämför med dagens motsvarigheter! Det handlade i princip om bilder av halvnakna kvinnor, utan explicita sexuella inslag.
Men poängen var inte vad jag läste - när jag någon gång fick syn på en ”riktig” porrtidning blev jag äcklad och tittade snabbt bort. Nej, det var principen. Jag var stenhårt för all den pornografi jag själv inte ville titta på.
Jag hade nämligen idén att allt negativt i sexualiteten berodde på att vi levde i ett samhälle med sexuella hämningar och att om allt släpptes fritt skulle avarterna försvinna av sig själv.
Prostitution, då? Fattade jag inte att den var kopplad till kvinnoförtryck? Nej, faktiskt inte. Jag visste att det fanns ett kvinnoförtryck, och jag visste att det fanns prostitution, men jag kopplade inte ihop sakerna.
Min bild av prostitution var under flera år starkt präglad med en intervju med en prostituerad jag läste i en veckotidning 1968. Där berättade hon hur hon hade haft en man med ett deformerat könsorgan som kund. Hon beskrev med stor empati hur synd det var om honom, och hur viktigt det var att det fanns prostituerade, eftersom alla vanliga kvinnor skulle äcklas av hans vanställda organ. Jag tyckte att hennes inställning var fin och människovänlig…
Jag läste som sagt allt jag kom över, men när jag sommaren 1969 läste Ullerstams ”De erotiska minoriteterna” var det första gången jag fylldes av obehag. Inte för hans försvar av porr och prostitution utan för något annat, som var svårt att ta på. Dels hans avvisande av alla psykologiska förklaringar till sexuella avvikelser. Jag hade som en bestämd åsikt att om man fick sexuell lust av att bli slagen måste det bero på trauman i ens barndom, och att det var viktigare att komma åt dessa än att ”leva ut” sina sexuella känslor.
Men för Ullerstam var all psykoanalys ”nypuritanism”, det gällde inta alls att förklara – utan att leva ut.
Men det fanns något annat också. Jag tyckte att det fanns en sliskig sentimentalitet i hans beskrivning av hur synd det var om alla ”minoriteter”. Visst, det var det säkert, men det fanns något i hans tonfall som fick mig at bli misstänksam. Jag retades också lite över att han verkade ogilla kvinnor, eftersom de hade mindre intressanta perversioner.
Men jag fortsatte att vara sexliberal. Jag fortsatte att tro att vägen till den totala friheten var att sexualtabuna krossades. De mer neurotiska sexuella läggningarna som sadism trodde jag var perverterade resultat av att sexualiteten var hämmad. När allt blev öppet, ohämmat skulle dessa försvinna av sig själv, och en harmonisk värld skulle skapas.
Sexuella övergrepp på barn reflekterade jag aldrig över – troligen för att jag inte vågade tänka tanken. Ullerstams avsnitt om ”pedofili” och ”incest” gled jag snabbt förbi, med obehag, utan att reflektera över det. Det var inte lämpligt att tänka på sånt, för mig, just då. Däremot var jag väldigt engagerad mot andra typer av förtryck av barn. Jag var en hård motståndare till aga, och till en auktoritär och moralistisk uppfostran av barn. Att en viss typ av ”sexuell frigjordhet” kunde kombineras med ett än värre förtryck av barn var en tanke jag inte vågade tänka.
Redan mot slutet av 1970 började denna världsbild att vackla, Och den föll förvånansvärt snabbt sönder 1971. Jag blev socialist, kom i kontakt med grupper på den yttersta vänsterkanten. Jag lärde mig om socialt förtryck, om klasser, om kvinnoförtryck.
Det första jag insåg var att jag hade haft helt fel om prostitution. Jag insåg hur absurd min naiva bild av den var, och hur prostitution var kopplad till ojämlikheter både var det gällde klass och kön.
Men snart insåg jag att även porrindustrin var en del av en sexuell exploatering, och att det grundläggande förtrycket i samhället inte var ett förtryck av ”sexualitet” i allmänhet, och att en socialistisk/marxistisk grundsyn var betydligt mer förankrad i verkligheten.
Det fanns rester kvar av sexliberalism i min världsbild, vilket jag kanske återkommer till senare. Men i stort sett försvann den 1971. Den naiva synen 1968-1970 hade nog varit bekväm. Samhället var i grunden på väg till något bättre, och att sexuella tabun föll, och barnuppfostran blev mindre auktoritär, skulle nästan automatiskt bidra till en finare värld. Nu ersattes denna åsikt med åsikter om exploatering, klasser, socialt förtryck och – revolutionens nödvändighet. Mer realistiskt, ja, men också mycket mer obekvämt.
Jag har faktiskt varit ”sexliberal” själv. Det är länge sedan nu och det varade inte länge. Det var ungefär i tre års tid, mellan 1968 och 1970. När jag var mellan 13 och 15 år.
Jag läste allt jag kom över om sex, inklusive Kinseyrapporten. Jag tittade fascinerat på denna rapports diagram över frekvensen av olika sexuella läggningar. Jag var fascinerad av statistik, det verkade så ”objektivt” och ”vetenskapligt”.
Jag var en militant anhängare av såväl porr som prostitution. Jag läste aldrig grov porr själv, utan nöjde mig med att ibland köpa ”herrtidningar” som FiB/Aktuellt. Deras bilder var verkligen försiktiga, om man jämför med dagens motsvarigheter! Det handlade i princip om bilder av halvnakna kvinnor, utan explicita sexuella inslag.
