/28/4 2011/
DN har uppmärksammat hur föräldrar tvingas sätta sitt barn i ett scientologiskt dagis. Det är naturligtvis helt vedervärdigt. Och jag hoppas artikeln sätter press på berörda myndigheter så att alternativ snabbt kan ordnas.
Naturligtvis bör inte heller andra sekter, som till exempel agaförespråkarna inom Livets Ord eller Maranata, få driva vare sig skolor eller förskolor.
Men själv anser jag inte att det räcker. Alla skolor och förskolor bör drivas av det allmänna. Samhället bör ta ett ansvar för att barnen ska få likvärdig omsorg och likvärdig utbildning.
På senare tid har det avslöjats hur kriminella intressen fått driva skolor. Och i ett känt fall till och med pedofiler och hallickar. Man kan förstås vara glada för att det där inte handlade om förskolor...
Från USA finns det nämligen från 80-talet en rad exempel på hur barn i många förskolor berättade om att de utsattes för olika typer av grova sexuellt sadistiska övergrepp. Även om backlashen snart lyckades få det till att dessa barns berättelser nästan alltid var "falska" (en ståndpunkt som inte delades av de utsatta barnen eller deras föräldrar!) kvarstår det faktum att alla de förskolor det handlade om i dessa fall (med ett enda undantag - ett arméägt daghem!) var privata. Mer eller mindre slutna förskolor där samhällets inflytande i praktiken var obefintligt.
Visst behövs det en mångfald idéer inom både barnomsorg och utbildning. Men den kan mycket väl uppnås med en offentlig sektor som är öppen för olika idéer, olika pedagogiker...
Barnomsorg och utbildning är för viktig för att lämnas över till religiösa sekter och privata företag!
fredag 30 december 2011
torsdag 29 december 2011
Vietnam 1964-66
Vietnam hade redan i barndomen en oerhörd betydelse för mitt medvetande och uppfattning om världen. Jag var ju brådmogen, och hade fram till december 1964 en världsbild som i hög grad skapats av läsning av Det Bästa och andra borgerliga medier.
Vietnam hade jag förstås hört talas om – och uppfattade det som ett angreppskrig av diktaturen Nordvietnam mot demokratin Sydvietnam.
Samtidigt hade jag – och jag var då nio år, på gränsen till det tionde – börjat läsa Ny Dag. På något sätt var det en reaktion mot vuxenvärldens inställning. Jag hade bibringats uppfattningen att kommunister var hemska förtryckare – och på något plan hade jag känslan av att vad än de vuxna sa kunde sanningen mycket väl vara den motsatta.
Så min veckopeng fick många gånger alltså gå till att köpa Ny Dag - i den pressbyrå som låg insprängd i Svenska Dagbladets hus!
Och så denna dag – den 21 december 1964. (Har kollat på KB, det stämmer). Där fanns en artikel om Vietnam. Inget nytt med det, jag brukade avfärda sådana artiklar som ”kommunistpropaganda”. Men det märkliga med denna artikel var att den var saxad from New York Herald Tribune. Jag läste den, alldeles förundrad. Här hade vi en ansedd amerikansk tidning som berättade att FNL (”Viet Cong”) bestod av fattiga bönder, att regeringen var en USA-stödd militärdiktatur, att det var en bondegerilla, inte Nordvietnams reguljära armé som slogs mot USA i syd. Jag blev skakad.
Den dagen raserades hela den bild av världen som jag hade. Allt var tvärtom, åtminstone i Vietnam. Det var kusligt, på sätt och vis. På ett annat sätt var det befriande.
Hela 1965 dominerade Vietnam mitt inre liv. Jag var 10, men lekte inte mycket med mina kamrater. Så jag läste tidningar och böcker.
Vad gäller Vietnam var det på sätt och vis också ett "krig" inom mig. I februari 1965 började jag på nytt undra om inte USA hade rätt, medan jag i april detta år, då jag för alla mina sparpengar hade prenumererat en månad på Stockholms-Tidningen (s), på nytt ställde mig på ”Viet Congs” sida. Hösten 1965 började jag på nytt undra om inte USA hade rätt, för att slutligen bestämma mig för att stöda Vietnam i februari 1966.
Det här var ett inre drama, och jag upplevde det som gällande liv eller död. Men i slutändan segrade inställningen att USA:s krig var orättvist och att de fattiga bönderna i Vietnam var de som verklige försvarade ”friheten” – inte USA. Detta i sin tur hade konsekvenser för min världsbild i övrigt. Värden var inte som den presenterades för oss av tvärsäkra vuxna. Mycket ofta var det som sagt - tvärtom.
Vietnam hade jag förstås hört talas om – och uppfattade det som ett angreppskrig av diktaturen Nordvietnam mot demokratin Sydvietnam.
Samtidigt hade jag – och jag var då nio år, på gränsen till det tionde – börjat läsa Ny Dag. På något sätt var det en reaktion mot vuxenvärldens inställning. Jag hade bibringats uppfattningen att kommunister var hemska förtryckare – och på något plan hade jag känslan av att vad än de vuxna sa kunde sanningen mycket väl vara den motsatta.
Så min veckopeng fick många gånger alltså gå till att köpa Ny Dag - i den pressbyrå som låg insprängd i Svenska Dagbladets hus!
Och så denna dag – den 21 december 1964. (Har kollat på KB, det stämmer). Där fanns en artikel om Vietnam. Inget nytt med det, jag brukade avfärda sådana artiklar som ”kommunistpropaganda”. Men det märkliga med denna artikel var att den var saxad from New York Herald Tribune. Jag läste den, alldeles förundrad. Här hade vi en ansedd amerikansk tidning som berättade att FNL (”Viet Cong”) bestod av fattiga bönder, att regeringen var en USA-stödd militärdiktatur, att det var en bondegerilla, inte Nordvietnams reguljära armé som slogs mot USA i syd. Jag blev skakad.