Men poängen var inte vad jag läste - när jag någon gång fick syn på en ”riktig” porrtidning blev jag äcklad och tittade snabbt bort. Nej, det var principen. Jag var stenhårt för all den pornografi jag själv inte ville titta på.
Jag hade nämligen idén att allt negativt i sexualiteten berodde på att vi levde i ett samhälle med sexuella hämningar och att om allt släpptes fritt skulle avarterna försvinna av sig själv.
Prostitution, då? Fattade jag inte att den var kopplad till kvinnoförtryck? Nej, faktiskt inte. Jag visste att det fanns ett kvinnoförtryck, och jag visste att det fanns prostitution, men jag kopplade inte ihop sakerna.
Min bild av prostitution var under flera år starkt präglad med en intervju med en prostituerad jag läste i en veckotidning 1968. Där berättade hon hur hon hade haft en man med ett deformerat könsorgan som kund. Hon beskrev med stor empati hur synd det var om honom, och hur viktigt det var att det fanns prostituerade, eftersom alla vanliga kvinnor skulle äcklas av hans vanställda organ. Jag tyckte att hennes inställning var fin och människovänlig…
Jag läste som sagt allt jag kom över, men när jag sommaren 1969 läste Ullerstams ”De erotiska minoriteterna” var det första gången jag fylldes av obehag. Inte för hans försvar av porr och prostitution utan för något annat, som var svårt att ta på. Dels hans avvisande av alla psykologiska förklaringar till sexuella avvikelser. Jag hade som en bestämd åsikt att om man fick sexuell lust av att bli slagen måste det bero på trauman i ens barndom, och att det var viktigare att komma åt dessa än att ”leva ut” sina sexuella känslor.
Men för Ullerstam var all psykoanalys ”nypuritanism”, det gällde inta alls att förklara – utan att leva ut.
Men det fanns något annat också. Jag tyckte att det fanns en sliskig sentimentalitet i hans beskrivning av hur synd det var om alla ”minoriteter”. Visst, det var det säkert, men det fanns något i hans tonfall som fick mig at bli misstänksam. Jag retades också lite över att han verkade ogilla kvinnor, eftersom de hade mindre intressanta perversioner.
Men jag fortsatte att vara sexliberal. Jag fortsatte att tro att vägen till den totala friheten var att sexualtabuna krossades. De mer neurotiska sexuella läggningarna som sadism trodde jag var perverterade resultat av att sexualiteten var hämmad. När allt blev öppet, ohämmat skulle dessa försvinna av sig själv, och en harmonisk värld skulle skapas.
Sexuella övergrepp på barn reflekterade jag aldrig över – troligen för att jag inte vågade tänka tanken. Ullerstams avsnitt om ”pedofili” och ”incest” gled jag snabbt förbi, med obehag, utan att reflektera över det. Det var inte lämpligt att tänka på sånt, för mig, just då. Däremot var jag väldigt engagerad mot andra typer av förtryck av barn. Jag var en hård motståndare till aga, och till en auktoritär och moralistisk uppfostran av barn. Att en viss typ av ”sexuell frigjordhet” kunde kombineras med ett än värre förtryck av barn var en tanke jag inte vågade tänka.
Redan mot slutet av 1970 började denna världsbild att vackla, Och den föll förvånansvärt snabbt sönder 1971. Jag blev socialist, kom i kontakt med grupper på den yttersta vänsterkanten. Jag lärde mig om socialt förtryck, om klasser, om kvinnoförtryck.
Det första jag insåg var att jag hade haft helt fel om prostitution. Jag insåg hur absurd min naiva bild av den var, och hur prostitution var kopplad till ojämlikheter både var det gällde klass och kön.
Men snart insåg jag att även porrindustrin var en del av en sexuell exploatering, och att det grundläggande förtrycket i samhället inte var ett förtryck av ”sexualitet” i allmänhet, och att en socialistisk/marxistisk grundsyn var betydligt mer förankrad i verkligheten.
Det fanns rester kvar av sexliberalism i min världsbild, vilket jag kanske återkommer till senare. Men i stort sett försvann den 1971. Den naiva synen 1968-1970 hade nog varit bekväm. Samhället var i grunden på väg till något bättre, och att sexuella tabun föll, och barnuppfostran blev mindre auktoritär, skulle nästan automatiskt bidra till en finare värld. Nu ersattes denna åsikt med åsikter om exploatering, klasser, socialt förtryck och – revolutionens nödvändighet. Mer realistiskt, ja, men också mycket mer obekvämt.
söndag 21 oktober 2012
Hands off Venezuela
Jag har lagt in bloggen Hands off Venezuela i blogglistan här. Anledningen är att kampen i Venezuela, liksom den i Bolivia, som jag ser det är centrala och strategiska avsnitt i kampen mot imperialismen i världen idag.
Av samma anledning, kan man säga, har jag tagit bort länken till "Knegarkampanjens" blogg. Denna blogg tillhör en säregen vänsterströmning i Norrbotten som jag länkat till mest för att jag under 80-talet hade en del kontakt med en del av de som är aktiva i den idag.
Jag har tagit bort den efter att jag upptäckt hur de har en helt och hållet vedervärdig linje om Venezuela. De vägrar att stöda Chavez regering mot den imperaliststödda "oppositionen", jämställer de båda sidorna och ägnar större delen av sina kommentarer till att hetsa mot vänsterregeringen.
Nej, jag är inte mot att man ska få kritisera Chavez, eller så, men en kritik som suddar ut skiljelinjen mellan revolution och reaktion vill jag inte ha på länklistan till denna blogg.
Och nej, jag vill inte heller hindra någon att ta del av eländet, så sök gärna på "Knegarkampanjen" på Google så hittar ni det. Om ni nu vill.
Men av principiella skäl vill jag inte längre ha deras blogg på min blogglista....
Av samma anledning, kan man säga, har jag tagit bort länken till "Knegarkampanjens" blogg. Denna blogg tillhör en säregen vänsterströmning i Norrbotten som jag länkat till mest för att jag under 80-talet hade en del kontakt med en del av de som är aktiva i den idag.
Jag har tagit bort den efter att jag upptäckt hur de har en helt och hållet vedervärdig linje om Venezuela. De vägrar att stöda Chavez regering mot den imperaliststödda "oppositionen", jämställer de båda sidorna och ägnar större delen av sina kommentarer till att hetsa mot vänsterregeringen.
Nej, jag är inte mot att man ska få kritisera Chavez, eller så, men en kritik som suddar ut skiljelinjen mellan revolution och reaktion vill jag inte ha på länklistan till denna blogg.
Och nej, jag vill inte heller hindra någon att ta del av eländet, så sök gärna på "Knegarkampanjen" på Google så hittar ni det. Om ni nu vill.
Men av principiella skäl vill jag inte längre ha deras blogg på min blogglista....
söndag 9 september 2012
Helen Zahavis "Dirty Weekend"
/Från min huvudblogg 13/9 2009/'
Nedanstående recension skrev jag den 27 september 1992.
Redan sommaren detta år hade jag i den radikalfeministiska tidningen AKKA läst om ”Dirty Weekend”, boken om Bella, kvinnan som slutligen fick nog av manligt våld och började slå tillbaka. Jag brukade köpa AKKA på (den numera nedlagda) Kvinnobokhandeln Medusa. I denna tidning uppskattades ”Dirty Weekend”, som fick flera entusiastiska recensioner, som jag lite skrämt uppfattade som extrema.
Men trots att jag reagerade på dessa, blev jag mer och mer fascinerad av denna bok, fast jag inte hade läst den. Så slutligen, på eftermiddagen fredagen den 25 september 1992, köpte jag den – just på Medusa.
Jag satte mig, tror jag, på McDonalds, och började läsa de första kapitlen. Jag blev mer och mer fascinerad av Bella, och när jag kom till sista stycket, bokens sensmoral, som jag citerar i slutet av recensionen nedan, började jag gråta hejdlöst. Då hade jag redan kommit hem. Det berörde något mycket, mycket djupt i mig.
Så redan på lördagen skrev jag min entusiastiska recension. Jag skickade den till Internationalen, vars dåvarande redaktör tyckte den var alltför feministisk, och följaktligen strök flera avsnitt i den. Den version ni ser nedan är denna censurerade version, jag har inte kvar den första.
Och jag tycker fortfarande att ”Dirty Weekend” är en fantastisk bok.
......................
Manligt våld och kvinnligt motstånd
Recension av Helen Zahavis "Dirty Weekend". Publicerad i Internationalen 43/1992.
Som socialister vet vi att varje klassamhälle upprätthålls med en våldsmakt. Vad vi sällan reflekterar över, däremot, är det vardagliga våld som inte är kopplat till staten eller den härskande klassen. Är det en politisk fråga eller är det en privat?
Det manliga våld som riktar sig mot kvinnor skiljer sig i två avseenden från det som riktas mot andra män. Dels riktar det sig mot en grupp som av tradition anses värnlös och oförmögen att försvara sig, dels är våldet i hög grad (direkt i våldtäkter eller indirekt) sexualiserat. Kvinnor misshandlas i hög grad för att män ska kunna utöva sexuell kontroll över dem. Så var det troligen redan vid uppkomsten av de första militariserade patriarkaten och så är det än idag.
De drabbade
Mäns våld mot kvinnor har i stort sett nedtonats i skönlitteraturen. Det är först med kvinnorörelsens andra våg som ett antal kvinnliga författare mer utförligt försökt beskriva den speciella påträngande kombinationen av manlig sexualitet och aggressivitet som de flesta kvinnor drabbas av i vårt samhälle. Det handlar inte bara om våldet i sig utan om det underförstådda hotet om våld som ligger under så mycket av förhållandet mellan könen.
Helen Zahavis ”Dirty Weekend” (svensk översättning ”En jävla helg”, Wahlström och Widstrand 1992) går flera steg längre. Den nöjer sig inte med att beskriva det manliga våldet.
I en spännande bok för vi följa huvudpersonen Bella som ”vaknade en morgon och visste att hon fått nog”. Utsatt för ett ovanligt rått sexuellt hot från en man beslutar hon sig att slå tillbaka – och gör det också.
Under en intensiv helg utsätter hon sig sedan för den typen av situationer som kvinnor med all rätt försöker undvika. Hennes syfte är att slå tillbaka det manliga våldet och inte att undvika det.
Det är svårt att undvika att läsa boken med en känsla av alltmer stegrad tillfredställelse. Möjligen kan man tycka att Bellas offer nummer två drabbades lite orättvist, men här kan man trösta sig med att Bella verkar hålla med om den saken.