Den dagen raserades hela den bild av världen som jag hade. Allt var tvärtom, åtminstone i Vietnam. Det var kusligt, på sätt och vis. På ett annat sätt var det befriande.
Hela 1965 dominerade Vietnam mitt inre liv. Jag var 10, men lekte inte mycket med mina kamrater. Så jag läste tidningar och böcker.
Vad gäller Vietnam var det på sätt och vis också ett "krig" inom mig. I februari 1965 började jag på nytt undra om inte USA hade rätt, medan jag i april detta år, då jag för alla mina sparpengar hade prenumererat en månad på Stockholms-Tidningen (s), på nytt ställde mig på ”Viet Congs” sida. Hösten 1965 började jag på nytt undra om inte USA hade rätt, för att slutligen bestämma mig för att stöda Vietnam i februari 1966.
Det här var ett inre drama, och jag upplevde det som gällande liv eller död. Men i slutändan segrade inställningen att USA:s krig var orättvist och att de fattiga bönderna i Vietnam var de som verklige försvarade ”friheten” – inte USA. Detta i sin tur hade konsekvenser för min världsbild i övrigt. Värden var inte som den presenterades för oss av tvärsäkra vuxna. Mycket ofta var det som sagt - tvärtom.
Protokoll för Kungsholmens FNL-grupp den 14 mars 1971
/Nedanstående är ett tidsdokument kan man säga. Det är ett protokoll för ett möte med aktionsgrupp 2, i Kungsholmens FNL-grupp. Det var 14 mars 1971 och jag skrev protokollet /var 16 år då!/. Mycket i det kanske är svårförståeligt för en läsare idag, men jag väntar med några djupare förklaringar. Men det i sammanhanget mystiska ordet "bullar" syftar på Vietnambulletiner. DFFG står för "De Förenade FNL-grupperna". SKfV står för "Svenska Kommittén för Vietnam" en rivaliserande och milt sagt byråkratisk solidaritetsorganisation dominerad av SAP. /
--------------------------------------------------
Protokoll för Kungsholmens FNL-grupp, ag 2, 14/3 1971
1. Närvarande: Hjalmar (ordf), Erik (sekr.), Kerstin (ins.) Mikael, Krister, Karin Sa, Bosse, Olle
2. Kritik av föregående AG-protokoll. Det stod inte VAD som skulle studeras under punkten studier. Dessutom - vad är "boa" för någonting? Annars var det inte mycket att anmärka på. Ganska bra alltså.
3. Gången verksamhet. MÅNDAG 8/3: Hjalmar jobbade med förbundslokalen (det gjorde han dom andra kvällarna i veckan också).
TISDAG 9/3: Studiemöte om Indokina. Mikael höll en bra inledning. I början handlade mötet om vad det skulle göra (om Indokina alltså) men mot slutet kom det mest att handla om SkfV. I denna fråga uppkom en motsättning mellan å ena sidan Arne och Sigge (som inte var helt negativa till SKfV och ville upprätta ett visst samarbete) och å andra sidan alla andra.
ONSDAG 10/3: Magnus W och Erik knackade dörr på Fyrverkarbacken 30. Bara den uppgången tog 3 timmar! Många och långa diskussioner alltså. Sålde inget men gav bort en spec.bulle.
FREDAG 11/3: Insamling Kristineberg. Bosse, Erik, Anders kom. Bosse fick lite i bössan vid Kristinebergs T-bana men mycket vid systemet. Totalt tror jag vi samlade in mycket men sålde lite. Vi sålde två bullar.
LÖRDAG 12/3: /Insamling Åhléns./ Bosse, Anders, Mikael, Krister kom. Sålde 22 bull. Mikael hade en obehaglig "diskussion" med en DA:are.
4. Kommande verksamhet.
MÅNDAG 15/3 (och alla andra kvällar utom fredag) : Arbete med förbundslokalen. Hjalle är där och måste ha så mycket hjälp som möjligt. Kom!
ONSDAG 17/3: Insamling Kristineberg. Kl. 16 kommer Erik (och jag vill gärna ha nån till med mig), kl. 17 Kerstin och Bosse.
FREDAG 19/3: Dörrknackning. Samling hos Hjalmar kl. 17.20. Mikael, Krister, Bosse kommer.
LÖRDAG 20/3: Insamling Åhléns. Hjalmar, Krister kommer 11, Mikael 12 och Erik 13.
SÖNDAG 21/3: Medlemsmöte. Plats står i dagordningen.
MÅNDAG 22/3: Målning och snickeri på förbundslokalen. Hjalmar och Krister kommer - men alla är välkomna!
ONSDAG 24/3: Dörrknackning. Vi möts hos Hjalmar kl. 17. 20. Bosse och Erik kommer.
FREDAG 26/3: Insamling Kristineberg: Kerstin kommer kl. 16, Bosse och Hjalle kl. 17.
LÖRDAG 27/3: Insamling Åhléns. Mikael kommer 11, Krister 12.
SÖNDAG 28/3: AG-möte i vanlig ordning.
5. Rapport från GL-mötet och kritik av GL. Hjalmar berättade från GL-mötet. Ingen kom med någon kritik.
6. Diskussionsfråga.
a/ Kritik av 1:a maj-flygbladet. Mikael och Krister tyckte att på stycke 2, rad 3 bör det stå "kapitalismen" istället för "imperialismen". De menade att imperialismen inte är ett ekonomiskt system utan en följd av kapitalismen. Hjalmar och Erik menade att det vore ett ställningstagande för socialismen (och alltså oförenligt med enhetsfronten) om man skrev det. Till sist kom vi överens om att det borde stå "det ekonomiska system som lever på utplundring av andra nationer" - UTAN något namn alls. Resten får överlåtas till människors fantasi och ev. åsikter. Annars tyckte vi att flygbladet verkade "hackigt" och verkade precis som alla andra. Vi tycke att det borde skrivas om totalt.
b) Deltagande i Röd Front. Det sades att ett av FS´argument, att det var fler som deltog i Röd Front än som röstade på KFML, var dumt, eftersom många som deltog i Röd Front inte hade rösträtt. Annars var de flesta överens om att vi skulle ställa upp i Röd Front, eftersom det inte finns några andra bättre alternativ. Olle tyckte att det var obehagligt att gå tillsammans med Stalins bild. Mikael höll med om det men menade att det får man finna sig i. Hjalmar sa att Röd Front inte var en enhetsfront utan en aktionsenhet, och att DFFG därför inte behöver ta ställning till andra förbunds, t.ex KFML:s, paroller och ev. Stalinbilder. Erik menade att Röd Front inte alls var en enbart marxist-leninistisk demonstration, och gav exempel på att centerstudenter och vänsterliberaler vid några tillfällen deltagit. Det tyckte Krister var ett dåligt argument och menade att även om det bara var KFML som förutom DFFG ställde upp så skulle det vara riktigt av DFFG att ställa upp om vi fick ställa upp på våra egna villkor.
7. Studier. Hjalmar avgår som studieledare. Den som vill ersätta honom ringer honom.
8. Ekonomi. Kerstin tog upp månadsbidragen.
9. Aktuellt. Marionettjuntan i Laos bedömer läget som "mycket allvarligt". Nixon har lite förtroende i USA, t.o.m. mindre än Johnson på sin tid, visar en opinionsundersökning. Regeringen ska inne ge någon "miljonhjälp till FNL". Det var - naturligtvis - en tidningsanka. Okända antiimperialistiska krafter kastade ägg på Holland på fredagskvällen. Vi ger dom vårt fulla stöd!
10. Läget i gruppen. En del anser att läget i vår grupp är dåligt just nu. Bosse trodde det berodde på överorganisation. Erik tyckte inte att det var sämre än någon gång tidigare. Olle kände sig inte motiverad att gå på insamlingar.
11. Värdering av mötet. I stort sett bra - men för långt. Det blev till och med så långt att vi fick uppskjuta studiemötet (se nedan).
EXTRA: STUDIEMÖTET BLIR PÅ TORSDAG KVÄLL ISTÄLLET. 19 HOS KARIN SA. PÅ SÖNDAG BLIR DET ETT STORMÖTE FÖR MEDLEMMAR om TROTTARNA. OM DET KOMMER EN SEPARAT KALLELSE.
STÖD FNL!
BEKÄMPA USA-IMPERIALISMEN!
Kamratliga hälsningar: Erik
--------------------------------------------------
Protokoll för Kungsholmens FNL-grupp, ag 2, 14/3 1971
1. Närvarande: Hjalmar (ordf), Erik (sekr.), Kerstin (ins.) Mikael, Krister, Karin Sa, Bosse, Olle
2. Kritik av föregående AG-protokoll. Det stod inte VAD som skulle studeras under punkten studier. Dessutom - vad är "boa" för någonting? Annars var det inte mycket att anmärka på. Ganska bra alltså.
3. Gången verksamhet. MÅNDAG 8/3: Hjalmar jobbade med förbundslokalen (det gjorde han dom andra kvällarna i veckan också).
TISDAG 9/3: Studiemöte om Indokina. Mikael höll en bra inledning. I början handlade mötet om vad det skulle göra (om Indokina alltså) men mot slutet kom det mest att handla om SkfV. I denna fråga uppkom en motsättning mellan å ena sidan Arne och Sigge (som inte var helt negativa till SKfV och ville upprätta ett visst samarbete) och å andra sidan alla andra.
ONSDAG 10/3: Magnus W och Erik knackade dörr på Fyrverkarbacken 30. Bara den uppgången tog 3 timmar! Många och långa diskussioner alltså. Sålde inget men gav bort en spec.bulle.
FREDAG 11/3: Insamling Kristineberg. Bosse, Erik, Anders kom. Bosse fick lite i bössan vid Kristinebergs T-bana men mycket vid systemet. Totalt tror jag vi samlade in mycket men sålde lite. Vi sålde två bullar.
LÖRDAG 12/3: /Insamling Åhléns./ Bosse, Anders, Mikael, Krister kom. Sålde 22 bull. Mikael hade en obehaglig "diskussion" med en DA:are.
4. Kommande verksamhet.
MÅNDAG 15/3 (och alla andra kvällar utom fredag) : Arbete med förbundslokalen. Hjalle är där och måste ha så mycket hjälp som möjligt. Kom!
ONSDAG 17/3: Insamling Kristineberg. Kl. 16 kommer Erik (och jag vill gärna ha nån till med mig), kl. 17 Kerstin och Bosse.
FREDAG 19/3: Dörrknackning. Samling hos Hjalmar kl. 17.20. Mikael, Krister, Bosse kommer.
LÖRDAG 20/3: Insamling Åhléns. Hjalmar, Krister kommer 11, Mikael 12 och Erik 13.
SÖNDAG 21/3: Medlemsmöte. Plats står i dagordningen.
MÅNDAG 22/3: Målning och snickeri på förbundslokalen. Hjalmar och Krister kommer - men alla är välkomna!
ONSDAG 24/3: Dörrknackning. Vi möts hos Hjalmar kl. 17. 20. Bosse och Erik kommer.
FREDAG 26/3: Insamling Kristineberg: Kerstin kommer kl. 16, Bosse och Hjalle kl. 17.
LÖRDAG 27/3: Insamling Åhléns. Mikael kommer 11, Krister 12.
SÖNDAG 28/3: AG-möte i vanlig ordning.