Den stilistiska kvaliteten är dessutom otroligt hög med tanke på att Zahavi faktiskt är en debutförfattare.
Ej underkastad
Det stora värdet med ”Dirty Weekend” är att den kombinerar en kallt realistisk bild av det manliga våldet med en vägran att underkasta sig det. Det är inte förvånande att de som förnekar eller idealiserar detta reagerar på Zahavis bok med obehag. Dit hör den reaktionäre psykiatern Anthony Storr som avfärdat boken som en ”löjligt, vild fantasi som inte bör bli tagen på allvar”.
Problemet för Storr och hans gelikar är den stora mängden läsare som uppenbarligen tar den på allvar.
I högstadiet har ett stort antal elever under många år tvingats att läsa den reaktionära romanen ”Flugornas herre”, med dess sensmoral att utan en fast vuxen auktoritet blir barn som vilddjur.
Det vore bättre om ”Dirty Weekend” vore obligatorisk kurslitteratur. Det skulle inte direkt skada om alla presumtiva våldtäktsmän och kvinnomisshandlare såväl som alla offer hade fått ta del av sensmoralen i ”Dirty Weekend”:
”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.
Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”.
Erik Rodenborg
Nedanstående recension skrev jag den 27 september 1992.
Redan sommaren detta år hade jag i den radikalfeministiska tidningen AKKA läst om ”Dirty Weekend”, boken om Bella, kvinnan som slutligen fick nog av manligt våld och började slå tillbaka. Jag brukade köpa AKKA på (den numera nedlagda) Kvinnobokhandeln Medusa. I denna tidning uppskattades ”Dirty Weekend”, som fick flera entusiastiska recensioner, som jag lite skrämt uppfattade som extrema.
Men trots att jag reagerade på dessa, blev jag mer och mer fascinerad av denna bok, fast jag inte hade läst den. Så slutligen, på eftermiddagen fredagen den 25 september 1992, köpte jag den – just på Medusa.
Jag satte mig, tror jag, på McDonalds, och började läsa de första kapitlen. Jag blev mer och mer fascinerad av Bella, och när jag kom till sista stycket, bokens sensmoral, som jag citerar i slutet av recensionen nedan, började jag gråta hejdlöst. Då hade jag redan kommit hem. Det berörde något mycket, mycket djupt i mig.
Så redan på lördagen skrev jag min entusiastiska recension. Jag skickade den till Internationalen, vars dåvarande redaktör tyckte den var alltför feministisk, och följaktligen strök flera avsnitt i den. Den version ni ser nedan är denna censurerade version, jag har inte kvar den första.
Och jag tycker fortfarande att ”Dirty Weekend” är en fantastisk bok.
......................
Manligt våld och kvinnligt motstånd
Recension av Helen Zahavis "Dirty Weekend". Publicerad i Internationalen 43/1992.
Som socialister vet vi att varje klassamhälle upprätthålls med en våldsmakt. Vad vi sällan reflekterar över, däremot, är det vardagliga våld som inte är kopplat till staten eller den härskande klassen. Är det en politisk fråga eller är det en privat?
Det manliga våld som riktar sig mot kvinnor skiljer sig i två avseenden från det som riktas mot andra män. Dels riktar det sig mot en grupp som av tradition anses värnlös och oförmögen att försvara sig, dels är våldet i hög grad (direkt i våldtäkter eller indirekt) sexualiserat. Kvinnor misshandlas i hög grad för att män ska kunna utöva sexuell kontroll över dem. Så var det troligen redan vid uppkomsten av de första militariserade patriarkaten och så är det än idag.
De drabbade
Mäns våld mot kvinnor har i stort sett nedtonats i skönlitteraturen. Det är först med kvinnorörelsens andra våg som ett antal kvinnliga författare mer utförligt försökt beskriva den speciella påträngande kombinationen av manlig sexualitet och aggressivitet som de flesta kvinnor drabbas av i vårt samhälle. Det handlar inte bara om våldet i sig utan om det underförstådda hotet om våld som ligger under så mycket av förhållandet mellan könen.
Helen Zahavis ”Dirty Weekend” (svensk översättning ”En jävla helg”, Wahlström och Widstrand 1992) går flera steg längre. Den nöjer sig inte med att beskriva det manliga våldet.
I en spännande bok för vi följa huvudpersonen Bella som ”vaknade en morgon och visste att hon fått nog”. Utsatt för ett ovanligt rått sexuellt hot från en man beslutar hon sig att slå tillbaka – och gör det också.
Under en intensiv helg utsätter hon sig sedan för den typen av situationer som kvinnor med all rätt försöker undvika. Hennes syfte är att slå tillbaka det manliga våldet och inte att undvika det.
Det är svårt att undvika att läsa boken med en känsla av alltmer stegrad tillfredställelse. Möjligen kan man tycka att Bellas offer nummer två drabbades lite orättvist, men här kan man trösta sig med att Bella verkar hålla med om den saken.
Den stilistiska kvaliteten är dessutom otroligt hög med tanke på att Zahavi faktiskt är en debutförfattare.
Ej underkastad
Det stora värdet med ”Dirty Weekend” är att den kombinerar en kallt realistisk bild av det manliga våldet med en vägran att underkasta sig det. Det är inte förvånande att de som förnekar eller idealiserar detta reagerar på Zahavis bok med obehag. Dit hör den reaktionäre psykiatern Anthony Storr som avfärdat boken som en ”löjligt, vild fantasi som inte bör bli tagen på allvar”.