5. Rapport från GL-mötet och kritik av GL. Hjalmar berättade från GL-mötet. Ingen kom med någon kritik.
6. Diskussionsfråga.
a/ Kritik av 1:a maj-flygbladet. Mikael och Krister tyckte att på stycke 2, rad 3 bör det stå "kapitalismen" istället för "imperialismen". De menade att imperialismen inte är ett ekonomiskt system utan en följd av kapitalismen. Hjalmar och Erik menade att det vore ett ställningstagande för socialismen (och alltså oförenligt med enhetsfronten) om man skrev det. Till sist kom vi överens om att det borde stå "det ekonomiska system som lever på utplundring av andra nationer" - UTAN något namn alls. Resten får överlåtas till människors fantasi och ev. åsikter. Annars tyckte vi att flygbladet verkade "hackigt" och verkade precis som alla andra. Vi tycke att det borde skrivas om totalt.
b) Deltagande i Röd Front. Det sades att ett av FS´argument, att det var fler som deltog i Röd Front än som röstade på KFML, var dumt, eftersom många som deltog i Röd Front inte hade rösträtt. Annars var de flesta överens om att vi skulle ställa upp i Röd Front, eftersom det inte finns några andra bättre alternativ. Olle tyckte att det var obehagligt att gå tillsammans med Stalins bild. Mikael höll med om det men menade att det får man finna sig i. Hjalmar sa att Röd Front inte var en enhetsfront utan en aktionsenhet, och att DFFG därför inte behöver ta ställning till andra förbunds, t.ex KFML:s, paroller och ev. Stalinbilder. Erik menade att Röd Front inte alls var en enbart marxist-leninistisk demonstration, och gav exempel på att centerstudenter och vänsterliberaler vid några tillfällen deltagit. Det tyckte Krister var ett dåligt argument och menade att även om det bara var KFML som förutom DFFG ställde upp så skulle det vara riktigt av DFFG att ställa upp om vi fick ställa upp på våra egna villkor.
7. Studier. Hjalmar avgår som studieledare. Den som vill ersätta honom ringer honom.
8. Ekonomi. Kerstin tog upp månadsbidragen.
9. Aktuellt. Marionettjuntan i Laos bedömer läget som "mycket allvarligt". Nixon har lite förtroende i USA, t.o.m. mindre än Johnson på sin tid, visar en opinionsundersökning. Regeringen ska inne ge någon "miljonhjälp till FNL". Det var - naturligtvis - en tidningsanka. Okända antiimperialistiska krafter kastade ägg på Holland på fredagskvällen. Vi ger dom vårt fulla stöd!
10. Läget i gruppen. En del anser att läget i vår grupp är dåligt just nu. Bosse trodde det berodde på överorganisation. Erik tyckte inte att det var sämre än någon gång tidigare. Olle kände sig inte motiverad att gå på insamlingar.
11. Värdering av mötet. I stort sett bra - men för långt. Det blev till och med så långt att vi fick uppskjuta studiemötet (se nedan).
EXTRA: STUDIEMÖTET BLIR PÅ TORSDAG KVÄLL ISTÄLLET. 19 HOS KARIN SA. PÅ SÖNDAG BLIR DET ETT STORMÖTE FÖR MEDLEMMAR om TROTTARNA. OM DET KOMMER EN SEPARAT KALLELSE.
STÖD FNL!
BEKÄMPA USA-IMPERIALISMEN!
Kamratliga hälsningar: Erik
lördag 24 december 2011
Asiatiskt produktionssätt eller degenererad urkommunism?
För några år sedan var jag inblandad i en diskussion om klassamhällets och kvinnoförtryckets uppkomst i Tidskriftsföreningen Socialisten. Där kom vi bland annat in på "det asiatiska produktionssätet", denna missvisande term på forntida samhällssystem som kombinerade en agrar ekonomi, statligt ägande och social skiktning. Den allmänna åsikten i vår diskussion var att de härskande i dessa samhällen inte var en klass i marxistisk mening. Det var snarare ett skikt, som uppstått som en privilegierad grupp i en ekonomi med rötter i tidigare jämlika, urkommunistiska samhällen.
Det var i någon av dessa diskussioner en av oss fick infallet att kalla det för "degenererad urkommunism". Jag tyckte med en gång att den var träffande och har till och från använt den sedan dess.
Men vad kan nu en sådan term betyda?
Den måste ses i mot bakgrunden av en term som Trotskij en gång använde om Sovjetunionen. Efter att stalinisterna tagit makten och krossat både parti- och annan demokrati menade han att Sovjet hade en dubbel karaktär. Dels styrdes det politiskt av en reaktionär privilegierad byråkrati, dels hade det fortfarande drag kvar från det samhälle som skapats av revolutionen. Det var inte kapitalistiskt, men inte heller på väg mot någon form av socialism. Så länge byråkratin hade makten skulle det befinna sig i en form av fruset tillstånd,
I förhistorien finner vi en mycket lång period när samhällena var jämlika. Den varade i princip nästan hela stenåldern. Vid slutet av stenåldern började den slås sönder, framförallt där boskapsskötande nomadstammar hade uppstått. Krigiska och patriarkala samhällen vars ekonomiska bas var privat ägande av framförallt boskap.
Utvecklingen mot klasser och privat ägande spred sig från område till område. Men det fanns någon sorts enklaver där den kollektiva ekonomin levde kvar. Inte i form av ren urkommunism, utan i form av stratifierade samhällen som dock bibehöll en kollektiv ekonomi som inte byggde på privategendom. Två exempel på detta var Peru och Egypten.
Det kan verka likgiltigt om en privilegierad grupp baserade sin makt på statligt eller privat ägande men det är det inte. För i den typen av samhällen hade den härskande gruppen ett övergripande ansvar för hela samhället. I exempelvis Egypten var det centralmaktens uppgift att se till att alla invånare hade mat, fred och en grundläggande trygghet.