Problemet för Storr och hans gelikar är den stora mängden läsare som uppenbarligen tar den på allvar.
I högstadiet har ett stort antal elever under många år tvingats att läsa den reaktionära romanen ”Flugornas herre”, med dess sensmoral att utan en fast vuxen auktoritet blir barn som vilddjur.
Det vore bättre om ”Dirty Weekend” vore obligatorisk kurslitteratur. Det skulle inte direkt skada om alla presumtiva våldtäktsmän och kvinnomisshandlare såväl som alla offer hade fått ta del av sensmoralen i ”Dirty Weekend”:
”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.
Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”.
Erik Rodenborg
lördag 8 september 2012
"Den röda vargen" - och 60- och 70-talens maoism
Har just sett Den röda vargen, en film från 2012 som bygger på Liza Marklunds bok med samma namn.
Jag har inte läst boken, men så vitt jag fattar följer filmen den ganska nära.
Dess handling är i stort sett denna. "Den röda vargen", en (fiktiv) svensk maoistgrupp, utvecklas till en terrorganisation och spränger ett militärplan i luften 1972. 40 år senare inleds en serie mord som alla har en gemensam nämnare. De mördade har alla fått motta anonyma brev med Maocitat...
Det visar sig att morden har kopplingar till den 40 år gamla, och för länge sedan avsomnade, maoistgruppen.
Mycket mer vill jag inte avslöja ifall någon tänker se den - den är bitvis riktigt spännande.
Men samtidigt är dess bild av den tidens maoism både ytlig och absurd. Av döma av intervjuer med Marklund verkar det som om hennes "research" nästan enbart bestått i att läsa Torbjörn Säfves "Rebellerna i Sverige".
I själva verket fanns det inte en enda maoistgrupp i Sverige som ens kom i närheten av att bli terrorister. Inte heller den mest extrema av dem alla - den "rebellrörelse" som Säfve skriver om och som Marklunds story verkar ha inspirerats av. Visst var den gruppen milt sagt snurrig, men någon terroristpotential hade den då inte.
Den kult av "Röda Vargens" ledare som Liza Marklund beskriver, där före detta medlemmar till och med 40 år senare på det mest sjukliga sätt förblir fixerade vid honom, ter sig också milt sagt orealistisk. Ja, det är förvisso sant att just i rebellrörelsen lyckades den karismatiske Francisco Sarrion under några febriga månader skapa en de facto kult kring sin person. Men den satt inte speciellt djupt - den föll samman totalt när gruppen upplöstes.
Det närmaste "terrorism" som utvecklades ur resterna från 60- och 70-tals-maoismen i Skandinavien var en grupp i Danmark, som 1978 bröt sig ut från Gotfred Appels "Kommunistisk Arbejdskrets". Under åttiotalet började den råna banker för att ge pengar till palestinska PFLP, tills den slutligen avslöjades. Men inte heller den gruppen hade ens avlägsna likheter med det som Marklund beskriver.
Jag tycker nog att man bör försöka sätta sig in i hur man faktiskt tänkte i yttersta vänstern under denna period, om man nu vill skriva deckare på temat. Det har inte Liza Marklund gjort.
Det märks tyvärr.
Jag har inte läst boken, men så vitt jag fattar följer filmen den ganska nära.
Dess handling är i stort sett denna. "Den röda vargen", en (fiktiv) svensk maoistgrupp, utvecklas till en terrorganisation och spränger ett militärplan i luften 1972. 40 år senare inleds en serie mord som alla har en gemensam nämnare. De mördade har alla fått motta anonyma brev med Maocitat...
Det visar sig att morden har kopplingar till den 40 år gamla, och för länge sedan avsomnade, maoistgruppen.
Mycket mer vill jag inte avslöja ifall någon tänker se den - den är bitvis riktigt spännande.
Men samtidigt är dess bild av den tidens maoism både ytlig och absurd. Av döma av intervjuer med Marklund verkar det som om hennes "research" nästan enbart bestått i att läsa Torbjörn Säfves "Rebellerna i Sverige".
I själva verket fanns det inte en enda maoistgrupp i Sverige som ens kom i närheten av att bli terrorister. Inte heller den mest extrema av dem alla - den "rebellrörelse" som Säfve skriver om och som Marklunds story verkar ha inspirerats av. Visst var den gruppen milt sagt snurrig, men någon terroristpotential hade den då inte.
Den kult av "Röda Vargens" ledare som Liza Marklund beskriver, där före detta medlemmar till och med 40 år senare på det mest sjukliga sätt förblir fixerade vid honom, ter sig också milt sagt orealistisk. Ja, det är förvisso sant att just i rebellrörelsen lyckades den karismatiske Francisco Sarrion under några febriga månader skapa en de facto kult kring sin person. Men den satt inte speciellt djupt - den föll samman totalt när gruppen upplöstes.
Det närmaste "terrorism" som utvecklades ur resterna från 60- och 70-tals-maoismen i Skandinavien var en grupp i Danmark, som 1978 bröt sig ut från Gotfred Appels "Kommunistisk Arbejdskrets". Under åttiotalet började den råna banker för att ge pengar till palestinska PFLP, tills den slutligen avslöjades. Men inte heller den gruppen hade ens avlägsna likheter med det som Marklund beskriver.