I själva verket var både jordbruket och handeln i Egypten nästan helt och hållet statligt. All jord ägdes av staten, och nästan alla köpmän var statsanställda. Det var som ett agrart Sovjetuionen.
Detta erkänas av alla seriösa historiker, men de försöker ofta ändå antyda att det nog ändå kanske var så att den privata egendomen var mycket viktigare än det verkade. I exempelvis ""Ancient Egypt: a social history", en antologi som gavs ut av Camridge University Press 1983, medges att allt skriftligt material från den tidens Egypten talar för att jorden och handeln var statlig, men det antyds gång på gång att detta kanske endast var den officiella synen, mer eller mindre avsedd att dölja verkligheten. Trots att det helt saknas faktiska belägg, verkar författarna ofta vilja antyda att privategedomen EGENTLIGEN hade en helt avgörande roll... (Fast på andra ställen framgår det även i deras egen text att det rimligen inte var så!).
Det påminner mest av allt om arkeologisk litteratur om europeiskt neolitikum som erkänner att det arkeologiska materialet visserligen pekar på ett jämlikt samhälle, men att detta på något mystiskt sätt hade funktionen att "maskera" de ojämlikheter som fanns... Det faraoniska Egypten var ju definitivt ojämlikt (förvisso helt omaskerat!) men här är det istället kollektivismen som ifrågasätts av borgerliga historiker. Underförstått verkar de mena att varje förstatligad ekonomi är "artificiell" och att det under ytan måste ha varit en helt annan dynamik...
Är "degenererad urkommunism" en meningsfull term? Jag tror det. Den visar som sagt både på dessa kollektivistiska samhällens rötter i tidigare jämlika samhällen, men också på att den tidigare jämlikheten hade krossats, och att ett styrande och privilegierat byråkratskikt hade tagit makten.
I vilket fall som helst är det den bästa term jag hittills sett för den typen av samhällen.
Det var i någon av dessa diskussioner en av oss fick infallet att kalla det för "degenererad urkommunism". Jag tyckte med en gång att den var träffande och har till och från använt den sedan dess.
Men vad kan nu en sådan term betyda?
Den måste ses i mot bakgrunden av en term som Trotskij en gång använde om Sovjetunionen. Efter att stalinisterna tagit makten och krossat både parti- och annan demokrati menade han att Sovjet hade en dubbel karaktär. Dels styrdes det politiskt av en reaktionär privilegierad byråkrati, dels hade det fortfarande drag kvar från det samhälle som skapats av revolutionen. Det var inte kapitalistiskt, men inte heller på väg mot någon form av socialism. Så länge byråkratin hade makten skulle det befinna sig i en form av fruset tillstånd,
I förhistorien finner vi en mycket lång period när samhällena var jämlika. Den varade i princip nästan hela stenåldern. Vid slutet av stenåldern började den slås sönder, framförallt där boskapsskötande nomadstammar hade uppstått. Krigiska och patriarkala samhällen vars ekonomiska bas var privat ägande av framförallt boskap.
Utvecklingen mot klasser och privat ägande spred sig från område till område. Men det fanns någon sorts enklaver där den kollektiva ekonomin levde kvar. Inte i form av ren urkommunism, utan i form av stratifierade samhällen som dock bibehöll en kollektiv ekonomi som inte byggde på privategendom. Två exempel på detta var Peru och Egypten.
Det kan verka likgiltigt om en privilegierad grupp baserade sin makt på statligt eller privat ägande men det är det inte. För i den typen av samhällen hade den härskande gruppen ett övergripande ansvar för hela samhället. I exempelvis Egypten var det centralmaktens uppgift att se till att alla invånare hade mat, fred och en grundläggande trygghet.
I själva verket var både jordbruket och handeln i Egypten nästan helt och hållet statligt. All jord ägdes av staten, och nästan alla köpmän var statsanställda. Det var som ett agrart Sovjetuionen.
Detta erkänas av alla seriösa historiker, men de försöker ofta ändå antyda att det nog ändå kanske var så att den privata egendomen var mycket viktigare än det verkade. I exempelvis ""Ancient Egypt: a social history", en antologi som gavs ut av Camridge University Press 1983, medges att allt skriftligt material från den tidens Egypten talar för att jorden och handeln var statlig, men det antyds gång på gång att detta kanske endast var den officiella synen, mer eller mindre avsedd att dölja verkligheten. Trots att det helt saknas faktiska belägg, verkar författarna ofta vilja antyda att privategedomen EGENTLIGEN hade en helt avgörande roll... (Fast på andra ställen framgår det även i deras egen text att det rimligen inte var så!).
Det påminner mest av allt om arkeologisk litteratur om europeiskt neolitikum som erkänner att det arkeologiska materialet visserligen pekar på ett jämlikt samhälle, men att detta på något mystiskt sätt hade funktionen att "maskera" de ojämlikheter som fanns... Det faraoniska Egypten var ju definitivt ojämlikt (förvisso helt omaskerat!) men här är det istället kollektivismen som ifrågasätts av borgerliga historiker. Underförstått verkar de mena att varje förstatligad ekonomi är "artificiell" och att det under ytan måste ha varit en helt annan dynamik...
Är "degenererad urkommunism" en meningsfull term? Jag tror det. Den visar som sagt både på dessa kollektivistiska samhällens rötter i tidigare jämlika samhällen, men också på att den tidigare jämlikheten hade krossats, och att ett styrande och privilegierat byråkratskikt hade tagit makten.
I vilket fall som helst är det den bästa term jag hittills sett för den typen av samhällen.
torsdag 22 december 2011
Apoteken och murens fall
Från "Blogg för Erik Rodenborg" 1/12 2009.
För 20 år sedan föll östblocket samman. I nästan varje land i Östeuropa föll de byråkratiska regimerna, och ersattes med regimer med det uttalade syftet att återupprätta kapitalismen. Undantaget var Albanien, men de följde efter några år senare... Ytterst få saknar de stalinistiska byråkraterna, men kapitalismens återupprättande har fått negativa effekter över hela Europa, ja, över hela världen.