Jag tycker nog att man bör försöka sätta sig in i hur man faktiskt tänkte i yttersta vänstern under denna period, om man nu vill skriva deckare på temat. Det har inte Liza Marklund gjort.
Det märks tyvärr.
tisdag 4 september 2012
Fortsatta pessimistiska betraktelser
Jag inser att en islamofob kan läsa mitt förra inlägg och sedan triumferande säga: "Ja, just det, vi går mot en värld av fundamentalism och irrationalitet - och det är ... muslimernas fel."
Nej, det är det inte. Utvecklingen mot en värld där religiöst hat, etniskt hat, och almän irrationalitet växer sker parallellt över hela världen. Det är till stor del resultatet av "vänsterns" kollaps och oförmåga att bli ett alternativ.
"Nyliberalismens" triumftåg - som en form av ekonomisk "rationalitet" för de superrika - har sin motsvarighet i veritabla orgier i irrationellt hat.
Anledningen är till stor del att det knappast finns en mer andefattig "rationalitet" än de superrikas nyliberalism. Då "socialismen" ses som död uppstår istället andra "alternativ". Som inte är några alternativ alls, utan otäcka irrationella komplement till den härskande pseudorationaliteten.
De som skulle trott på detta skulle ha varit helt galna.
Nej, det är det inte. Utvecklingen mot en värld där religiöst hat, etniskt hat, och almän irrationalitet växer sker parallellt över hela världen. Det är till stor del resultatet av "vänsterns" kollaps och oförmåga att bli ett alternativ.
"Nyliberalismens" triumftåg - som en form av ekonomisk "rationalitet" för de superrika - har sin motsvarighet i veritabla orgier i irrationellt hat.
Anledningen är till stor del att det knappast finns en mer andefattig "rationalitet" än de superrikas nyliberalism. Då "socialismen" ses som död uppstår istället andra "alternativ". Som inte är några alternativ alls, utan otäcka irrationella komplement till den härskande pseudorationaliteten.
"Marknadsekonomin" har fått sin historiska seger, och några av dess anhängare började på tidigt 90-tal att tala om historiens slut. Sedan kom Bin Ladin - och Anders Breivik.
Men redan innan dess hade ett ideologiskt tomrum skapat den kristna högern i USA. Och vi har idag hindufundamentalism i Indien - och etnisk rensning riktad mot muslimer i Burma.
"Socialismens" fall i Jugoslavien ledde till Ratko Mladic och till Srerbernica....
Vad jag vill säga, på detta osammanhängande sätt, är att 1971 skulle ingen vettig människa någonsin ha kommit på tanken att det var så här världen skulle bli.
Och, ja, det var "galningarna" som fick rätt.
Men sen finns de ju de som tror att lösningen är att med aggressivitet propagera mot religion och "vidskepelse". De går med i Humanisterna och VoF och propagerar för "ateism" och "vetenskap"(eller vetenskapstro). Men det är till syvende og sisdt endast att skapa en ny typ av religionskrig... ("Tack gode icke-gud för att jag är vetenskaplig och rationell och inte som dessa vidskepliga idioter"!)
Och medan de härskands klassernas ambitioner är att berika sig - medan många av de som över hela världen skulle ha kunnat verka för ett rättvist samhälle dras in i irrationella hatkampanjer eller passiviseras - fortsätter växthuseffekten. Venus nästa?
Är 2012 "nutid" - eller medeltid?
Råkade upptäcka ett antal anti-muslimska "kontrajihadistiska" svenska bloggar. Och inser att även om det är en ytterst liten del av befolkningen som delar deras nattsvarta delirium så verkar de bli fler, och mer extrema.
Nej, jag tänker inte länka till dem, men man behöver inte leta så länge för att hitta sådana.
Jag blir alldeles matt. Här har vi en propaganda som är lika delirisk som exempelvis den nazistiska och antisemitiska men som verkar ha en betydligt större potential att sprida sig.
Jag undrar vilken värld jag befinner mig i.
Mer allmänt.
Eftersom det hände så dramatiska saker för mig första halvåret 1971 är det en stor del av mig som hela tiden ser det tidiga 1971 som "nutid", alldeles oavsett vilket datum som står på dagens tidning.
Och utifrån detta perspektiv ser dagens värld ut som något så oerhört konstigt. Oerhört konstigt.
1971 var "modernt" i jämförelse med 2012. Den politiska debatten handlade om - politik. Och om ekonomi, fördelning, socioekonomiska system.
Det fanns ju folk som var rädda för Sovjet, eller för USA, eller för Kina. Denna rädsla var aldrig HELT irrationell. För vad man än tyckte om begrepp som "USA-imperialismen" eller "den sovjetiska kommunismen" kunde ingen förneka att de motsvarade reellt existerande fenomen i en reellt existerande värld. Vilka man var mest rädda för var också (nästan) helt rationellt - det berodde på vilket ekonomiskt och socialt system man ville ha.
Politiken handlade om denna värld, inte om en annan.
Till och med de mest extrema konspirationteorier man hörde talas om då var ganska realistiska.
Nu är det (exempelvis) "jihad" versus "kontra-jihad". Nu har vi högergrupper som inte talar om att deras fiender får pengar från Moskva, eller Peking, utan om att deras fiender är en del av en muslimsk 1400 år gammal konspiration.
1971 såg de flesta både "ras" och "religion" som I GRUNDEN underordnade begrepp i politiken - den överväldigande majoriteten verkade inse att det ytterst handlar om klasser, ekonomi, sociala villkor.