Borgarklassen hade triumferat. Nu kunde "marknadens" välsignelser drabba befolkningarna i Östeuropa. Men inte endast där. "Murens fall" (den allmänna eufemismen för kapitalismens återupprättande) satte fart på privatiseringsivrarna
Inte minst i Sverige. Sedan 1989 har vi sett en omfattande överföring av olika verksamheter från offentlig till privat sektor. Med Reinfeldts seger 2006 påskyndades processen, och om inte bankkrisen kommit kanske det skulle ha gått ännu snabbare.
Nu senast är det apoteken som ska förvandlas till profitabla privata företag. Varför då?
Apoteksbolaget är ett av de mest effektiva, och mest populära, av svenska företag. Det visas även i en artikel i SvD igår. Där får vi veta att Apoteksbolaget är en "starkt lysande stjärna", vars popularitetssiffror vida övertiger de som privata företag i dagligvaruhandeln får.
Det finns inga rationella samhällsekonomiska skäl att privatisera apoteken. Det finns förresten inga rationella skäl att privatisera offentlig verksamhet alls. Men det görs med en skrämmande takt.
Det bör man tänka på inför firandet av östblockets kollaps. Om östblocket hade funnits kvar som alternativ, även ett byråkratiskt malätet och deprimerande sådant, hade privatiseringsvågen varit mycket svårare att genomföra
De stalinistiska byråkratierna förtjänade att falla. Men att de inte störtades av arbetarklassen, utan av kontrarevolutionen, är en historisk tragedi.
Erik Rodenborg
För 20 år sedan föll östblocket samman. I nästan varje land i Östeuropa föll de byråkratiska regimerna, och ersattes med regimer med det uttalade syftet att återupprätta kapitalismen. Undantaget var Albanien, men de följde efter några år senare... Ytterst få saknar de stalinistiska byråkraterna, men kapitalismens återupprättande har fått negativa effekter över hela Europa, ja, över hela världen.
Borgarklassen hade triumferat. Nu kunde "marknadens" välsignelser drabba befolkningarna i Östeuropa. Men inte endast där. "Murens fall" (den allmänna eufemismen för kapitalismens återupprättande) satte fart på privatiseringsivrarna
Inte minst i Sverige. Sedan 1989 har vi sett en omfattande överföring av olika verksamheter från offentlig till privat sektor. Med Reinfeldts seger 2006 påskyndades processen, och om inte bankkrisen kommit kanske det skulle ha gått ännu snabbare.
Nu senast är det apoteken som ska förvandlas till profitabla privata företag. Varför då?
Apoteksbolaget är ett av de mest effektiva, och mest populära, av svenska företag. Det visas även i en artikel i SvD igår. Där får vi veta att Apoteksbolaget är en "starkt lysande stjärna", vars popularitetssiffror vida övertiger de som privata företag i dagligvaruhandeln får.
Det finns inga rationella samhällsekonomiska skäl att privatisera apoteken. Det finns förresten inga rationella skäl att privatisera offentlig verksamhet alls. Men det görs med en skrämmande takt.
Det bör man tänka på inför firandet av östblockets kollaps. Om östblocket hade funnits kvar som alternativ, även ett byråkratiskt malätet och deprimerande sådant, hade privatiseringsvågen varit mycket svårare att genomföra
De stalinistiska byråkratierna förtjänade att falla. Men att de inte störtades av arbetarklassen, utan av kontrarevolutionen, är en historisk tragedi.
Erik Rodenborg
Det irriterande Kuba
/SvD:s ledardarskribenter störda över att kontrarevolutionen inte segrar... Från "Blogg för Erik Rodenborg" 27/10 2007./
Jag prenumererar på Svenska Dagbladet. Det bör tilläggas: inte på grund av utgjutelserna på deras ledarsida, utan trots dem. Varje dag genomlider jag dessa, och tröstar mig med att de är så uppenbart pinsamma, att de inte torde övertyga någon vettig människa.
Igår, den 26/10, ville denna ledarredaktion ”befria Kuba”. Castro måste bort, så att Kuba kan bli ett mer välmående land, som Haiti, Paraguay eller Colombia. Dessa exempel är nu förstås mina, inte SvD:s.
Det enda problemet är, tycks det, att Kubas folk inte verkar vilja ha ”frihet”, modell SvD. Det bekymrar ledarredaktionen mycket.
För Kuba är ju, enligt SvD, ”en mardröm som inte tog slut när Muren föll och den kommunistiska ideologin hamnade i kylan.”
Att regimen inte föll när Sovjet gjorde det är obegripligt för redaktionen. Istället valde kubanerna att ”fortsätta lyssna till diktatorns evighetslånga tal.”
Men sedan kom ett nytt hopp: Fidel Castro blev sjuk. Detta födde ”förhoppningar om att diktaturen skulle kollapsa”. Men något gick fel, konstaterar tidningen uppgivet: ”Verkligheten är dystrare. Folket har inte rest sig.” Det är ju verkligen bedrövligt. Här har folket en chans att få det som i Haiti och de tar den inte…
Men det blir än dystrare: den kubanska regeringen stärks av att den får ”köpa olja billigt av Venezuelas president Hugo Chavez (som vill vara vår tids Fidel Castro)”. Kan ingen göra något åt denne eländige Chavez?
Det enda hoppet för SvD är att USA lyfter det embargo som enligt ledarredaktionen endast gynnar regimen och i själva verket är ”kommunisternas bäste vän”. P.g.a. detta kan nämligen, enligt redaktionen, "kommunisterna" ena folket mot en yttre fiende. Man bör alltså efterlysa en smartare taktik från USA:s sida.