Idag verkar det som om vi på en del sätt flyttats tusen år tillbaks i tiden.
Nu går vi mer och mer ekonomiskt mot en omänsklig (och "rationell") nyliberalism - men strax under ytan får vi en växande irrationalitet - som tar sig uttryck i exempelvis främlingshat och religionshat.
Medvetenheten om existensen av sexualiserat våld och övergrepp mot kvinnor och barn har i och för sig ökat, och det är oerhört positivt. Men de praktiska resultaten av dessa insikter låter vänta på sig. Och nu har vi dessutom alltmer aggressiva grupper som försöker få oss att tro att orsaken till sexualiserat våld heter "muslimer" och "invandrare" och att det nästan inte finns något sådant bland äkta svenskar!
Och internet sen! På kommentarsfälten under allehanda debattsidor fylkas diverse nattsvarta reaktionärer, som hatar muslimer, hatar feminister, hatar allt vad vänster heter och frivilligt har valt att avstå från att använda den stora hjärnan - de verkar föredra ryggmärgen.
Och de andra - de som verkar ha mindre förstörda hjärnor - ligger oftast väldigt lågt på dessa forum.
Osv. Osv.
I det tidiga 1971 trodde jag att världen skulle gå mot mer jämlikhet, mer rationalitet, mindre religiös fanatism. I riktning mot en demokratisk form av socialism. Fundamentalism, religionskrig, kvinnohat och rashat var rester av det förflutna som gradvis höll på att dö bort.
Det blev tvärtom.
Kan ingen väcka mig och berätta att jag har sovit mycket länge - och att detta som jag ser inte är något annat än en ovanligt långvarig mardröm.
Nej, jag tänker inte länka till dem, men man behöver inte leta så länge för att hitta sådana.
Jag blir alldeles matt. Här har vi en propaganda som är lika delirisk som exempelvis den nazistiska och antisemitiska men som verkar ha en betydligt större potential att sprida sig.
Jag undrar vilken värld jag befinner mig i.
Mer allmänt.
Eftersom det hände så dramatiska saker för mig första halvåret 1971 är det en stor del av mig som hela tiden ser det tidiga 1971 som "nutid", alldeles oavsett vilket datum som står på dagens tidning.
Och utifrån detta perspektiv ser dagens värld ut som något så oerhört konstigt. Oerhört konstigt.
1971 var "modernt" i jämförelse med 2012. Den politiska debatten handlade om - politik. Och om ekonomi, fördelning, socioekonomiska system.
Det fanns ju folk som var rädda för Sovjet, eller för USA, eller för Kina. Denna rädsla var aldrig HELT irrationell. För vad man än tyckte om begrepp som "USA-imperialismen" eller "den sovjetiska kommunismen" kunde ingen förneka att de motsvarade reellt existerande fenomen i en reellt existerande värld. Vilka man var mest rädda för var också (nästan) helt rationellt - det berodde på vilket ekonomiskt och socialt system man ville ha.
Politiken handlade om denna värld, inte om en annan.
Till och med de mest extrema konspirationteorier man hörde talas om då var ganska realistiska.
Nu är det (exempelvis) "jihad" versus "kontra-jihad". Nu har vi högergrupper som inte talar om att deras fiender får pengar från Moskva, eller Peking, utan om att deras fiender är en del av en muslimsk 1400 år gammal konspiration.
1971 såg de flesta både "ras" och "religion" som I GRUNDEN underordnade begrepp i politiken - den överväldigande majoriteten verkade inse att det ytterst handlar om klasser, ekonomi, sociala villkor.
Idag verkar det som om vi på en del sätt flyttats tusen år tillbaks i tiden.
Nu går vi mer och mer ekonomiskt mot en omänsklig (och "rationell") nyliberalism - men strax under ytan får vi en växande irrationalitet - som tar sig uttryck i exempelvis främlingshat och religionshat.
Medvetenheten om existensen av sexualiserat våld och övergrepp mot kvinnor och barn har i och för sig ökat, och det är oerhört positivt. Men de praktiska resultaten av dessa insikter låter vänta på sig. Och nu har vi dessutom alltmer aggressiva grupper som försöker få oss att tro att orsaken till sexualiserat våld heter "muslimer" och "invandrare" och att det nästan inte finns något sådant bland äkta svenskar!
Och internet sen! På kommentarsfälten under allehanda debattsidor fylkas diverse nattsvarta reaktionärer, som hatar muslimer, hatar feminister, hatar allt vad vänster heter och frivilligt har valt att avstå från att använda den stora hjärnan - de verkar föredra ryggmärgen.
Och de andra - de som verkar ha mindre förstörda hjärnor - ligger oftast väldigt lågt på dessa forum.
Osv. Osv.
I det tidiga 1971 trodde jag att världen skulle gå mot mer jämlikhet, mer rationalitet, mindre religiös fanatism. I riktning mot en demokratisk form av socialism. Fundamentalism, religionskrig, kvinnohat och rashat var rester av det förflutna som gradvis höll på att dö bort.
Det blev tvärtom.
Kan ingen väcka mig och berätta att jag har sovit mycket länge - och att detta som jag ser inte är något annat än en ovanligt långvarig mardröm.
söndag 2 september 2012
"Julian Assange, free speech and rape"
På sidan "Marxist Revival" har man lagt upp en läsvärd artikel som undviker att falla i de fällor många faller i när de försöker att formulera en linje i Assangefallet.