Efter detta börjar redaktionen inspireras av Freuds drömteori och drömmer vackra önskedrömmar: ”Låt dollarn flöda. Låt dollarn föda frihet.” Önskedrömmar för en nyliberal, vill säga. Men knappast för Kubas folk.
Ett kapitalistiskt Kuba skulle inte bli som i Sverige, eller ens som i USA. Dessa länders härskande klasser kan genom sina multinationella företag och sin utsugning av andra länder göra eftergifter till de egna folken. Nej, ett kapitalistiskt Kuba skulle bli som, just det, Haiti, Paraguay eller Colombia.
Är det så svårt att inse att folket i ett land, som trots sin relativa fattigdom har Latinamerikas bästa sjukvård och utbildning, och en medellivslängd av europeiskt snitt, inte vill ersätta den med modeller som Haiti eller Paraguay? Att det är därför de inte gör som SvD vill – störtar det egna systemet för att ersätta det med kapitalism?
Missförstå mig rätt, jag är inte för enpartisystem. Inte alls. Men i valet mellan Castro och Wall Street skulle jag välja samma sak som kubanerna. Hellre ett samhälle som det kubanska, som trots demokratiska brister, bygger på ett ekonomiskt system som kan ge välstånd, rättvisa och faktiskt också en hel del reellt folkligt inflytande. Än en korrupt bananrepublik som skrotar välfärden, anpassar sig till Internationella valutafonden och USA, och blir marionetter till det internationella kapitalet.
Det är ett självklart val, kan man tycka. Men ack så irriterande för SvD:s ledarredaktion.
Erik Rodenborg
Jag prenumererar på Svenska Dagbladet. Det bör tilläggas: inte på grund av utgjutelserna på deras ledarsida, utan trots dem. Varje dag genomlider jag dessa, och tröstar mig med att de är så uppenbart pinsamma, att de inte torde övertyga någon vettig människa.
Igår, den 26/10, ville denna ledarredaktion ”befria Kuba”. Castro måste bort, så att Kuba kan bli ett mer välmående land, som Haiti, Paraguay eller Colombia. Dessa exempel är nu förstås mina, inte SvD:s.
Det enda problemet är, tycks det, att Kubas folk inte verkar vilja ha ”frihet”, modell SvD. Det bekymrar ledarredaktionen mycket.
För Kuba är ju, enligt SvD, ”en mardröm som inte tog slut när Muren föll och den kommunistiska ideologin hamnade i kylan.”
Att regimen inte föll när Sovjet gjorde det är obegripligt för redaktionen. Istället valde kubanerna att ”fortsätta lyssna till diktatorns evighetslånga tal.”
Men sedan kom ett nytt hopp: Fidel Castro blev sjuk. Detta födde ”förhoppningar om att diktaturen skulle kollapsa”. Men något gick fel, konstaterar tidningen uppgivet: ”Verkligheten är dystrare. Folket har inte rest sig.” Det är ju verkligen bedrövligt. Här har folket en chans att få det som i Haiti och de tar den inte…
Men det blir än dystrare: den kubanska regeringen stärks av att den får ”köpa olja billigt av Venezuelas president Hugo Chavez (som vill vara vår tids Fidel Castro)”. Kan ingen göra något åt denne eländige Chavez?
Det enda hoppet för SvD är att USA lyfter det embargo som enligt ledarredaktionen endast gynnar regimen och i själva verket är ”kommunisternas bäste vän”. P.g.a. detta kan nämligen, enligt redaktionen, "kommunisterna" ena folket mot en yttre fiende. Man bör alltså efterlysa en smartare taktik från USA:s sida.
Efter detta börjar redaktionen inspireras av Freuds drömteori och drömmer vackra önskedrömmar: ”Låt dollarn flöda. Låt dollarn föda frihet.” Önskedrömmar för en nyliberal, vill säga. Men knappast för Kubas folk.
Ett kapitalistiskt Kuba skulle inte bli som i Sverige, eller ens som i USA. Dessa länders härskande klasser kan genom sina multinationella företag och sin utsugning av andra länder göra eftergifter till de egna folken. Nej, ett kapitalistiskt Kuba skulle bli som, just det, Haiti, Paraguay eller Colombia.
Är det så svårt att inse att folket i ett land, som trots sin relativa fattigdom har Latinamerikas bästa sjukvård och utbildning, och en medellivslängd av europeiskt snitt, inte vill ersätta den med modeller som Haiti eller Paraguay? Att det är därför de inte gör som SvD vill – störtar det egna systemet för att ersätta det med kapitalism?
Missförstå mig rätt, jag är inte för enpartisystem. Inte alls. Men i valet mellan Castro och Wall Street skulle jag välja samma sak som kubanerna. Hellre ett samhälle som det kubanska, som trots demokratiska brister, bygger på ett ekonomiskt system som kan ge välstånd, rättvisa och faktiskt också en hel del reellt folkligt inflytande. Än en korrupt bananrepublik som skrotar välfärden, anpassar sig till Internationella valutafonden och USA, och blir marionetter till det internationella kapitalet.
Det är ett självklart val, kan man tycka. Men ack så irriterande för SvD:s ledarredaktion.
Erik Rodenborg
Kata Dalström och religionen
/Buddhisten som satt i SKP:s ledning - och debatten hon väckte./
Hur många vet att Kata Dalström, som satt i ledningen för Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) i början av 1920-talet, var buddhist?
Hon dog i december 1923. Tyvärr var fick hon de sista åren av sitt liv genomlida våldsamma angrepp från kritiker inom partiet, som ofta i mycket hätska ordalag drev linjen att ledande medlemmar inom partiet inte skulle tillåtas att uttrycka en positiv syn på religion, åtminstone inte öppet.
Men inte nog med det - Kommunistiska Internationalens exekutivmöte juli 1923 blandade sig i diskussionen och ställde sig öppet på de hätska kritikernas sida.
Man skrev bland annat så här: "Det kommunistiska partiet kan likväl ingalunda förhålla sig likgiltigt gentemot det faktum, att enskilda partimedlemmar, om än det sker som ”privatpersoner”, ägna sig åt religiös propaganda.... Det kommunistiska partiet har plikt att inte blott fostra sina medlemmar till en hängiven lydnad för ett bestämt politiskt program, ekonomiska fordringar och partiets stadgar, utan även hos dem inympa marxismens skarpt omskrivna, enhetliga världsåskådning, till vilken ateismen bildar en väsentlig beståndsdel....En aktiv religionspropaganda från ledande kamrater, särskilt då de intellektuella bland dem, är absolut otillåten, den må anta en aldrig så modern form."
Trots att uttalandet var allmänt hållet, var adressen klar. Det var ett direkt ingripande i kampanjen mot Kata Dalström.
Kominterns ställningstagande bidrog till att förstärka uppfattningen att kampen för socialismen endast kan föras framgångsrikt om den är kopplad till en materialistisk världsåskådning. Det var både tragiskt och onödigt.
Ett av den antisocialistiska propagandans främsta vapen under de senaste 150 åren har varit att måla upp skräckbilder av "gudlösa marxister" och "gudlösa kommunister". På så sätt har reaktionen kunnat driva in en kil mellan socialister/kommunister och de stora grupper av människor som inte delar en materialistisk världsåskådning. Det har ibland bidragit till rena massutrotningar, som i Indonesien 1965.
Nu finns det inget som helst nödvändigt samband mellan viljan (och förmågan!) att kämpa för ett ekonomiskt system som inte drivs av profit och en filosofisk materialism.
Men åsikten om att det finns ett sådant finns förvisso ändå i huvudena hos både vissa antisocialister och doktrinära marxister, som här förenats i en lätt absurd "enhetsfront".
Debatten i SKP och Komintern om religionsfrågan under tidigt 20-tal är därför både viktig och väsentlig. Ledningen för dåvarande SKP, inklusive Z Höglund, ställde sig, djärvt nog, på Kata Dalströms sida mot Kominternledningen. Men efter att partiet splittrades 1924 kom den del av partiet som stödde Kominterns linje i frågan att bli den officiella Kominternsektionen, och den grupp som inte gjorde det mariginalserades och försvann.
Utan att på något sätt okritiskt idealisera vare sig Kata Dalström eller Z Höglund måste jag ändå säga att de hade rätt i denna inte alls oviktiga fråga.
Jag återkommer till saken.
Erik Rodenborg
Hur många vet att Kata Dalström, som satt i ledningen för Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) i början av 1920-talet, var buddhist?
Hon dog i december 1923. Tyvärr var fick hon de sista åren av sitt liv genomlida våldsamma angrepp från kritiker inom partiet, som ofta i mycket hätska ordalag drev linjen att ledande medlemmar inom partiet inte skulle tillåtas att uttrycka en positiv syn på religion, åtminstone inte öppet.
Men inte nog med det - Kommunistiska Internationalens exekutivmöte juli 1923 blandade sig i diskussionen och ställde sig öppet på de hätska kritikernas sida.
Man skrev bland annat så här: "Det kommunistiska partiet kan likväl ingalunda förhålla sig likgiltigt gentemot det faktum, att enskilda partimedlemmar, om än det sker som ”privatpersoner”, ägna sig åt religiös propaganda.... Det kommunistiska partiet har plikt att inte blott fostra sina medlemmar till en hängiven lydnad för ett bestämt politiskt program, ekonomiska fordringar och partiets stadgar, utan även hos dem inympa marxismens skarpt omskrivna, enhetliga världsåskådning, till vilken ateismen bildar en väsentlig beståndsdel....En aktiv religionspropaganda från ledande kamrater, särskilt då de intellektuella bland dem, är absolut otillåten, den må anta en aldrig så modern form."
Trots att uttalandet var allmänt hållet, var adressen klar. Det var ett direkt ingripande i kampanjen mot Kata Dalström.
Kominterns ställningstagande bidrog till att förstärka uppfattningen att kampen för socialismen endast kan föras framgångsrikt om den är kopplad till en materialistisk världsåskådning. Det var både tragiskt och onödigt.
Ett av den antisocialistiska propagandans främsta vapen under de senaste 150 åren har varit att måla upp skräckbilder av "gudlösa marxister" och "gudlösa kommunister". På så sätt har reaktionen kunnat driva in en kil mellan socialister/kommunister och de stora grupper av människor som inte delar en materialistisk världsåskådning. Det har ibland bidragit till rena massutrotningar, som i Indonesien 1965.
Nu finns det inget som helst nödvändigt samband mellan viljan (och förmågan!) att kämpa för ett ekonomiskt system som inte drivs av profit och en filosofisk materialism.
Men åsikten om att det finns ett sådant finns förvisso ändå i huvudena hos både vissa antisocialister och doktrinära marxister, som här förenats i en lätt absurd "enhetsfront".
Debatten i SKP och Komintern om religionsfrågan under tidigt 20-tal är därför både viktig och väsentlig. Ledningen för dåvarande SKP, inklusive Z Höglund, ställde sig, djärvt nog, på Kata Dalströms sida mot Kominternledningen. Men efter att partiet splittrades 1924 kom den del av partiet som stödde Kominterns linje i frågan att bli den officiella Kominternsektionen, och den grupp som inte gjorde det mariginalserades och försvann.
Utan att på något sätt okritiskt idealisera vare sig Kata Dalström eller Z Höglund måste jag ändå säga att de hade rätt i denna inte alls oviktiga fråga.
Jag återkommer till saken.
Erik Rodenborg
torsdag 1 december 2011
Politisk blogg
I den här artikeln ska jag samla en del politiska artiklar jag skrivit. Det har blivit ganska så många genom åren. Bara en liten del av dem kommer att hamna här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)