Artikeln försvarar Wikileaks och Assange mot USA utan att därför hamna i försvar för Assange mot våldtäktsanklagelserna. Tvärtom kritiserar man delar av vänstern för att ha gjort just detta.
Läs den gärna.
Artikeln försvarar Wikileaks och Assange mot USA utan att därför hamna i försvar för Assange mot våldtäktsanklagelserna. Tvärtom kritiserar man delar av vänstern för att ha gjort just detta.
Läs den gärna.
måndag 13 augusti 2012
En tidsbild från 1970
För ett tag sedan lade jag in en text som hette Från Likvidatorrådet till Revolutionära Elevförbundet. Den handlade om när vi hösten 1970 på vår skola bildade en mycket militant utbrytning från elevrådet.
Jag har inte kvar speciellt mycket av materialet från de händelserna, men för någon dag sedan hittade jag en märklig text som låg mellan några andra papper.
Denna text hittade vi först vid elevrådets stencileringsapparat nån gång under den allra tidigaste REF-tiden (kanske till och med innan vi bytte namn till R.E.F.!) . Det var ett utbrott av våldsamt hat mot REF, som synes. Det var nog inte avsett att spridas, men det var faktiskt stencilerat, inte handskrivet. Jag noterar att den anonyme författaren tydligen inte kunde tänka sig en skoldans utan polis!
Annars kan man se hur texten genomgående använder sig av orden "FNL" och "FNL:are". I själva verket var endast tre aktiva medlemmar i R.E.F. samtidigt med i FNL-grupperna. Och många var inte ens vänster. I själva verket hade en av våra aktiva medlemmar nästan skrämmande högeråsikter....
För R.E.F. var en enhetsfront, där alla som aktivt ville kämpa för elevdemokrati, och ville ha en mer direktdemokratisk organisationsform än det korporativa elevrådet, var välkomna.
För i grunden var ju elevråden korporativa organisationer. Alla måste vara med, skolledningen bestämde ju ytterst villkoren för deras aktivitet.
R.E.F. var tvärtom ultrademokratisk till sin organisation. Stormöten var det högsta beslutande organet. Alla viktiga beslut fattades av alla medlemmar. Sådana organisationer kan i grunden endast existera så länge aktiviteten är mycket hög. R.E.F. varade också endast i sex månader - mellan oktober 1970 och mars 1971.
Den stencilerade lappen som citeras här kan ju verka bisarr, men den visar ju på hur polariserad (och vulgär!) debatten kunde bli på ett högstadium hösten 1970...
Så här såg alltså den stencilerade texten ut:
"Likvidationsråd HA HA HA!
Jaså skolan har tagits över av FNL HA HA HA!
Så FNL vill ha en punktstrejk HA HA HA!
FNL:are åk till VIETNAM och stanna där!
FNL säger vi vill ha en skoldans utan disciplin och vakter och polis HA HA HA!
FNL:arna i skolan säger att Elevrådet inte har gjort något på 10 år. Själv har Rodenborg sätat längst av alla i Elevrådet HA HA HA!
Motståndare "
Jag har inte kvar speciellt mycket av materialet från de händelserna, men för någon dag sedan hittade jag en märklig text som låg mellan några andra papper.
Denna text hittade vi först vid elevrådets stencileringsapparat nån gång under den allra tidigaste REF-tiden (kanske till och med innan vi bytte namn till R.E.F.!) . Det var ett utbrott av våldsamt hat mot REF, som synes. Det var nog inte avsett att spridas, men det var faktiskt stencilerat, inte handskrivet. Jag noterar att den anonyme författaren tydligen inte kunde tänka sig en skoldans utan polis!
Annars kan man se hur texten genomgående använder sig av orden "FNL" och "FNL:are". I själva verket var endast tre aktiva medlemmar i R.E.F. samtidigt med i FNL-grupperna. Och många var inte ens vänster. I själva verket hade en av våra aktiva medlemmar nästan skrämmande högeråsikter....
För R.E.F. var en enhetsfront, där alla som aktivt ville kämpa för elevdemokrati, och ville ha en mer direktdemokratisk organisationsform än det korporativa elevrådet, var välkomna.
För i grunden var ju elevråden korporativa organisationer. Alla måste vara med, skolledningen bestämde ju ytterst villkoren för deras aktivitet.
R.E.F. var tvärtom ultrademokratisk till sin organisation. Stormöten var det högsta beslutande organet. Alla viktiga beslut fattades av alla medlemmar. Sådana organisationer kan i grunden endast existera så länge aktiviteten är mycket hög. R.E.F. varade också endast i sex månader - mellan oktober 1970 och mars 1971.
Den stencilerade lappen som citeras här kan ju verka bisarr, men den visar ju på hur polariserad (och vulgär!) debatten kunde bli på ett högstadium hösten 1970...
Så här såg alltså den stencilerade texten ut:
"Likvidationsråd HA HA HA!
Jaså skolan har tagits över av FNL HA HA HA!
Så FNL vill ha en punktstrejk HA HA HA!
FNL:are åk till VIETNAM och stanna där!
FNL säger vi vill ha en skoldans utan disciplin och vakter och polis HA HA HA!
FNL:arna i skolan säger att Elevrådet inte har gjort något på 10 år. Själv har Rodenborg sätat längst av alla i Elevrådet HA HA HA!
Motståndare "
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)